Vinn mig!

Våren har kommit till Sundsvall och med våren även utomjordisk vind. Satan vad det har blåst idag. Imorse låg soptunnor och papperskorgar omkullvälta överallt efter vindens framfart och efter morgonens runda hade jag dessutom ungefär 1kg grus i ögonen. Men jag klagar inte. Det är skönt att springa när det är vår, ännu skönare att kroppen återhämtat sig så pass bra som den gjort. 20km distans igår och 12km idag. Inga känningar nånstans. Skallen är med. Har tagit en lugn vecka även fast jag utan problem skulle kunna ha gått på lite hårdare redan för ett par dagar sen. Det behövs ibland, särskilt efter en mara. Ny vecka imorn, då går jag på för fullt.

För den som följt mig här på bloggen kommer det nog inte som någon överraskning att marathon är favoritdistansen. Marathon är en lång distans. 42.2km närmare bestämt. Det är svårt att förklara tjusningen med marathon för någon som inte sprungit distansen, ännu svårare för vederbörande att förstå den träning som krävs för att prestera max på marathon. Alla, oavsett om man springer eller inte, har någon form av relation till just milen. Det händer ibland att man får frågan ”vad gör du på milen?”. Om jag får den frågan brukar jag lite svävande svara ”under 40min”. -”Jaha, det är ju bra men du vet jag gjorde ju milen på typ 35min i lumpen men det är ju några år sen nu”. Därför gillar jag marathon mer. Alla kan ljuga om en miltid men inte om maran. Kanske är det min narcissistiska sida som gör att jag föredrar just maran.

Enligt diverse kalkylatorer borde jag med mina miltider inte göra maran under 3h. Senast jag körde Yasso800 snittade jag ca 2.45 och borde således kunna fixa mitt drömmål. Slutsats? Det är jäkligt svårt att förutse sin tid på marathon om man inte är tränad för distansen. Det fascinerar mig. Har du en dålig dag på milen eller halvmaran kommer du med största sannolikhet inte vara mer än nån minut ifrån din estimerade sluttid. Har du en dålig dag på maran eller andra faktorer som inte stämmer så kan du vara säker på att det kommer rinna iväg rejält. Det är mycket psykologi och den största kampen under en mara är oftast kampen mot dom negativa tankarna som förr eller senare brukar börja spöka. Det är fascinerande och ger maran ytterligare en dimension. 

Vill inte på något sätt förringa milen som distans, tvärtom, så är jag sjukt avundsjuk på alla som har en bra tid att stoltsera med (på ett kontrollmätt lopp; inte träning, på gps klocka eller för 20 år sen i lumpen) och som kan pressa sig till max på 10km. Det är lite coolt med en bra tid på milen. Men det som gör maran så speciell är att man har så få chanser under ett år att lyckas och på dessa chanser ska allt stämma. Dagsform, uppladdning, väder, vind mm. Har du en dålig dag på ett millopp kan du utan problem revanschera dig två veckor senare på nåt lokalt brödrostlopp. Går du in i väggen på maran kan det dröja ett år innan du får en ny chans med samma förutsättningar. För ett år sen stod jag på startlinjen på Valhallavägen och kände mig i kanonform, Stockholms gator skulle få känna att de levde. 2h senare satt jag i en taxi på väg mot stadion med vetskapen att det skulle dröja 5 månader innan jag skulle få möjlighet att ta revansch (och då under vidriga väderförhållanden)

För oss motionärer finns det några drömmål som många av oss strävar efter. Sub40 på milen, sub90 på halvmaran och sub3 på maran. I min värld är sub3 så oerhört mycket svårare att fixa än dom övriga. Många kommer att fixa dom två första men inte det tredje. Som en glad men talanglös motionär utan några egentliga idrottsmeriter som ung att skryta med, är jag därför jäkligt stolt över att ha fixat just maran. Det blir ännu större för egen del i perspektivet av myten och magin kring distansen, dess historia och alla legender som lyckats med konsten att bemästra distansen. I jantelagens- och mellanmjölkens förlovade land måste man ibland få slå sig själv för bröstet och faktiskt intala sig själv att det vi motionärer sysslar med faktiskt är ganska bra. Vi kommer aldrig att få ta på oss ett landslagslinne eller slåss om medaljer men trots det lägger många av oss ner åtskilliga timmar på att hela tiden bli bättre och snabbare. All cred åt oss!

Denna kylskåpsmagnet påminner mig dagligen om det jag är allra mest nöjd med att ha åstadkommit som löpare. 3 sekunder. 3 otroligt viktiga sekunder. 3 sekunder åt andra hållet hade vart totalt fiasko, 1 1/2 års slit förgäves. Den gången var marginalerna med mig. Jag håller tummarna för att dom är det lördagen den 30 maj också. Tills dess ska jag jobba på att bli snabbare på milen.

