Björnide och islossning



Det har varit en seg vinter. Jag kan beskriva det som om min kropp och själ har gått lite i ide. Jag kom från en lång och väldigt intensiv sommar med många tävlingar och när vintern började hade jag svårt att hitta fokus och flow i träningen och livet igen. Träningen har ideligen blivit upphackad och förstörd av småsaker, med några dagars avbrott här och där. Tävlingar har blivit inställda och det har varit en del resande och väntande till ingen nytta. Min fot som jag trodde skulle läka mycket snabbare tog längre tid och sedan tog det ytterligare lite tid med MR undersökning och ett positivt svar. Min status för tillfället är att jag inte känt mig i bra form i vinter, jag har sprungit en handfull gånger sedan mitten av november och just nu är jag sjuk i någon sorts influensa. Jag tror att det var över 10 år sedan jag har varit sjuk så här många dagar, jag brukar klara mig med lättare förkylningar som är över på ett par dagar.

   Jag var orolig för att jag inte kommer att hinna springa tillräckligt mycket innan säsongen sätter igång. Men det positiva när allt körs i botten är att jag hittar något sorts inre lugn. Jag kan inte göra mer än att försöka göra det bästa av situationen. Jag får fundera på vad som är möjligt och rimligt utan att varken hoppas för mycket eller bara misströsta och se allt svart. En tävling som jag nu har tagit bort är Comrades i Sydafrika, som jag har sett fram emot att springa. Eftersom jag inte har sprungit något alls i vinter och kunnat samla på mig asfaltsmil, inser jag, att för mig som aldrig har tränat mycket på asfalt eller ens har sprungit en mara på asfalt, är det allt för kort om tid till i början av juni för att lyckas springa bra på 89 km asfalt. Skaderisken känns allt för hög med en sådan bristfällig grund och forserat upplägg. Jag inser att Comrades finns kvar och jag har fler år på mig när jag kan vara bättre förberedd. Däremot blir det flera andra spännande lopp att se fram emot, men först och främst kommer det att bli grymt kul att börja springa igen. Oavsett form, tempo och sträcka är det en sådan frihet att bara kunna snöra på sig skorna och sticka ut genom dörren.                           

   Nu till lite positiva reflektioner. Vintern i Norge har varit alldeles fantastisk med en massa av sol och fin snö. Det har varit många helt otroliga skiddagar med de finaste puderåken så löpabstinensen har varit enklare att hålla i schack.

   Jag har även precis fått gå skimons egen Tour de France, Pierra Menta, som är en superhäftig tävling. Det är en fyradagars tävling med sammanlagt 10 000 höjdmeter. Det är en lagtävling och jag gick ihop tillsammans med Fanny Borgström och vi blev fyra.  Emelie Forsberg blev tvåa med sitt lag. Jag kände mig inte i någon vidare fysisk uppförs form och jag slet verkligen under fyra dagar samt hade även god hjälp av Fanny som drog mig ibland. Det är en helt grym tävling, att ge sitt yttersta, hög puls under 3-4 timmar varje dag, fyra dagar i sträck och där emellan ibland brutalt branta tekniska skogsutförkörningar som ska åkas omringad av andra lag. Publikstödet och entusiasmen är även den otrolig. Sista dagen brukar tusentals människor skida upp på den högsta toppen och heja på, men i år fick sista dagens bana läggas nere i skogen på grund av dåligt väder, men fastän det snöar och inte finns några spektakulära vyer har människor gått upp och ställt sig för att heja på precis överallt. Även om jag har varit lite missnöjd med den här vintern, formen och känslan är det ibland bra med lite perspektiv och någon gång bara slår det mig efteråt att det faktiskt är ganska häftigt att jag hyfsat klarar av den här sporten och de här tävlingarna. Att jag helt plötsligt hamnade här efter att ha sprungit varv på varv på en bana.

Här kommer några bilder från Pierra Menta som får avsluta min vinter för i år.

 

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vinnarskallar



   Idrott är enkelt i teorin, en lek som ska vara rolig och som ska få oss att ta fram det bästa i oss. I praktiken är det självklart inte så enkelt eftersom idrott handlar om människor och människor drivs av alla möjliga olika känslor.

   Jag känner ibland att löpartidningar handlar alldeles för mycket om träningsprogram för att nå vissa tider och prestationer eftersom det är enkelt att göra ett veckoschema men svårare och mer komplicerat att prata om människor, känslor och drivkrafter.

