Blogg

Dagens snackis


Kommer ni ihåg tv serien Seinfeldt? Det finns många fantastiskt roliga scener från just den tv serien. Det var det första jag kom att tänka på när jag idag möttes av dagens snackis i löparsverige, att bara nordiska löpare kommer att tilldelas prispengar i årets Stockholm Marathon. Trodde först på allvar att det var ett skämt. Kollade sociala medier. Nej, det var uppenbarligen ingen skämt. Läste artikeln igen. ”Vi tror att löparna kommer att få mer medialt och publikt intresse från att kämpa om en landskampsseger än från att ligga ett antal minuter efter ett antal okända löpare från andra länder/…/vi måste göra allt för att rädda nordisk långlöpning”

Att SM i år skulle bli en nordisk landskamp har vart klart sen länge. En mycket bra idé, en ny krydda till SM. En anledning för våra svenska elitlöpare att springa i Stockholm även fast de kanske inte planerat att göra det. Men nyheten om att prispengarna bara är öppna för nordiska löpare kom som en överraskning och lämnar en ganska bitter eftersmak tycker jag. Är det verkligen det som ska rädda svensk elitlöpning? Jag har svårt att tro att det är vinstpengarna i SM som är drivkraften för vår elit, men jag kanske har fel. Jag trodde att de ville tävla mot och jämföra sig med resten av eliten i Europa och världen. Skulle man inte bara kunna införa en separat pott för landskampen. För syftet med detta måste väl vara att ”skrämma” bort östafrikanska löpare för att på så sätt bana väg för en svensk segrare. Finns det inte en risk att SM går från att vara ett internationellt lopp med gott rykte till ett ett lopp för inbördes beundran bland vår elit.

Som motionär vill jag hela tiden springa med och mot bättre löpare för att utvecklas, gäller inte det för eliten också? Självklart skulle jag vilja vinna nånting nångång jag också men det betyder inte att jag ställer upp i ett knattelopp och spöar skiten ur alla ungar bara för att få vinna. Jag blir inte en bättre löpare av det. Det skulle mest se komiskt ut. Som hämtat från Seinfeld:


Den stora förlusten tror jag dock är för arrangemanget som helhet. Tänk er att golfen och tennisen skulle resonera på samma sätt. Nu är förvisso löpning en mer marginaliserad idrott och uppbyggd på ett annat sätt där den stora massan på loppen är motionärer jämfört med tennisen- och golfens tour tävlingar, men jag tycker ändå att det är en högst relevant jämförelse i teorin. Tänk er att Nordea Masters och Swedish Open skulle göra samma sak. Ingen Serena Williams eller Rafael Nadal, ingen Lee Westwood eller Rory McIlroy. Bara svenskar på dessa tävlingar. Som arrangör vill man väl kunna locka de stora namnen för publiken och sponsorernas skull. Ett problem är såklart att SM aldrig skulle kunna locka de riktigt stora namnen inom löpning även med prispengar och förutom en handfull löpare såsom Bekele, Farah, Kipsang och Kimmetto är nivån under totalt okänd för den stora massan och knappast det som avgör om man väljer att själv springa loppet eller hur mycket publik som tar sig ut på gatorna för att titta. Men det borde finnas en drivkraft att locka så bra löpare som möjligt för arrangemangets skull. 2011 vann en då relativt okänd kenyan Göteborgsvarvet, ett halvår senare sprang han Frankfurt Marathon på 2.05 och var sjätte bäst i världen på marathon det året. Det kan börja i lilla Sverige…

Debatten lär fortsätta. Själv har jag haft vilodag idag. Eller åtminstone inte sprungit. I måndags stod tröskel på schemat, 1x20min i 3.50-fart + 1x10min i 3.45-fart. Kände mig lite halvsliten. Funderade på om kroppen skulle orka. Joggade upp ett par km i rejäl motvind och tänkte att jag alltid kunde avbryta och skylla på maran i Rotterdam. Men det gick bra. Kändes lätt. För lätt. 20min i 3.45-fart följt av 3km i 3.39-fart. Inget dreggel och inget huvud på sned. Kontrollerat på ett bra sätt. Nerjogg och totalt 18km. Hade tänkt vila igår men när sommaren bjöd på en första suck gick det inte att stå emot. 20km distans i försommarvärme och solnedgång. Magiskt. Men idag ska jag vila. Det har jag gjort mig förjänt av.

