Breaking News:


Vänstervaden som strulat i ett par veckor håller för löpning. Berlin, here I come! Förra veckans vila har gjort underverk för den här sargade kroppen. Inte nog med att vaden verkat återhämta sig, även höft, rumpa och knän känns som nya. Så här hel och fräsch i kroppen har jag inte känt mig på flera år. I måndags hade jag initialt tänkt att testa 30min jogg varvat med gång på naprapatens order men det slutade med 11km löpning. Förvisso i tjockisfart men ändå, vaden höll. Kände redan innan när jag gjorde tåhävningar att smärtan och ömheten var borta sen flera dagar så det kändes aldrig som nån större fara. Är mest nöjd med att jag behärskade mig till att ”bara” springa 11km.

Igår ville jag testa att belasta den i lite högre fart, det blev 15km i 4.30-fart och den kändes fortfarande bra. Lite trött och stum jämfört höger men aldrig nån fara. Pulsmässigt låg jag dessutom lägre än vad jag brukar, verkar i alla fall inte ha tappat flåset. Imorn väntar det slutgiltiga testet, att belasta vaden i tävlingsfart. Om det håller så kommer jag försöka trycka på i Berlin på söndag. Räknar inte med nån monstertid men om morgondagens test går som planerat så borde skamgränsen sub40 inte vara omöjlig. Har inte bommat det sen jag började springa på riktigt trots dålig form och diverse skavanker tidigare och planerar inte att göra det nu på söndag heller (förutsatt att vaden håller imorn). 

Det ska bli skitkul att åka till Berlin igen trots att jag nyss var där men samtidigt lite vemodigt, det blir ju sista natten med gänget, sen är det slut med Team Asics Go Run It. Över. Finito. En viss tomhet kommer säkerligen att infinna sig efteråt. Det här året har bara sagt swish. Nya löparutamningar kommer alltid att stå för dörren men hela den här grejen har vart så otroligt kul, lärorik och utvecklande. Jag upptäcker att jag funderar och reflekterar kring min löpning på ett helt annat sätt jämfört med innan och förhoppningsvis har det gjort mig till en bättre löpare. Jag som avskyr trail skulle själv aldrig ha kommit på tanken att springa Ultravasan, så tack Team Asics Go Run It för det ultimata löpupplevelsen nere i Dalarna och för att jag till slut fick till en bra mara även i Stockholm efter flera försök.

Men än är det inte slut, först ska vi till Berlin och springa skiten ur Tyskland och dessutom ha förbannat kul. Det ska bli myggfritt även i Berlin till helgen, 3 grader typ, men är det millopp så är det splits och linne som gäller oavsett temperatur. Och ska man till Europas hippaste stad går vinterjackan fetbort även fast termometern säger det. Berlin kräver skinnpaj, boots och tighta jeans. Frågor på det? Efter Berlin har jag i alla fall siktet inställt på Vintermaran i början på november, efter alla skador det senaste halvåret vill jag avsluta säsongen med flaggan i topp, eller åtminstone med att få springa en mara och känna att jag gav allt, PB eller inte. Sen kan jag ta säsongsvila med gott samvete och börja planera för kommande utmaningar.

/Hörs

Dagens låt: Millopp i Berlin kräver hipp musik som uppladdning. Mew till exempel. Dom är hippa. Trots att dom är danskar.

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Varm och rund yoga


Jag älskar värmeyoga, ni vet en sådan där svettfabrik på 40 grader där svetten dryper redan efter ett par minuter och man blir mjukare än någonsin tidigare. Jag hade lyxen att gå på sådan yoga igår. På en fantastisk yogastudio här i Stockholm som heter DuCalme. Instruktör för dagen var Kim Melander, kvinnan som tog bikramyoga till Sverige. Aporpå bikramyoga. Jag gillar det, verkligen. Men det känns också lite som en militärexercis. Det är en väldigt fyrkantig yogaform där allt ska vara som det ska, inte så mycket känna sig fram.

