Chicago Marathon Race Report


Äntligen hemma i Sverige efter några hektiska dagar i USA. Chicago Marathon – check! Min femte major av sex avklarad. Det blev liksom bara fram och tillbaka men hann ändå med en hel del. Jetlaggad som fan. Vänjer mig aldrig riktigt vid att tappa ett halvt dygn varje gång man åker hem från USA. Jag tog mig i mål och fick min medalj. Dock inte på den tid jag hade hoppats på. Direkt efter målgång var jag så sjukt besviken på mig själv. 2.50.11. Inte riktigt det jag hade siktat på. Nu med några dagars distans så känner jag mig fortfarande fruktansvärt ambivalent och vet inte riktigt vad jag ska känna. I mitt huvud fanns bara PB och jag var helt övertygad om att jag skulle fixa det. Jag vet att jag var i ännu bättre form nu än förra året men ändå så gick det inte. Och det är också en av anledningarna till varför jag älskar marathon. Alla stjärnor måste stå rätt och det gjorde dom inte för mig i söndags. Redan efter första milen kände jag att det inte var min dag och andra halvan av loppet var mer en mental kamp snarare än en fysisk sådan. Hela mitt huvud fylldes av negativa tankar som jag inte kunde slå bort. Jag var egentligen aldrig särskilt trött eller sliten nån gång under loppet men det enda jag kunde tänka på under andra halvan var att jag skulle misslyckas och det är klart som fan att man kommer göra det om man tänker så. Så på så sätt så måste jag ju ändå vara nöjd med att jag inte bröt ihop totalt och gick i mål, för den tanken slog mig mer än en gång. Nu skiter jag i det här!

I fredags morse lämnade jag och brorsan Sverige och efter en långflygresa via Helsingfors landade vi på eftermiddagen lokal tid i Chicago på O’Hare International. Det första som mötte oss när vi klev utanför flygplatsen var en kvalmig och klibbig luft som fick det att gå kalla kårar längs ryggraden. Inte en jävla värmebölja till, tänkte jag. För att komma in till stan var vi först tvungna att åka buss till en annan terminal för att därifrån hoppa på tåget som skulle ta oss in till Downtown. Kände hur jag blev svettigare och svettigare av den höga luftfuktighen för varje minut som gick. Efter en tågresa på 45min var vi äntligen framme vid hotellet som låg alldeles intill River Walk mitt i centrala Chicago. Renaissance Hotel Downtown. Rekommenderas om ni tänker springa Chicago Marathon. Fräscht och centralt. Trots att klockan bara var sju på kvällen gick vi och la oss ganska omgående för att ha kvar svensk tid i kroppen och underlätta den tidiga starten på söndagen.

 

Både jag och brorsan vaknade vid halv fyra tiden på lördag morgon och bestämde oss för att sticka ut på en kort morgonjogg. Det var fortfarande riktigt klibbig luft och precis innan vi stack ut började det både blixtra och dundra men lika snabbt som det kom, lika snabbt försvann det. I mörkret lyckades vi orientera oss till Millenium Park och den kända bönan som bara låg en knapp kilometer bort och sprang även bort för att kolla in start- och mål lite längre ner i parken. Efter den korta morgonjoggen var det sen dags för att hämta ut nummerlappen. Expot låg ett par stationer bort och trots att vi var där precis när dom öppnade så kryllade det av folk. Att hämta nummerlappen gick dock smidigt trots att man var tvungen att gå igenom en säkerhetskontroll och få både väskan genomsökt och även bli visiterad. Tyvärr var alla officiella Nike kläder slut i både small och medium, fanns inte en endaste tischa kvar. Alltså, vafan, känns som att 90% av alla löpare är taniga jävlar som har S eller M så arrangören borde ju fatta att dom ska ta in fler av dom storlekarna och färre XXL om dom vill sälja mer av sina grejer så tyvärr blev det inga köp. Däremot verkade det finnas gott om nya Vaporfly Flyknit. Mässan i sig var rätt okej, inte den största men heller inte den minsta. Innan vi lämnade var brorsan förbi Abbotts bås för att bocka av sig och säkerställa att han skulle få sin Six Star Finisher medalj som man får efter att ha gjort alla sex majors.