/Hörs

Pink Floyd – Run Like Hell



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Vinn mig!


Nämen, här står jag och lottar ut mig! Jo, det är sant – jag lottar ut en PT-timme till tre lyckliga vinnare. Ni som vinner får komma och träna med mig på Crossfit Nordic i Stockholm en timme helt gratis! Oj så skoj!

Allt du behöver göra är att övertyga mig om varför just DU ska vinna. Skriv lite om dig, din träning och varför du vill vinna en timme med mig. Du kan antingen skriva din motivering här nedanför i kommentatorsfältet eller skicka ett mejl till alpettersonpt@gmail.com.

Jag kommer att utse och meddela vinnarna på fredag, 24 april. Det här ska bli så kul!

Kom igen nu och tävla! Tävla då!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Cannes Triathlon – 4:22:56


Hallå!

 

En väldigt bucklig skribent bakom tangenterna idag. Startade Cannes Triathlon trots jag inte kände mig kry, halsen var sur och allmänt hängig. Bestämde mig för att köra på som vanligt men bryta om kroppen börjar uppföra sig konstigt. Har känt mig såhär i en vecka nu så misstänkte det mest var gammalt skit och det inte skulle påverka för mycket. Träningen inför loppet har känts ok så det kändes inte allt för korkat att starta. När man ändå är här nere känns det tråkigt inte få köra. Didn´t dress up for nothing!
 
Kallt, extremt blåsigt och mulet sammanfattar vädret ganska bra tycker jag. Temperaturen låg runt 15-17 grader men var nog nere i låga 10 uppe i bergen. Vattnet höll stabila 16-17 grader celsius. För någon som mig är det perfekta förhållanden, för många andra inte så mycket. Visste jag skulle ligga väldigt högt i puls hela dagen, då är det skönt om temperaturen är låg.

Gissar 800-1000 pers stormade ner i havet kl 7:30. Proffs, damer & herrar i ett inferno av armar och ben. Gjorde en rejäl tabbe direkt och simmade mot en boj som avgränsade banan åt vänster. Kom bort från ”tåget” av bra simmare och fick istället simma över några hundra stackars andra deltagare. Kan ha varit aningens hårdhänt ibland men störst går först! Vågigt och knepigt få till bra rytm ute vid vändpunkten men inget som jag inte varit med om tidigare så de två varven om 1000 meter gick relativt bra. Tror klockan visade strax under 34 minuter. Gissar simbanan var längre än 2000 meter och som sagt, det var absolut inga snabba förhållanden.

De hade lagt om cykelbanan rejält från föregående år. Inte bara var den förlängd till 84 kilometer utan de hade även lagt på ca 500 höjdmeter. Över 1600 meter skulle man klättra denna kyliga söndagsmorgon. De flesta ovana verkar dock ha haft problem ta sig ner från bergen än klättra upp för dem. Jag börjar bli en ganska van cyklist för att vara Nordbo så kunde hänga med bra både upp & ner trots min storlek. Problemet för någon som är relativt löpstark som jag är att de som kan klättra bra i bergen ofta är rätt rappa i steget också. Annat är det med stora wattmonster på platta tävlingar, de brukar vara något sämre löpare generellt.

