Att bita ihop

Igår spenderade jag hela eftermiddagen i soffan framför tvn och Eurosports sändning av New York Marathon. Jag älskar verkligen att kolla marathon på tv, nästan lika mycket som att själv springa. Kan ligga och kolla flera år gamla lopp på tuben trots att jag vet hur dom slutar. Det låter kanske inte jättekul men är man löparnörd så är man. Dagens tips: om motivationen tryter, som den lätt kan göra den här tiden på året, så leta upp nåt bra klipp på youtube, typ Paula Radcliffes monsterlopp i London 2003 så lovar jag att det kommer kännas betydligt lättare att ge sig ut efter ni sett det. Eller varför inte Mary Keitanys brutala uppvisning i New York igår då hon sprang milen mellan 25k och 35k på dryga 30min och hängde av allt och alla. Herrarnas spurtstrid var inte heller så pjåkig. Själv satt jag och hejade på Shalane Flanagan. Man måste ju bara älska sättet hon vann på ifjol, att som uträknad föredetting bli den första inhemska vinnaren på 40 år, hennes tårar i mål men framförallt hennes ”fuck yeah” strax innan mållinjen. Att hon blev kritiserad för det efteråt kändes bara tramsigt och skitnödigt. Själv satt jag och hoppades på ett nytt ”fuck yeah” igår.

Att kolla marathon på tv utan att själv ha sprungit först brukar sällan vara en bra idé för risken att man hellre vill sticka ut å springa istället för att kolla klart loppet ökar nästan exponentiellt då. Har man sprungit innan kan man ju dessutom med gott samvete sitta lugnt i soffan, njuta av loppet och samtidigt hetsäta röda Ferraribilar som jag gjorde utan att skämmas, för jag hade redan gjort bort min löpning på morgonen. Trots att vädret såg helt magiskt ut på TV och att New York är New York så kände jag faktiskt ingen som helst avundsjuka på dom som sprang utan tänkte mest ”fan vad skönt att jag inte behöver springa 42km”. Exakt så kände jag ifjol också och det brukar vara ett bra tecken på att jag kommit till insikt med att säsongen är över på riktigt.

Att säsongen är slut behöver dock inte betyda att man måste vila helt från löpning, snarare tvärtom. Det pratas ju rätt ofta om vikten av att ta säsongsvila och det är nånting som jag aldrig riktigt har fattat. Helt ärligt är jag ganska övertygad om att det inte behövs. Åtminstone inte för egen del. Kanske om man heter Eliud Kipchoge eller Mo Farah men för en halvtaskig motionär i Sundsvall som mest springer för att inte bli tjock? Nää. Jag tycker det är tillräckligt att vila mentalt från hårda pass och andra krav man normalt har på sig själv, det brukar vara tillräckligt. Det finns säkert en massa fördelar med att ta längre viloperioder som jag inte har förstått men i min värld är det inte ett alternativ. Jag vet att jag skulle må sjukt dåligt av det och att det skulle kosta mer än vad det smakar.

Självklart tränar jag inte på som vanligt utan tillåter mig själv att bara rekreationsspringa för att det är skönt, ofta utan klocka, så en viss typ av vila blir det ju ändå men att vila i flera veckor bara för att ”man ska” skulle aldrig falla mig in. Varför sluta med det man älskar och trivs med bara för sakens skull? Det är ju nu löpningen verkligen behövs; när man befinner sig i gränslandet mellan det som vart och det som komma skall, när tomheten efter årets alla tävlingar infinner sig med vetskapen om att det är en evighet till nästa lopp, när mörkret, kylan och regnet blir en del av vardagen, när man bara vill dra täcket över huvudet och ligga kvar i sängen varje gång som väckarklockan ringer och när vardagen blir totalt meningslös som det ofta blir den här tiden på året. Det är då löpningen verkligen behövs och kan hjälpa oss. Inte främst för det fysiska välbefinnandet eller för formens skull utan snarare som terapeutisk hjälp för att överhuvudtaget orka kliva upp ur sängen och leva. Det om nåt är väl ett tillräckligt bra argument till att inte sluta springa. Plus det faktum att man blir tjock om man slutar springa helt.