Efter mässan bar det sen av tillbaka till Downtown för lunch på Giordanos och deras berömda Deep Dish Pizza. Som tur var var vi där precis när dom öppnade för bara en kvart senare ringlade sig kön lång utanför med en timmes väntetid. Vi velade om vi dela på en small eller medium men servitrisen garanterade att en small skulle räcka. Var lite skeptisk eftersom jag inte har nåt stopp när det kommer till mat men satan vad ägd jag blev av den där pizzan. Tre slice:ar och 2000kcal senare ville jag bara ut och springa bort all ost och deg men det fick vänta. Istället tog vi en promenad längs floden som flyter genom stan och hamnade sen på the Magnificent Mile – Chicagos stora shoppinggata. Där blev det ett besök på Nike butiken men inte heller dom hade kvar några officiella kläder i small eller medium. Hann i alla fall med att dregla lite över Vaporfly Elite Flyprint som man kunde köpa – utprintad direkt från 3D skrivare – för bara 700 dollar + taxes. Men då fick man en jävligt snygg glaslåda på köpet. Resten av kvällen spenderades på hotellet för att inte slita för mycket på benen. Både jag och brorsan var fortfarande tokmätta efter Giordanos men tvingade ändå i oss ett par portioner pasta på hotellet lite senare på kvällen och somnade sen vid åttatiden.

Raceday innebar tidig uppstigning redan vid kl4 men eftersom vi fortfarande hade svensk tid i kroppen kändes det inte alls särskilt jobbigt. Efter frukost på rummet och obligatoriska toabesök begav vi oss sedan mot starten strax före kl6. Utanför hällregnade det men temperaturen kändes betydligt svalare jämfört med dagarna innan och luftfuktigheten var inte heller särskilt besvärande. Kanske kunde det bli perfekt maraväder. Precis när vi kom fram till Grant Park slutade det att regna men fötterna hade ändå hunnit bli dyngsura. I det kolsvarta mörkret orienterade vi oss fram till rätt ingång och det gick riktigt smidigt att ta sig in på startområdet. Mörkret gjorde dock det lite svårt att orientera sig men till slut var vi framme vid klädinlämningen. Slängde in våra klädpåsar men behöll en slängtröja och ponchon och begav oss sedan till startgrupp A. En halvtimme innan start började det äntligen ljusna och man kunde se vart man var. Inne i startfållan blev det några korta strides som uppvärmning innan folk började välla in. 10min innan start kom så Sir Mo, Galen Rupp och dom andra elitlöparna ut till öronbedövande applåder. Precis innan start så släpptes vi i grupp A fram så pass långt att vi nästan stod parallellt med Mo & Co. Kändes sjukt stort.

7.30 gick starten och helt plötsligt var vi iväg. Vädret var mer eller mindre optimalt. Mulet, 15 grader och lätt regn. Vinden var kanske lite för stark men man kan ju inte få allt. Alla tips innan hade sagt att glöm GPS mottagning inne i centrala stan och det stämde. GPS:en levde sitt eget liv så det var bara till att gå på känsla och försöka stämma av vid markeringarna. Första femman gick inne i centrala Chicago med skyskrapor överallt runt omkring och det kändes både häftigt och lätt men så fort man lämnade dom mer centrala delarna så började dom negativa tankarna komma i takt med att regnet blev allt intensivare. Kändes det inte lite stelt? Och var inte andningen lite för jobbig? Dessutom blev jag sjukt stressad över att inte veta hur fort jag faktiskt sprang, missade i princip alla km skyltar under den första milen.

Vid 10k passeringen kändes det ändå helt okej och den officiella klockan sa 39.55. Panik, var det första jag kände då. Det skulle ju ha gått betydligt snabbare än så. Nu var det betydligt glesare bland publiken, regnget hade blivit ännu lite kraftigare och den nordliga vinden bet rätt bra och gjorde det lite jobbigare än vad det borde ha varit. Som tur var vände vi tillbaka söderut ganska omgående efter det och fick vinden i ryggen istället. Blev dock förvånad över hur lite publik det faktiskt var i dom norra delarna. Tänkte att regnet säkert gjorde en del men det borde väl ändå ha vart lite mer folk ute på gatorna? Andra milen flöt på okej, inte sådär lätt som man vill att det ska kännas men aldrig ansträngande, däremot kändes benen stela och tunga utan nåt tryck. Kollade bara dom officiella klockorna efter varje 5k och såg att jag ändå låg bra till. Sprang och tänkte att ”det är sånt här väder du trivs bäst i, nu har du chansen, se förfan till å ta den”. Vid halvmaran passerade jag på 1.24.03 och då gick luften ur. Långsammare än i Berlin och betydligt långsammare än vad jag hade planerat. Försökte bita ihop och tänka att jag ändå låg bra till men kunde inte släppa dom negativa tankarna på att jag ändå låg efter min egen tidsplan.

