Det går bra nu

I’m back! Jag har varken trillat av pinn’ eller slutat springa trots min frånvaro härifrån, jag har bara vart less och mentalt trött den senaste veckan. Därmed inte sagt att jag inte skött min träning. Att vara less är ingen ursäkt till att inte träna, det är bara bita ihop, snöra på sig skorna och tugga på trots att skallen inte alltid är med. Jobbet måste göras hur gärna man vill skita i det. Det är skillnaden mellan succe och fiasko. Ingen har sagt att det ska vara roligt att träna. Det är nästan ofrånkomligt att inte bli mentalt trött under resans gång, jag ser det snarare som ett sundhetstecken. Förra veckan lallade jag dock mest på. Det blev två ofrivilliga vilodagar pga ryggen, sen fick det vara nog. Ipren, alvedon och voltaren tog bort den värsta smärtan så pass att jag kunde köra en del mellanmjölk. Distans, distans, distans och distans. Lyckades även skrapa ihop ett långpass och en tempomil i 3.55-fart men annars var det mest lallande. Skönt på ett sätt men när jags summerade förra veckan fick jag ”bara” ihop 103km löpning. För nåt år sen hade jag tyckt att det vart en anständig veckovolym men just nu tycker jag mest att förra veckan var en bortslängd träningsvecka. 

Ända sen jag drog igång den här maraträningen i höstas så har jag vart fruktansvärt målmedveten och fokuserad på det jobb som måste göras, aldrig tidigare har jag lyckats hitta den gnista som jag har just nu. Förra veckan tog litegrann udden av det fokuset men nu känns det som jag är tillbaka på allvar. En lugn vecka var kanske det som behövdes. Januari har inte blivit riktigt så bra som jag tänkte mig men jag kommer ändå få ihop en hyffsad mängd löpta mil så det är kanske inte är nån större fara riktigt än, det är ju fortfarande några veckor kvar att spela på och kontinuitetn har ändå funnits. Men jag behöver mera fart. Helst på asfalt.

Just nu har vi plusgrader och regn kombinerat med en jävla massa snö = ännu sämre förutsättningar för att springa fort ute jämfört med -22 grader och plogade vägar. Tack för att det finns löpband. Jag försöker begränsa mig till att bara använda löpbanden när jag ska springa lite fortare så all distans och uppjogg sker ute hur dåliga förhållanden det än må vara. Dels slipper man tristessen på löpbandet och dessutom skrapar man ihop lite mer mängd. Jag börjar alltid mina fart- eller intervallpass på band med 7-10km jogg ute, så roligt är det inte med löpband så kan jag slippa det så gör jag det gärna, sen hoppar jag in på gymmet och dunkar på bandet. Gör dock inte samma misstag som jag gjorde igår. Hittade inget rent linne så jag tog en sprillans ny inplastad tischa från nåt lopp som jag aldrig använt. Fel nummer ett. Dessutom glömde jag bort att tejpa bröstvårtorna. Fel nummer 2. Igår körde jag 4x15min tröskel och alla som sprungit på ett löpband vet att man svettas nåt kopiöst. Efter första intervallen var tischan genomblöt och lagom till den andra började det skava lite obekvämt. Under den tredje började den vita tischan bli röd och under den avslutande intervallen klev jag ganska tididgt över min mjölksyragräns men det var ändå ingenting jämfört med smärtan från den skavande tischan. Besparar er med en bild för det var ingen vacker syn. Det blev i alla fall ett bra pass och en nystart. Tischan åkte i soptunnan på gymmet.

Mitt största bekymmer just nu är att jag stadigt ökar i vikt för varje vecka. Inte så mycket men det är fortfarande en ganska linjär ökning sen december. Det är obra. Till mitt försvar är det ju semeltider och dessutom har jag hittat en ny favorit i Hellmans majonäs som jag använder som smör på mackorna, men det kanske är hög tid att börja se över kostvanorna. När jag står på startlinjen i Barcelona vill jag känna mig utmärglad och tunn, som om jag vore en hämtad direkt från Gulag och riktigt så känner jag mig inte just nu. Tvärtom. Jag känner mig mera som Edward Blom för tillfället.

