Blogg

Dags för MAXPULS!


Nej, alla delar i min PT-utbildning är inte roliga. Idag har vi lärt oss massor om uthållighet och konditionsträning. Det i sig har varit jättekul! Calle Norell som vi har som lärare är fantastisk, och även om jag får obehagsrysningar av allt prat om mjölksyratrösklar och intervaller så har dagen varit otroligt intressant.

Teorin alltså. För sedan var det dags för maxpulstest. Jag har gjort ett maxpulstest tidigare, och det var första reportaget jag fick göra när jag började jobba på Fitness Magazine. Jag ställdes på ett löpband iklädd en för kort Fitness Magazine-t-shirt som åkte upp över magen och med en oprövad fotograf mitt i nyllet och hade ingen aning om vad som väntade. Det var fruktansvärt! Men jag lyckades pressa mig till 208 i puls.

Idag var det löpning utomhus som gällde. Jag var inte ett dugg gladare över det. Jag, som trogna läsare vet, hatar löpning, ni ser ju hur ledsna jag och Jenny Jacobsen var innan vi satte igång. Framför allt om det innebär en prestation, typ ett test. Jag känner mig bara tung, tjock och långsam när jag springer. (Jenny peppade mig genom att säga att jag också ser tung ut när jag springer, och härmade min löpstil. Det såg ut som Heffaklumpen.)

Hela kroppen liksom protesterar. Jag fick frossa och svettades. Händerna blev iskalla. Och näsan. Jag skojar inte när jag säger att jag gick fram till Calle före testet och nästan med tjurhaka frågade om jag kunde få ro istället eftersom jag hatar löpning så mycket att jag slutat när det blir för jobbigt och inte kan pressa mig. (När jag springer långt, över en mil, gråter jag på riktigt. Alltså så att tårarna och snoret rinner, för att jag tycker så synd om mig själv.) Calle var vänlig nog att säga att jag kunde få bryta av med burpees och bearcrawl under den löpslinga han hade förberett. Och det gjorde hela skillnaden.

Vi började med att värma upp. Sprang runt lite i tio minuter. Sedan var det dags för intervallerna. Vi skulle springa en på 85% av max, en på 90 och en på 95. Typ. Och avsluta med en sprint i uppförsbacke för att få upp de sista slagen. Jag fick stanna mitt på löpslingan och göra tio burpees och 10 meter bear crawl. Där kan jag pressa mig!

Jag lyckades ganska bra. Runt hela slingan tänkte jag ”Lugn bara, snart få du göra burpees”. Jag hade behövt en längre backe på slutet, för jag kände att jag inte helt gått in i väggen, utan stannade på 200. Min maxpuls ligger nog runt 202 eller så. Men jag är nöjd. Mest för att jag genomförde testet, eftersom hela min kropp och min hjärna bara skrek NEEEEJ! Jag började till och med fundera på om jag skulle låtsas vara sjuk. Men jag är inte sån. Som tur är min medvetna del av hjärnan starkare än den omedvetna som bara ropade ”Dra härifrån!!!”

(Gladare brudar efter avklarat maxpulstest.)

(Några av mina grymma kursare. De är redan fantastiska coacher, och kommer att bli ännu bättre. Om ni behöver en PT kan jag VERKLIGEN rekommendera Johan, Mikael, Viktor, Linda, Johanna eller MIG!)

Nu sitter jag, nöjd med mitt dagsverke, dåsig i soffan efter en middag bestående av finfint kött, bea och rucola. Och vin. Och kaffe. Och choklad. Kan inte ha det bättre.

Och i morgon är det dags för löpskolning! Om någon, så behöver jag det. Anna-Lena ”Tunggumpen” Petterson ska drillas.


Nr 6 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Äntligen Långlopp! Träningsprogram inför höstens lopp.
  • 11 snabba kolfiberskor
  • Så fixar du sommarvärmen
  • Allt om OS i Tokyo!
  • Därför blir du lycklig av löpning
  • Extra bilaga. Nybörjarguide
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Låt bli min mat!