Det här har jag sagt många gånger förut; det är inte särskilt svårt att sticka ut och springa på sommaren när solen skiner och fåglarna kvittrar, när vi ändå går runt och mår bra mest hela tiden just för att solen skiner och fåglarna kvittrar. Det är ytterligare ett argument till att inte sluta springa – att bygga lite pannben inför kommande säsong. Det är minst lika viktigt som den fysiska aspekten. Det är klart som fan att det tar emot mera nu i november att ge sig ut, det som säger nåt annat ljuger, men jag har då aldrig mött någon som ångrat ett pass i snöstorm eller vertikalt piskande regn för den delen. Löpning den här tiden på året får oss att känna oss levande på ett sätt som solsken och fågelkvitter inte kan. Skippa däremot intervallerna, dreglet och klockan. För egen del kan en vanlig vecka den här tiden på året se ut enligt följande:

Mån: Distans 20km
Tis: Styrka
Ons: Distans 17km
Tors: Distans 22km
Fre: Distans 15km
Lör: Distans 17km
Sön: Distans 18km

Nånting som många säsongs-vila-förespråkare brukar lyfta fram är att man med helvila förebygger skador på ett bättre sätt än om man bara fortsätter på inslagen väg. Det vetifan om jag köper. Jag, som de flesta andra, går sönder när jag tränar för mycket eller för hårt, inte när jag mellanmjölksspringer som nu. Tvärtom så tror jag att skaderisken är betydligt större om man helvilar under vintern och sen hoppar på träningen som om ingenting hade hänt, vilket ofta är det som sker. Det om nåt är en garanti för löparknä eller gubbvad lagom till vårens alla lopp. Nånting annat som dessa säsongs-vila-förespråkare också brukar rekommendera är att träna alternativt istället, kanske åka skidor, gå på spinning eller styrketräna. Det köper jag inte heller. Bara för att jag älskar att springa betyder det inte att jag per automatik älskar skidor eller cykling. Personligen hatar jag det. Skidor och cykel alltså. Bara för att man gillar en snorsport betyder det inte man man älskar alla andra. ”-Jaså, biljetterna till AC/DC var slut, vad tråkigt, men du kan ju gå och se One Direction istället”. Typ så. Har man vant kroppen vid att springa varje dag så säger det sig själv att det är en dålig idé att sluta helt, om än bara för ett par veckor. Det är tillräckligt svårt att plocka bort fartpassen och minska volymen.

Men en lite lugnare period behövs definitivt, om inte för kroppens skull så för huvudets. Det ger oss också välbehövlig tid att stanna upp och reflektera. Analysera säsongen som gått men också möjligheter att blicka framåt. Sätta nya mål och planera kommande lopp.  Som jag skrev i förra inlägget så blir det inte nåt av dom stora majorloppen för egen del till våren utan förmodligen nåt lite mindre lopp. Enda kravet är att det är en hyfsat platt bana. Häromdagen loggade jag in på Abbotts hemsida för att registrera min femte stjärna från Chicago och då blev det ganska uppenbart att den sista saknas; Tokyo.

Att springa alla dom sex stora majorloppen (New York, Boston, London, Chicago, Berlin, Tokyo) har aldrig vart ett uttalat mål och Tokyo har aldrig lockat lika mycket som dom andra. Jag har mest velat springa loppen för att dom verkat häftiga. Men när brorsan fick sin Six-star-finisher medalj i Chicago tändes en första gnista och nu och nu när jag loggade in på Abbotts sida så blev det ganska uppenbart att jag saknar den sista stjärnan. Det finns dock ett stort aber och det är ju att få tag på en startplats. Ett annat problem är kombinationen Tokyo Marathon och fattig lärare. Dels för att Tokyo kostar en mindre förmögenhet men också för att jag inte kan räkna med att få ledigt hur som helst eftersom jag har ferietjänst. Att åka till USA på en långweekend är en sak men åker man till Tokyo vill man nog vara borta längre än så.