Hade med mig 7st Maurten gels och tog en varje 30:e minut. Det funkade verkligen hur bra som helst, kände aldrig att magen bubblade till som den alltid gjort tidigare med andra gels. Tack vare regnet kände jag heller inte att jag behövde dricka vid varje vätskestation utan hoppade över varannan för att spara lite tid och slippa trängseln. Höll ganska jämn 4-fart fram till 28km då jag bara kände att det här går fan inte, jag kommer aldrig att kunna jaga ikapp den förlorade tiden eller öka heller för den delen. Det var som att nån drog undan marken under mig, helt plötsligt översköljdes jag av alla negativa tankar jag kunde tänka. Egentligen var jag inte särskilt trött eller sliten, däremot så kunde jag inte se nånting positivt just då och tänkte bara att nu bryter jag. Minuten senare kom brorsan upp jämnsides och såg sjukt stark ut. -”Häng på nu för fan”, skrek han men det enda jag kunde svara var ”jag skiter i det här nu, spring på du”. Självklart borde jag ha hakat på för jag hade definitivt krafterna för det men det enda jag kunde tänka på var allt det negativa. Och när luckan växte så gick luften ur ännu mer. Fan, satan, helvette! Kände hur jag droppade farten utan att jag egentligen behövde det men tänkte mest att jag bara ville ta mig i mål och få gråta en skvätt. Slutade helt att kolla både på officiella klockor och km markeringar.

Tuggade på i tron om att jag sprang i typ 5-fart för det kändes lätt hela tiden men när jag passerade 35km markeringen och såg att den officiella klockan visade 2.19.40-ish tänkte jag att jag måste ha sett fel. Jag borde vara mycket mer efter med tanke på att jag dragit ner på farten men kollade på min egen klocka och såg att det stämde. WTF? Beslutsångest. Hur fan gör jag nu? Fortsätta tugga på med lätt känsla eller öka lite och kanske komma in under 2.50. Medan jag sprang och funderade kände jag hur jag passerade gubbe på gubbe och omedvetet ökade farten för varje kilometer. Vid 38km bestämde jag mig till slut. Sub 2.50 finns inom räckhåll, det skulle ändå vara acceptabelt. Kände att jag hade gott om energi och blev förvånad över hur fräsch jag faktiskt kände mig. Nu ger jag det en chans. Precis efter svängde man av norrut för dom avslutande 3-4km men möttes av en hård och isande motvind. Just fan, den nordliga motvinden från inledningen av loppet var tillbaka. Borrade ner huvudet och bestämde mig för att åtminstone försöka. Kände mig riktigt stark på slutet och måste ha plockat säkert hundra placeringar men motvinden gjorde att farten aldrig riktigt blev så snabb som det kunde ha blivit. Vid 40km skylten kände jag mig ännu starkare men motvinden blev bara starkare och starkare och med 500m kvar kom sen banans enda egentliga backe som tog knäcken på mig. Kände hur jag tappade all fart och såg sekunderna rinna iväg. Gjorde ett halvhjärtat försök att spurta dom sista hundra metrarna och plockade ett par gubbar till på målrakan men visste att det var kört. 2.50.11 stannade klockan på till slut.

Direkt i mål såg jag brorsan på avstånd som sprungit med negativ split på 2.48.14. Jävligt starkt. Kände direkt jag stannade att kroppen var fräsch. Benen var fräscha. Huvudet däremot var som potatismos. Vafan hände egentligen, tänkte jag. Medan vi gick bort för att få våra medaljer kunde jag inte känna nån som helst glädje, bara besvikelse. Fick medaljen runt halsen, en poncho runt kroppen och en öl i handen innan jag började inse att jag ändå hade gjort en helt godkänd insats. Men jag hade å andra sidan inte åkt runt halva jorden bara för att göra en godkänd insats så därav den enorma besvikelsen. Innan vi tog oss bort till klädinlämningen så fick brorsan sin Six Star Finisher medalj. Jag är inte så mycket för medaljer egentligen men satan vilken medalj. Måste nästan springa Tokyo jag också bara för att få den.

Det kändes lite skumt att vara tillbaka på hotellet redan klockan 11 på förmiddagen och knäppa dom första ölen så pass tidigt men dom smakade lika bra för det. Efter några timmars slappande stack vi ut på stan för käk och sen ett nytt besök på Nike butiken för att kolla in Finisher tröjorna. Både jag och brorsan var hur fräscha som helst i benen, inte sådär trasiga som man normalt brukar vara. Är helt övertygad om att det var Nike Vaporflys och Zoom X skummets förtjänst. I mitt fall var dom ju definitivt inte 4% snabbare men desto mer förlåtande. Jag har nog faktiskt aldrig känt mig så fräsch som efter söndagens lopp. Vi hann med en lång promenad genom stan och ut till Navy Pier på eftermiddagen utan att känna oss slitna.