Tyvärr var sista de 15 kilometrarna ner genom bebyggelsen strax ovanför Cannes fruktansvärd. De hade lyckats hitta de vidrigaste gatorna att cykla på. Upp & ner som en berg & dalbana samt katastrofal asfalt. Det smällde & lät om cykeln som i en stridsvagn under fullskalig attack. Inte jätteupphetsande behöva göra ”Bunny Hops” i +60 km/h för det är stora hål i gatan eller det ligger vattenflaskor som skakats loss från framförvarande cyklist.  Tyvärr var trafiken inte avstängd så tvingades göra ett par omkörningar ner för som min mamma inte hade velat se. Ett mirakel man lever idag egentligen när man tänker tillbaka.

Hörde en ivrig åskådare mot slutet ropa ”45” och det var som musik. ”Så pass” tänkte jag & ryckte ifrån min klunga som hade skapats tack vara alla små backar på slutet. Orkar inte behöva jaga dom här hobbitarna på löpningen. Strax över 2:40h tog cyklingen och benen var rejält medtagna. Hade dock lyckats få i mig bra med energi så var taggad förgå ut på löpningen hårt.

Gjorde en väldigt snabb växling och gick ut på löpet. Kändes ovanligt tufft hitta rytmen men efter 1600 höjdmeter ska det göra ont. Fick bromsa mig efter 500 meter då jag höll 3:45 min/km. Sluta tro du kan hänga på proffsen fick jag intala mig själv. ”Spring ditt tempo 2/3 av loppet och sen kan du börja leta offer”….det är min nya strategi. Funkade bra, höll 3:50-3:55 under i stort sett hela löpningen, stannade till för dricka och var tvungen gå bakom en buske & kissa på andra varvet av fyra. Blev tyvärr passerad av i stort sett hela den klunga som jag jobbat hårt för att dra ifrån. Som tur var sprang samtliga på sitt max de första tre varven av fyra vilket gjorde dem till relativt lätta offer på sista. På de sista två kilometrarna hittade jag lite extra kräm och gick om dem hårt. Hade 3:35-3:40 min/km under långa stunder och fick fokusera på se oberörd ut. When you are passing someone, make sure you go hard and leave nothing to chance. Ibland kan en elak remark göra jobbet ”Nice running” och en klapp på rumpan kan knäcka den bästa i en omkörning J 1:03 ganska exakt tog de korrekt utmätta 16 kilometrarna. Helt ok anser jag då jag inte är 100% kry eller van springa hårt efter klättrat i bergen.

Vad kan jag säga, är ingen nice guy när jag vill komma först.

4:22:56 tog det. Räckte till en plats 36 bland herrarna. 16:e amatör, 20 proffs framför mig. Förra året kom jag 109:a. Riktigt bra startfält i år igen. Frodeno kom 2:a, Sebastian Kienle 3:a. Leanda Cave vann damklassen. Bästa Svensk blev Nisse Svensson som körde i proffsklassen på 4:09h. Jag är personligen väldigt nöjd. Absolut inte min bantyp men man lär sig otroligt mycket på köra lopp som inte är passande för en själv. På tal om det så väntar Challenge Fuerteventura nu på lördag den 25:e april. Ska bara se till att bli frisk så ska det nog gå riktigt jävla bra!

Prutt!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Söndagstankar


Våren har kommit till Sundsvall och med våren även utomjordisk vind. Satan vad det har blåst idag. Imorse låg soptunnor och papperskorgar omkullvälta överallt efter vindens framfart och efter morgonens runda hade jag dessutom ungefär 1kg grus i ögonen. Men jag klagar inte. Det är skönt att springa när det är vår, ännu skönare att kroppen återhämtat sig så pass bra som den gjort. 20km distans igår och 12km idag. Inga känningar nånstans. Skallen är med. Har tagit en lugn vecka även fast jag utan problem skulle kunna ha gått på lite hårdare redan för ett par dagar sen. Det behövs ibland, särskilt efter en mara. Ny vecka imorn, då går jag på för fullt.