   De senaste dagarna har jag funderat en del på drivkrafter, framgång, vinnare och förlorare. Oftast berättar vi samma historia om och om för varandra och våra barn, att det viktigaste är att göra sitt bästa samt att ha roligt. För om man har gjort sitt bästa har man gjort tillräckligt och kan känna sig nöjd. Självklart är inte idrotten eller samhället så enkelt ens när man är barn och det blir inte lättare ju äldre vi blir.

   Jag växte upp med min syster Johanna och våra synsätt på vinnandet var väldigt olika. Vi åkte iväg tillsammans för att springa årets viktigaste terräng lopp, NCAA. Jag var exalterad över att äntligen få göra det som jag tränat för hela hösten och tyckte att det skulle bli höstens roligaste tävling, medan för Johanna var det en situation som satte det liv hon försökte infinna sig i och vara lycklig i på sin spets. Hon grät hejdlöst halva natten över livet och när hon äntligen somnat gick jag in på toaletten och stoppade in handen i munnen och grät ljudlöst över den ångest det innebär att se sin lilla syster olycklig. Nästa morgon gick vi upp och hittade våra egna drivkrafter och motivation för att springa säsongens bästa lopp.

   Jag är den som gillar att sätta upp ett mål som motiverar mig, träna emot det och sedan blir riktigt glad om jag lyckas och missnöjd om jag inte lyckas. Jag kan inte sträcka mig till att säga att jag är nöjd om jag har gjort mitt bästa, men jag kan se nyansen att jag gjorde mitt bästa idag, men det är inte ett bästa som jag är nöjd med och accepterar, utan jag vill fundera ut hur jag kan göra det bättre nästa gång. Johanna hade vinnarskalle, men jag såg henne aldrig bli riktigt glad eller nöjd över en vinst. Hon kunde gå in stenhårt för löpningen i perioder, men bara vara bäst för att det var oacceptabelt i hennes värld att inte vinna. Antingen vann hon eller var hon värdelös. Löpningen kunde både betyda allt och ingenting. Att ha föraktet för att inte vinna som drivkraft är grymt starkt, men ger tyvärr väldigt lite glädje igen. Livet var svart eller vitt, bra eller dåligt och jag försökte fylla ut nyanserna där emellan. Efter hennes tredjeplats på EM i terräng 2005, som alla andra tyckte var sensationellt bra sa hon till mig på kvällen efter hon kommit hem. ”Ida jag hade vunnit om jag inte fuckat upp i mitt huvud.” Hon kunde pendla mellan total tilltro till sin kapacitet att vinna när huvud, hjärta och kropp var synkat och total meningslöshet i att tävla över huvudtaget.

   Jag har mött människor, vinnarskallar med vitt skilda drivkrafter. Där finns sorten som man allra först kommer att tänka på, de som alltid vill vinna i allt de företar sig. De som älskar att tävla mot andra och sig själva. Sedan finns det sorten som gillar att ta reda på var deras egna gränser ligger, de presterar lika bra själv mot en klocka som mot en annan person. En del ser inte sin egen kapacitet utan blir alltid glatt överaskade över sina prestationer och lyckas skapa en bra känsla av att alltid lyckas. Andra är medvetna om sin kapacitet men har ingen lust att vandra vägen för att se vad den leder. De finns personerna som lever på drivkraften att bevisa för världen att de kan. Vissa människor lever i en framtidsversion eller fantasiversion av sig själva eller jämför sig bara med andra, aldrig med sig själva och är därför aldrig nöjda med vilka de är eller var de presterar.