Vaknade tidigt på måndagen och kände mig lite mera nöjd nu än dagen innan men var fortfarande grymt besviken. På morgonen blev det en promenad bort till Willis Tower och ett besök på Lou Mitchells diner för frukost som är känt för starten på Route 66. Att kliva in där var som ett åka femtio år tillbaka i tiden. Galonklädda bås och gamla tanter som gick omkring och fyllde på kaffe. Rekommenderas starkt vid ett Chicago besök. Vädret hade slagit om helt och det var jävligt tur att loppet gick på söndagen och inte dagen efter för då bjöd Chicago återigen på typ 95% luftfuktighet, gassande sol och 30 grader. Inte ens skönt när man ska turista. Spenderade måndagen på stan innan det var dags att åka ut till flygplatsen för en lång resa hemåt.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag känner över min insats. Nöjd såklart med att jag höll ihop det och inte bröt ihop mer än vad jag gjorde men ändå riktigt besviken på att det inte gick bättre än vad det gjorde. Det som stör mig mest är att jag aldrig blev riktigt trött eller hamnade i nån energidipp, tvärtom så har jag nog aldrig sprungit en mara med så mycket energi kvar på slutet som nu. Istället jag vek ner mig mentalt och lät all negativ energi ta över. Det är inte riktigt likt mig för jag brukar ha rätt bra pannben.

Chicago Marathon som lopp var dock ett riktigt bra arrangemang och Chicago som stad var häftig och påminde en hel del om New York fast i mindre skala. Kan verkligen rekommendera det istället för det lite överhypade New York Marathon som man såklart bör springa nån gång i livet, men Chicago är definitivt ett bra alternativ. Och billigare. Dessutom betydligt smidigare när det gäller att ta sig till start och dylikt. Det var bara att glida in i sin startfålla, ingen lång väntan som i New York, London eller Boston. Ett annat plus var servicen efteråt, den var fan världsklass. Chips, nötter, bars, ostbollar, kex. Och riktig öl, ingen alkoholfri Erdinger. Nu ska jag låta det här smälta ytterligare lite innan jag bestämmer mig för vad som händer framöver. Jag vet att jag har ökat mängden i år rätt mycket jämfört med ifjol och det var säkert en av anledningarna till att benen inte var så lätta som jag hade velat. Istället ska jag bara rekreationsspringa och njuta ett tag, kanske vila lite mer än vanligt och fokusera lite mer på bicepscurl och bänkpress innan jag kör nåt grisigt fartpass. Men det kliar som fan i benen redan nu och känner jag mig själv rätt så kommer jag vara igång med mina 10-mila veckor ganska snart. Fick faktiskt tvinga mig själv rätt hårt nu ikväll för att inte sticka ut och springa.

Adios och på återseende!

Sommarnummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • SUPERFRIDA starkare än någonsin
  • Spring i sommar. Så tränar du bäst på hemmaplan
  • Testa Musses styrkepass
  • Perfekta powershakes! Bästa mellanmålet
  • 4 roliga utmaningar
  • 7 grymma ryggsäckar i stort test
Bli plusmedlem nu
Post Kona Thoughts

Post Kona Thoughts


Hej!

Lovade mig själv jag skulle vänta minst en vecka innan jag satte ord på mina känslor efter Hawaii. Har även varit mindre noga med analysera loppet efteråt. Det är blandade intryck som alltid efter en tävling. Letar man efter negativa saker är det lätt hitta dem, går även finna ljusglimtar om man letar efter sådana. Svårt vara objektiv dock när man är missnöjd och besviken. Är dock inte ledsen eller nedslagen mentalt, bara ett enda stort antiklimax.

 

Har svårt hålla minen när folk flyger fram, dunkar en i ryggen och säger grattis. Man förklarar att det inte gick speciellt bra men då kontrar de med ”Men du gjorde ju pers! Du tog dig i mål. Hur kan du vara besviken. Skärp dig!” Redan där känner man att man orkar inte förklara. De hade dessutom inte lyssnat. De hade hört gnäll från någon som tar sig själv på alldeles för stort allvar. Så man hör sig till slut säga ”Ja, jag är nöjd. Det gick bra”. Även fast man bli illamående av sitt mesiga uppförande.

Kommer inte skriva en 5000 ord lång Race Report i 3 delar. Finns inte mycket att säga. Jag förlorade chanserna till en bra placering tidigt när jag klantade mig på simningen. Insåg det men bestämde mig för hålla mig i loppet ändå då vädret brukar hjälpa till att rätta till oddsen. Tyvärr visade det sig att det skulle vara den absolut snabbaste dagen någonsin ute på cykeln under de 40 år som loppet funnits. För första gången var respekt och erfarenhet snarare en last än en tillgång.

En sådan dag vill man inte vara på efterkälken. Speciellt inte när folk är så bra som de är och de kan dessutom utnyttja göra i grupp i större utsträckning än annars. La in några vedträn på brasan upp till Hawi och på vägen hem. Solocyklade merparten av de sista 7 milen och kände att kroppen var trots allt stark. Öppnade löpningen enligt plan men det var så svårt hitta gnistan och motivationen när jag gång på gång insåg jag var hopplöst långt bak i loppet. Höll min plan att springa ”långsamt/snabbt” i ungefär 20-22 kilometer. Passerade massvis med folk. Tyckte jag var med ok. På vägen nerför Energy Lag började jag möta folk på väg upp? Dessa hade jag förhoppningar om kunna vara hyfsat nära. De var nu ca 6-7 kilometer före mig. Den uppenbarelsen var som att någon drog mattan under mina fötter. Kändes som om jag låg sist. Joggade vidare med en hemsk besvikelse i kroppen men tänkte ändå inte börja gå. Självömkan är en hemsk parfym så den tänkte jag inte bjuda på även om jag bjuder på den här.