Jag har tänkt lite på det här med mat. Eller ganska mycket. Det är svårt att undvika i ett samhälle där mat bäst verkar beskrivas i siffor (5:2, 16:8) eller som förkortningar (LCHF, GI, LCHQ, GL). Vad har jag tänkt då? Jo, så här att om folk bara åt mindre skit och mer bra, borde inte det mesta ordna upp sig då? Alltså lite sunt förnuft bland alla dieter och förbud. Är mindre av det du vet är dåligt (skräpmat, läsk, godis, chips. Det finns INGEN svensk som tror att godis är nyttigt.) och mer av det som är bra (ren mat lagad från grunden). Voilá! Jag ska kalla den ”Anna-Lena-metoden”, skriva en bok och tjäna massor av pengar.

Men jag är inte för förbud. Jag äter själv godis, men inte så ofta. Jag äter bullar, om de är goda nog. Jag dricker vin på helgen, för att jag älskar det. Om jag ville skulle jag kunna gå ner 5 kilo tämligen raskt genom att stryka det ovanstående. Helt sluta äta socker och ta bort helgvinet. Men för mig är det inte värt det! Det är mina trivsel- och må-bra-kilon. Själsliga kilon som kommer av att jag stoppar i mig saker som min själ mår bra av. Och visst låter själsliga kilon trevligare än överflödskilon. (Men själsliga kilon är inte hälsofarliga. Blir de för många handlar det om något annat.) Men jag sitter inte heller och tror att jag kommer att få rutor på magen om jag inte skärper till kosten.

När jag inte sitter och stoppar i mig godis, bullar och vin, försöker jag äta så rent och bra som möjligt. Och mycket – jag älskar mat. Bra råvaror, lagat från grunden och så lite hel- och halvfabrikat som det går. Men ibland orkar inte heller jag, utan äter färdig pyttipanna och dricker en folköl till den. PÅ EN VANLIG TISDAG! För att det är gott! Och går snabbt, vilket kan vara nog så viktigt.

Jag förstår mycket väl att en del inte klarar av en sådan ledig kosthållning som jag har. Vissa behöver mer strikta ramar för att inte trilla ner i att äta för mycket skräp. Och vissa mår inte bra av att äta vissa livsmedel. Jag är med på det. Men i dagsläget är det ju konstigare att inte följa en diet eller specifik kosthållning än det är att äta, ja lite vad som helst. En vän till mig ondgjorde sig för ett tag sedan om hur svårt det är att hitta bra mat att stoppa i sig på mindre tågstationer där det bara finns Pressbyrån. ”Ja, man vill ju undvika gluten och då finns det ju inget att välja på.”

Jaså, vill ”man” det? Inte jag. Jag mår inte dåligt att äta pasta eller bröd och ger alltså själva fan i att undvika gluten, som ”man” ju tydligen ska göra. Jag rör mig ju en hel del i crossfit-kretsar, och där pratas det mycket gluten och mjölkprodukter. Jag älskar gluten. Och mjölk. Så det så!

Och en sista sak. Ge fan i vad jag äter! Och i vad andra äter! Så länge det handlar om människor som tar hand om sig hyfsat och inte utgör någon omedelbar hälsorisk för sig själv eller någon annan (alltså föräldrar som göder sina barn med skit bör på något sätt göras påminda om detta), låt dem vara! Skuldbelägg inte någon som äter pasta, har mycket smör på mackan. För de allra flesta är det bara mat! Inte heller om någon äter godis. Det kan ju helt enkelt vara så att hen bara underhåller sina själsliga kilon.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

All out på Airdyne och maxtester. Hej och hå.


Vi börjar glatt. I fredags var det high life på gymmet. Det var OBS de luxe med varannan minut 3 power snatch och varannan minut 3 thrusters och selfies. Och folk undrar hur man orkar gå upp klockan 05 för att träna. Det är ju bara att kolla på bilden!

Torsdag till söndag var det PT-utbildning igen. Det är fortfarande galet roligt och minst lika intensivt. Hela fredagen pratade vi maxtester och gjorde maxtester med Walter Skeppar. Han var otroligt kunnig och bra på testmetodik och det var jättekul. Lite extra kul eftersom det blev nytt pers i både bänk och marklyft för min del. Lite mindre roligt med spänst- och snabbhetstester. Då ville jag gräva ner mig lite. Dags att bygga ben, fröken Petterson.

Vi fick bland annat hoppa på en matta som registrerade hur spänstig man var. Inte alls, i mitt fall, men mina kursare fick i alla fall skratta lite åt mina balettfötter.