   Vi pratar om att skapa lagsammanhållning, glädje, gemenskap och vinnarkulturer. Där människor känner sig uppskattade oavsett om de lyckas eller inte. Genom trygghet kan vi skapa vinnare. Jag tror att delad glädje ger dubbel glädje samt att framgång smittar av sig. Samtidigt består grupper av människor och människor är olika, har olika förutsättningar, har olika känslor och olika inställning till sitt idrottande. Det finns ingen formel som är likadan för alla och säger att sätter du in så här många träningstimmar på kontot får du ut det här resultatet eller förbereder du dig på det här sättet får du ut den här prestationen. Några får alltid mer utdelning och andra mindre, idrott är inte rättvist på det sättet. Alla blir aldrig bra eller det tar olika lång tid för oss. Vi lever i ett samhälle med dubbelmoral där vi säger till oss själva och andra att jämför dig bara med dig själv, fastän vi skapar tävlingar där du tävlar mot andra. Även om du gör ditt bästa och slår det största personliga rekordet av alla kanske det inte räcker i jämförelse med andra. Ingen vinner en tävling för att de har slagit störst personligt rekord. Även om vi uppskattar varandras strävan och bedrifter är det svårt att vara sist och vara stolt över att man har lagt ner precis lika många timmar, gjort sitt bästa som den som vann fastän med en helt annan utdelning. Hur skapar vi kulturer där vi både hänförs över fighten, bryr oss om vinster och förluster samtidigt som alla får samma uppskattning för sin strävan? Idrotten, människor och känslor är både väldigt enkelt och oerhört komplicerat.

Vinterträning



   Jag är inte något stort fan av nyårslöften och jag har inte heller gjort några nyårslöften inför 2018. Men det gnager lite i mig att jag inte uppdaterar den här bloggen oftare och det vill jag göra oftare under 2018. Ibland bara försvinner veckorna, jag tycker inte att jag gör något speciellt intressant eller jag tycker att jag gör för mycket och inte har tid till att skriva. Egentligen gör jag ju många saker, tänker många tankar och intresserar mig för mycket under en dag men vad ska jag skriva här? Nu frågar jag alltså ni som läser min blogg, vad vill ni läsa om? Vill ni att jag skriver om mitt liv, vad jag gör, vad jag tränar? Vill ni att jag skriver mina tankar och erfarenheter kring olika tränings och tävlings relaterade frågor? Mat, goda recept? Livsgrubblerier? Annat? Kommentera gärna eller skicka ett mail om ni har önskemål.

   Idag tänkte jag i alla fall skriva om vinter träning. Jag har faktiskt bara sprungit tre gånger sedan i mitten av november när jag avslutade löpsäsongen med the Northface 50 miles. Det är både frivilligt och ofrivilligt. Jag åker mest skidor på vintern och tävlar i skidalpinism. För er som inte känner till sporten går den i korta drag ut på att gå upp på berg med lätta skidor med stighudar under och uppe på toppen rycker man bort hudarna och åker utför. En helt fantastisk sport som jag älskar mer och mer och som i Sverige oftast går under fortkortningen skimo från engelskans skimountaineering.

   För två år sedan när jag började med skimo och började träna med Emelie (Forsberg) var jag fascinerad och förundrad över hur hon och Kilian (Jornet) som var professionella löpare och sprang enorma mängder hela sommaren nästan från en dag till en annan kunde byta från löp till skidsäsong och sedan göra samma snabba byte på våren från skidor till löpning. De flesta löpare jag känner vill ju alltid springa och jag var inget undantag. Även om jag tränade mycket skidor och tyckte att det var väldigt roligt, var det fantastiskt skönt att även ge mig ut på en del löp pass. Det kändes otänkbart att inte springa alls på många månader om jag nu kunde springa och inte var skadad.

   I år märkte jag att jag hade fått ont i en fot när jag testade att springa någon vecka efter the Northface 50 miles som gick i mitten av november. Jag provade ytterligare att springa en gång ett par veckor senare och det kändes fortfarande inte bra och en MRI visade på en liten svullnad i framfoten. Läkaren rekommenderade 4 veckors vila och jag tänkte att då tar jag 6 veckors vila från löpning för att vara på den säkra sidan.

   Om man nu ska vara skadad kom den här skadan vid en perfekt tidpunkt. Jag hade avslutat löp säsongen, jag skulle ha en vilovecka och sedan skulle jag börja åka skidor. Jag måste säga att det här är den absolut bästa skadan jag någonsin har haft. En skidpjäxa fungerar nästan som ett gips för foten och det kändes ingenting i foten av att gå på skidor uppför berg (Nu pratar jag om framfoten, skavsår är en annan historia.)