För den som följt mig här på bloggen kommer det nog inte som någon överraskning att marathon är favoritdistansen. Marathon är en lång distans. 42.2km närmare bestämt. Det är svårt att förklara tjusningen med marathon för någon som inte sprungit distansen, ännu svårare för vederbörande att förstå den träning som krävs för att prestera max på marathon. Alla, oavsett om man springer eller inte, har någon form av relation till just milen. Det händer ibland att man får frågan ”vad gör du på milen?”. Om jag får den frågan brukar jag lite svävande svara ”under 40min”. -”Jaha, det är ju bra men du vet jag gjorde ju milen på typ 35min i lumpen men det är ju några år sen nu”. Därför gillar jag marathon mer. Alla kan ljuga om en miltid men inte om maran. Kanske är det min narcissistiska sida som gör att jag föredrar just maran.

Enligt diverse kalkylatorer borde jag med mina miltider inte göra maran under 3h. Senast jag körde Yasso800 snittade jag ca 2.45 och borde således kunna fixa mitt drömmål. Slutsats? Det är jäkligt svårt att förutse sin tid på marathon om man inte är tränad för distansen. Det fascinerar mig. Har du en dålig dag på milen eller halvmaran kommer du med största sannolikhet inte vara mer än nån minut ifrån din estimerade sluttid. Har du en dålig dag på maran eller andra faktorer som inte stämmer så kan du vara säker på att det kommer rinna iväg rejält. Det är mycket psykologi och den största kampen under en mara är oftast kampen mot dom negativa tankarna som förr eller senare brukar börja spöka. Det är fascinerande och ger maran ytterligare en dimension. 

Vill inte på något sätt förringa milen som distans, tvärtom, så är jag sjukt avundsjuk på alla som har en bra tid att stoltsera med (på ett kontrollmätt lopp; inte träning, på gps klocka eller för 20 år sen i lumpen) och som kan pressa sig till max på 10km. Det är lite coolt med en bra tid på milen. Men det som gör maran så speciell är att man har så få chanser under ett år att lyckas och på dessa chanser ska allt stämma. Dagsform, uppladdning, väder, vind mm. Har du en dålig dag på ett millopp kan du utan problem revanschera dig två veckor senare på nåt lokalt brödrostlopp. Går du in i väggen på maran kan det dröja ett år innan du får en ny chans med samma förutsättningar. För ett år sen stod jag på startlinjen på Valhallavägen och kände mig i kanonform, Stockholms gator skulle få känna att de levde. 2h senare satt jag i en taxi på väg mot stadion med vetskapen att det skulle dröja 5 månader innan jag skulle få möjlighet att ta revansch (och då under vidriga väderförhållanden)

För oss motionärer finns det några drömmål som många av oss strävar efter. Sub40 på milen, sub90 på halvmaran och sub3 på maran. I min värld är sub3 så oerhört mycket svårare att fixa än dom övriga. Många kommer att fixa dom två första men inte det tredje. Som en glad men talanglös motionär utan några egentliga idrottsmeriter som ung att skryta med, är jag därför jäkligt stolt över att ha fixat just maran. Det blir ännu större för egen del i perspektivet av myten och magin kring distansen, dess historia och alla legender som lyckats med konsten att bemästra distansen. I jantelagens- och mellanmjölkens förlovade land måste man ibland få slå sig själv för bröstet och faktiskt intala sig själv att det vi motionärer sysslar med faktiskt är ganska bra. Vi kommer aldrig att få ta på oss ett landslagslinne eller slåss om medaljer men trots det lägger många av oss ner åtskilliga timmar på att hela tiden bli bättre och snabbare. All cred åt oss!

Denna kylskåpsmagnet påminner mig dagligen om det jag är allra mest nöjd med att ha åstadkommit som löpare. 3 sekunder. 3 otroligt viktiga sekunder. 3 sekunder åt andra hållet hade vart totalt fiasko, 1 1/2 års slit förgäves. Den gången var marginalerna med mig. Jag håller tummarna för att dom är det lördagen den 30 maj också. Tills dess ska jag jobba på att bli snabbare på milen.

