Blogg

Bra form


Hallå där!

Länge sedan jag vet. Haft massor skriva om men inte fått ro nog i själen för summera ihop något läsvärt. När allt går som bäst känns det som tid för reflektion är begränsat. Man hamnar i någon form av positiv eufori och de tillfällen man vill sätta sig ner för en lugn stund är lätt räknade.

I skrivande stund sitter jag på ett plan ner till Sydfrankrike. Detta är min första dag av en månads pappaledighet. Mina barn är nu nästan fem respektive sju år så det är på tiden jag avsätter lite mer tid för dem. Känner inte direkt jag försakat dem men då jag jobbar mycket samt tränar en hel del så fick saknaden nog. Dessutom vill jag vara mer delaktig i de dagliga rutinerna med hämta & lämna på dagis & skola. Misstänker det smusslas en hel del om hur lite tid jag spenderar med dem och vilket egoistiskt svin jag måste vara som bara tränar & roar mig. Människor med mindre aktiva liv älskar leta fel hos dem som lyckas pussla ihop tillvaron nog för att hinna med mer än vad de gör. Tappat räkningen för hur ofta jag får frågan ”Hur fan hinner du med allt” ”Är du aldrig hemma” ”Gör du aldrig någonsin något roligt längre”. Det folk inte förstår är att det är ju precis det jag gör. Jag älskar träna & flänga runt. Jag kan inte sitta stilla och dricka alkohol samt ligga bakis är jag sedan länge färdig med. Don´t get me started med Netlix serier, hur många timmar lägger inte folk på sådana och kallar det för kvalitetstid medans mina träningar med vänner är satans påfund?! Kan vi inte bara enas om att vi är alla olika och sluta leta fel på varandra. Vore så mycket enklare….

Tillbaka till träningen.

I mars gick min klubbs årliga träningsresa till Playitas. Vi besöker dock detta blåshål två gånger per säsong men marslägret är ren träning. Resan vi gör dit i april är för köra Challenge Fuerteventura samt för kunna njuta av några lata dagar i solen med familj & vänner. Precis som föregående år är det fokus cykel och open water. Meningslöst som triatlet träna saker som man har tillgång till hemma när man har chansen köra pass som anses exotiskt för en svensk.  Oändligt vägnät med värme, backar, vind och mer vind är man inte bortskämd med som stockholmare. Speciellt inte denna tid på året. Fuerteventura bjuder på de absolut tuffaste förhållandena man kan hitta så nära en fullutrustad träningsresort. Dessutom är har Apollo skräddarsytt upplägget så logistiken kring cykeltransport, hyra, meck m.m. finns på plats. I år blev det ca 55-60 mil cykel denna vecka plus åtskilliga kilometer & mil simning & löpning.

Hade en ambition hålla intensiteten kontrollerad men det gick åt helvete som vanligt. Inte ovanligt jag kom hem från 3-4h cykling med 265-280 watt som snitt. Vi skyller på varandra men Jonas Rodriguez, Joel Evertsson, Richard Bäckström & Björn Andersson är inte fega för haka på när tempot vrids upp. Vi hade alla olika styrkor vilket ledde till att det alltid var nån jävel som kände han hade ”bra ben”. Dock var det alltid så att när vi kände oss starka kom den där eviga B. Andersson och visade oss vilka sopor vi är. På tempot vi körde satte både jag & Joel ”rekord” på 20 mins watt average. Duktigt nöjd med mina 355-360 watt. Det hjälpte dock föga när Björn släppte sina…….430 isch på en mätare som även visar för lite (han väger som jag). För er som inte förstår watt så är det att jämföra med 16 km/h mot 20 km/h i löpning. En helt annan nivå, nästan olika sporter.

Efter en vecka hemma hyfsat bucklig av lägret hittade jag mina ben i måndags. 3×7 km tröskel på cykeln + 3 km löp i 3:40 fart kändes sagolikt. Fick även ur mig 3:37-3:40 resp 3:29-3:33 min/km på gårdagens intervall pass 2×3 + 2×2 km (200 joggvila). Lyckas jag bara simma mycket nu närmaste veckorna så hoppas jag Cannes Triathlon den 19:e april samt Challenge Fuerte 25:e april kommer gå fort. Fick en uppenbarelse i Dubai att man kan pressa sig mer än man tror på löpet under en halv ironman. Låt oss hoppas det inte var en ”one hit wonder”?!