Ååååååååå…..                                             

HEJ!!!!!!!

… och den omedelbara tröttman som uppstår när det visar sig att mattan inte registrerat mitt hopp.

Efter styrke- spänst- snabbhet- och koordinationstester på fredagen var det en synnerligen trött samling människor som kom till utbildningen i lördags. Vi var som bakfulla. Kroppen kändes ok, men huvudet var som fullt av bomull. Jag höll på att somna hela eftermiddagen och på kvällen när jag kom hem var jag så trött att jag kände mig sjuk. Massor av mat och en lång natts helt ostörd sömn rådde bot på det och igår var jag som en ny människa.

Jacob Gudiol har pratat om programdesign i två dagar, i princip bara ren föreläsning. Tur att han är intressant att lyssna på. (Det hela blev ännu mer intressant av att han redan efter fem minuter helt ovetandes lyckades förolämpa mig å det grövsta. Hur är oviktigt, det gällde mitt jobb, men jag blev oerhört full i skratt eftersom jag visste att han inte hade en aning om vem jag är.)

Vi fick sträcka på benen ett par gånger i alla fall. En gång fick vi stå i en ring och göra synkroniserade tajmade bicepscurls. Kanske det fånigaste jag har gjort, men det var för att testa ett träningsupplägg. Sen fick vi göra en flerledsövning enligt ett annat upplägg. Jag körde naturligtvis marklyft. Simon bänkade lite. Det är ju inget mot mitt nya PR i bänk, men han gör så gott han kan, lillkillen.

Och idag var det måndag då. Tidigt pass med OBS och det var flamsigare än vanligt. Jag var nog ofokuserad för att det var ett pass med saker jag är dålig på – handstående armhävningar och pullups. Fy, så att säga, fan.

Efter det var det dags för 1 minut all out på Airdyne. Ni vet den där helvetescykeln jag har skrivit om tidigare. Jag fattade ju att det skulle bli jobbigt, jag menar, bara att titta på en Airdyne gör att pulsen stiger kraftigt. Men det är ju bara en minut. Kom igen, liksom.

Jag satte mig på cykeln och tänkte ”Jag trampar bara med benen, det blir ju inte värre än att cykla på en vanlig cykel.” Jag trodde på allvar att jag hade överlistat den! Hur dum får man vara!? Efter 20 sekunder var benen ute ur leken. Ok, dags att safta på med armarna. Sen dog armarna. Då var det 30 sekunder kvar. Man försöker då desperat att få ut lite kraft ur händerna och fötterna för att få runt maskinen. Sen försöker man med ren tankekraft. Sista gången jag tittade på klockan stod det 0:46. Sen trampade jag uppskattningsvis en timme till.

När det var tre sekunder kvar har hela kroppen checkat ut och man består till 90% av illamående och 10% tunnelseende och ilska.

Och då var det värsta ändå kvar. När jag lyckats vältra mig ner från cykeln ramlade jag bara ihop i en liten hög. Hjärtat försökte slå sig ut genom bröstkorgen och lungorna kunde liksom inte få tillräckligt mycket luft. Folk ramlade omkring överallt. Zachs lår krampade ihop, Johan bara flåsade och Rikard var helt grön i ansiktet. När det hade lagt sig en smula, efter ungefär 5 minuter, blev jag sömnig. Sen matt. Efter ungefär en halvtimme var jag mig själv igen.

Crossfit är kul nästan jämt.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Thanyapura – Race coming up


Varje gång man blir påmind över vilken färskvara form är så blir man lika besviken & frustrerad. Tycker ändå jag har hållit igång bra sedan Hawaii men det är en jävla skillnad på vara ok tränad till tävlingsform. Löpningen är det enda som känns hyfsat medan simningen och cyklingen känns bedrövlig. Självklart påverkas detta av jetlag på 6h samt den enorma klimatskillnaden Sverige – Thailand.

I onsdags anlände delar av triathlon klubben Terrible Tuesdays till Asiens motsvarighet på Playitas – Thanyapura Sport Resort. Tydligen byggd & finansierad av en förmögen buddistisk tysk med stort hjärta & visioner. Svårt att tro att detta går runt men det är kanske då man ska passa på besöka orten innan förvaltningen byts ut mot några med vinstintressen. Som det är idag finns det träningsmöjligheter av överflöd vilket är lyxigt för en svensk som är van trängas med 8 andra i simbanorna på Eriksdal.