Jag tycker att Paris, Rotterdam och Barcelona alla har vart riktigt bra och trevliga lopp, lätta att få startplats till, flacka banor, billiga och framförallt ingen tre timmars väntan ute i tjottahejti. Jag skulle inte ha några som helst problem med att springa dom igen (eller nån annan för den delen) istället för nåt av dom stora men Tokyo kommer fortfarande att saknas….fan, jag måste nog ändå försöka springa där, annars kommer jag aldrig att känna mig klar även om jag fetpersar nån annanstans i världen. Och då uppstår nästa problem: att jag inte grejade sub3 i London. Så då måste jag tillbaka dit igen vilket är minst lika svårt. Och dyrt. Men det är en härlig sak med ”löpvila”. Att man får både tid och tillåtelse att drömma sig bort om allt man vill göra och uppnå. Förmodligen slutar det med att jag får nöja mig med Vintermaran eller Växjö istället. Det vore å andra sidan inte det sämsta.

/Hörs

Ni är rätt många där ute som har hört av er dom senaste veckorna och undrat vad som har hänt med bloggen. Det värmer att ni är så pass intresserade att läsa det jag skriver att ni faktiskt har tagit er tid att höra av er. Kärlek till er. Anledningen till min bloggfrånvaro den senaste tiden har berott på flera saker. Som ni säkert noterat har RW gjort om sin sida och som några av er har påpekat i era mejl så har dom senaste inläggen försvunnit av anledningar jag inte riktigt vet varför vilket inte gjort saken bättre. Dessutom har jag inte velat tänka så mycket på löpning efter Chicago, än mindre skriva om det. Jag fortsatte tyvärr att vara sjukt besviken på min insats flera veckor efter loppet och hade svårt att acceptera att det inte gick som planerat. Det är först nu som jag börjat förlika mig med att det inte var en helt värdelös insats. Det ska dock inte förväxlas med att jag slutat springa. Tvärtom så var jag ganska snabbt tillbaka på mina favoritvägar och tuggade asfalt i min ensamhet men mestadels utan både klocka och krav vilket har vart rätt så nice faktiskt.

Den största anledningen till min frånvaro härifrån har istället berott på ovissheten kring bloggens framtid. För en tid sedan fick jag indikationer på att RW skulle göra om sin sida och även byta ut en del bloggare. Ni som följt mig sen starten för tre år sen har säkert lagt märke till att både kvalitén och frekvensen på inläggen drastiskt minskat den senaste tiden vilket såklart delvis berott på att jag inte orkat lägga ner nån större energi på den när jag inte vetat om det vart värt mödan. Nu när den nya sajten är på plats finns jag ju i alla fall kvar men jag har fortfarande inte fått nåt explicit svar på vad som gäller framöver.

Jag har alltid försökt att skriva den blogg som jag själv hade velat att nån annan skrev vilket också är anledningen till att jag har fortsatt. Och jag tycker faktiskt att den bitvis har vart relevant, framförallt som en kontrast till Instagram och alla photoshoppade löparselfies. För i tider när allt ska glittra, skina och likas så har min blogg vart det motsatta; grå, vardagsnära och allt annat än romantiserande. Diskbänksrealism helt enkelt. Och jag vet att ni är några som faktiskt har uppskattat igenkänningsfaktorn trots avsaknaden av smoothie bilder. Det finns en anledning till att min favoritfärg är grått, inte bara för att det är den vackraste färg som finns utan också för att löpning, precis som det mesta i livet för det mesta är just en ganska grå och trist företeelse. Ett jobb som måste göras, varken mer eller mindre och allt annat än glamouröst, långt ifrån det man ser i sina sociala medier flöden. Det är bara att titta ut genom fönstret just nu; 0 grader, snålblåst, totalt jävla mörker och ett piskande regn. Det kändes faktiskt ganska osexigt att sticka ut på en 2mils runda nu ikväll med reflexväst, pannlampa, två lager kläder och en jävla massa snor runt ansiktet. Nånting som de flesta av oss faktiskt gör varje dag efter jobbet men det är en bild man sällan ser på instagram. Snor i ansiktet alltså. Och den gråa vardag som är den verklighet dom flesta av oss lever i. Löpning på riktigt. Ett hårt jobb i det tysta som vi gör av kärlek till den idrott vi älskar allra mest utan några som helst krav på likes; för att vi ska orka med vardagen och må bra, för att dom flesta av oss är fåfänga och vill se bra ut nakna framför spegeln, för att kunna dricka en vinare på helgen och kunna njuta av sånt som tidningarna säger att vi absolut inte ska äta, för att bli bättre på milen eller maran eller bara orka springa längre eller oftare och för att kanske en sista gång få uppleva känslan av hur det känns att persa en sista gång innan knäna ger upp och verkligheten istället kommer att stavas bowling istället för löpning. Det är vad jag har försökt att förmedla här, men kanske har jag inte gjort det tillräckligt bra och i så fall är jag den förste att lämna över stafettpinnen till nån annan. För jag är helt övertygad om att det behovet faktiskt finns och att instagram inte är den verklighet som ska ges tolkningsföreträde. Jag tycker det är rätt att förnya bloggarna men jag är ganska säker på att dom flesta motionärer vill läsa om vad andra motionärer tänker och inte bara den innersta kretsen av elitlöpare, personliga tränare, hälsorådgivare och träningsgurus som har detta som jobb.

