Post Kona Thoughts

Post Kona Thoughts


Hej!

Lovade mig själv jag skulle vänta minst en vecka innan jag satte ord på mina känslor efter Hawaii. Har även varit mindre noga med analysera loppet efteråt. Det är blandade intryck som alltid efter en tävling. Letar man efter negativa saker är det lätt hitta dem, går även finna ljusglimtar om man letar efter sådana. Svårt vara objektiv dock när man är missnöjd och besviken. Är dock inte ledsen eller nedslagen mentalt, bara ett enda stort antiklimax.

 

Har svårt hålla minen när folk flyger fram, dunkar en i ryggen och säger grattis. Man förklarar att det inte gick speciellt bra men då kontrar de med ”Men du gjorde ju pers! Du tog dig i mål. Hur kan du vara besviken. Skärp dig!” Redan där känner man att man orkar inte förklara. De hade dessutom inte lyssnat. De hade hört gnäll från någon som tar sig själv på alldeles för stort allvar. Så man hör sig till slut säga ”Ja, jag är nöjd. Det gick bra”. Även fast man bli illamående av sitt mesiga uppförande.

Kommer inte skriva en 5000 ord lång Race Report i 3 delar. Finns inte mycket att säga. Jag förlorade chanserna till en bra placering tidigt när jag klantade mig på simningen. Insåg det men bestämde mig för hålla mig i loppet ändå då vädret brukar hjälpa till att rätta till oddsen. Tyvärr visade det sig att det skulle vara den absolut snabbaste dagen någonsin ute på cykeln under de 40 år som loppet funnits. För första gången var respekt och erfarenhet snarare en last än en tillgång.

En sådan dag vill man inte vara på efterkälken. Speciellt inte när folk är så bra som de är och de kan dessutom utnyttja göra i grupp i större utsträckning än annars. La in några vedträn på brasan upp till Hawi och på vägen hem. Solocyklade merparten av de sista 7 milen och kände att kroppen var trots allt stark. Öppnade löpningen enligt plan men det var så svårt hitta gnistan och motivationen när jag gång på gång insåg jag var hopplöst långt bak i loppet. Höll min plan att springa ”långsamt/snabbt” i ungefär 20-22 kilometer. Passerade massvis med folk. Tyckte jag var med ok. På vägen nerför Energy Lag började jag möta folk på väg upp? Dessa hade jag förhoppningar om kunna vara hyfsat nära. De var nu ca 6-7 kilometer före mig. Den uppenbarelsen var som att någon drog mattan under mina fötter. Kändes som om jag låg sist. Joggade vidare med en hemsk besvikelse i kroppen men tänkte ändå inte börja gå. Självömkan är en hemsk parfym så den tänkte jag inte bjuda på även om jag bjuder på den här.

Fick lite ordning på mitt humör med cirka 12km kvar. Då jag inte hade pressat mig själv nämnvärt bestämde jag mig för kuta hårt sista biten. ”Altid knäcker det nån” tänkte min sadistiska sida. Tyvärr gjorde jag detta utan riktigt ha ordning på energiintaget och exploderade med 4-5km kvar. Blev en hasande jogg sista biten. Extremt glad vara i mål men av fel skäl. Kände inte alls att jag kunde se mig i spegeln efteråt och svara ja på frågan – Gav du ditt allt där ute?!

Slutsats: Man ska inte älta mediokra resultat för länge. Gör en ärlig analys, lär av misstagen och träna på det som gått sämre. Titta även på det som var relativt bra och se till de bitarna inte glöms bort till nästa gång. Nästa år ska jag tävla mer och försöka våga spela aningen högre. Blivit lite bekväm med åren och litar för mycket på min erfarenhet. Funkar ibland men bevisligen inte alltid. Måste kunna ändra strategi när förutsättningarna ändras.

Anmäld till Ironman Frankfurt i juni 2019. Något som jag alltid velat göra och den ligger bra i kalendern. Kommer försöka köra minst två race innan det, kanske tre. Dubai 70.3, Cannes Triathlon och ev ett lokalt lopp som inte ligger för nära 30:e juni.

Tack för visat intresse!

I´ll be back.