Vi provcyklade delar av banan idag, guidad av vår svenske proffstriathlet Fredrik som bor i Asien sedan många år. Många partier är superfina oh asfalten är över förväntan. Andra partier är mindre fina och går genom samhällen där man låter sina hundar samt höns ströva fritt och även sova mitt på vägen. Inte speciellt sugen ha en Labrador eller en galen Tupp intrasslad i ekrarna. Landskapet är väldigt kuperat och det finns partier som är extremt branta. 17-22% är inte ovanligt och då den täta vegitationen hindrar solens strålar från att nå asfalten så ligger det ett tunt lager fuktig mossa eller väta på vissa partier. Memo to self: lås inte bromsarna på väg ner samt ha vikten på bakhjulet på väg upp. Som tur är så är ingen backe längre än 600-800 meter men det räcker för att skicka upp pulsen till månen, tro mig.

Söndag kl 6:30 går starten för Challenge Laguna Phuket. Det är en halv ironman men det kommer kännas längre tack vare de rådande förutsättningarna. Även om jag nyligen tävlat i ett varmt klimat så känns detta som min tuffaste utmaning hittills i år. Går självklart för vinst i min AG 35-39 men är nog samtidigt ganska glad om jag kommer hem oskadd…

Mer om detta senare. Nu ska jag försöka sova.

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

PR i testikelböj!


Idag var det segt att gå upp till 06,10-passet, men jag längtade till Nordic och jag ville köra igenom lite blod i kroppen. Det skulle den må bra av. (Förutom när coach Javad sa att man med fördel kunde peta på mina biceps idag efter gårdagens Dropset from hell. Och mina medtränande var inte sena att ta tillfället i akt.)

Passet bestod av ett maxrep front leaning rest i ringar (tänk en planka med ringar i händerna, men med mer lutning framåt). Sen var det 1 maxrep overhead squat och sedan var det on the minute i 15 minuter med 3 touch and go-ryck. Nu, efter helgens fusk, skulle jag minsann inte stå med vikter över huvudet någon längre stund, så jag bestämde mig för att köra min favoritövning – böj på två lådor med en kettlebell mellan benen, istället.

Anna, som var med på passet kom fram till mig och undrade om jag hade några skor hon kunde låna till overhead squatsen. Jag sa att hon kunde ta de jag hade på mig. ”Men ska du inte ha dem själv?” undrade hon. Sen sa hon ”Nej, just nej. Du ska ju köra testikelböj.”

Så där ja, alla andra namn som den här övningen har hamnar ju i skuggan bakom testikelböj. ”Har du hört Balladen om Theobald Thor?” hojtade Anna över lokalen. Om jag har! Jag kommer från studentorkestersvängen och då har man liksom hört den. Om du inte har hört den och inte förstår vad det har att göra med den här övningen kan kolla här

Så nu heter den testikelböj, eller Theobald squat, om man vill ha ett engelskt namn.

Och just ja, det blev ett nytt PR på 40 kilo.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

PT-utbildning – byggarträning och ringdips


Nu är Block 2 på PT-utbildningen slut. Och jag saknar det redan. Det har varit så otroligt kul att få nöta teknik och träna varandra. Visst har man varit rätt sliten i kroppen, men inte mer än att det bokstavligen har haglat PR senaste dagarna.

Vi började i fredags med drag och press – inte mina starkaste grenar, förutom just döhäng i räcke. Där är jag bra. Vi hade en tävling om vem som kunde hänga längst och jag förbannar fortfarande min idioti som gjorde att jag inte tog magnesium på händerna. Det är ju MIN gren! Nåväl, jag får trösta mig med att jag hängde längst av tjejerna, men jag ville ju vinna! Att det blev ett nytt PR på 2:35 tröstar föga.