Jag har fortfarande ingen riktig plan mer än att det är fart som gäller framöver kombinerat med lite längre långpass och inslag av fartökningar. Fortsätter att freebasa och köra mycket på dagsform. Egentligen gillar jag ju inte intervaller, mest för att jag blir störd av vilan, det känns som om den tar bort lite av fokuset från passet men jag ska i alla fall försöka köra liter mer överfart. Om 6,5 vecka smäller det. Snart börjar nedräkningen…

/Hörs

Dagens låt: förrut när jag var en riktig skivsamlarnörd hade jag ofta lyssningsmarathon. Jag bestämde mig för en artist/grupp och lyssnade igenom hela deras katalog, från början till slut. Det tog ofta en hel helg. Satt gärna med en anteckningsbok, gjorde olika noteringar och smuttade på en 20-årig Macallan. Det är nörderi på hög nivå. Att lyssna på musik på riktigt kräver koncentration dvs man kan inte göra nåt annat samtidigt som att diska, städa, promenera, springa eller köra bil. Då kommer man inte höra allt. Möjligen kan man läsa konvolutet. Till helgen ska jag köra en Rolling Stones mara. Jag är ingen frälst Stones fantast trots att jag genom åren köpt på mig det mesta med dom. Nu ska det säljas så innan jag gör mig av med det ska jag bli frälst och höra saker som jag tidigare missat.

Det tog inte mer än 19 dagar in på det nya året innan jag var tillbaka hos naprapaten. Det är nog nytt pb med råge skulle jag tro. Jag måste vara alla naprapaters dröm och står nog för halva deras omsättning här i stan. Har nästan haft det på känn, nästan så att jag gått och väntat på ett bakslag med tanke på hur bra det gått de senaste månaderna. Murphys lag. Den där jävla Murphy. Det skulle inte förvåna mig om jag föddes på en måndag.

Förra veckan var en riktigt bra träningsvecka, den bästa på länge. Var riktigt taggad att fortsätta den trenden med ännu mer löpning den här veckan, istället blev det ofrivillig löpvila både igår, idag och kanske även imorn. Det känns som om jag har balanserat ett tag nu på gränsen till vad min kropp klarar av men den här gången är det dock inget som kan härledas direkt till löpningen vilket känns skönt. Igår var det ryggen som sa tut. Jag har haft problem med ryggen till och från sen tidigare men ändå lyckats hålla den i schack och kunnat springa på ändå. Då har det berott på svaghet i säte och höft men det första naprapaten sa idag – med glimten i ögat – var att det här är ett tydligt tecken på man blir äldre för varje dag som går. 

Värken kom smygandes igår eftermiddag. I mitt jobb som lärare står jag ofta i konstiga positioner böjd över elevernas bänkar och efter min sista lektion igår så kände jag att allt inte var bra i ryggslutet. Tänkte inte så mycket mer på det, hade bestämt mig lite tidigare för att skippa vilodagen eftersom benen kändes fräscha och var i full färd med att planera vilken typ av pass jag skulle köra, men väl hemma hade smärtan blivit så pass stark att det bara var å kasta in handduken. Tänkte att det släpper nog till imorn. Blev nog inte direkt bättre av att jag låg i soffan med ryggen böjd som en ostbåge hela kvällen. Imorse när jag vaknade tog jag mig bokstavligen inte upp ur sängen. Ryggen gick inte att böja. Fick panik. Vad är det som händer?, tänkte jag. Efter mycket om och men lyckades jag i alla fall få på mig mig byxor och skor, tryckte i mig en halv karta voltaren och ringde naprapaten direkt. 

Fick tid några timmar senare och han konstaterade vridningar i ländryggen, alltså inget samband med säte och höft, men som tur var inget problem med diskarna. Diskbråck hade vart nästan lika illa som löparknä. Förmodligen har jag stått i nån konstig position som gjort att ryggen krampat. Fick uppmaningen att ta det lite lugnt dom kommande dagarna, inga restriktioner med löpförbud utan bara att det är ”sunt förnuft” som gäller. Lugn jogg nu i veckan och en paracetamol & diklofenak kur på det så borde jag kunna träna på som vanligt till helgen, trodde han. Det lät överkomligt. Just nu känns ryggen helt okej faktiskt tack vare alla ipren, voltaren och alvedon som kickat in, skulle nog ha kunnat springa ikväll men är det nåt jag har lärt mig det senaste året så är det att behålla lugnet och inte få panik över ett par dagars missad träning. Två dagar extra löpvila är inget som kommer påverka mitt lopp i Barcelona. Även om det här är ett steg bakåt så tänker jag att de senaste månaderna har vart två steg framåt. Så istället för att springa så får jag tröstäta en semla och blogga om att inte kunna springa. Det är inte det sämsta.