Fick lite ordning på mitt humör med cirka 12km kvar. Då jag inte hade pressat mig själv nämnvärt bestämde jag mig för kuta hårt sista biten. ”Altid knäcker det nån” tänkte min sadistiska sida. Tyvärr gjorde jag detta utan riktigt ha ordning på energiintaget och exploderade med 4-5km kvar. Blev en hasande jogg sista biten. Extremt glad vara i mål men av fel skäl. Kände inte alls att jag kunde se mig i spegeln efteråt och svara ja på frågan – Gav du ditt allt där ute?!

Slutsats: Man ska inte älta mediokra resultat för länge. Gör en ärlig analys, lär av misstagen och träna på det som gått sämre. Titta även på det som var relativt bra och se till de bitarna inte glöms bort till nästa gång. Nästa år ska jag tävla mer och försöka våga spela aningen högre. Blivit lite bekväm med åren och litar för mycket på min erfarenhet. Funkar ibland men bevisligen inte alltid. Måste kunna ändra strategi när förutsättningarna ändras.

Anmäld till Ironman Frankfurt i juni 2019. Något som jag alltid velat göra och den ligger bra i kalendern. Kommer försöka köra minst två race innan det, kanske tre. Dubai 70.3, Cannes Triathlon och ev ett lokalt lopp som inte ligger för nära 30:e juni.

Tack för visat intresse!

I´ll be back.

 

Nelker

Fortsätt träna utomhus för bättre hälsa

Fortsätt träna utomhus för bättre hälsa


När mörkret och kylan tränger sig på är det många som föredrar att träna inomhus, på löpband eller på gymmet. Men att träna utomhus har faktiskt många fördelar – inte minst för hälsan. Så fortsätt att springa ute!

Att fortsätta träna ute under hösten har många fördelar jämfört med inomhusträning. Det finns nämligen belägg för att träning utomhus gör att vi mår bättre, både fysiskt och psykiskt. Att träna och vistas i naturen förebygger bland annat depression och stress, sänker blodtrycket och stärker immunförsvaret.

Att vara ute i dagsljus gör också att vi både känner oss piggare och på bättre humör, och att vi sover bättre. Att då nyttja de få timmar av dagsljus på vintern till att träna utomhus är alltså inte bara en investering i en starkare kropp och en bättre kondition utan även i din hälsa på lång sikt.

Man behöver inte heller träna inomhus på gym för att få en starkare kropp. Se på naturen som en möjlighet i stället för ett hinder så kommer du snart förstå att hela kroppen kan tränas utomhus. Träning utomhus och i naturen innebär inga begränsningar – tvärtom finns här fullt av föremål att utnyttja som stenar, stockar, träd, branta backar och trappor.

Förutsättningarna för att löpträna ändras emellertid under hösten och vintern. Regn, kyla, blåst eller snö är mer en regel än ett undantag. Då är förstås kläder efter väder viktigt för att du ska fortsätta hitta motivationen att träna ute och hålla lågan uppe – oavsett årstid.

Charlotta Fougbergs bästa tips för ökad motivation!

Charlotta Fougberg är en del av Craft Academy och en av Sveriges mest framgångsrika friidrottare. Charlotta vet precis vad som krävs för att hålla igång under höst- och vintermånaderna. I samarbete med Craft ger hon dig här fem tips på hur man håller igång träningen – oavsett väder.

  1. Klä dig smart
    Ta inte på dig mer kläder än att det känns lite svalt till en början, annars är risken stor att du svettas mer än vad som behövs och om kläderna blir genomblöta av svett blir de också kalla. Jag rekommenderar ett tajt plagg närmast huden – du vill inte ha en fuktig och kall tröja som studsar mot kroppen. Testa en tröja i funktionsmaterial, gärna med dragkedja så att du kan ventilera ut överskottsvärme om det behövs. Tröjan bär du under en tunn smidig jacka som gärna får vara vattenavstötande om det blir regn och ha reflexer så att du syns.
  1. Boka en date
    Träna med vänner – eller berätta för dem att du ska träna. Det är större chans att du kommer ut om du bestämt med någon i förväg, eller i alla fall sagt till någon att du ska träna. Det blir svårare att hoppa över träningen då.
  1. All träning är bättre än ingen träning
    Alla minuter som du tränar räknas. Tio minuter är bättre än inga minuter alls, och tio minuter går alltid att få in trots ett späckat schema. Jag lovar att det dessutom kommer att göra dig både piggare och mer effektiv. Bestäm också en tid och dag varje vecka som du kan träna på.
  1. Håll dig frisk
    Duscha och byt om till torra, varma kläder så snabbt du kan efter passet. Ät eller drick också någon kolhydrat för att minska risken för att bli sjuk.
  1. Man ångrar aldrig ett pass
    Desto sämre vädret är, desto bättre kommer det att kännas efteråt. Oftast känns det bara lite jobbigt innan passet om det till exempel regnar, men väl ute är det nästan alltid bara skönt – för att inte tala om efteråt! Så kör bara kör och #enjoythehardwork. Du kommer inte att ångra dig!

