Varm och rund yoga


Jag älskar värmeyoga, ni vet en sådan där svettfabrik på 40 grader där svetten dryper redan efter ett par minuter och man blir mjukare än någonsin tidigare. Jag hade lyxen att gå på sådan yoga igår. På en fantastisk yogastudio här i Stockholm som heter DuCalme. Instruktör för dagen var Kim Melander, kvinnan som tog bikramyoga till Sverige. Aporpå bikramyoga. Jag gillar det, verkligen. Men det känns också lite som en militärexercis. Det är en väldigt fyrkantig yogaform där allt ska vara som det ska, inte så mycket känna sig fram.

Yogan jag fick testa igår var en ny yogaform som heter Fierce Grace. Det skiljer sig från bikramyoga på flera sätt. Det är nästan lika varmt, men kanske snarare 38 grader än 40. Det är 90 minuter långt. Men det är inte alls lika fyrkantigt, utan snarare rund. Det är en mjuk yogaform där man får anpassa efter sig själv och känna sig för lite. Passar mig jättebra.

Oh, så smidiga vi ser ut. Och sicken bruna lår jag har! Mmmm…

Jag ger Fierce Grace mellan fyra och fem av fem yogapoäng. Helt jädra underbart! Och varmt. Och vi fick yoga på yogahanddukar från Lorna Jane. Om du brukar halka på din yogamatta med fötterna eller händerna är det här din grej! Halkade ta mig tusan inte en millimeter, och jag brukar ändå segla runt på min matta så fort jag svettas lite. Top notch helt enkelt.

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det här med kost


För ganska exakt en vecka sen korsade jag mållinjen i Berlin. Sen dess har jag inte tagit ett löpsteg. Har vilat en hel vecka från löpningen och gett vaden tid att läka. Den här gången har det faktiskt inte vart speciellt svårt att hålla sig ifrån löpningen, inte som i somras då jag hela tiden envisades med att testspringa och åkte på bakslag efter bakslag. Känner mig otroligt duktig över att äntligen ha insett vikten av att lyssna på kroppen men mest över att jag inte stressar upp mig. Nålbehandlingen gjorde verkligen mirakel, har kännt mig bra sen i torsdags men har lyckats stått emot impulserna att sticka ut och testa den, istället har jag gjort precis så som naprapaten sa; vilat, rehabat, alternativtränat och väntat med löpningen tills nästa vecka. 

Det jobbigaste med att inte träna är helt klart kostvanorna som måste planeras noggrannare. Sen jag började springa mycket har jag inte riktigt brytt mig om vad jag äter, har aldrig reflekterat över kosten som en faktor för framgång. Mat har vart bränsle för att orka träna. Kommer inte ens ihåg när jag senast köpte en grönsak eller frukt på affärn. Det har blivit rätt mycket pasta, potatis, bröd, godis och chips de senaste åren. Kalorier som kalorier, de ska ju ändå förbrännas. Men det har blivit uppenbart att den inställningen inte riktigt funkar längre. Även fast jag springer 14 mil i veckan så har jag insett att jag inte längre kan äta vad jag vill. Åldern börjar ta ut sin rätt. Den här veckan har vart ”hemsk”. Jag äter pasta minst fem dagar i veckan, gärna med mycket grädde och parmegiano-reggiano. Det har jag inte kunnat göra nu. Istället har det blivit en omelett på 3 ägg till middag varje dag. Fruktansvärt tråkigt. Men vill man springa fort är det ju en fördel att vara smal. Dessutom är man ju lite fåfäng. Jeansen ska sitta tight och skjortorna vara slimfit, då funkar det inte med ölmage och lovehandles. 