 

Nelker

Sommarnummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • SUPERFRIDA starkare än någonsin
  • Spring i sommar. Så tränar du bäst på hemmaplan
  • Testa Musses styrkepass
  • Perfekta powershakes! Bästa mellanmålet
  • 4 roliga utmaningar
  • 7 grymma ryggsäckar i stort test
Bli plusmedlem nu
Fortsätt träna utomhus för bättre hälsa

Fortsätt träna utomhus för bättre hälsa


När mörkret och kylan tränger sig på är det många som föredrar att träna inomhus, på löpband eller på gymmet. Men att träna utomhus har faktiskt många fördelar – inte minst för hälsan. Så fortsätt att springa ute!

Att fortsätta träna ute under hösten har många fördelar jämfört med inomhusträning. Det finns nämligen belägg för att träning utomhus gör att vi mår bättre, både fysiskt och psykiskt. Att träna och vistas i naturen förebygger bland annat depression och stress, sänker blodtrycket och stärker immunförsvaret.

Att vara ute i dagsljus gör också att vi både känner oss piggare och på bättre humör, och att vi sover bättre. Att då nyttja de få timmar av dagsljus på vintern till att träna utomhus är alltså inte bara en investering i en starkare kropp och en bättre kondition utan även i din hälsa på lång sikt.

Man behöver inte heller träna inomhus på gym för att få en starkare kropp. Se på naturen som en möjlighet i stället för ett hinder så kommer du snart förstå att hela kroppen kan tränas utomhus. Träning utomhus och i naturen innebär inga begränsningar – tvärtom finns här fullt av föremål att utnyttja som stenar, stockar, träd, branta backar och trappor.

Förutsättningarna för att löpträna ändras emellertid under hösten och vintern. Regn, kyla, blåst eller snö är mer en regel än ett undantag. Då är förstås kläder efter väder viktigt för att du ska fortsätta hitta motivationen att träna ute och hålla lågan uppe – oavsett årstid.

Charlotta Fougbergs bästa tips för ökad motivation!

Charlotta Fougberg är en del av Craft Academy och en av Sveriges mest framgångsrika friidrottare. Charlotta vet precis vad som krävs för att hålla igång under höst- och vintermånaderna. I samarbete med Craft ger hon dig här fem tips på hur man håller igång träningen – oavsett väder.

  1. Klä dig smart
    Ta inte på dig mer kläder än att det känns lite svalt till en början, annars är risken stor att du svettas mer än vad som behövs och om kläderna blir genomblöta av svett blir de också kalla. Jag rekommenderar ett tajt plagg närmast huden – du vill inte ha en fuktig och kall tröja som studsar mot kroppen. Testa en tröja i funktionsmaterial, gärna med dragkedja så att du kan ventilera ut överskottsvärme om det behövs. Tröjan bär du under en tunn smidig jacka som gärna får vara vattenavstötande om det blir regn och ha reflexer så att du syns.
  1. Boka en date
    Träna med vänner – eller berätta för dem att du ska träna. Det är större chans att du kommer ut om du bestämt med någon i förväg, eller i alla fall sagt till någon att du ska träna. Det blir svårare att hoppa över träningen då.
  1. All träning är bättre än ingen träning
    Alla minuter som du tränar räknas. Tio minuter är bättre än inga minuter alls, och tio minuter går alltid att få in trots ett späckat schema. Jag lovar att det dessutom kommer att göra dig både piggare och mer effektiv. Bestäm också en tid och dag varje vecka som du kan träna på.
  1. Håll dig frisk
    Duscha och byt om till torra, varma kläder så snabbt du kan efter passet. Ät eller drick också någon kolhydrat för att minska risken för att bli sjuk.
  1. Man ångrar aldrig ett pass
    Desto sämre vädret är, desto bättre kommer det att kännas efteråt. Oftast känns det bara lite jobbigt innan passet om det till exempel regnar, men väl ute är det nästan alltid bara skönt – för att inte tala om efteråt! Så kör bara kör och #enjoythehardwork. Du kommer inte att ångra dig!

Tävling
Team Sportia älskar sport och allt som har med ett aktivt liv att göra. Därför vill vi nu veta hur du gör för att hålla träningsmotivationen uppe under den mörka hösten och vintern. Så ta tillfället i akt och skryt lite om din höst- och vinterträning och inspirerar andra!