Yogan jag fick testa igår var en ny yogaform som heter Fierce Grace. Det skiljer sig från bikramyoga på flera sätt. Det är nästan lika varmt, men kanske snarare 38 grader än 40. Det är 90 minuter långt. Men det är inte alls lika fyrkantigt, utan snarare rund. Det är en mjuk yogaform där man får anpassa efter sig själv och känna sig för lite. Passar mig jättebra.

Oh, så smidiga vi ser ut. Och sicken bruna lår jag har! Mmmm…

Jag ger Fierce Grace mellan fyra och fem av fem yogapoäng. Helt jädra underbart! Och varmt. Och vi fick yoga på yogahanddukar från Lorna Jane. Om du brukar halka på din yogamatta med fötterna eller händerna är det här din grej! Halkade ta mig tusan inte en millimeter, och jag brukar ändå segla runt på min matta så fort jag svettas lite. Top notch helt enkelt.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det här med kost


För ganska exakt en vecka sen korsade jag mållinjen i Berlin. Sen dess har jag inte tagit ett löpsteg. Har vilat en hel vecka från löpningen och gett vaden tid att läka. Den här gången har det faktiskt inte vart speciellt svårt att hålla sig ifrån löpningen, inte som i somras då jag hela tiden envisades med att testspringa och åkte på bakslag efter bakslag. Känner mig otroligt duktig över att äntligen ha insett vikten av att lyssna på kroppen men mest över att jag inte stressar upp mig. Nålbehandlingen gjorde verkligen mirakel, har kännt mig bra sen i torsdags men har lyckats stått emot impulserna att sticka ut och testa den, istället har jag gjort precis så som naprapaten sa; vilat, rehabat, alternativtränat och väntat med löpningen tills nästa vecka. 

Det jobbigaste med att inte träna är helt klart kostvanorna som måste planeras noggrannare. Sen jag började springa mycket har jag inte riktigt brytt mig om vad jag äter, har aldrig reflekterat över kosten som en faktor för framgång. Mat har vart bränsle för att orka träna. Kommer inte ens ihåg när jag senast köpte en grönsak eller frukt på affärn. Det har blivit rätt mycket pasta, potatis, bröd, godis och chips de senaste åren. Kalorier som kalorier, de ska ju ändå förbrännas. Men det har blivit uppenbart att den inställningen inte riktigt funkar längre. Även fast jag springer 14 mil i veckan så har jag insett att jag inte längre kan äta vad jag vill. Åldern börjar ta ut sin rätt. Den här veckan har vart ”hemsk”. Jag äter pasta minst fem dagar i veckan, gärna med mycket grädde och parmegiano-reggiano. Det har jag inte kunnat göra nu. Istället har det blivit en omelett på 3 ägg till middag varje dag. Fruktansvärt tråkigt. Men vill man springa fort är det ju en fördel att vara smal. Dessutom är man ju lite fåfäng. Jeansen ska sitta tight och skjortorna vara slimfit, då funkar det inte med ölmage och lovehandles. 

Även fast jag vart noggrannare med kaloriintaget än vanligt den här veckan och verkligen tänkt till tycker jag det är viktigt att inte låta det begränsa en, det får inte gå till överdrift. I fredags var jag på basket, Norrlandsderby mellan Dragons och Umeå i basketligan och innan matchen gick vi på nyöppnade Brasseri Verket här i stan och åt burgare och drack öl. Samma sak igår; Norrlandsderby i Allsvenskan mellan GIF och Gefle och efter matchebn middag och ett par öl ute på stan. Sånt måste man få unna sig. Som elit kanske man inte kan göra det varje dag men vi motionärer kan definitivt göra det utan att det påverkar våra resultat nämnvärt. Överallt läser man hur man ska äta när man tränar för att maximera sin träning, men hur kul låter det att bara käka grönsaker och dricka proteinshakes. Jag har alltid tänkt att det inte är värt det. Halva grejen med att träna är ju att man verkligen kan tillåta sig själv att äta mer av sånt som är gott.