   Under två månader har jag knappt saknat löpningen en ända gång och det gick verkligen från en dag till en annan att ändra mina tankar från att kretsa kring löpning till höjdmetrar, skidteknik, snöförhållanden, väder och lavinprognoser.  Att få spendera 20-25 timmar i veckan ute på skidor med att gå upp på berg och åka utför istället för inne på en x-trainer eller en träningscykel är en sådan frihet. Samtidigt kan jag inte tänkta mig någonting som är lika jobbigt och som bygger lika mycket kondition som att köra skimo intervaller. Eftersom man även använder armarna i skimo är det ännu jobbigare och ger högre puls än att springa back intervaller. Att åka utför offpist i puder eller stökiga förhållanden slår även jägarvila med hästlängder när det gäller benstyrka.

   På våren av en löpsäsong känner jag mig alltid i väldigt bra uppförs form och jag tror att det är mycket tack vare skimon som Transvulcanias klättring har gått bra. Plattlöpnings formen däremot är oftast sämre och kommer mer och mer allt eftersom sommaren går.

   Även om skimon är bra kompletterande träning för sommaren älskar jag sporten för vad den är. Jag går massor av höjdmeter och spenderar många timmar ute i bergen eftersom det är det jag nu älskar att göra på vintern. Jag har mål och drömmar och tränar för att prestera på skimo tävlingar, inte därför att det är bra konditionsträning för löpningen och ett sätt att hålla mig i form. Det är väldigt mycket intressantare att spendera tid på något som har ett värde för mig och något som jag vill utvecklas i än att ”bara träna”. Jag är faktiskt ganska bra på att vara tålig, ha tråkigt i nuet och bara träna för framtida rolig träning och tävling, men det är samtidigt en egenskap jag föraktar hos mig själv eftersom det med den inställningen bara blir målet som räknas och jag accepterar att vägen dit är dödstråkig. Jag är väldigt glad att jag har hittat ett sätt utöver löpningen som jag älskar att röra mig på.

   Vad tänker jag då om vinterlöpning och vinterträning? Jag tycker att det kan vara otroligt härligt att springa i ett vinterlandskap, men allt som oftast är det inte jätteroligt att vara löpare i Sverige på vintern. Jag tänker att det kan vara en bra period att ägna några av löptimmarna åt andra träningsformer och försöka hitta någon träning som faktiskt är roligare än att springa i snöslask eller på isgata. Du kanske även kan spendera lite extra tid för styrka och rörlighet. Och om du är långtids skadad, hitta någon träning som känns meningsfull och utvecklande i sig själv, träna inte bara därför att du ska hålla igång löpformen.

Passa på nu, eftersom alla löpare vet ju att när våren och sommaren kommer vill vi ju bara springa och strunta i all annan träning!

Och ni som gillar berg, snö och brudar på hudar kan jag rekommendera instagram kontot @swedenskimogirls

2017, ett bra löparår



Sedan mitt förra blogginlägg, då jag befann mig i Flagstaff, har jag avslutat säsongen med the North Face 50 miles i San Francisco, haft en vilovecka på Hawaii samt börjat om med träningen inför årets skidsäsong.

   The North Face 50 miles var ett fantastiskt roligt avslut på säsongen. Några veckor på hög höjd hjälper mig otroligt mycket i uppförsbackarna när jag kommer ner och springer på havsnivå och det är alltid en skön känsla att känna sig stark uppför. Första timmarna av loppet fick jag äran att springa med en gammal banlöpar kompis Renee Metivier från Colorado som jag sprungit mycket emot under universitetstiden i Usa. Sista gången vi såg varandra var på Crystal Palace grand prix i London 2009. Nu gjorde hon sin ultra debut och under en ultra har man ju några timmar på sig i början att småprata och ”catch up” med varandra igen. Som 2.27 maratonlöperska drog hon på rejält på de breda grusstigarna de första 35 km av loppet och eftersom jag var oviss över om hon skulle orka hela vägen eller inte var det lika bra att hänga på. Men 83 km är ändå nästan dubbla maraton distansen och vid 40 km började hon sakta in och jag fortsatte själv resten av loppet och höll ledningen hela vägen över golden gate bron in till målgången i San Francisco. Efter loppet gjorde jag så lite som möjligt under en vecka på Hawaii. Jag umgicks med en vän och hennes familj, badade mycket, provade att surfa ett par gånger samt gick några korta vandringar. Det var riktigt skönt att ha en planerad och inte påtvingad säsongsvila och jag njöt till fullo av veckan.