Så medan jag väntar på att se hur det blir så fortsätter jag att springa för mig själv i det tysta. Dom senaste veckorna har vart riktigt sköna på så sätt att dagsformen helt och hållet har fått avgöra både fart och distans. Framförallt har jag inte haft några krav på mig själv, jag har bara sprungit för att det vart skönt. Och för att kunna fortsätta dricka Staropramen på lördagar. Och för att nå 6000km innan året är slut. Fan, det där lät inte bra. Okej, jag har inte alls bara sprungit för att det har vart skönt. Jag har sprungit för att jag är en fåfäng jävla endorfin-junkie som är besatt av siffror. Men det har ändå känts som lugn feel-good löpning även om 10mil i veckan kanske inte per definition är hur en lugn återhämtningsvecka bör se ut. Men så fort jag har bestämt mig för nästa mål så kommer jag att dra igång träningen på riktigt igen. För en ny mara till våren kommer det att bli. Jag måste få revansch på Chicago. Vilket lopp det blir är inte spikat mer än att det inte blir nåt av dom stora majorloppen. Just nu lutar det åt Rotterdam, Paris, Manchester, Hamburg eller kanske Wien. Så länge det är en platt bana utan backar så skiter jag i vilket.

/På återseende

Äntligen hemma i Sverige efter några hektiska dagar i USA. Chicago Marathon – check! Min femte major av sex avklarad. Det blev liksom bara fram och tillbaka men hann ändå med en hel del. Jetlaggad som fan. Vänjer mig aldrig riktigt vid att tappa ett halvt dygn varje gång man åker hem från USA. Jag tog mig i mål och fick min medalj. Dock inte på den tid jag hade hoppats på. Direkt efter målgång var jag så sjukt besviken på mig själv. 2.50.11. Inte riktigt det jag hade siktat på. Nu med några dagars distans så känner jag mig fortfarande fruktansvärt ambivalent och vet inte riktigt vad jag ska känna. I mitt huvud fanns bara PB och jag var helt övertygad om att jag skulle fixa det. Jag vet att jag var i ännu bättre form nu än förra året men ändå så gick det inte. Och det är också en av anledningarna till varför jag älskar marathon. Alla stjärnor måste stå rätt och det gjorde dom inte för mig i söndags. Redan efter första milen kände jag att det inte var min dag och andra halvan av loppet var mer en mental kamp snarare än en fysisk sådan. Hela mitt huvud fylldes av negativa tankar som jag inte kunde slå bort. Jag var egentligen aldrig särskilt trött eller sliten nån gång under loppet men det enda jag kunde tänka på under andra halvan var att jag skulle misslyckas och det är klart som fan att man kommer göra det om man tänker så. Så på så sätt så måste jag ju ändå vara nöjd med att jag inte bröt ihop totalt och gick i mål, för den tanken slog mig mer än en gång. Nu skiter jag i det här!