/Hörs

Robben Ford – Keep on running

Kroppen har känts oförskämt fräsch ända sen målgången i Rotterdam i söndags. Det är en ny erfarenhet. Efter samtliga tidigare maror har benen skrikit av smärta, trappor har inte vart aktuellt att gå i på ett par dagar och jag har vaknat mitt i natten av kramp flera dagar efteråt. Nu har jag på sin höjd känt lite träningsvärk i låren. Förutom att kroppen alltid vart slut tidigare så har även en mental trötthet alltid infunnit sig också, har inte haft nån större lust att springa på flera veckor. Suget efter löpning kom redan i måndags men vis av erfarenhet har jag ändå lyxat till det med tre hela vilodagar nu. Efter debuten 2012 i Stockholm gick jag sönder och var borta nästan ett halvår. I höstas efter New York Marathon krånglade vaden i 2 månader och efter förra årets mara i Paris var kroppen fräsch men inte huvudet, körde på ändå och fick sota för det på Stockholm Marathon.

Nu har jag kört igång men kommer lyssna extra noga på kroppen dom kommande veckorna, vill ogärna gå sönder igen, men jag har en bra känsla. Dessutom är jag lika hungrig som innan Rotterdam på att springa. Det är ju vår. Det är nu man ska få skörda frukterna av vinterns slit, dra ner på mängden och springa fort på asfalt, tartan och skogsstigar i kortbrallor och linne. Förhoppningsvis persa också. 

De enda sviterna av söndagens mara är att magen är lite ”ur funktion” samt att aptiten är aningens oregelbunden. Fötterna som alltid brukar få ta en hel del stryk är dom som klarat sig bäst. Är fruktansvärt nöjd med DS Racer som marathonsko. Var lite orolig att den skulle vara lite för lätt för min 73kg tunga kropp, men inte en endaste gång tänkte jag på eller kände av fötterna vilket är ett gott betyg.  

Idag blev det 14km, varken mer eller mindre. Lite stel i början men lätt och fin känsla. Har längtat hela dagen efter att få springa igen. Mest för att jag drack öl igår och kände mig aningens pluffsig i ansiktet när jag vaknade imorse. Tänkte få till 3 distanspass den här veckan och sen köra igång med LGs program nästa vecka. Då väntar bla 16x500m, långpass med fartökning och tröskel. Jag räknar med att kroppen ska vara fit for fight då.

Frångår min tidigare linje idag och istället för en löparlåt bjuder jag på några sköna och inspirerande löparklipp istället:

We are marathoners, not joggers

En gammal Asics reklam, fortfarande lika bra nu som då

Team Hoyt (som sedan 2013 står som staty vid starten av Boston Marathon)

”I’m such a sinner, you’re such a star, I’m no beginner so set the heaven on fire. When there’s no turning back from who we are, no matter what we’re through, I’m gonna run to you”

Förra inlägget skrevs i affekt timmen efter loppet, där och då var det ganska naturligt att känna en viss besvikelse över att inte ha nått det uppsatta målet. Med ett par dagars distans så är det klart att jag är nöjd med loppet, nöjd med genomförandet och även nöjd med tiden, konstigt vore väl annars. Säsongen har bara börjat, majoriteten av träningen inför detta lopp bestod av snöpulsning, torka snor som fryst fast i ansiktet och sick-sacka mellan isfläckar i kolsvart mörker. Fart-och tempopass existerade knappt. Det ska det bli ändring på nu. 

Just nu känner jag en viss tomhet som sig bör, ett marathon är alltid en mental och fysisk urladdning. Månader av förberedelse är plöstligt förbi och det uppstår ett stort tomrum i den annars så inrutade vardagen. Helt plötsligt finns en massa tid över och man vet inte riktigt hur och vad den tiden nu ska fyllas med. Den där riktiga post-marathon-depressionen har dock inte infunnit sig vilket är positivt. Faktum är att det ska bli ganska skönt med en relativt lugn vecka, det tycker jag att jag gjort mig förjänt av. Kroppen är förvånandsvärt pigg, nästan oförskämt fräsch för att ha sprungit en mara. Övervägde att ta en lätt jogg igår kväll när jag kom hem till Sundsvall men möttes av en mindre storm så istället blev det lite motionscykel, styrketräning och stretching på gymmet. Har lite träningsvärk i lår och rumpa men kunde redan på kvällen efter loppet gå obehindrat och hade inga som helst problem med trappor, varken upp eller ner. Har aldrig känt mig så här fräsch efter en mara.

