Björnide och islossning
Det har varit en seg vinter. Jag kan beskriva det som om min kropp och själ har gått lite i ide. Jag kom från en lång och väldigt intensiv sommar med många tävlingar och när vintern började hade jag svårt att hitta fokus och flow i träningen och livet igen. Träningen har ideligen blivit upphackad och förstörd av småsaker, med några dagars avbrott här och där. Tävlingar har blivit inställda och det har varit en del resande och väntande till ingen nytta. Min fot som jag trodde skulle läka mycket snabbare tog längre tid och sedan tog det ytterligare lite tid med MR undersökning och ett positivt svar. Min status för tillfället är att jag inte känt mig i bra form i vinter, jag har sprungit en handfull gånger sedan mitten av november och just nu är jag sjuk i någon sorts influensa. Jag tror att det var över 10 år sedan jag har varit sjuk så här många dagar, jag brukar klara mig med lättare förkylningar som är över på ett par dagar.
Jag var orolig för att jag inte kommer att hinna springa tillräckligt mycket innan säsongen sätter igång. Men det positiva när allt körs i botten är att jag hittar något sorts inre lugn. Jag kan inte göra mer än att försöka göra det bästa av situationen. Jag får fundera på vad som är möjligt och rimligt utan att varken hoppas för mycket eller bara misströsta och se allt svart. En tävling som jag nu har tagit bort är Comrades i Sydafrika, som jag har sett fram emot att springa. Eftersom jag inte har sprungit något alls i vinter och kunnat samla på mig asfaltsmil, inser jag, att för mig som aldrig har tränat mycket på asfalt eller ens har sprungit en mara på asfalt, är det allt för kort om tid till i början av juni för att lyckas springa bra på 89 km asfalt. Skaderisken känns allt för hög med en sådan bristfällig grund och forserat upplägg. Jag inser att Comrades finns kvar och jag har fler år på mig när jag kan vara bättre förberedd. Däremot blir det flera andra spännande lopp att se fram emot, men först och främst kommer det att bli grymt kul att börja springa igen. Oavsett form, tempo och sträcka är det en sådan frihet att bara kunna snöra på sig skorna och sticka ut genom dörren.
Nu till lite positiva reflektioner. Vintern i Norge har varit alldeles fantastisk med en massa av sol och fin snö. Det har varit många helt otroliga skiddagar med de finaste puderåken så löpabstinensen har varit enklare att hålla i schack.
Jag har även precis fått gå skimons egen Tour de France, Pierra Menta, som är en superhäftig tävling. Det är en fyradagars tävling med sammanlagt 10 000 höjdmeter. Det är en lagtävling och jag gick ihop tillsammans med Fanny Borgström och vi blev fyra. Emelie Forsberg blev tvåa med sitt lag. Jag kände mig inte i någon vidare fysisk uppförs form och jag slet verkligen under fyra dagar samt hade även god hjälp av Fanny som drog mig ibland. Det är en helt grym tävling, att ge sitt yttersta, hög puls under 3-4 timmar varje dag, fyra dagar i sträck och där emellan ibland brutalt branta tekniska skogsutförkörningar som ska åkas omringad av andra lag. Publikstödet och entusiasmen är även den otrolig. Sista dagen brukar tusentals människor skida upp på den högsta toppen och heja på, men i år fick sista dagens bana läggas nere i skogen på grund av dåligt väder, men fastän det snöar och inte finns några spektakulära vyer har människor gått upp och ställt sig för att heja på precis överallt. Även om jag har varit lite missnöjd med den här vintern, formen och känslan är det ibland bra med lite perspektiv och någon gång bara slår det mig efteråt att det faktiskt är ganska häftigt att jag hyfsat klarar av den här sporten och de här tävlingarna. Att jag helt plötsligt hamnade här efter att ha sprungit varv på varv på en bana.
Här kommer några bilder från Pierra Menta som får avsluta min vinter för i år.