Lägg upp din träningsbild på Instagram och tagga bilden med hashtaggarna #jagfortsätter och #teamsportia. Förutom att inspirera andra till kul höstträning har du chans att vinna Team Sportias högkvalitativa Winter Run-paket! In och läs om tävlingen här!


 

 

Sponsrat inlägg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Skadefri, lopp & ASICS FrontRunner

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Stockholm halvmarathon 2018


Det vore ju nästan tjänstefel att inte börja detta inlägg med att nämna Eliud Kipchoge. Helvette vilken snubbe, är han på riktigt? Det han käkar till frukost vill jag också ha! Är det nån man verkligen har unnat att slå världsrekordet så är det ju Eliud. Inte bara för att han verkar vara typ den mest sympatiska människa som går omkring på denna jord utan framförallt för att det hade vart så otroligt sorgligt att bli ihågkommen som den ”snabbaste människan på marathon utan att vara den snabbaste människan” som han själv uttryckte det innan loppet. Men nu kan Messi och Ronaldo lägga ner sitt tjafs för Kipchoge har precis bevisat att det är han som är den verkliga geten, nåt han nog kommer vara, oberoende idrott, för en lång tid framöver.

Själv satt jag och försökte följa loppet på ett SJ tåg med svajigt wifi och dålig 4G täckning. Vet inte riktigt hur jag tänkte när jag bokade tågbiljetten precis samtidigt som Berlin Marathon. Fick iaf rapporter av brorsan på messenger samtidigt som jag febrilt försökte hitta en fulstream på nätet vilket jag till slut också gjorde. Anledningen till att jag satt på ett tåg imorse berodde såklart på att jag tillsammans med tiotusen andra löpare sprang Stockholm Halvmarathon igår. 

Stockholm Halvmarathon har blivit lite av ett favoritlopp och en årlig tradition. Om jag räknar rätt så var det min nionde start. Innan jag åkte ner i fredags så hade jag satt upp ett klart och tydligt mål. Jag skulle springa på 1.22 med maraansträngning och hela tiden känna att det fanns ytterligare en växel. Inget dreggel ur mungipan eller nåt huvud på sned. Framförallt så ville jag känna mig fräsch i mål med känslan att jag skulle kunna fortsätta utan problem. Och allt det lyckades jag uppnå. Jag sprang i mål på 1.22, behövde knappt pusta ut och var så pass fräsch idag att jag nyss har kört långpass på 33km med 3x5km i marafart inbakat. Sista femman var förvisso lite småjobbig i motvinden men aldrig nåt problem. Det tackar vi PegTurbo för.

Även om jag hade försökt gå för pers igår så hade det aldrig gått för just nu är jag som ett gammalt trött och avdankat diesellok som bara har två växlar; distans- och marafart. Så det var rätt skönt att inte behöva pressa sig till det yttersta i motvinden igår. I år var det en hel del banändringar jämfört med tidigare år och det till det bättre. Det har ju iofsig vart en hel del förändringar i banan även tidigare men just i år kändes det verkligen som dom hade fått till det så bra som det kan bli. Jag har ju alltid skrikit efter den gamla starten utanför slottet och i år var starten faktiskt tillbaka på Strömbron till min stora förtjusning. Jag och brorsan trängde oss långt fram och hade bra utgångsposition när startskottet small. Upplevde att det blev ett helt annat flyt nu när man sprang genom Kungsträdgården istället för dom trånga gatorna vid Gustav Adolfs Torg och dessutom var det rätt bra publiktryck under den första kilometern som man inte haft tidigare. 

Såklart drogs jag med i starten och öppnade alldeles för fort som jag alltid gör. 1km skylten i tunneln måste ha suttit flera hundra meter fel för jag lappade 3.24 där och så fort sprang jag garanterat inte. Även efter tunneln var det svårt att inte fortsätta dras med och jag vet att jag tänkte att jag skulle sakta ner men jag kunde bara inte förmå mig att göra det i loppets inledande skede. Istället hamnade jag tillsammans med brorsan och Jakob Z som jag sprang ihop med bort till Rålis innan jag valde att släppa nånstans vid 8km. Vid varje motlut drog jag ner på farten för att inte pulsen skulle åka jojo och ute på platten försökte jag hålla en ansträngning som skulle motsvara maraansträngning. Den nya dragningen vid Hornsberg kändes riktigt positiv och likaså den nygamla sträckningen över centralbron och genom Gamla stan där det var riktigt bra publiktryck. Vid stigningen upp till Slussen drog jag ner rejält på farten och kunde rulla på bra ner till Söder Mälarstrand där motvinden bet rätt bra. Av nån anledning så blev det en hel del sololöpning något jag inte upplevt tidigare år. Klockan pep varje kilometer men den enda gång jag kollade på den var vid 5km, efter det körde jag bara på känsla.