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Running Wild


”One day we’re gonna look back at this and laugh, baby. One day we’re gonna say we grew up too fast, baby/…/Cause I’m running wild” (Jules Larson)

Gårdagens fiasko är ett minne blott; historia, en parentes. Blickar framåt och lägger det till handlingarna. ”Jag backar bara när jag tar sats” som boxaren Mikaela Lauren skulle ha sagt. Mindre än två veckor kvar nu till Rotterdam, nu känns det att det är nära. Känslan och nervositeten dagarna och veckorna innan ett marathon är svår att beskriva. Månader av träning som ska ut ur kroppen vid ett specifikt tillfälle och tusen faktorer som kan gå fel. Idag avverkades sista långpasset. CoachLG kommer säga att jag sprang det alldeles för fort, till mitt försvar kändes benen oförskämt pigga vilket säger det mesta om gårdagens insats.

Långpasset har blivit mitt favoritpass inför denna mara. Främst pga frihetskänslan och alla tankar som flödar utan någon som helst struktur medan man knatar på där längs vägarna, ena studen har man löst den globala finanskrisen bara för att helt tappa tråden och istället förstå lösningen på Fermats stora sats glasklart. Idag var dock ingen sån dag. Idag löste jag varken några världsliga eller matematiska problem. Istället vill jag nu ondgöra mig över några – för oss löpare – irriterande saker som inträffade under dagens pass:

1. Hundar. Eller rättare sagt hundägare. Började ganska omgående med att trampa rakt ner i en stor hög med hundskit, på en sekund gick mina Asics Trainer från att vara gröna till att inte längre vara gröna. Men inte nog med det, åtskilliga hundar springer utan koppel och vill gärna komma och naffsa en i benen. Inte okej! Jag skiter i hur snälla hundarna är. Alla gillar inte hundar. Jag gillar inte hundar. Jag är rädd för hundar. Idag sprang jag förbi en kopplad hund modell större med massa dreggel runt munnen som genast började skälla och gjorde ett utfall som resulterade i att jag tappade balansen och sprang rätt ner i diket på sidan. Inte ett ord från hundägaren. Men mina tights matchade i alla fall färgen på skorna efter besöket i diket.

2. Hejarop. Alla har nog stött på att få höra dom bevingade orden ”Heja, heja” när man springer förbi diverse människor på trottoarer och gångvägar. Små barn eller nån gammal tant som ropar dom orden och verkligen menar det kan rent utav vara fint. Sen finns motsatsen. Kan få hjärnblödning för mindre. Efter ca 7km idag kom jag springandes på Bergsgatan, ett par hundra meter framför mig ser jag en kille i 30-års åldern, byxorna hängandes nere vid knäna, bakåframvänd keps, cool jacka, coola sneakers, säkert en cool snubbe enligt honom själv. Han vänder sig om när han hör mig komma bakom och försöker springa med samtidigt som han ropar ”fortare kan du, såja, heja, heja, snabbare”. Idiot. Kontrade med en fartökning samtidigt som jag mumlade ”håll käften” och vinkade sarkastiskt med handen bakåt. Pucko!

3. S.O.S. (stanna-o-skita) Ser alltid till att göra bort nummer 2 innan jag sticker ut och springer. Det gör nog alla löpare. Idag glömde jag bort det. Hade så bråttom att hinna ut efter jobbet för att slippa regnovädret som enligt prognoserna skulle dra in över oss ikväll så det föll helt bort. Det gör man inte ostraffat. Magpaj efter dryga milen. Det brukar kunna släppa efter ett tag men inte idag. Panik! Och jag som tagit på mig ett par sprillans nya Asics strumpor. Fan! Fan! Hann som tur var till Frasses i Bergsåker och hoppade snabbt in där, men tappade flowet helt efteråt. Jävla skit i dubbel bemärkelse.