Så länge jag håller vikten och känner att jag blir en bättre löpare så tänker jag inte begränsa mig till att börja äta på ett visst sätt. Däremot har jag ändå börjat fundera på om en mer varierad kost kanske kunde vara nåt att testa åtminstone. Typ börja käka mer grönsaker och frukt och mindre pasta och vitt bröd. Mer fisk och mindre kött. Dra ner lite på allt godis. En annan tanke som jag haft ett tag är att gå ner i vikt för att bli lättare och i längden snabbare. Men det är ju skillnad på att hålla vikten och gå ner i vikt, vet inte riktigt om jag är beredd just nu att göra den uppoffringen. 5kg mindre skulle säkert göra nån minut på maran men definitivt innebära slutet på chips och öl på ett tag. 2.48.48 på maran lockar extremt mycket. Kanske är det 5kg som är skillnaden….

Först och främst ska jag se till å bli frisk så jag över huvudtaget kan springa innan jag fattar nåt sånt beslut. Men jag räknar med att min vad ska vara okej lagom till Berlin. Sen får vi se hur pass bra den hinner bli och hur mycket jag vågar belasta den. Ser verkligen fram emot helgens Berlinresa, ska bli riktigt kul att träffa dom andra igen och få hänga tillsammans i Berlin. Förhoppningsvis kommer dom slakta sina gamla PB:n.

/Hörs

Dagens låt: känner mig hoppfull igen, då funkar det inte med deppig tycka-synd-om-sig-själv-musik, då behövs lite positivare toner, tex Doobie Brothers.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Våga böja dig bakåt


Ja, jag har varit på yoga igen. Jag inser att det är exakt vad min rygg behöver, så det blir nog yoga en gång i veckan från och med nu om inget annat kommer emellan. En sak jag inser när jag går på yoga är att jag böjer ryggen bakåt på tok för lite. Lyssna nu alla som har ont i ryggen. Hallå!

När vi har ont eller är trötta i ryggen, vad gör vi då? Jo, många av oss ställer oss med händerna på knäna och krummar upp ryggen för att sträcka ut den. Åååååhhhh, det känns ju så bra. Du kanske till och mer roterar lite från sida till sida. Men så här är det: din rygg ska fungera åt fler håll än ett. Du ska kunna böja den framåt, bakåt, åt sidorna och rotera den. Och jag tror att den mest bortglömda riktningen är bakåt, att våga svanka och sträcka oss bakåt. Nej, det är inte lika skönt för många som att krumma ryggen, men vet du vad – det är för att ryggen inte är van vid att göra så.Det känns stelt att lägga sig där och att ta sig ur positionen ska vi inte tala om. Man känner sig hundra år gammal, tro mig jag vet.

Men testa själv. Börja försiktigt. Ligg på mage och håll upp dig på armbågarna. Slappna av. Känns det i ländryggen, testa att spänna rumpan, och funkar inte det håll överkroppen lite lägre så att du minskar svanken. Glöm inte att andas. Ligg så i någon minut eller ännu hellre längre. Slappna sedan av i barnets position eller som det känns bäst för dig.

Mina ryggkörare brukar lindras rejält av att böja mig bakåt. Sedan krummar jag och roterar också, förstås. Men glöm inte bakåtböjningen.

Over and out!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Onsdagstankar


Sådär. Då har man vart hos naprapaten igen för femtioelfte gången sen i somras. Tusenlapparna bara flyger iväg. Samtidigt är det svårt att sätta en prislapp på vad det är värt att inte ha ont och kunna träna så som man vill. Just nu får det kosta vad det kostar, vill bara bli hel igen.