/Hörs

Robben Ford – Keep on running

 


Antal kommentarer: 1

Frida Michold

Dina söndagstankar är bra, riktigt bra. Och du skrämmer skiten ur mig inför maradebuten!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Svettfest till helgen


Har du lite svårt att komma på vad du ska göra för att dra igång helgen på allra bästa sätt? Discofredag med bicepscurl i all ära, men jag gillar att gå in i helgen med ett riktigt flås-, svett- och styrkepass där man bara matar på tills man inte orkar mer. Tyvärr kom det passet lite för tidigt, för det var igår och inte idag. Men ni kan ju köra det här idag. Eller i morgon. Bara ett tips.

250 m rodd

5 armhävningar (gärna upphöjda, så att du har händerna på till exempel viktplattor så att du kan gå ner extra djupt med bröstet.)

8 lugna burpees över häck. (alltså en burpee och sedan hoppa/kliv över en häck, cirka 60 cm)

8 boxhopp

4 chins (Kan du inte chins alls, kör en utmanande ringrodd)

Kör den här cirkeln 7 varv. Ro inte som en besatt direkt, för då är du uträknad på varv två.

Ha en fin fredag!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Igång igen


Kroppen har känts oförskämt fräsch ända sen målgången i Rotterdam i söndags. Det är en ny erfarenhet. Efter samtliga tidigare maror har benen skrikit av smärta, trappor har inte vart aktuellt att gå i på ett par dagar och jag har vaknat mitt i natten av kramp flera dagar efteråt. Nu har jag på sin höjd känt lite träningsvärk i låren. Förutom att kroppen alltid vart slut tidigare så har även en mental trötthet alltid infunnit sig också, har inte haft nån större lust att springa på flera veckor. Suget efter löpning kom redan i måndags men vis av erfarenhet har jag ändå lyxat till det med tre hela vilodagar nu. Efter debuten 2012 i Stockholm gick jag sönder och var borta nästan ett halvår. I höstas efter New York Marathon krånglade vaden i 2 månader och efter förra årets mara i Paris var kroppen fräsch men inte huvudet, körde på ändå och fick sota för det på Stockholm Marathon.

Nu har jag kört igång men kommer lyssna extra noga på kroppen dom kommande veckorna, vill ogärna gå sönder igen, men jag har en bra känsla. Dessutom är jag lika hungrig som innan Rotterdam på att springa. Det är ju vår. Det är nu man ska få skörda frukterna av vinterns slit, dra ner på mängden och springa fort på asfalt, tartan och skogsstigar i kortbrallor och linne. Förhoppningsvis persa också. 

De enda sviterna av söndagens mara är att magen är lite ”ur funktion” samt att aptiten är aningens oregelbunden. Fötterna som alltid brukar få ta en hel del stryk är dom som klarat sig bäst. Är fruktansvärt nöjd med DS Racer som marathonsko. Var lite orolig att den skulle vara lite för lätt för min 73kg tunga kropp, men inte en endaste gång tänkte jag på eller kände av fötterna vilket är ett gott betyg.  

Idag blev det 14km, varken mer eller mindre. Lite stel i början men lätt och fin känsla. Har längtat hela dagen efter att få springa igen. Mest för att jag drack öl igår och kände mig aningens pluffsig i ansiktet när jag vaknade imorse. Tänkte få till 3 distanspass den här veckan och sen köra igång med LGs program nästa vecka. Då väntar bla 16x500m, långpass med fartökning och tröskel. Jag räknar med att kroppen ska vara fit for fight då.

Frångår min tidigare linje idag och istället för en löparlåt bjuder jag på några sköna och inspirerande löparklipp istället:

We are marathoners, not joggers

En gammal Asics reklam, fortfarande lika bra nu som då

Team Hoyt (som sedan 2013 står som staty vid starten av Boston Marathon)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*