Tävling
Team Sportia älskar sport och allt som har med ett aktivt liv att göra. Därför vill vi nu veta hur du gör för att hålla träningsmotivationen uppe under den mörka hösten och vintern. Så ta tillfället i akt och skryt lite om din höst- och vinterträning och inspirerar andra!

Lägg upp din träningsbild på Instagram och tagga bilden med hashtaggarna #jagfortsätter och #teamsportia. Förutom att inspirera andra till kul höstträning har du chans att vinna Team Sportias högkvalitativa Winter Run-paket! In och läs om tävlingen här!


 

 

Sponsrat inlägg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Skadefri, lopp & ASICS FrontRunner

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Stockholm halvmarathon 2018


Det vore ju nästan tjänstefel att inte börja detta inlägg med att nämna Eliud Kipchoge. Helvette vilken snubbe, är han på riktigt? Det han käkar till frukost vill jag också ha! Är det nån man verkligen har unnat att slå världsrekordet så är det ju Eliud. Inte bara för att han verkar vara typ den mest sympatiska människa som går omkring på denna jord utan framförallt för att det hade vart så otroligt sorgligt att bli ihågkommen som den ”snabbaste människan på marathon utan att vara den snabbaste människan” som han själv uttryckte det innan loppet. Men nu kan Messi och Ronaldo lägga ner sitt tjafs för Kipchoge har precis bevisat att det är han som är den verkliga geten, nåt han nog kommer vara, oberoende idrott, för en lång tid framöver.

Själv satt jag och försökte följa loppet på ett SJ tåg med svajigt wifi och dålig 4G täckning. Vet inte riktigt hur jag tänkte när jag bokade tågbiljetten precis samtidigt som Berlin Marathon. Fick iaf rapporter av brorsan på messenger samtidigt som jag febrilt försökte hitta en fulstream på nätet vilket jag till slut också gjorde. Anledningen till att jag satt på ett tåg imorse berodde såklart på att jag tillsammans med tiotusen andra löpare sprang Stockholm Halvmarathon igår. 

Stockholm Halvmarathon har blivit lite av ett favoritlopp och en årlig tradition. Om jag räknar rätt så var det min nionde start. Innan jag åkte ner i fredags så hade jag satt upp ett klart och tydligt mål. Jag skulle springa på 1.22 med maraansträngning och hela tiden känna att det fanns ytterligare en växel. Inget dreggel ur mungipan eller nåt huvud på sned. Framförallt så ville jag känna mig fräsch i mål med känslan att jag skulle kunna fortsätta utan problem. Och allt det lyckades jag uppnå. Jag sprang i mål på 1.22, behövde knappt pusta ut och var så pass fräsch idag att jag nyss har kört långpass på 33km med 3x5km i marafart inbakat. Sista femman var förvisso lite småjobbig i motvinden men aldrig nåt problem. Det tackar vi PegTurbo för.

Även om jag hade försökt gå för pers igår så hade det aldrig gått för just nu är jag som ett gammalt trött och avdankat diesellok som bara har två växlar; distans- och marafart. Så det var rätt skönt att inte behöva pressa sig till det yttersta i motvinden igår. I år var det en hel del banändringar jämfört med tidigare år och det till det bättre. Det har ju iofsig vart en hel del förändringar i banan även tidigare men just i år kändes det verkligen som dom hade fått till det så bra som det kan bli. Jag har ju alltid skrikit efter den gamla starten utanför slottet och i år var starten faktiskt tillbaka på Strömbron till min stora förtjusning. Jag och brorsan trängde oss långt fram och hade bra utgångsposition när startskottet small. Upplevde att det blev ett helt annat flyt nu när man sprang genom Kungsträdgården istället för dom trånga gatorna vid Gustav Adolfs Torg och dessutom var det rätt bra publiktryck under den första kilometern som man inte haft tidigare. 