Även fast jag vart noggrannare med kaloriintaget än vanligt den här veckan och verkligen tänkt till tycker jag det är viktigt att inte låta det begränsa en, det får inte gå till överdrift. I fredags var jag på basket, Norrlandsderby mellan Dragons och Umeå i basketligan och innan matchen gick vi på nyöppnade Brasseri Verket här i stan och åt burgare och drack öl. Samma sak igår; Norrlandsderby i Allsvenskan mellan GIF och Gefle och efter matchebn middag och ett par öl ute på stan. Sånt måste man få unna sig. Som elit kanske man inte kan göra det varje dag men vi motionärer kan definitivt göra det utan att det påverkar våra resultat nämnvärt. Överallt läser man hur man ska äta när man tränar för att maximera sin träning, men hur kul låter det att bara käka grönsaker och dricka proteinshakes. Jag har alltid tänkt att det inte är värt det. Halva grejen med att träna är ju att man verkligen kan tillåta sig själv att äta mer av sånt som är gott.

Så länge jag håller vikten och känner att jag blir en bättre löpare så tänker jag inte begränsa mig till att börja äta på ett visst sätt. Däremot har jag ändå börjat fundera på om en mer varierad kost kanske kunde vara nåt att testa åtminstone. Typ börja käka mer grönsaker och frukt och mindre pasta och vitt bröd. Mer fisk och mindre kött. Dra ner lite på allt godis. En annan tanke som jag haft ett tag är att gå ner i vikt för att bli lättare och i längden snabbare. Men det är ju skillnad på att hålla vikten och gå ner i vikt, vet inte riktigt om jag är beredd just nu att göra den uppoffringen. 5kg mindre skulle säkert göra nån minut på maran men definitivt innebära slutet på chips och öl på ett tag. 2.48.48 på maran lockar extremt mycket. Kanske är det 5kg som är skillnaden….

Först och främst ska jag se till å bli frisk så jag över huvudtaget kan springa innan jag fattar nåt sånt beslut. Men jag räknar med att min vad ska vara okej lagom till Berlin. Sen får vi se hur pass bra den hinner bli och hur mycket jag vågar belasta den. Ser verkligen fram emot helgens Berlinresa, ska bli riktigt kul att träffa dom andra igen och få hänga tillsammans i Berlin. Förhoppningsvis kommer dom slakta sina gamla PB:n.

/Hörs

Dagens låt: känner mig hoppfull igen, då funkar det inte med deppig tycka-synd-om-sig-själv-musik, då behövs lite positivare toner, tex Doobie Brothers.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Våga böja dig bakåt


Ja, jag har varit på yoga igen. Jag inser att det är exakt vad min rygg behöver, så det blir nog yoga en gång i veckan från och med nu om inget annat kommer emellan. En sak jag inser när jag går på yoga är att jag böjer ryggen bakåt på tok för lite. Lyssna nu alla som har ont i ryggen. Hallå!

När vi har ont eller är trötta i ryggen, vad gör vi då? Jo, många av oss ställer oss med händerna på knäna och krummar upp ryggen för att sträcka ut den. Åååååhhhh, det känns ju så bra. Du kanske till och mer roterar lite från sida till sida. Men så här är det: din rygg ska fungera åt fler håll än ett. Du ska kunna böja den framåt, bakåt, åt sidorna och rotera den. Och jag tror att den mest bortglömda riktningen är bakåt, att våga svanka och sträcka oss bakåt. Nej, det är inte lika skönt för många som att krumma ryggen, men vet du vad – det är för att ryggen inte är van vid att göra så.Det känns stelt att lägga sig där och att ta sig ur positionen ska vi inte tala om. Man känner sig hundra år gammal, tro mig jag vet.

Men testa själv. Börja försiktigt. Ligg på mage och håll upp dig på armbågarna. Slappna av. Känns det i ländryggen, testa att spänna rumpan, och funkar inte det håll överkroppen lite lägre så att du minskar svanken. Glöm inte att andas. Ligg så i någon minut eller ännu hellre längre. Slappna sedan av i barnets position eller som det känns bäst för dig.

Mina ryggkörare brukar lindras rejält av att böja mig bakåt. Sedan krummar jag och roterar också, förstås. Men glöm inte bakåtböjningen.

Over and out!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Onsdagstankar


Sådär. Då har man vart hos naprapaten igen för femtioelfte gången sen i somras. Tusenlapparna bara flyger iväg. Samtidigt är det svårt att sätta en prislapp på vad det är värt att inte ha ont och kunna träna så som man vill. Just nu får det kosta vad det kostar, vill bara bli hel igen.