Dessutom är det så att Runacademy ska starta här i Sundsvall till våren vilket känns riktigt kul, äntligen får även vi i Svallet en renodlad löpargrupp, inte en dag för tidigt. Ibland känns det som om alla hålor i Sverige har minst en löpargrupp förutom just Sundsvall men det ska det bli ändring på nu. Jag ska hjälpa till som ledare så alla ni Sundsvallsbor som springer och vill springa med andra trevliga människor, anmäl er så ses vi till våren. Den 16 mars drar vi igång här i stan. Platsen blir vid Sidsjön och tiden onsdagkvällar. Man behöver inte ha sprungit särskilt mycket sen tidigare, alla är välkomna! Tillsammans ska vi visa att även vi Sundsvallsbor har förstått varför det är så galet kul att springa!

/Hörs!

Dagens låt: Scarlets walk med Tori Amos är ett av de bästa album som gjorts på 00-talet och förtjänar att dammas av oftare. Första gången jag såg den här videon tänkte jag mest ”what the fuck” innan jag förstod dess storhet. Nu tycker jag att den tillhör en av de bästa och mest artistiska videor som gjorts, när man väl förstår vad den försöker säga så vill man bara gråta en skvätt istället, så vackert är det.

Det här med motivation är intressant. Att resa sig upp ur soffan för att gå och köpa mjölk 200m bort kan ofta vara fruktansvärt jobbigt och ta emot, särskilt om det är mörkt och kallt och blåsigt och allmänt jävligt ute men att ge sig ut och springa 20 000m i samma förhållanden är något man kan se fram emot, t.o.m längta efter att få göra ibland. Jag är av naturen ganska lat. Kan jag skjuta upp nånting till dagen efter så gör jag gärna det. Om jag inte hade haft en tävling inplanerad nu i vår så hade jag nog intagit soffläge varje kväll och käkat chips. Det gör jag förvisso ändå men jag springer först. För när det kommer till min löpning så är jag långt ifrån lat. Ibland förundras jag över hur jag orkar med att springa alla mil. Jag tror att det har å göra med mål. Förutom att jag är lat så är jag samtidigt ganska målinriktad. Och just nu är målet att göra en bra mara. Har jag bestämt mig för nånting så vill jag gärna göra det så bra som möjligt. För det krävs kontinuitet och många mil i benen. Då blir det lätt att motivera sig själv att göra alla pass. Det är en egenskap som jag upptäckt att dagens generation saknar. Långsiktighet och planering. Det finns inga likes i världen som väger upp känslan av att nå ett mål som man strävat efter under en lång tid.  

Motivationen är det som sagt inget fel på, däremot vore det en lögn å påstå att alla pass är njutbara eller roliga. Just nu är löpning roligt typ en gång på tio, resterande pass är mest ett nödvändigt ont som måste göras. Att springa hårda intervaller med blodsmak i munnen och mjölksyra som sprutar ur öronen är inte roligt nånstans, om jag vill ha roligt så går jag ut och dricker öl och snackar skit, det är roligt. Därmed inte sagt att hårda intervaller med blodsmak och mjölksyra är tråkigt, det har sin charm. Men roligt? Nej. 

Imorse var det dock roligt att springa. Eller snarare skönt. Veckans alla nyckelpass var redan avvklarade inklusive långpasset så det var bara ren och skär njutning som stod på schemat. Dels hade jag trevligt sällskap med några andra vassa löpare och dessutom var det fantastiskt vinterväder med en sol som både tittade fram och värmde och inga restriktioner mer än att springa i behaglig fart. Feel-good löpning, det är löpning när den är som bäst.