Även om jag inte nådde mitt uppsatta mål så tar jag med mig många lärdomar:

• Jag måste bli tempostarkare för att hålla ända in i mål.
• Jag måste jobba på ett ännu starkare pannben. Jag vek jag ner mig direkt det blev jobbigt. Farten fanns. Det är jobbigt oavsett om man springer i 4-fart eller 4.30-fart.
• Jag öppnade ganska defensivt och förbjöd mig själv att ligga under 4min/km under den första halvan. Även om det inte höll hela vägen den här gången så passar det mig bättre än öppna fortare än planerad snittfart, något jag alltid gjort på tidigare lopp.
• Jag måste lära mig att ta in energi under loppet. Att bara köra på vatten funkar inte i längden.
• Jag borde jobba mer med löpsteget och frånskjutet. Såg mig själv på videoklipp från loppet och det är ingen vacker syn. Min kollega Bosse (som gjort milen på 30min) tycker det ser ut som jag är konstant bajsnödig när jag springer och kallar mig för en dammsugare. 

Loppet var också en bekräftelse på att marathon är den distans som jag gillar mest och som också passar mig och mitt löpsteg bäst. Men jag vet också att jag måste bli snabbare på kortare distanser om jag ska kunna nå nästa nivå på maran. Det blir inga fler 10km lopp innan Stockholm, däremot tänkte jag försöka persa på halvmaran innan dess. Planen är att springa både Kungsholmen runt 21,1km och Göteborgsvarvet men satsa allt på Kungsholmen och jogga runt Varvet som farthållare åt min gode vän Peter som siktar på att fixa sub1.45. Om kroppen återhämtar sig såsom jag vill så kommer målsättningen i Stockholm vara att göra ett nytt försök på 2.52.  

Avslutningsvis kommer här några reflektioner runt Rotterdam Marathon som helhet. 

Bansträckning: 4/5 – Platt som en pankaka, enda stigningarna att tala om var Erasmusbron som man sprang över två gånger. Plus för en envarvsbana. De delar av banan som låg utanför centrala stan var stundtals ganska tråkiga när publikstödet minskade. Oerhört känslig för vind, det blåste 5-6 m/s i början av loppet som kändes en hel del på utsatta ställen, mot slutet av loppet steg vindstyrkan till ca 8 m/s enligt rapporterna och då blev det rejält kallt och jobbigt. 

Support efter banan 3/5: – Vätskestationer var 5:e kilometer där det serverades vatten och sportdryck. Hade gärna sett att det funnits nån form av energi på vissa tex frukt, nötter, bars etc. Temperaturen låg kring 8-10 grader men hade det vart varmare än så hade nog 5km känts långt att behöva vänta på dricka. Många funktionärer på varje station, var aldrig några problem att ta en mugg tidigt, dricka och sen hinna ta ytterligare en.

Publik 4/5: – Bättre än Stockholm. Packat med folk inne i centrala stan, även på vissa ställen utanför och det var bra fart på publiken. När jag stannade och gick gick vid 40km började hela publiken skrika ”come on, you can do it” och när jag väl kom igång blev dom tokiga och skrek ännu mer. Mer sånt i Stockholm!

Expon 2/5: – Dåligt utbud med kläder och skor, det lilla som fanns var de officiella kläderna som var både fula och tråkiga. Alla fick en t-shirt med en pytteliten logga på bröstet och gigantiskt med reklam på ryggen. Hamnar nog långt ner i byrålådan med diverse andra reklam tröjor. Goodiebagan innehöll förutom den obligatoriska reklamen en vattenflaska och reflex. Inte så kul.

Start-målområde: 4/5 – Lätt att ta sig till med en tunnelbanestation precis vid starten och gott om plats att värma upp på nära startfållorna. Relativt smidigt att ta sig in i startfållorna, det blev aldrig trångt i min startgrupp, däremot smalt första kilometern vilket innebar en del sick sackande. Målgången på samma gata som starten med bra publiktryck tack vare den smala gatan. Bra med utrymme efter målgång att stanna upp och nära att hämta upp inlämnade väskor. Lite snålt med förfriskningar efteråt; vatten, sportdryck och banan. Snygg medalj!

Stan: 2/5 – Ganska tråkig stad, behövs nog inte mer än en dag för att hinna med. Ett tips kan vara att bege sig till Amsterdam om man vill kombinera loppet med semester efteråt. Bra med boendemöjligheter nära starten med bara ett par hundra meters avstånd. Otroligt dåligt utbud av restauranger och ganska medioker mat.

Helhet: 4/5 – Snabb bana, enkelt att ta sig till, nära till det mesta, väderkänslig, bra stämning, hyffsat billigt. Kan såklart inte konkurrera med som stora loppens arrangemang men rekommenderas verkligen om man vill ha en snabb vårmara. 

/Hörs

Fibes Oh Fibes – Run To You