Trots alla missöden så blev det till slut ändå ett bra pass. Resten av veckan ser ut enligt följande:

Mån: Långpass 30km
Tis: Distans
Ons: Vila
Tors: 10x1000m
Fre: Distans
Lör: Progressiv distans 60min ner till marafart
Sön: Vila

Exakt hur sista veckan kommer se ut har jag inte riktigt bestämt mer än att att det blir ett par vilodagar, minskad mängd och nåt kort intervallpass för fartkänslans skull. Sen är jag redo för mitt livs lopp!

/Hörs 

Jules Larson – Running wild


Antal kommentarer: 1

Frida Michold

Kan helhjärtat relatera till samtliga irritationsmoment. Så roligt när någon annan sätter ord på det!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Som en sabla bergsget!


Snöskor alltså! Det är ju skiten på vintern. Slår ju skidor varje dag i veckan!

Jag har varit i snön i Jukkasjärvi och sovit i isrum, druckit vargtass ur isglas och åkt spark. Ja, jag har bott på Ishotellet. Det var superfint, och vi fick dessutom en dag av strålande, vindstilla sol på lördagen, så då skulle vi ut och frilufsa tänkte vi. ”Skidor, schmidor”, tänkte jag. ”Nä, nu säger jag ajöss till bakhalt och trassel med smala och långa skidor”. Vi bestämde oss för att hyra snöskor i stället och vilket lyckokast det var! Rätt ut i skogen bara! Först mesade vi omkring lite i skoterspåren, men sen bar det upp på berget, i princip helt obanat. Superskoj! Man var ju som en bergget med sugkoppar under fötterna. Det gick att gå liksom rätt upp utan att halka bakåt, nästan. Så himla kul! Och så himla svettigt. Vi hade lånat overaller på hotellet, men min åkte ner till midjan redan innan vi hade kommit fram till berget och börjat gå uppför. Svettiga och törstiga blev vi. Som tur var fanns det gott om snö man kunde äta på berget. (Senast jag åt snö var på en nyårsnatt i 2000-talets begynnelse, utanför en festlokal i Uppsala, när jag inte orkade stå i kö i baren för att få ett glas vatten… Väldigt ovärdigt att sitta och skyffla i sig snö på trappan i balklänning och klackar. Kändes bättre ute i den rena naturen.)


Nu är jag dock tillbaka i det regntunga Stockholm. Men regntungt eller inte, jag fick börja måndagen med ett tangerat pers i frivändning – wohoo! Jag räknar det som ett nytt pers eftersom det var ungefär 100 gånger snyggare än senast jag tog samma vikt. Då fick jag upp stången, men inte upp på axlarna, så jag fick liksom hålla kvar den och sedan krypa in med kroppen under den. Inte snyggt. Idag small det bara till, tack vare coach Javad som sa åt mig att bli lite arg och inte stå och vänta för länge med händerna på stången, utan bestämma mig när jag står upp och sedan bara gå fram och rycka upp skiten. En bra taktik, visade det sig. Ett steg närmare mot att kunna frivända upp min egen kroppsvikt. Nu hade vi lite ont om tid idag, men annars kan jag nästan lova att det hade blivit ett nytt PR på riktigt.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Premiärmilen – Race Report (uncut version)


Det gick inte som planerat idag. Långt ifrån. Värdelöst skulle man kunna säga. Om det är nån som är nyfiken så blev tiden 38.22. Premiärmilen 2015 blir ytterligare ett lopp att lägga till kategorin ”glömma-bort-och-aldrig-mer-nämna-tiden-lopp”. Den kategorin verkar bara bli större och större för varje år som går. Främst är det millopp som tenderar till att hamna där. 38.22 hade jag ganska exakt efter milen på senaste halvmaran och då kändes kroppen lätt. Det gjorde den inte idag. Redan efter 2km kom första tankarna på att bryta, då är det svårt att göra ett bra lopp. Men vi tar det väl från början…

Vaknade med en okej känsla, sommartiden kändes inte alls i kroppen och det regnade ingenting ute i Solna vid 8-tiden så hoppet om hyffsade förutsättningar började snabbt infinna sig. Frukost, lite slösurfande, obligatoriskt toabesök x2, väderkoll var femte minut och sen var det dags att bege sig. Klädvalet blev inte så svårt som jag trodde. Korta tights, underställströja, t-shirt, vantar och keps. Klart å betalt.