   Jag är jättedålig på att sammanfatta och utvärdera utan tycker alltid att det är roligare att planera och blicka framåt. Jag försöker lära mig av mina misstag, men jag är verkligen jättedålig på det och även om jag inte gör samma misstag igen finns det alltid nya misstag att göra. Kanske är det bättre att lära sig av det som går rätt, men även det tycker jag är svårt eftersom även när det går väldigt bra tycker jag alltid att det finns saker som inte var optimala och som jag kunde ha ändrat på och som jag egentligen hade velat göra annorlunda. Det är en ständig balansgång mellan att vara nöjd, men samtidigt sugen på mer, att vara här och nu, men även ha ett framtidstänk.

    När jag räknar samman årets träning och tävling kan jag trots allt konstatera att det har varit ett väldigt lyckat år. Fastän jag har gjort en del bra lopp och prestationer de senaste åren är faktiskt 2017 det första hela året sedan 2004 som jag har lyckats hålla mig relativt skadefri och sprungit under ett helt år och inte varit tvungen att ändra allt för mycket i träningen eller ställt in något lopp på grund av skador. Det är 13 år av att gräva sin egen grav och gräva sig upp igen, 13 år av envishet, uppgivenhet, övergivande av löpningen och återupptäckten av den igen, 13 år av att krossas, våga drömma, våga satsa, våga låta sig krossas igen. Löpning är egentligen väldigt enkelt, det är ju bara att springa, snabbt eller långsamt, runt, runt, från A till B eller upp och ner för ett berg. Ibland kan löpning ändå kännas fruktansvärt komplicerat och omöjligt men samtidigt är det ändå självklart och enkelt att jag väljer in löpningen i mitt liv om och om igen.

   Jag kan ibland önska att jag varit smartare och försiktigare, men oftast vet man faktiskt inte förrän efteråt vad som är idiotiskt eller genialt. Så länge det bara är min egen kropp, liv och känslor jag experimenterar med får det vara ok att prova. Det här året har jag till exempel både tränat och tävlat mer än tidigare. Rädslan för skador finns alltid någonstans i bakgrunden, men jag har återigen börjat lita på att kroppen håller. Jag blir inte livrädd längre när jag får en liten känning utan jag har börjat lita på att jag har en stark och tålig kropp. Jag har sprungit fem 75-90 km lopp och fem 42-50 km lopp och det känns skönt att jag kan vara konkurrans kraftig men samtidigt inte lika förstörd efteråt som jag var vid de första tillfällena som jag sprang längre distanser.  Jag gillar att tävla och jag hade tyckt att det varit tråkigt att bara springa ett par lopp per år.

   Just nu är jag i Frankrike på ett skidalpint läger med sex andra tjejer där vi lägger grunden för vintern med många höjdmeter och timmar. Jag ska erkänna att jag har gjort ett nytt idiotiskt misstag, ett sådant där misstag som man hör kan ske men inte tror ska drabba just en själv. Jag fick väldiga skavsår de första dagarna. Jag tänkte att skavsår inte brukar vara någon fara att träna med, det gör bara ont och är obekvämt. Men ett skavsår är ett sår som kan bli infekterat och bakterierna kan sprida sig vidare, vilket var precis vad som hände mig. Torsdag kväll slutade min dag med frossa, illröd varm uppsvullen elefantfot samt en penicillin kur. Envishet straffar sig och nu ligger jag hemma och läser, kollar på film och äter lussebullar medan de andra tränar.

Dagens filmtips: Icarus av Bryan Fogel

Dagens boktips: Björnstad av Fredrik Backman

Dagens råd: Träna inte med infekterade skavsår

Helgens löptips: Följ terräng EM i Samorin, Slovakien

 

Flagstaff



Jag är nu på en av mina favoritplatser på jorden, Flagstaff i Arizona på ett tre veckors träningsläger. Flagstaff har en speciell plats i mitt hjärta. När jag efter gymnasiet började fundera på att fortsätta att plugga och träna vid ett universitet i Usa lät Northern Arizona University väldigt lockande eftersom de låg på drygt 2000 meters höjd vilket skulle vara optimalt för att utvecklas som löpare. Det var jag, min syster Johanna och Henrik Ahnström som var de första svenska löparna på skolan och även om första terminen var ganska flåsig och jobbig i höjden insåg vi rätt snabbt att det här är ett löpar paradis i en väldigt trevlig och avslappnad stad. Jag tyckte också att det var extremt konstigt att Flagstaff inte drog till sig fler professionella löpare. Hur kunde en plats som är 90 % solsäker, har ändlöst med grusvägar, platta breda trails, små tekniska slingriga trails ett eget berg och perfekta asfalts väger för maraton träning samt ligger på 2000 meters höjd vara i det närmaste nonchalerat?