I fredags morse lämnade jag och brorsan Sverige och efter en långflygresa via Helsingfors landade vi på eftermiddagen lokal tid i Chicago på O’Hare International. Det första som mötte oss när vi klev utanför flygplatsen var en kvalmig och klibbig luft som fick det att gå kalla kårar längs ryggraden. Inte en jävla värmebölja till, tänkte jag. För att komma in till stan var vi först tvungna att åka buss till en annan terminal för att därifrån hoppa på tåget som skulle ta oss in till Downtown. Kände hur jag blev svettigare och svettigare av den höga luftfuktighen för varje minut som gick. Efter en tågresa på 45min var vi äntligen framme vid hotellet som låg alldeles intill River Walk mitt i centrala Chicago. Renaissance Hotel Downtown. Rekommenderas om ni tänker springa Chicago Marathon. Fräscht och centralt. Trots att klockan bara var sju på kvällen gick vi och la oss ganska omgående för att ha kvar svensk tid i kroppen och underlätta den tidiga starten på söndagen.

Både jag och brorsan vaknade vid halv fyra tiden på lördag morgon och bestämde oss för att sticka ut på en kort morgonjogg. Det var fortfarande riktigt klibbig luft och precis innan vi stack ut började det både blixtra och dundra men lika snabbt som det kom, lika snabbt försvann det. I mörkret lyckades vi orientera oss till Millenium Park och den kända bönan som bara låg en knapp kilometer bort och sprang även bort för att kolla in start- och mål lite längre ner i parken. Efter den korta morgonjoggen var det sen dags för att hämta ut nummerlappen. Expot låg ett par stationer bort och trots att vi var där precis när dom öppnade så kryllade det av folk. Att hämta nummerlappen gick dock smidigt trots att man var tvungen att gå igenom en säkerhetskontroll och få både väskan genomsökt och även bli visiterad. Tyvärr var alla officiella Nike kläder slut i både small och medium, fanns inte en endaste tischa kvar. Alltså, vafan, känns som att 90% av alla löpare är taniga jävlar som har S eller M så arrangören borde ju fatta att dom ska ta in fler av dom storlekarna och färre XXL om dom vill sälja mer av sina grejer så tyvärr blev det inga köp. Däremot verkade det finnas gott om nya Vaporfly Flyknit. Mässan i sig var rätt okej, inte den största men heller inte den minsta. Innan vi lämnade var brorsan förbi Abbotts bås för att bocka av sig och säkerställa att han skulle få sin Six Star Finisher medalj som man får efter att ha gjort alla sex majors.

Efter mässan bar det sen av tillbaka till Downtown för lunch på Giordanos och deras berömda Deep Dish Pizza. Som tur var var vi där precis när dom öppnade för bara en kvart senare ringlade sig kön lång utanför med en timmes väntetid. Vi velade om vi dela på en small eller medium men servitrisen garanterade att en small skulle räcka. Var lite skeptisk eftersom jag inte har nåt stopp när det kommer till mat men satan vad ägd jag blev av den där pizzan. Tre slice:ar och 2000kcal senare ville jag bara ut och springa bort all ost och deg men det fick vänta. Istället tog vi en promenad längs floden som flyter genom stan och hamnade sen på the Magnificent Mile – Chicagos stora shoppinggata. Där blev det ett besök på Nike butiken men inte heller dom hade kvar några officiella kläder i small eller medium. Hann i alla fall med att dregla lite över Vaporfly Elite Flyprint som man kunde köpa – utprintad direkt från 3D skrivare – för bara 700 dollar + taxes. Men då fick man en jävligt snygg glaslåda på köpet. Resten av kvällen spenderades på hotellet för att inte slita för mycket på benen. Både jag och brorsan var fortfarande tokmätta efter Giordanos men tvingade ändå i oss ett par portioner pasta på hotellet lite senare på kvällen och somnade sen vid åttatiden.

Raceday innebar tidig uppstigning redan vid kl4 men eftersom vi fortfarande hade svensk tid i kroppen kändes det inte alls särskilt jobbigt. Efter frukost på rummet och obligatoriska toabesök begav vi oss sedan mot starten strax före kl6. Utanför hällregnade det men temperaturen kändes betydligt svalare jämfört med dagarna innan och luftfuktigheten var inte heller särskilt besvärande. Kanske kunde det bli perfekt maraväder. Precis när vi kom fram till Grant Park slutade det att regna men fötterna hade ändå hunnit bli dyngsura. I det kolsvarta mörkret orienterade vi oss fram till rätt ingång och det gick riktigt smidigt att ta sig in på startområdet. Mörkret gjorde dock det lite svårt att orientera sig men till slut var vi framme vid klädinlämningen. Slängde in våra klädpåsar men behöll en slängtröja och ponchon och begav oss sedan till startgrupp A. En halvtimme innan start började det äntligen ljusna och man kunde se vart man var. Inne i startfållan blev det några korta strides som uppvärmning innan folk började välla in. 10min innan start kom så Sir Mo, Galen Rupp och dom andra elitlöparna ut till öronbedövande applåder. Precis innan start så släpptes vi i grupp A fram så pass långt att vi nästan stod parallellt med Mo & Co. Kändes sjukt stort.