Det känns som det har hänt nånting med kroppen den här veckan. Helt plötsligt tål den mycket mer än tidigare. Det gör i sin tur att skallen är med på ett helt annat sätt. Jag har sprungit på rätt bra och dessutom fått in tre pass med fart utöver min vanliga mängd och kroppen känns inte mer sliten än tidigare. Plötsligt händer det. Kanske är det mitt år i år. Så här har träningen sett ut i veckan:

Måndag: 4x5km tröskel, totalt 24km
Tisdag: Distans 20km
Onsdaf: Fartlek 20x1min i marafart varje kilomer, totalt 20km
Torsdag: Styrka (bickar å bröst, viktiga muskelgrupper för löpare)
Fredag: 10x1000m i 3.30-fart, totalt 20km med upp/nedjogg
Lördag: Långpanna 34km
Söndag: Lugn distans 22km

Totalt: 140km

Om 1 månad, 27 dagar, 18 timmar och 55 minuter står jag på startlinjen i Barcelona och ska vara i toppform. Det kanske kan gå. Jag är hoppfull men samtidigt känns det lite skrämmande med tanke på att det är full vinter ute och att springa i linne på asfalt känns ganska långt borta. Men jag fortsätter att pinna på och hoppas att det ska gå. Hitills håller min plan. Får jag bara vara hel och frisk så kommer jag inte ha nånting att skylla på om jag misslyckas.

Den mentala trötthet som ibland brukar infinna sig under en tung träningsperiod har också lyst med sin frånvaro. Jag har ett mantra som jag upprepar för mig själv hela tiden. Sub2.50. Sub2.50. Sub2.50. Inatt vaknade jag till vid 3-tiden, reste mig upp ur sängen och mumlade sub2.50 för mig själv innan jag somnade om. Det är nästan lite sjukligt. Egentligen är det ganska fascinerande hur vi motionärer sätter upp godtyckliga mål, ibland tagna helt ur luften och lägger ner timmar varje vecka på att försöka uppnå dem. Det är ju inte så att vi siktar på världsrekord, vi gör det bara för vår egen skull och det är bara vi själva som sätter den pressen på oss. Det är intressant tycker jag. Oavsett om det är milen på en timme eller maran under 3 timmar så beundrar jag alla som har ett mål och gör allt dom kan för att uppnå det.  

/Hörs

Dagens låt: strax före jul valdes Chicago in i rockens Hall of Fame, inte en dag för tidigt. Jag älskar det David Foster gjorde med Chicago på åttiotalet, definitionen av slick västkust, men jag älskar också det lite råare Chicago från tidigt 70-tal. Framförallt älskar jag Terry Kaths gitarrspel. Jimi Hendrix lär ha sagt ”he’s better than me” om Terry när han såg Chicago framföra 25 or 6 to 4.

Häromdagen frågade en bekant som vet att jag springer en del vad mitt nästa lopp är. Barcelona Marathon, svarade jag lite svävande. Egentligen gillar jag inte att prata träning med personer som inte själva tränar därför det blir lätt så att man får inta försvarsställning och motivera varför man springer 12-13mil i veckan som om det vore jättekonstigt. ”-Det är väl inga problem för dig som är så vältränad”, fick jag som svar. Jo, det är ett jävla problem tänkte jag tyst för mig själv men sa ingenting.

Jag skulle inte kalla mig själv för vältränad just nu. Jag springer en del men inte så mycket mer än så. Även om jag tycker att jag varierar passen så är det ändå ganska ensidigt att bara springa. Egentligen borde jag träna mer allsidigt för att inte gå sönder igen men just nu har jag inte orken för det. Marathonträningen tar all tid. Och all styrka som jag en gång hade har jag tappat för länge sen och smidighet ska vi inte prata om. En vältränad person har inte problem att ta sig upp ur sängen på morgonen inbillar jag mig. För några år sen däremot skulle jag nog ha sagt att jag var vältränad. Förutom att jag sprang 6-7mil i veckan så tränade jag även annat 4-5ggr i veckan. Tung styrketräning, gick på corepass, bodypump, spinning, tränade med kettebells mm. Ett tag körde jag mycket funktionella styrkeövningar, låg på pilatesbollar och ålade mig. 30 chins och tresiffrigt i bänkpress var inget problem. Men det var då. Jag tror inte jag fixar tio situps just nu. Uthållighet har jag en del av, snabbhet inte lika mycket men styrka, smidighet, rörlighet, balans och koordination som jag tycker krävs för att man ska vara vältränad existerar inte. Jag menar inte att jag är otränad, jämfört med många andra ligger jag nog över snittet, men vältränad är ett komplext begrepp som jag tycker ska innefatta fler delar än att bara vara uthållig eller bara vara stark. Ta till exempel många medelåldersmän på gymmet med en begynnande ölmage som utan problem trycker 200kg i knäböj eller marklyft, jag tror att många av dom ser sig själva som vältränade. Starka ja, vältränade nej. 2.10 på maran men inte orka två chins tycker jag heller inte gör att man är vältränad. När jag har fixat mitt drömmål på maran så ska jag jobba på styrkan, smidigheten och dom andra bitarna, men just nu lägger jag krutet på att springa.