Coach Mads Jacobsen var med på fredagen och nötte press och drag, bland annat dips. Jag gjorde några i ett vanligt rack och fick plötsligt en känsla. Idag skulle jag klara en ringdip. Jag tog mig fram till ringarna där Mads stod. Greppade tag och hoppade upp. Han sa några sjukt väl valda ord och jag gjorde en ringdip. Mitt livs första! Jag har säkert kunnat göra det ett tag, men inte haft självförtroende nog att verkligen försöka 100 procent. Eller så var det bara att jag inte blivit coachad av Mads förut. Han har coachat många atleter i Crossfit Games och tävlingen mellan USA och världen i Invitationals. Han behövde bara 10 sekunder för att jag skulle klara något jag aldrig tidigare gjort, snacka om coach!

Efter fredagens press och drag var det dags för Miss TRX själv, Pernilla Gunnskog, att ta tag i oss. Och hon gjorde det med besked. Hon lyckades få till och med den mest skeptiske muskelkille att kapitulera under bandens obarmhärtiga träningsvärk. Jag fick, smickrande nog, vara med och visa övningar och då kan man ju inte mesa. Men hujedamej så ont det gör att göra en enbenslårcurl i TRX. Har ni inte provat hur det känns att få knivar i baklåret – testa!

Pernilla kastade också bollar på mig JÄTTEHÅRT! Ni som har läst den här bloggen ett tag kanske kommer ihåg att jag är rädd för två saker: smällar och bollar. Maxpuls är bara förnamnet när Pernilla saftade i med alla krafter mot mitt mellangärde. Chockterapi kan vi kalla det.

Sen var det dags att bära tunga saker. Över huvudet, i famnen, i händerna… you name it! På den här bilden går jag just (helt klädd i svart ute till höger) just in för vändning. Lite senare började några av killarna lasta på stänger och vandra fram och tillbaka. Jag drabbades av feministdjävulen och bestämde mig att de inte kunde få gå runt där och sprätta hur som helst utan att någon tjej hängde på, så jag lastade själv på en stång och paraderade fram och tillbaka. Förvisso inte med 115 kg som Johan och Christoffer gjorde, men dock med 40. Jag var nöjd. (Jag VEEEET att Andreas PT får rysningar om han läser det här, jag får inte gå med saker över huvudet för min ryggs skull. Men om du läser det här Andeas – jag brukar inte göra det. Men jag kunde inte låta bli den här gången. F’låt…)

För att kröna det hela slog jag till på ett tangerat PR i frivändning också. Som ingenting! Det låg en lagom tung stång på marken och återigen drabbades jag av den där känslan att ”Det är klart att jag kan det där”. Och visst!

Igår fick vi coacha en annan kursdeltagare i en timme. Det var SÅ kul! Jag fick coacha Robin som vill träna hypertrofi. Alltså byggarträning. Tänk bodybuildning. Jag fick googla hur man gör och satte ihop ett pass åt honom som blev riktigt bra. Eller så har jag hybris och han är för snäll för att säga något annat. Han är sjukt stark, men rätt stel, så jag kryddade det hela med rörlighet, framför allt för höfterna och körde lite PT-Andreas-övningar.

Sen skulle han coacha mig och jag fick smaka på min egen medicin. Det var hypertrofi för hela slanten. Jag hade inte gett honom några speciella önskemål, utan han fick köra vad han ville. Bland annat ville han visst att jag inte skulle kunna lyfta armarna mer, för han gav mig ”The dropset from hell”! Tänk dig en bicepscurl där du sitter bakåtlutad på en bänk med armarna hängande neråt/bakåt. Axlarna är helt avslappande. Så kör du åtta reps där underarmarna går snett utåt. Efter åtta reps håller du kvar i hantlarna och spänner triceps allt du kan och kramar hanteln så hårt du kan i 20 sekunder. Sen släpper du hantlarna och tar direkt tag i ett lite lättare par och upprepar proceduren. Och en gång till med ännu lättare hantlar. När vi var klara dunkade det i hela underarmarna och det kändes som att mina triceps och biceps brann. Jag har aldrig haft så mycket blod i armarna. Robin var sjukt nöjd och skrattade. ”Nu behöver du lite längre vila innan vi kör igen”.

VA!? IGEN!?

Ja, det var tydligen tre set av det där också. Ajajajaj. Sen fick jag hålla i kaffekoppen med båda händerna för att överhuvudtaget få upp den till munnen, och inte ens då var det en garanti att jag skulle lyckas.

Idag är jag lite sliten. Lite sliten, men lycklig. Det är så roligt och det ska bli så kul att bli PT.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*