Såklart drogs jag med i starten och öppnade alldeles för fort som jag alltid gör. 1km skylten i tunneln måste ha suttit flera hundra meter fel för jag lappade 3.24 där och så fort sprang jag garanterat inte. Även efter tunneln var det svårt att inte fortsätta dras med och jag vet att jag tänkte att jag skulle sakta ner men jag kunde bara inte förmå mig att göra det i loppets inledande skede. Istället hamnade jag tillsammans med brorsan och Jakob Z som jag sprang ihop med bort till Rålis innan jag valde att släppa nånstans vid 8km. Vid varje motlut drog jag ner på farten för att inte pulsen skulle åka jojo och ute på platten försökte jag hålla en ansträngning som skulle motsvara maraansträngning. Den nya dragningen vid Hornsberg kändes riktigt positiv och likaså den nygamla sträckningen över centralbron och genom Gamla stan där det var riktigt bra publiktryck. Vid stigningen upp till Slussen drog jag ner rejält på farten och kunde rulla på bra ner till Söder Mälarstrand där motvinden bet rätt bra. Av nån anledning så blev det en hel del sololöpning något jag inte upplevt tidigare år. Klockan pep varje kilometer men den enda gång jag kollade på den var vid 5km, efter det körde jag bara på känsla.

Tanto brukar ju för det mesta kännas brutalt jobbig men i år hade jag gott om krafter där. Blev förvisso omsprungen av ett stort gäng här men jag höll mig till min plan och gick inte i fällan att försöka haka på. Att sen få slippa den dryga stigningen uppför St.Paulsgatan och istället få springa ut på Hornsgatan var nog den absolut bästa förändringen dom kunde ha gjort. Håller tummarna för att den delen får vara kvar. På Hornsgatan blev jag omsprungen på löpande band av folk som jagade sluttider, själv sprang jag mest och hejade och försökte småprata med folk. När jag sen rullade ner mot Skeppsbron och passerade 20k på 1.18 så var det första gången sen 5k som jag såg hur jag låg till. Visste att jag skulle komma in på 1.22 nånting, precis som jag hade planerat. När alla andra forcerade för kung och fosterland tog jag det rätt lugnt sista biten och det var inte förrän sista hundringen som jag ökade farten marginellt. Direkt i mål träffade jag på brorsan som persat och även fixat sub80. Han slog även min tid från i våras med 4s så nu är man inte längre bäst i familjen.

Stockholm halvmarathon gick precis såsom jag hade planerat. Egentligen borde jag vara nöjd med det och det är jag såklart men jag kan ändå inte riktigt släppa att det där känslan när allt bara flyter inte riktigt finns där. Det hade gärna fått kännas ännu lättare än vad det gjorde. Istället är det rätt uppenbart att benen inte riktigt är på topp och att det inte finns nån som helst snabbhet i dom heller för den delen. En förklaring är säkert att jag sprungit rätt många fler mil i år jämfört med tidigare och vart jävligt dålig på att vila. Just nu står jag på 4500km och det är nog nästan 1000km mer än vid samma tidpunkt ifjol. Så på så sätt är det nog inte så konstigt. Men det vore ju skönt om det där lätta känslan kunde infinna sig snart. För det börjar bli lite brandbil nu, det är ju faktiskt bara tre veckor kvar till Chicago. Normalt brukar jag köra sista långpasset 2 veckor innan en mara men eventuellt var dagens långpass det sista för nu är det fullt fokus på vila och att benen ska kännas lätta och fräscha. Vi får väl se hur det går.

Till veckan får jag förhoppningsvis mina nya Nike Vaporfly 4% Flyknit, samma skor som Kipchoge hade idag när han smashade världsrekordet. Just nu befinner dom sig i Danmark men förhoppningsvis har jag dom i min hand på tisdag. Det var bara rent flyt att jag lyckades få tag på ett par förra veckan, officiellt släpps dom ju den 1 oktober i Europa men dom fanns att köpa i Berlin den här helgen i samband med maran uppenbarligen verkar Nike vilja göra lite reklam för dom redan nu, som om det skulle behövas. Återkommer med ett första intryck nästa vecka. Ovandelen är ju helt ny jämfört med gamla Vaporfly så det ska bli spännande å se hur dom känns jämfört med den första versionen. 

/Hörs

Antal kommentarer: 4

Monica Carlsson

Fin läsning!


Hannes Svensson

Jag undrar om du skulle kunna ge mig lite råd. Jag suktade ju efter sub 3 i Berlin i helgen, men jag blev skadad i hälen 4 veckor inför och missade två veckors löpning, sen fick jag rejält ont i halsen några dagar innan loppet och visste inte förrän på söndagsmorgonen om jag skulle kunna springa, så uppladdningen var inte den bästa. Jag kom i mål på 3.07.43 efter att ha fått löparmage för första gången och otaktiskt loppupplägg. Nu vill jag ta revansch och se om jag kan förbättra tiden redan så fort som möjligt i höst. Berlin är det enda lopp jag siktat på och sprungit i år. Nu funderar jag på att anmäla mig till Frankfurt maraton den 28 oktober. Jag vet att det är tätt och att det bara är sex veckor mellan loppen och kanske inte det bäst för att hinna återhämta mig och slipa på formen emellan, eller vad tror du? Hur skulle du lägga upp tiden fram till Frankfurt om du vore jag? Eller skulle du ha hejdat dig och gett det mer tid? Jag känner av söndagens lopp i benen än och har inte sprungit sen dess, men tänkte ta ett väldigt lätt distanspass på lördag, kanske.