Vaden var rejält stel i måndags efter maran men ändå lite bättre än befarat. Visste hela tiden att det var lite av rysk roulette att springa hela Berlin Marathon med en taskig vad och ställde mentalt in huvudet på det värsta. Planet hem från Berlin var såklart rejält försenat, hade 10min på mig att ta mig från Terminal 2 till Sky City så första testet blev att småspringa för att hinna med tåget och det gick även om det inte kändes helt bra. Igår kändes dock vaden helt okej och kunde gå som vanligt utan att känna av den. Det kan jag inte göra nu efter att ha vart hos naprapaten. Han gick på med nålar och den smärtan var en ny bekantskap som jag helst hade vart utan. Just nu känns det som om jag har sprungit 10 mil + att nån har sparkat mig hårt på vaden med stålhetta direkt efter, en bieffekt av nålarna som kommer sitta i 24 timmar, men på nåt konstigt sätt känns det ändå bra nu efteråt. Det positiva är att han gav mig goda chanser att kunna springa Asics Grand 10 nästa helg. Fick order om att vila ett par dagar nu och sen köra igång med cykel till helgen kombinerat med rehab och hopprep och framåt nästa vecka börja småjogga. Det kommer förmodligen bli personsämsta även på milen om jag hinner bli bra men skitsamma, att kunna springa överhuvudtaget är prio ett.

Så mycket skadebekymmer som jag haft i år har jag aldrig vart i närheten av tidigare. Har funderat mycket och länge på vad det kan bero på och om det är värt att hela tiden ha ont eller vara trasig. En naturlig förklaring kan såklart vara åldern, kroppen är inte 20 längre men samtidigt har jag svårt å tro att det skulle vara den enda förklaringen. Jag är i betydligt bättre fysisk form nu än för 10 år sen och 33 år är ju rena rama ungdomen i löparsammanhang. Jag har inte ökat mängden nämnvärt heller utan det enda jag kan tänka mig är att det har blivit mer fart- och intervallpass i år jämfört med tidigare och jag vet av erfarenhet att det sliter mer än volym på min kropp. Jag har inga problem med att springa 14 mil distans en vecka, 2-3 pass per vecka i tävling/överfart med mindre veckomängd sliter däremot mycket mer. Det är nånting att ta med sig framöver.

Är det värt det? Det enkla svaret är ja. Vill man bli bättre så kostar det, då måste man vara beredd på att ofta ligga på gränsen till vad kroppen klarar av, oavsett om man är elit eller motionär, och särskilt för oss motionärer kan det vara svårt att balansera på den där hårfina gränsen. Helt plötsligt har man klivit över den och då säger det pang nånstans. Jag har fortfarande en lika stark drivkraft nu som tidigare att nån gång i livet springa maran på 2.48.48 och så länge den drivkraften fortfarande finns kommer svaret alltid att vara ja, det är värt det. Därmed inte sagt att jag är otroligt less på min kropp just nu och ofta tänker att det vore befriande att lägga ner allt det här och istället nöja sig med att springa 7-8km ett par gånger i veckan bara för att det är skönt att röra på sig.

Om kroppen mirakulöst nog skulle återhämta sig rekordsnabbt så är jag lite sugen på att springa ytterligare en mara det här året. Inte för att persa utan mer för att jag längtar efter den där underbara känslan att korsa mållinjen och känna att man har gett allt i 4,2 mil. Den infann sig inte riktigt i söndags, det kändes mer som ett lite längre långpass. Vintermaran i november lockar lite. Men inte om priset är att jag går sönder igen. Först och främst ska jag se till att bli hel igen, kunna springa i Berlin nästa helg och sen kan jag börja fundera i dom banorna. Den som lever får se…

/Hörs

Dagens låt: den här snubben förtjänar att hypas. Gillar man Bon Iver så kommer man älska Dustin Tebbutt. Perfekt musik för en mörk höstkväll när man vill tycka lite synd om sig själv.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Slutshoppat – I dare you!


Ja, det är sant. Under hela oktober månad får jag inte shoppa något. Köpfri månad för att testa hur det känns. Jo, jag får köpa mat och andra förbrukningsvaror, men inga mer okynneslinnen, nagellack eller böcker i 30 dagar. Det här är månadens utmaning i oktobernumret av Women’s Health, och där kan ni läsa mer om utmaningen och vilka regler som gäller.