Ovanligt lite folk på tuben ut, kanske avskräckte vädret en del. Att kliva ut från universitetets t-banestation var ingen höjdare. Möttes av snålblåst, lätt duggregn i ansiktet och en ganska dålig känsla som sa att det här kommer bli rätt jobbigt. På den lilla vandringen över universitetsområdet mot starten fick jag lite flashbacks till maradebuten i Stockholm 2012, det där loppet som gått till historien för sitt minst sagt usla och bedrövliga väder. 

Jag och brorsan hoppade in i på universitetet för att slippa stå ute och slängde av oss alla överdragskläder, kortbrallor kändes helt rätt trots allt när man kom ut. Är det lopp så är det. In med grejjerna i förvaringen och sen lite uppvärmning för att inte förfrysa helt. Lyckades positionera mig ganska bra i starten och träffade på några bekanta ansikten bla Gabriel från jogg (kul å träffas), min vapendragare Robert som skulle gå för sub36 och Agnes som höll Sundsvallsfanan högt genom att komma 6:a i damklassen.

Pang så var vi iväg. Första kilometern på millopp brukar alltid kännas lätt, men inte idag. Det var tungt från första metern, särskilt i låren. Klockade den på 3.32 men tappade sen all fart i motvinden och hade inget tryck i benen alls. Hade heller inget pannben att kunna kompensera det med, det var bara allmänt bedrövligt. Ännu bedrövligare var den nya bansträckningen med lera upp till knäna. Överlägset sämst idag. Vid varvningen övervägde jag starkt att kliva av bara för att slippa alltihopa. Bet dock ihop och prövade istället att öka farten lite med håll som resultat. Kul! Sista varvet sket jag fullständigt i tider, nu handlade det bara om att ta sig i mål. Lagom till sista kilometern släppte hållet och mäktade faktiskt med en spurt på upploppet även om det inte var nån särskilt vacker syn.

Mötte upp min Team kompis Sanna i målet som hade sitt roliga framför sig, själv var jag bara glad att ha tagit mig i mål utan att ha brutit. Ser oförskämt glad och pigg ut på bilderna nedan, men bilderna ljuger, sådär glad var jag verkligen inte.

Foto: Jakob Zander

Tog en evighet att hämta ut överdragskläderna, skärpning Premiärmilen, det där måste gå mycket smidigare. Duschen efteråt var magisk, kanske den skönaste duschen det här året. Efteråt pizza med brorsan, hans sambo Karro, min polare Nille och hans sambo Jenny som alla sprungit loppet och var nöjda. Sen väntade en lång bilfärd hem till Svallet där vi möttes av snöfall ju längre norrut vi kom

 

Nä, premiärmilen 2015 gick inte riktigt enligt planerna. 10km är inte min grejj och kommer heller aldrig att bli. Ändå envisas man med att springa millopp, trots allt är det ju ändå rätt coolt med en bra tid på milen. Nån gång kanske man får till det. Eventuellt. Men det blev åtminstone ett bra träningspass. Nu tar jag sats mot Rotterdam Marathon, då jävla ska det springas fort. Marathon, det är min påse!

/Hörs


Antal kommentarer: 1

Sanna Bryngelsson

Grymt jobbat! Det var kallt blåsigt och halt. Härligt att läsa ditt senaste inlägg(30/3).



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Cool running


”The message from the coast is loud and clear – cool runnning – the second I get off Im out of here. Oh doctor, man I hope relief soon come. Sometimes the best prescription is to run.” (Boz Scaggs)

Det finns en anledning till att den här sidan heter runnersworld och inte joggersworld. Vi är löpare, inte joggare. Kom ihåg det. Folk som inte vet bättre tror att det är samma sak. Det är som att jämföra äpplen och päron. Jag joggar ibland men för det mesta springer jag. Det förstnämnda betyder dock inte att jag är en joggare. Även när jag joggar så är jag en löpare. Det här är viktiga saker, nästan lika viktigt som klimathotet och monarkins vara eller icke vara. 