7.30 gick starten och helt plötsligt var vi iväg. Vädret var mer eller mindre optimalt. Mulet, 15 grader och lätt regn. Vinden var kanske lite för stark men man kan ju inte få allt. Alla tips innan hade sagt att glöm GPS mottagning inne i centrala stan och det stämde. GPS:en levde sitt eget liv så det var bara till att gå på känsla och försöka stämma av vid markeringarna. Första femman gick inne i centrala Chicago med skyskrapor överallt runt omkring och det kändes både häftigt och lätt men så fort man lämnade dom mer centrala delarna så började dom negativa tankarna komma i takt med att regnet blev allt intensivare. Kändes det inte lite stelt? Och var inte andningen lite för jobbig? Dessutom blev jag sjukt stressad över att inte veta hur fort jag faktiskt sprang, missade i princip alla km skyltar under den första milen.

Vid 10k passeringen kändes det ändå helt okej och den officiella klockan sa 39.55. Panik, var det första jag kände då. Det skulle ju ha gått betydligt snabbare än så. Nu var det betydligt glesare bland publiken, regnget hade blivit ännu lite kraftigare och den nordliga vinden bet rätt bra och gjorde det lite jobbigare än vad det borde ha varit. Som tur var vände vi tillbaka söderut ganska omgående efter det och fick vinden i ryggen istället. Blev dock förvånad över hur lite publik det faktiskt var i dom norra delarna. Tänkte att regnet säkert gjorde en del men det borde väl ändå ha vart lite mer folk ute på gatorna? Andra milen flöt på okej, inte sådär lätt som man vill att det ska kännas men aldrig ansträngande, däremot kändes benen stela och tunga utan nåt tryck. Kollade bara dom officiella klockorna efter varje 5k och såg att jag ändå låg bra till. Sprang och tänkte att ”det är sånt här väder du trivs bäst i, nu har du chansen, se förfan till å ta den”. Vid halvmaran passerade jag på 1.24.03 och då gick luften ur. Långsammare än i Berlin och betydligt långsammare än vad jag hade planerat. Försökte bita ihop och tänka att jag ändå låg bra till men kunde inte släppa dom negativa tankarna på att jag ändå låg efter min egen tidsplan.

Hade med mig 7st Maurten gels och tog en varje 30:e minut. Det funkade verkligen hur bra som helst, kände aldrig att magen bubblade till som den alltid gjort tidigare med andra gels. Tack vare regnet kände jag heller inte att jag behövde dricka vid varje vätskestation utan hoppade över varannan för att spara lite tid och slippa trängseln. Höll ganska jämn 4-fart fram till 28km då jag bara kände att det här går fan inte, jag kommer aldrig att kunna jaga ikapp den förlorade tiden eller öka heller för den delen. Det var som att nån drog undan marken under mig, helt plötsligt översköljdes jag av alla negativa tankar jag kunde tänka. Egentligen var jag inte särskilt trött eller sliten, däremot så kunde jag inte se nånting positivt just då och tänkte bara att nu bryter jag. Minuten senare kom brorsan upp jämnsides och såg sjukt stark ut. -”Häng på nu för fan”, skrek han men det enda jag kunde svara var ”jag skiter i det här nu, spring på du”. Självklart borde jag ha hakat på för jag hade definitivt krafterna för det men det enda jag kunde tänka på var allt det negativa. Och när luckan växte så gick luften ur ännu mer. Fan, satan, helvette! Kände hur jag droppade farten utan att jag egentligen behövde det men tänkte mest att jag bara ville ta mig i mål och få gråta en skvätt. Slutade helt att kolla både på officiella klockor och km markeringar.