Tanto brukar ju för det mesta kännas brutalt jobbig men i år hade jag gott om krafter där. Blev förvisso omsprungen av ett stort gäng här men jag höll mig till min plan och gick inte i fällan att försöka haka på. Att sen få slippa den dryga stigningen uppför St.Paulsgatan och istället få springa ut på Hornsgatan var nog den absolut bästa förändringen dom kunde ha gjort. Håller tummarna för att den delen får vara kvar. På Hornsgatan blev jag omsprungen på löpande band av folk som jagade sluttider, själv sprang jag mest och hejade och försökte småprata med folk. När jag sen rullade ner mot Skeppsbron och passerade 20k på 1.18 så var det första gången sen 5k som jag såg hur jag låg till. Visste att jag skulle komma in på 1.22 nånting, precis som jag hade planerat. När alla andra forcerade för kung och fosterland tog jag det rätt lugnt sista biten och det var inte förrän sista hundringen som jag ökade farten marginellt. Direkt i mål träffade jag på brorsan som persat och även fixat sub80. Han slog även min tid från i våras med 4s så nu är man inte längre bäst i familjen.

Stockholm halvmarathon gick precis såsom jag hade planerat. Egentligen borde jag vara nöjd med det och det är jag såklart men jag kan ändå inte riktigt släppa att det där känslan när allt bara flyter inte riktigt finns där. Det hade gärna fått kännas ännu lättare än vad det gjorde. Istället är det rätt uppenbart att benen inte riktigt är på topp och att det inte finns nån som helst snabbhet i dom heller för den delen. En förklaring är säkert att jag sprungit rätt många fler mil i år jämfört med tidigare och vart jävligt dålig på att vila. Just nu står jag på 4500km och det är nog nästan 1000km mer än vid samma tidpunkt ifjol. Så på så sätt är det nog inte så konstigt. Men det vore ju skönt om det där lätta känslan kunde infinna sig snart. För det börjar bli lite brandbil nu, det är ju faktiskt bara tre veckor kvar till Chicago. Normalt brukar jag köra sista långpasset 2 veckor innan en mara men eventuellt var dagens långpass det sista för nu är det fullt fokus på vila och att benen ska kännas lätta och fräscha. Vi får väl se hur det går.

Till veckan får jag förhoppningsvis mina nya Nike Vaporfly 4% Flyknit, samma skor som Kipchoge hade idag när han smashade världsrekordet. Just nu befinner dom sig i Danmark men förhoppningsvis har jag dom i min hand på tisdag. Det var bara rent flyt att jag lyckades få tag på ett par förra veckan, officiellt släpps dom ju den 1 oktober i Europa men dom fanns att köpa i Berlin den här helgen i samband med maran uppenbarligen verkar Nike vilja göra lite reklam för dom redan nu, som om det skulle behövas. Återkommer med ett första intryck nästa vecka. Ovandelen är ju helt ny jämfört med gamla Vaporfly så det ska bli spännande å se hur dom känns jämfört med den första versionen. 

/Hörs

Antal kommentarer: 4

Monica Carlsson

Fin läsning!


Hannes Svensson

Jag undrar om du skulle kunna ge mig lite råd. Jag suktade ju efter sub 3 i Berlin i helgen, men jag blev skadad i hälen 4 veckor inför och missade två veckors löpning, sen fick jag rejält ont i halsen några dagar innan loppet och visste inte förrän på söndagsmorgonen om jag skulle kunna springa, så uppladdningen var inte den bästa. Jag kom i mål på 3.07.43 efter att ha fått löparmage för första gången och otaktiskt loppupplägg. Nu vill jag ta revansch och se om jag kan förbättra tiden redan så fort som möjligt i höst. Berlin är det enda lopp jag siktat på och sprungit i år. Nu funderar jag på att anmäla mig till Frankfurt maraton den 28 oktober. Jag vet att det är tätt och att det bara är sex veckor mellan loppen och kanske inte det bäst för att hinna återhämta mig och slipa på formen emellan, eller vad tror du? Hur skulle du lägga upp tiden fram till Frankfurt om du vore jag? Eller skulle du ha hejdat dig och gett det mer tid? Jag känner av söndagens lopp i benen än och har inte sprungit sen dess, men tänkte ta ett väldigt lätt distanspass på lördag, kanske.