Vilka är med mig? Kom igen! Ni kommer att bli medvetna om era konsumtionsmönster och dessutom spara en massa pengar.

Från och med i morgon låser vi plånboken!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Berlin Marathon – Race Report


Det blev personsämsta med råge idag och det på världens snabbaste bana. Jag gav det i alla fall ett försök. Vaden sa ifrån nästan direkt. 3.37 nånting ramlade jag in på. Istället kom loppet att handla om en mental kamp i huvudet mellan att bryta eller försöka ta sig i mål. Den kommande veckan får väl visa om det var smart eller inte. Det är alltid lätt att vara efterklok men när man befinner sig mitt i stridens hetta är det inte alltid helt lätt att tänka rationellt, att bryta var det sista jag ville göra.

Kom ner sent i fredags kväll och hann inte med så mycket mer än att checka in på hotellet. På lördagmorgon anordnades en frukostjogg som jag hoppade över, vaden kändes inte bra, testade några försiktiga steg jogg ute på gatan och kände direkt att det inte var en bra ide. Tog en sväng runt Kurfurstendamm istället och spanade in kvarteren innan det var dags att bege sig utt till nummerlappsutdelningen. Där lyste det tyska effektiviteten och organisationen med sin frånvaro. Själva mässan i sig var helt okej och storleksmässigt kändes den minst lika stor som NY marathon men proceduren att hämta nummerlappen måste vara bland det sämsta jag vart med om. För att ta sig till nummerlapparna var man tuvngen att gå igenom hela mässhallen och trängas med alla männsikor, sedan väntade en lång kö för att få ett armband som berättigade till inträde och efter det ytterligare köer till själva nummerlappen, som skrevs ut IRL, ingenting var alltså föreberett eller packat. Hela proceduren tog säkert 1,5h så ett tips är att inte ha bråttom. 

På kvällen blev det pastabuffe i hotellets restaurang. Kanske inte det godaste man ätit i sitt liv men den fyllde sin funktion. Åt på tok för mycket och blev sådär julbordsmätt. Sen kom Gabriel från jogg.se förbi och vi satt och snackade rätt länge, mycket löpning såklart, riktigt kul att träffas lite mer avslappnat än i startfållan eller målgång som brukar vara det brukliga när det är lopp.

Race day började med tidig uppstigning och frukost kl6. Vaden kändes mycket bättre. Vid sjutiden lämnade vi hotellet och promenerade mot tåget. 40min senare var vi framme och äntrade startområdet. Det var folk överallt, ställde mig i toakön men gav upp efter 20min då kön inte rört sig nämnvärt, började känna lite panik. Slängde istället av mig överdragskläderna, lämnade in påsen och begav mig mot startgrupp C. Det var en rätt lång bit att gå och fortfarande folk överallt. Testade att småjogga lite på vägen dit och vaden kändes bra, började drömma om stordåd. Klev in i grupp C 20min innan start. Det var brett och lätt att komma iväg, ingen trängsel eller kryssande alls. Hittade en skön fart som kändes bra och blev lite förvånad när autolap pep för första gången. 3.53, kändes som distansfart. Drog net lite på farten men dom efterföljande kilometrarna gick ändå på 3.58 och 4.02. Hade inte kännt av vaden alls men strax efter 3km stelnade den till rejält. Försökte behålla farten men kände att det inte gick, vaden sa ifrån. Passerade första femman på 20.20 men efter den passeringen gav jag upp. Blev omsprungen på löpande band och till slut började jag gå för det gick inte att springa. 