Anders Larvia

Svår fråga….2015 gick jag sönder ett par dagar innan Berlin men joggade runt loppet ändå. Var sjukt revanschsugen efteråt och anmälde mig till Vintermaran direkt jag kom hem. Tyvärr blev det en DNF där, klev av efter 35km. Marathon handlar ju mycket om mindset och mental förberedelse och inför vintermaran hann jag helt enkelt inte ladda om mentalt. Det är inte bara att ställa ut skorna även fast man har gjort träningen. Jag skulle nog välja att stå över Frankfurt och välja ett lopp i vår men det är lättare sagt än gjort, förstår absolut att man vill revanschera sig direkt. Om du kör Frankfurt är mitt råd att minska volymen och istället fokusera på marafartspass. Tror inte du behöver långpass om du gjort träningen inför Berlin ordentligt.


Hannes Svensson

Tack för råden, Anders! 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Variera mera  – och skörda nya framgångar!

Variera mera – och skörda nya framgångar!


I början av din löparkarriär är nyckelordet kontinuitet. Ganska omgående märker du av klara förbättringar bara genom att ge dig ut på regelbundna löprundor. Steg två i utvecklingen är att variera dina olika träningspass. Följer du en specifik träningsplan – såsom de välbalanserade träningsprogram som vår egen chefredaktör Anders Szalkai har utvecklat för olika målsättningar – finns variationen alltid inbyggd i träningsråden.

Alltför många löpare har dock en tendens att fortsätta att träna alltför ensidigt. Delvis kan det bero på att träningsmängden hamnar alltför mycket i fokus och man hänger sig till att ”samla kilometer”. I strävan efter att träna mer kommer många träningspass att avverkas i ett tempo som är för snabbt för att ge effektiv uthållighetsträning och för långsamt för att bli utvecklande tempoträning. Vår träningsexpert LG Skoog brukar benämna den här typen av träningspass som ”mellanmjölksträning”. 

Vänj kroppen vid tävlingsfarten

Om du som löpare till exempel siktar på att löpa milen under 40 minuter ständigt genomför alla dina distanspass i en snittfart på 4.15/km, kan du faktiskt inte förvänta dig att kroppen på tävlingsdagen plötsligt ska kunna hantera en avsevärt högre fart enbart för att det hamnat en nummerlapp på bröstet. Istället får du en klart bättre effekt av den tid du investerar i din träning, om du sänker farten till 4.30–4.40/km under dina normala distanspass och 4.45–5.00/km under långpassen och därtill regelbundet genomför rena tempoträningspass i ett klart högre tempo.

På det sättet får du en effektiv lokal uthållighetsträning av löpmuskulaturen samtidigt som du sliter mindre på kroppen under distanspassen. Det i sin tur betyder att du får energiöverskott till att genomföra riktigt effektiva fartpass. Väljer du exempelvis att genomföra klassiska 1 000-metersintervaller bör du sikta på 3.45/km för att förbereda kroppen för ett millopp under 40 min.

Det allra viktigaste om du har tävlingsambitioner är dock att vänja kroppen vid just den aktuella tävlingsfarten, som du siktar på att kunna hålla över den distans som du förbereder dig för. Det relativt måttliga löptempot under distanspassen ger effektiv uthållighet, medan tempoträningen ger specifik löpstyrka och -koordination genom att aktivera ett stort antal muskelfibrer. Dessutom stärker du dig mentalt genom att du lär dig hantera en markant ökad grad av ansträngning.

Följ Canovas tips

För att ”knyta ihop säcken” behöver du dock genomföra träningspass som simulerar tävlingssituationen så nära som möjligt. Den berömde italienske löpcoachen Renato Canova, som är mannen bakom många av de bästa kenyanska löparna och även Nordens klart lysande maratonstjärna – norrmannen Sondre Nystad Moen (Europarekordhållare med tiden 2.05,48) – betonar särskilt vikten av att löpa i planerat tävlingstempo under vissa träningspass. Det kan ske antingen som ett sammanhängande tempolopp eller i intervallform. I exemplet ovan – med målsättningen 10 kilometer under 40 minuter –  kan det betyda 4 kilometer på 16 minuter eller 6 tempointervaller om vardera 1 kilometer på 4 min/km med 1 minut vila mellan fartinslagen.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in