Anders Larvia

Svår fråga….2015 gick jag sönder ett par dagar innan Berlin men joggade runt loppet ändå. Var sjukt revanschsugen efteråt och anmälde mig till Vintermaran direkt jag kom hem. Tyvärr blev det en DNF där, klev av efter 35km. Marathon handlar ju mycket om mindset och mental förberedelse och inför vintermaran hann jag helt enkelt inte ladda om mentalt. Det är inte bara att ställa ut skorna även fast man har gjort träningen. Jag skulle nog välja att stå över Frankfurt och välja ett lopp i vår men det är lättare sagt än gjort, förstår absolut att man vill revanschera sig direkt. Om du kör Frankfurt är mitt råd att minska volymen och istället fokusera på marafartspass. Tror inte du behöver långpass om du gjort träningen inför Berlin ordentligt.


Hannes Svensson

Tack för råden, Anders! 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Variera mera  – och skörda nya framgångar!

Variera mera – och skörda nya framgångar!


I början av din löparkarriär är nyckelordet kontinuitet. Ganska omgående märker du av klara förbättringar bara genom att ge dig ut på regelbundna löprundor. Steg två i utvecklingen är att variera dina olika träningspass. Följer du en specifik träningsplan – såsom de välbalanserade träningsprogram som vår egen chefredaktör Anders Szalkai har utvecklat för olika målsättningar – finns variationen alltid inbyggd i träningsråden.

Alltför många löpare har dock en tendens att fortsätta att träna alltför ensidigt. Delvis kan det bero på att träningsmängden hamnar alltför mycket i fokus och man hänger sig till att ”samla kilometer”. I strävan efter att träna mer kommer många träningspass att avverkas i ett tempo som är för snabbt för att ge effektiv uthållighetsträning och för långsamt för att bli utvecklande tempoträning. Vår träningsexpert LG Skoog brukar benämna den här typen av träningspass som ”mellanmjölksträning”. 

Vänj kroppen vid tävlingsfarten

Om du som löpare till exempel siktar på att löpa milen under 40 minuter ständigt genomför alla dina distanspass i en snittfart på 4.15/km, kan du faktiskt inte förvänta dig att kroppen på tävlingsdagen plötsligt ska kunna hantera en avsevärt högre fart enbart för att det hamnat en nummerlapp på bröstet. Istället får du en klart bättre effekt av den tid du investerar i din träning, om du sänker farten till 4.30–4.40/km under dina normala distanspass och 4.45–5.00/km under långpassen och därtill regelbundet genomför rena tempoträningspass i ett klart högre tempo.

På det sättet får du en effektiv lokal uthållighetsträning av löpmuskulaturen samtidigt som du sliter mindre på kroppen under distanspassen. Det i sin tur betyder att du får energiöverskott till att genomföra riktigt effektiva fartpass. Väljer du exempelvis att genomföra klassiska 1 000-metersintervaller bör du sikta på 3.45/km för att förbereda kroppen för ett millopp under 40 min.

Det allra viktigaste om du har tävlingsambitioner är dock att vänja kroppen vid just den aktuella tävlingsfarten, som du siktar på att kunna hålla över den distans som du förbereder dig för. Det relativt måttliga löptempot under distanspassen ger effektiv uthållighet, medan tempoträningen ger specifik löpstyrka och -koordination genom att aktivera ett stort antal muskelfibrer. Dessutom stärker du dig mentalt genom att du lär dig hantera en markant ökad grad av ansträngning.