Tyvärr är det full vinter här i Sundsvall med allt vad det innebär. Hitills har jag kört nästan alla pass ute trots -22 grader, ishalka eller snöoväder men nu börjar jag bli less på riktigt. Det har snöat konstant sen igår och i kombination med dryg vind så fick det bli löpband idag. Droppen kom igår när jag snöpulsade mig fram utan sikt i snöoväder och svor konstant. Idag blev det 4x5km tröskel på löpband i splits och linne. Då kan det se ut så här. Inte särskilt vackert nånstans men det blev ett bra pass. Och jag slapp pulsa i snö.

Tröskel är intressant. Min uppfattning är att många stirrar sig blinda på en fart. Jag tror det är bättre att gå på puls när man ska träna tröskel för farten är ju beroende av underlag, väder, vind och övriga förhållanden. Det förutsätter ju att man vet sina pulszoner. Jag tränar sällan med pulsband nuförtiden men om jag ska springa tröskel vill jag verkligen ha det. Och lägger man 3-4000kr på en dyr pulsklocka tycker jag också att man borde fundera på att lägga en tusenlapp på ett riktigt test så man verkligen får glädje av sin dyra pulsklocka. Jag tränade länge i tron att min maxpuls följde snittet och kunde beräknas med en formel. 195 sa den. Varje gång jag kom upp på 80% höll jag på och dö. Ändrade i smyg till några slag lägre. Det hjälpte inte heller. Sen gjorde jag ett sånt där laktat- och vo2max test och fick reda på att min maxpuls inte alls var 195, utan långt därifrån. Helt plötsligt blev det mycket lättare att träna pulsbaserat. Det var typ det jobbigaste jag gjort och det kostade några kronor men det var helt klart värt det. Funderar på att göra om samma test nu i vår. Jag vet fortfarande inte vad som är ett bra testvärde, har inte orkat sätta mig in i det, kommer ihåg att jag fick 61ml/kg/min eller hur det nu mäts men tycker att ett tiotal maror senare och ca 13 000km löpning på det så borde jag kunna förbättra det.

/Hörs

Dagens låt: denna dag måste självklart tillägnas David Bowie. Det är helt omöjligt att välja ut en platta som definierar honom. Glamrock, pop, soul, funk, new wave, electronica, klassiskt, han har gjort allt. Hunky Dory är min personliga favoritskiva och All the young dudes min favoritlåt men denna sorgens dag väljer jag istället hans fantastiska insats på Comfortably numb tillsammans med David Gilmour. Vila frid David!

Hade tänkt springa veckans långpass idag för att ha det avklarat men när jag vaknade imorse visade termometern -19 grader och långpass i det vädret kändes inte särskilt lockande. En stor fördel med att inte följa nåt program är att kunna improvisera efter dagsform och väder och inte känna sig som en slav under ett schema. Jag kör mycket distans och låter dagsformen få bestämma farten. Ibland går det fort, ibland långsamt, vissa gånger lägger jag in fartökningar och andra gånger kör jag pulserande, lite mer fartleksbetonat. Ibland flackt, ibland kuperat. Oavsett vad man kallar passen för så trivs jag med det upplägget, särskilt nu på vintern. Trots att det blir mycket distans så är det inte så enformigt som det låter, jag tycker att jag lyckas få tillräckligt med variation. Men veckans viktigaste pass är ändå långpasset. Jag har nån sorts hatkärlek till det. Det är utan tvekan ett av veckans jobbigare pass, inte så mycket för ansträngningen utan snarare för att det är mentalt jobbigt att springa lugnt och långsamt länge, nästan så att det blir tråkigt och därför gör jag ofta felet att springa dom lite för fort. Nu på vintern är de ännu jobbigare än vanligt, jag blir fortare uttråkad pga underlaget, svär för mig själv och trots att det inte är särskilt jobbigt pulsmässigt så blir det jobbigt pga kyla, snömodd, ishalka och isande vindar. Men jag springer dom pliktroget varje vecka ändå därför att jag tror på att det är det enskilt viktigaste passet (i kombination med mycket mängd) för att bli bra på marathon.