   Desto mer jag reste och såg andra platser ju mer hemmakär blev jag. Det var spännande att åka iväg och tävla och se nya platser, men ännu bättre att få spendera en helg i Flagstaff med omnejd och få utforska någon ny trail här. Efter att jag tog min examen 2005 har jag varit tillbaka vid flera tillfällen och det är roligt att se hur löparscenen i Flagstaff har exploderat. Nu bor här mängder av professionella ban, maraton, trail och ultra löpare och många av de bästa från olika håll i världen har valt att förlägga sina träningsläger här. Senast i våras var ett stort gäng svenskar här på läger. Nu upplevs jag säkert som en helt okritisk förespråkare för Flagstaff, men jag kan inte hjälpa det. Kanske för att jag upplevde några av mina bästa år i livet här och att jag fortfarande känner mig välkommen och som hemma här redan efter en dag fastän det ibland går väldigt många år mellan olika besök.

   Flagstaff har under dessa veckor visat sig från sin bästa sida, fortfarande varmt och strålande sol varje dag fastän vi går in i november och det är väldigt ovanligt. De sista löpveckorna för i år har flugit förbi och vi har hunnit med tre löpningar i Grand Canyon. Höjdpunkten var när jag och två andra tjejer sprang från norra till södra kanten av Grand Canyon for att försöka göra en FKT (fastest known time) från rim till rim. Det var helt fantastiskt vackert på norra sidan där jag aldrig tidigare varit och det var nästan lite synd att blåsa förbi allt i högsta speed utför. Samtidigt var det väldigt härligt att få pusha farten tillsammans i detta storslagna landskap. Min kompis Alicia slog tillslut det tidigare rekordet med 27 minuter efter en grym slutklättring där jag var en minut bakom.

  Utöver att springa har vi varit flitiga besökare på en underbar yogastudio och vi har fått in ett yogapass nästan varje dag under tre veckor. Underbart för kroppen! Jag har också passat på att äta så mycket chili, lime och tortillas som möjligt. Jag har aldrig förstått den förfärliga fredags taco traditionen i Sverige som inte liknar mexikansk mat på något sätt. Bröd som smaker papper, isbergs sallad, burkmajs och den vidriga tacomix kryddan på köttfärs. Vem kom liksom på den smaken?

   Nu sitter jag på Phoenix flygplats och är på väg mot San Fransisco, där det på lördag är dags för sista loppet för säsongen, The North Face 50 miles. Det kommer att bli ett snabbt lopp med ett jättebra startfält, så det kommer att bli grymt kul.

 

Sista rycket



Jag sitter nu på Molde flygplats och väntar på ett tidigt morgonflyg som ska ta mig till Lyon i Frankrike. Det har varit väldigt skönt att bara fått vara hemma i över tre veckor och bara vara, träna på, njuta av de få fina höstdagarna som varit och njuta lika mycket över att få ställa mig i en varm dusch och krypa ner i soffan igen efter löpturer i blåst och regn. Det har varit stilla veckor och ibland inser jag att det går flera dagar utan att jag pratar med en enda person. Det är den här tiden som är så välbehövlig imellanåt, att bara vara, pyssla på och tillåta sig till lätt dekadens. Det är intressant att det går att logga 16 mila veckor och samtidigt sjunka ner i dekadens. Nu känner jag därför att jag har laddat upp med ny energi och är sugen på att resa iväg igen, umgås med vänner och springa de sista loppen för säsongen samt att få spendera tre veckor i Flagstaff, en av mina favoritplatser på jorden. Sista månaden av löpsäsongen kommer att bli topp. Först ska jag ta mig an Les Templiers, ett 74 km långt trail lopp som går runt Millau i södra Frankrike. Det ska bli riktigt roligt och vi har en stark svensk trupp på plats. Vi är faktiskt tre svenskor på startlinjen Emelie Forsberg, Mimmi Kotka och jag. Vi har aldrig tidigare tävlat allesammans ihop vid en stor tävling. Det kommer att bli grymt spännande och vi hoppas på svensk dominans i loppet. Det går att följa oss via salomonrunning twitter på söndag start 06.00.