Följ Canovas tips

För att ”knyta ihop säcken” behöver du dock genomföra träningspass som simulerar tävlingssituationen så nära som möjligt. Den berömde italienske löpcoachen Renato Canova, som är mannen bakom många av de bästa kenyanska löparna och även Nordens klart lysande maratonstjärna – norrmannen Sondre Nystad Moen (Europarekordhållare med tiden 2.05,48) – betonar särskilt vikten av att löpa i planerat tävlingstempo under vissa träningspass. Det kan ske antingen som ett sammanhängande tempolopp eller i intervallform. I exemplet ovan – med målsättningen 10 kilometer under 40 minuter –  kan det betyda 4 kilometer på 16 minuter eller 6 tempointervaller om vardera 1 kilometer på 4 min/km med 1 minut vila mellan fartinslagen.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kona Prep


Hej!

I våras kände man det var så evigt långt kvar innan man skulle tävla på ”riktigt” att det kändes nästan som slöseri med tid ge sig ut på långa eller tuffa pass. ”Det är så långt kvar” resonerade man. Samtidigt hade jag lovat mig själv ge mig de bästa förutsättningarna till förberedelser och förhoppningsvis på så sätt undvika stress, skador, försaka livet i övrigt samt vara i väldigt god form. Nu med exakt en månad kvar tills kanonen skjuter iväg oss i Kailua Kona så känner man ”Helvete, har jag verkligen tränat ordentligt”.

Tror oavsett nivå, samtliga som ligger & trampar vattnet utanför Dig Me Beach verkligen känner de är 100% förberedda för vad som komma skall. Alla har vi haft små skador, sjukdomar och annat som kommit i vägen för det som skulle ha varit den perfekta uppladdningen. En sak har jag dock lärt mig nu efter snart 9 år i sporten och det är att det aldrig går som man har tänkt sig. Varken sig under förberedelserna eller under själva tävlingen. Så det är bara avslappnat ge upp och göra det bästa man kan av den tiden man har, mer går faktiskt inte att göra. Det är trots allt en hobby även om det ibland känns som något på liv & död. Måste avdramatisera det hela lite annars försvinner mycket av glädjen och med det skälet för att man gör det.

Träningen har faktiskt sammantaget gått väldigt bra. Klart jag önskar fler watt på cykeln, högre hastighet på löpet och lägre puls men det är inte lönt. Jag är hyfsat skadefri, känner en stor tilltro på vad jag kan åstadkomma och energin finns där. Både under passen och mellan dem. Den största förändringen är att jag i obruten trend lyckats springa mellan 55-75km varje vecka sedan maj-juni. Har dessutom tappat mycket vikt, ca 5 kilo. Tyvärr inte kört några intervaller mer än några gästspel utan fokuserat på volym & känsla. Inte för vara skryta men farten har jag gratis och svarar väldigt bra på ”bara springa”. Dessutom krävs inga direkta hastigheter för det jag ska göra och enda anledningen till egentligen springa rena löpintervaller skulle vara öka upp min löpekonomi. Har därför nu under sista blocket på 5 veckor adderat tempointervaller i schemat för uppnå just detta. Sjuka är trots i princip inte kört fart på hela sommaren så fanns den där även om det kändes lite styltigt & otajmad initialt.

På cykeln känner jag mig trygg, åtminstone för följa med starka cyklister. Kanske inte stark nog för köra ifrån toppskiktet men svårt tro jag blir avhängd iaf. Inga supersiffror från wattmätaren men kan hålla över 300 watt i över 1:30h och ändå springa 7-8km efteråt i 3:45 fart. Detta mitt i en tuff vecka så då vet jag med mig att formen definitivt är där samt kroppen är redo för tuffa tag.

Vad som är kvar nu är volym av klassisk karaktär samt undvika dumdristiga äventyr där jag riskerar skada mig eller min utrustning. 50% av en Ironman är komma hel & ren till startlinjen. Kolla bara Jan Frodeno. Förra helgen vann han 70.3 VM och spåddes bli en självklar vinnare på Ironman VM. Igår meddelade han att han dragit på sig en stressfraktur i höften och att säsongen var över. Nästan så man kör sista veckans träning inomhus så man inte riskerar nåt. Folk är inte kloka i trafiken, varken sig bilister eller cyklister.

Om jag fick önska mig nåt nu så är det en magisk simform. Sista passen har känts hemska och som vanligt det är den grenen jag har slarvat otroligt mycket med. Att det ska vara så jävla svårt ta sig till poolen?!

Var inte blyga för ställa frågor?!

Kommer skriva mer om min målsättning längre fram när det börjar dra ihop sig.

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in