Hur långt är ett långpass egentligen? Ungefär lika långt som ett snöre säger vissa, lika långt som ett rep menar andra. Jag har sen tidigare bestämt mig för att långpass är 30km eller mer. Vet inte riktigt varför. När jag började intressera mig för marathon och satte mig in i löpningens vokabulär fick jag lära mig att alla pass över 90 minuter är långpass. Jag hade en 2:a i kemi men förstod i alla fall så pass mycket att långpassens syfte var att öka antalet kapilärer i musklerna, lära kroppen att använda fett istället för glykogen samt att vänja sig vid långvarig belastning. Det lät ganska enkelt och logiskt. Sen började jag fundera lite mer. Tar glykogenet verkligen slut vid exakt 90 minuter? För alla? Om så är fallet borde man väl rimligen behöva springa ännu längre än 90 minuter för att använda fett och inte stanna vid 90min. Det låter lite godtyckligt, ungefär som att 26p på ett prov är godkänt men 25p är underkänt. Och varför springer vissa långpass på 18km och andra på 38km?

Många menar att det är bättre att mäta långpasset i tid snarare än distans. Jag gör det som sagt inte men jag tycker ändå att det låter rimligt, framförallt eftersom farten då inte blir en lika viktig faktor att ta hänsyn till och det skulle förklara ovanstående diff i längd. Vi är alla olika, har olika förutsättningar, gränser och tränar inför olika distanser. Det som för nån är ett långpass är för andra vanlig distans. I december sprang jag 20st pass på 90min eller mer och med 90min definitionen skulle det då innebära att jag sprang 20st långpass. Det faller ju på sin egen orimlighet. Jag tror det kan finnas en poäng med att inte definiera hur långt ett långpass ska vara med risk för att man psykologiskt anpassar sig till nåt man på förhand bestämt sig för. Tex har jag allt för ofta gett upp vid exakt 30km bara för att jag bestämt mig för att det är ett långpass när jag mycket väl kunnat fortsätta ett tag till. Hur långt ett långpass ska vara är nog upp till var och en, däremot tycker jag att veckans längsta pass är en bättre definition än 90min. Det behöver inte vara lika långt från vecka till vecka, bara att det är det längsta. Men om man tränar specifikt inför tex marathon tror jag ändå att det behöver finnas en undre gräns för hur långa vissa av passen bör vara. Jag har bestämt mig för att mitt längsta pass ska vara lika lång tid som jag tänker springer loppet på, dvs 2.50. Sen ska jag sluta upp med att logga ”korta långpass” också som jag gjorde tidigare. Ett långpass kan ju inte vara kort. Det är som å säga att man är liberalkommunist. Eller elitmotionär. 

Trots att det inte blev nåt långpass imorse så har det ändå blivit löpning. Dubbelpass till och med. En timmes morgonjogg i minusgraderna och nu i eftermiddag 20km i min tänkta tävlingsfart på löpband. Det var jobbigare än jag tänkt men å andra sidan ska det vara jobbigt att springa i tävlingsfart, särskilt när formen är kass och benen slitna. Förhoppningsvis går det lättare och lättare allt eftersom. Det är ett av mina nyckelpass som jag tänker springa varje vecka. Och till dig på löpbandet brevid – svaret är Ja, vi tävlade.

Och appropå hur långt ett snöre är, det är ju mer av en filosofisk fråga, men i det här fallet går det att räkna på. Man får inte glömma bort att träna knoppen också, den behöver minst lika mycket träning som kroppen. Jag skänker den fantastiska boken Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami till den som fixar den snyggaste lösningen på frågan: hur långt är snöret?

(cylindern är 12cm lång och 4cm i omkrets)

Dagens låt: den här skivan har jag missat, har snurrat den konstant de senaste dagarna och den hade lätt tagit sig in på min top10 lista förra året om jag bara hade upptäckt den i tid. Modernt men men ändå retro. Det här är riktig R&B / soul. Usher, Chris Brown och Rihanna är det inte.