Idag blev jag kallad för joggare. Då brann det i huvudet på mig. Som tur var insåg jag ganska snabbt att det skulle vara lönlöst att ta den diskussionen, det gäller att välja sina strider, så jag bytte snabbt samtalsämne. Jag kan stå ut med att bli kallad för mycket men inte joggare, i min värld är distinktionen mellan löpning och jogging detsamma som mellan att utöva en sport och att leka. Pröva att säga till Zlatan att det han sysslar med bara är en lek ungefär som nåt man gör på skolgården. Den stora frågan är då såklart vari skillnaderna ligger. Därom tvista de lärde. För egen del är det högst ointressant med definitioner och ännu mer meningslöst att prata tempon, för min del handlar det om inställning. Den som anser sig vara löpare är också en löpare, oavsett vad man gör på milen, vilken pulszon man befinner sig i eller om man har tights eller en rosa plyschdress. Eller förresten, vid närmare eftertanke så kan jag köpa att gränsen mellan löpning och jogging går vid den rosa plyschdressen. För den som vill förkovra sig mer i ämnet finns åtskilliga trådar på diverse löparforum. Garanterar dock inget svar i frågan.

Idag var det distans på schemat. 20km, varken mer eller mindre. Pigga ben och lagom ansträngning utan att kännas slitsamt. Det känns som att formen lurar runt hörnet, löpningen känns lätt just nu. Fick hålla tillbaka stundtals för att inte förivras. Imorn är det backintervaller, då gäller det att ha fräscha ben och en skalle som är med. Laddar upp med Ahlgrens bilar och chokladpraliner. Det är bra bränsle. Bättre än torr och tråkig fullkornspasta.

Har börjat fundera på val av klädsel till söndagens Premiärmil. Yr säger 3 grader, regn och svag vind just nu. Det kan jag köpa. Kortbrallor och vantar lär det bli, frågan sen är om det blir linne, linne + armvärmare, t-shirt, t-shirt med armvärmare, långärmad t-shirt eller kanske rent av underställströja? Mössa, keps eller buff? Blir nog till att ta med halva löpargarderoben. Val av skor är inte heller helt lätt. Om jag kommer ihåg rätt är det en ganska lång sträcka med grus. Då går DS Racer bort. Mest för att jag inte har nån lust att ägna en timme efter loppet åt att peta bort allt grus som kommer fastna i hålen. Tarther får det bli. Eller kanske ett par utslitna DS Racer som ändå ska kasseras? Ångesten inför klädvalet känns just nu som ett större bekymmer än ångesten att behöva ta i för kung och fosterland.

Oavsett om man gillar mina löparlåtar eller inte sen tidigare, lyssna in dagens låt. Eller ja, lyssna in alla dom andra också, men särskilt denna. Boz Scaggs. Man kan inte bli annat än glad. Tänk sommar och sol, tänk löpning i bar överkropp och minimala splitshorts. Tänk LA och 80-tal.

/Hörs



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Liten dipp i ringarna


Nej, jag har inte gjort ringdips. Jag har haft en dipp, alltså en negativ dipp, känt mig dålig och svag. Jag gick full av självförtroende till gymmet i morse med telefonen laddad med ett nytt pass från coach Jakob. Framför allt var jag spänd på den första övningen: Tuck press to tucket shoulder stand. Jakob hade skickat en film (klicka på den svarta rutan) och jag tänkte ”Hur svårt kan det vara? Jag är ju Superwoman!”.

Jo, tjena.

Det var skitsvårt. Resultatet på bilden är så bra som det blev. Jag är fortfarande inte knäckt över att det jag inte kunde komma högre med höften. Det såg ju så lätt ut på filmen! Och varje gång jag får en övning som ska utföras i ringarna som visar sig vara betydligt svårare än man trodde, så blir jag arg och uppgivet. Tänker saker som ”Jag kommer ALDRIG klara en muscle up! Varför försöker jag ens!?” och ”Men herregud, var håller jag på med! Som en jädra köttbulle!” och blänger surt på ringarna. Det hjälper ju föga har det visar sig förr, och det hjälpte inte alls i morse heller.Jag får kankse inse att man inte kan räkna med att kunna allt första gången man provar.

Well well, i morgon är en ny dag. En ny dag som PT. Skoj!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*