Vaden var rejält stel i måndags efter maran men ändå lite bättre än befarat. Visste hela tiden att det var lite av rysk roulette att springa hela Berlin Marathon med en taskig vad och ställde mentalt in huvudet på det värsta. Planet hem från Berlin var såklart rejält försenat, hade 10min på mig att ta mig från Terminal 2 till Sky City så första testet blev att småspringa för att hinna med tåget och det gick även om det inte kändes helt bra. Igår kändes dock vaden helt okej och kunde gå som vanligt utan att känna av den. Det kan jag inte göra nu efter att ha vart hos naprapaten. Han gick på med nålar och den smärtan var en ny bekantskap som jag helst hade vart utan. Just nu känns det som om jag har sprungit 10 mil + att nån har sparkat mig hårt på vaden med stålhetta direkt efter, en bieffekt av nålarna som kommer sitta i 24 timmar, men på nåt konstigt sätt känns det ändå bra nu efteråt. Det positiva är att han gav mig goda chanser att kunna springa Asics Grand 10 nästa helg. Fick order om att vila ett par dagar nu och sen köra igång med cykel till helgen kombinerat med rehab och hopprep och framåt nästa vecka börja småjogga. Det kommer förmodligen bli personsämsta även på milen om jag hinner bli bra men skitsamma, att kunna springa överhuvudtaget är prio ett.

Så mycket skadebekymmer som jag haft i år har jag aldrig vart i närheten av tidigare. Har funderat mycket och länge på vad det kan bero på och om det är värt att hela tiden ha ont eller vara trasig. En naturlig förklaring kan såklart vara åldern, kroppen är inte 20 längre men samtidigt har jag svårt å tro att det skulle vara den enda förklaringen. Jag är i betydligt bättre fysisk form nu än för 10 år sen och 33 år är ju rena rama ungdomen i löparsammanhang. Jag har inte ökat mängden nämnvärt heller utan det enda jag kan tänka mig är att det har blivit mer fart- och intervallpass i år jämfört med tidigare och jag vet av erfarenhet att det sliter mer än volym på min kropp. Jag har inga problem med att springa 14 mil distans en vecka, 2-3 pass per vecka i tävling/överfart med mindre veckomängd sliter däremot mycket mer. Det är nånting att ta med sig framöver.

Är det värt det? Det enkla svaret är ja. Vill man bli bättre så kostar det, då måste man vara beredd på att ofta ligga på gränsen till vad kroppen klarar av, oavsett om man är elit eller motionär, och särskilt för oss motionärer kan det vara svårt att balansera på den där hårfina gränsen. Helt plötsligt har man klivit över den och då säger det pang nånstans. Jag har fortfarande en lika stark drivkraft nu som tidigare att nån gång i livet springa maran på 2.48.48 och så länge den drivkraften fortfarande finns kommer svaret alltid att vara ja, det är värt det. Därmed inte sagt att jag är otroligt less på min kropp just nu och ofta tänker att det vore befriande att lägga ner allt det här och istället nöja sig med att springa 7-8km ett par gånger i veckan bara för att det är skönt att röra på sig.

Om kroppen mirakulöst nog skulle återhämta sig rekordsnabbt så är jag lite sugen på att springa ytterligare en mara det här året. Inte för att persa utan mer för att jag längtar efter den där underbara känslan att korsa mållinjen och känna att man har gett allt i 4,2 mil. Den infann sig inte riktigt i söndags, det kändes mer som ett lite längre långpass. Vintermaran i november lockar lite. Men inte om priset är att jag går sönder igen. Först och främst ska jag se till att bli hel igen, kunna springa i Berlin nästa helg och sen kan jag börja fundera i dom banorna. Den som lever får se…

/Hörs

Dagens låt: den här snubben förtjänar att hypas. Gillar man Bon Iver så kommer man älska Dustin Tebbutt. Perfekt musik för en mörk höstkväll när man vill tycka lite synd om sig själv.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Slutshoppat – I dare you!


Ja, det är sant. Under hela oktober månad får jag inte shoppa något. Köpfri månad för att testa hur det känns. Jo, jag får köpa mat och andra förbrukningsvaror, men inga mer okynneslinnen, nagellack eller böcker i 30 dagar. Det här är månadens utmaning i oktobernumret av Women’s Health, och där kan ni läsa mer om utmaningen och vilka regler som gäller.

Vilka är med mig? Kom igen! Ni kommer att bli medvetna om era konsumtionsmönster och dessutom spara en massa pengar.

Från och med i morgon låser vi plånboken!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in