Varvade löpning och gång till ungefär 11km då jag tog beslutet att kliva av, det här gick inte. Frågade efter medical assistance men ingen av funktionärerna pratade engelska, fortsatte gå ett tag och hittade äntligen sjukvårdare. Problemet var att dom inte heller pratade engelska, fick sitta i en ambulans i en kvart innan dom på knackig engelska fick fram att dom kunde bara köra mig till sjukhus eller så fick  jag gå tillbaka en km för att komma till närmsta tunnelbana. Det kändes heller inte så lockande så istället hoppade jag ur ambulansen och började småjogga framåt tills jag kom till nästa tunbelbanestation. Helt plötsligt fungerade det att jogga igen, vaden kändes extremt stel men den gjorde inte ont. Kanske vAr det vilan i ambulansen som gjort sitt. Tog ett nytt beslut att fortsätta springa fram tills dess att det inte gick. Och det gick hela vägen in i mål. Höll mig strax över 5-fart och mot slutet hade stelheten släppt så pass mycket att det knappt kändes alls. Testade att trycka på lite men då gjorde sig vaden påmind så jag höll mig i lugn distansfart ända in i mål. Det kändes stort att få springa under Brandenburger Tor på väg mot mållinjen och just där och då när jag insåg att jag skulle ta mig i mål kom samma känslor som strax före målgången på Ultravasan. Mäktigt! Hade lite problem med att orientera mig hem till hotellet efteråt men Berlin kryllade av svenskar så tack till dig på tåget som kände igen mig och guidade mig rätt, hoppas du läser detta.

Vaden är stel och det är lite problematiskt att gå graciöst men det känns inte som om nåt är trasigt. Nu tänker jag vila tills den känns bra igen. Just nu är jag nöjd med att jag fullföljde, tror jag hade ångrat mig om jag brutit redan efter milen. Men jag vill absolut tillbaka hit nästa år för att ta revansch. Plattare bana får man leta efter, jag räknade till ett(!) motlut strax efter 7km så är det nånstans det går att springa fort så är det i Berlin, iaf så länge man inte är skadad. Om två veckor åker jag tillbaka hit med Asics gänget för att köra Asics Grand 10, hoppas verkligen att jag kan springa då. Som sig bör så har jag firat min nionde mara (10e starten) med öl, först kom Gabriel förbi en sväng och sen gick jag å brorsan å hans sambo ut och åt middag. Ska börja packa väskan nu, planet hem går tidigt i ottan och tanken är att jag ska jobba på eftermiddagen. Men som avslutning en liten sammanfattning


Banan/stämning: 5 lederhosen av 5 möjliga

Som sagt, platt som en pannkaka och rätt mycket folk ute på gatorna. Hela loppet går inne i centrala Berlin så det var hela tiden folk som hejjade på, ingen folktom sväng ut på vischan som tex Gärdet i Sthlm.

Organisation/support: 2 bratwurst:ar av 5 möjliga

Stort minus för de tyska funktionärernas oförmåga att prata engelska. Ambulanspersonalen kändes som ett skämt, tur att det inte var nåt allvarligt. Kaotiskt i startonrådemrådet, stort minus för de långa köerna till bajamajorna, kändes som det gick en bajamaja på tusen löpare. Helr okej support längs banan. Vatten, sportdryck och förstärkta stationer med banan, äpple och te. Efter 28km fick man gels. Minus för att vattnet serverades i plastmuggst och inte i papp. Stort fett minus för att finishertröja inte ingick utan kostade extra. Alkoholfri öl efter målgången satt bra men ganska torftigt med näring i övrigt efteråt.

Expo: 2 surkålsburkar av 5 möjliga.

Stort utbud av utställare och hyffsat matutbud men alldeles för dåligt organiserat. Den gamla flygplatsen Tempelhof var en bra lokal för ändamålet men betyget dras ner av de långa köerna för att hämta nummerlappen. Lite meckigt att ta sig dit, många byten med tunnelbana.

Staden: 3 tyska tanks av 5 möjliga.

HAr inte hunnit se särskilt mycket av stan, men Berlin är ju Berlin. Lätt att ta sig hit, tyskar är trevliga även fast de inte kan prata engelska och man känner sig hemma ganska fort. Lätt att ta dsig med U-bahn eller S-bahn genom stan. På det stora hela rekommenderas Berlin marathon absolut, framförallt om det är PB man är ute efter.

Antal kommentarer: 1

Frida Michold

Verkligen bra krigat. Hoppas att vaden ger med sig innan nästa Berlinresa! Älskar dina inlägg



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in