Tuggade på i tron om att jag sprang i typ 5-fart för det kändes lätt hela tiden men när jag passerade 35km markeringen och såg att den officiella klockan visade 2.19.40-ish tänkte jag att jag måste ha sett fel. Jag borde vara mycket mer efter med tanke på att jag dragit ner på farten men kollade på min egen klocka och såg att det stämde. WTF? Beslutsångest. Hur fan gör jag nu? Fortsätta tugga på med lätt känsla eller öka lite och kanske komma in under 2.50. Medan jag sprang och funderade kände jag hur jag passerade gubbe på gubbe och omedvetet ökade farten för varje kilometer. Vid 38km bestämde jag mig till slut. Sub 2.50 finns inom räckhåll, det skulle ändå vara acceptabelt. Kände att jag hade gott om energi och blev förvånad över hur fräsch jag faktiskt kände mig. Nu ger jag det en chans. Precis efter svängde man av norrut för dom avslutande 3-4km men möttes av en hård och isande motvind. Just fan, den nordliga motvinden från inledningen av loppet var tillbaka. Borrade ner huvudet och bestämde mig för att åtminstone försöka. Kände mig riktigt stark på slutet och måste ha plockat säkert hundra placeringar men motvinden gjorde att farten aldrig riktigt blev så snabb som det kunde ha blivit. Vid 40km skylten kände jag mig ännu starkare men motvinden blev bara starkare och starkare och med 500m kvar kom sen banans enda egentliga backe som tog knäcken på mig. Kände hur jag tappade all fart och såg sekunderna rinna iväg. Gjorde ett halvhjärtat försök att spurta dom sista hundra metrarna och plockade ett par gubbar till på målrakan men visste att det var kört. 2.50.11 stannade klockan på till slut.

Direkt i mål såg jag brorsan på avstånd som sprungit med negativ split på 2.48.14. Jävligt starkt. Kände direkt jag stannade att kroppen var fräsch. Benen var fräscha. Huvudet däremot var som potatismos. Vafan hände egentligen, tänkte jag. Medan vi gick bort för att få våra medaljer kunde jag inte känna nån som helst glädje, bara besvikelse. Fick medaljen runt halsen, en poncho runt kroppen och en öl i handen innan jag började inse att jag ändå hade gjort en helt godkänd insats. Men jag hade å andra sidan inte åkt runt halva jorden bara för att göra en godkänd insats så därav den enorma besvikelsen. Innan vi tog oss bort till klädinlämningen så fick brorsan sin Six Star Finisher medalj. Jag är inte så mycket för medaljer egentligen men satan vilken medalj. Måste nästan springa Tokyo jag också bara för att få den.

Det kändes lite skumt att vara tillbaka på hotellet redan klockan 11 på förmiddagen och knäppa dom första ölen så pass tidigt men dom smakade lika bra för det. Efter några timmars slappande stack vi ut på stan för käk och sen ett nytt besök på Nike butiken för att kolla in Finisher tröjorna. Både jag och brorsan var hur fräscha som helst i benen, inte sådär trasiga som man normalt brukar vara. Är helt övertygad om att det var Nike Vaporflys och Zoom X skummets förtjänst. I mitt fall var dom ju definitivt inte 4% snabbare men desto mer förlåtande. Jag har nog faktiskt aldrig känt mig så fräsch som efter söndagens lopp. Vi hann med en lång promenad genom stan och ut till Navy Pier på eftermiddagen utan att känna oss slitna.

Vaknade tidigt på måndagen och kände mig lite mera nöjd nu än dagen innan men var fortfarande grymt besviken. På morgonen blev det en promenad bort till Willis Tower och ett besök på Lou Mitchells diner för frukost som är känt för starten på Route 66. Att kliva in där var som ett åka femtio år tillbaka i tiden. Galonklädda bås och gamla tanter som gick omkring och fyllde på kaffe. Rekommenderas starkt vid ett Chicago besök. Vädret hade slagit om helt och det var jävligt tur att loppet gick på söndagen och inte dagen efter för då bjöd Chicago återigen på typ 95% luftfuktighet, gassande sol och 30 grader. Inte ens skönt när man ska turista. Spenderade måndagen på stan innan det var dags att åka ut till flygplatsen för en lång resa hemåt.