Blogg

Ironman 70.3 Dubai



Hej!

Då var årets första race ur världen. Normalt sett är ett lopp i januari inte speciellt viktigt ur en nordisk synvinkel men för mig inför säsong 2016 var det extremt viktigt. För det första har jag brutit mina tre senaste lopp (Halmstad, Kalmar & Vichy). Även om jag hade ”giltiga” skäl skapar det besvärliga hjärnspöken och väcker tvivel om min kapacitet. Jag har ett underbyggt förtroende för min kropps förmåga att prestera men den värsta farhågan för mig är om mitt psyke skulle bli soft och jag börjar fabricera anledningar bryta så fort det blir tufft. 2014 slutade också med en DNF i Phuket och kommer ihåg att jag även då hade problem hämta mig från det. Därför var det så sjukt viktigt få bevisa för sig själv även denna gång att jag fortfarande kan prestera så man kan återgå till träningen utan en oro i själen att det senare kan skita sig. Nu med ett bra resultat det bara bygga vidare och finslipa formen för nästa lopp…man är inte bättre än sitt senaste lopp.

Memo to self: Tävla endast om du är redo för det, oavsett distans. Då slipper du både fysiska och mentala tillbakagångar.

För sammanfatta Dubai 70.3:

Kraftiga vindar, upprört hav med strömmar gjorde att man ändrade simbanan helt. I normala fall hade organisationen ställt in simningen men eftersom den togs bort i Bahrain ville Ironman Middle East inte ha en till ”flopp”. Vi fick helt enkelt simma i en småbåtshamn. Små & små, mest yachts men ni fattar. Proffsen fick ostört simma sina 2×600 meter runt innan de släppte i boskapen med 3 sekunders lucka en & en. Tyvärr hamnade jag för långt bak och dök inte i förrän 10 min efter första AG. Gjorde min livs simning på 600 meter innan jag sprang de 800 metrarna på stranden till T1. Hade redan där passerat 100 pers totalt och var nu 3:a i min AG.

Hade en strategi inte gå hårt på cykeln till vändpunkten 45 km ut. Det blåste extremt mycket snett bakifrån ut, så med 260 watt höll jag stadiga 42-50 km/h. Ovanan ligga i båge och sitta still var dock värre än väntat. Skav i grenen och nacke som strålade smärta. Irriterande hur snabbt man förlorar den vanan och fick mentalt stålsätta mig för inte tappa gnistan. Efter vändpunken fick man stormen rakt i ansiktet. Det var stundtals löjligt med sand som blåste rakt in i käften och piskade smalbenen. Har dock efter skolats på cykeln i Halmstad & Playitas lätt för cykla i vind så det var nog här jag hade mitt bästa parti relativt sett på cykeln. Var annars inte särskilt nöjd med cykeldelen. Inte gjort en bikefit på nya cykeln än och tappade power pga ovana alldeles för mycket. 270 watt NP när jag nådde T2, 39 km/h i snitt. 2:19h tog 90 km med 300 höjdmeter denna stormiga dag.

Har haft en mycket stabil löpform sista tiden. Skadefri sedan länge och lyckats hålla god kontinuitet. Saknar fart men då mitt mål är Sydafrika så får den delen hållas tillbaka. Märkte direkt efter några hundra meter ut på löpningen att det här har jag. Rytmen kom snabbt och kraften fanns där. Testade inte var gränsen låg på första varvet av tre då jag ville verkligen ha en jämn halvmara samt ha lite krut i tanken om det skulle bli en duell längre fram. Tyvärr blev det aldrig så utan jag fick springa solo hela vägen. Var för långt bakom mina jämlikar tack vare min fadäs vid starten. Var trött och sliten sista 3-4km men hade absolut mer ta ut men det är omöjligt anser jag utan ”nåt att springa för”. 1:24:40 är därför ett gott kvitto efter en tuff cykling på en vindpinad strandpromenad. Löpningen var dessutom korrekt uppmätt precis som cyklingen. Hatten av Ironman Dubai!

Kom trea i min Agegroup M35-39 på tiden 4:01:31 (25:a totalt). Reflektionen av det är att Challenge Race är rena sandlådan i de flesta fall. Fick jag se mig besegrad av säkert 8-9 amatörer. Som svensk är jag dock väldigt nöjd. Cykla trainer är inte samma sak som utomhus och precis som jag sa tidigare så kan det bara bli bättre. Viktigaste är att löpningen fanns där, cykla är lättare få till. Löpningen är ett gissel då skador och annat jämt kommer i vägen.

Fick även chansen åka till VM på 70.3 i Australien. Racet går 5 veckor före Hawaii och blir en bra back up plan om Sydafrika skulle skita sig.

Stort grattis till Rickard Carlsson som var bästa svensk för dagen och även vann sin AG M25-29. Även imponerande bedrifter från Mattias Krantz, Martin Johansen, Rickard Arnerup, Britt Welander (1:a plats), Johanna Sundberg m fl.

Slut

Nelker


Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Som en löpare


Ibland händer det märkliga saker i livet. Som när man vaknar och känner att ”Nej, men idag tror jag att det skulle passa att gå ut och springa lite efter att jag lämnat på dagis.” Det har hänt förut.

Men sen blev det ännu konstigare. Jag satte på mig kompressionsstrumpor! Jag klädde mig efter lager-på-lager-teknik och kände att ”idag är jag lagom varmt klädd”. Jag fäste tofsen lite bättre än jag brukar. Jag borde redan då ha anat oråd.

Min son cyklade till dagis, så jag sprang bredvid. Han frågade ”Joggar du?” och jag svarade ja, men inne i huvudet tänkte jag ”Nej, JAG SPRINGER!” Jag älskade ljudet av allt grus på asfalten under mina fötter.

Väl på dagis kunde jag knappt hålla mig från att bara rusa ut! Väl ute försökte jag inte ens springa till skogen, det enda ställe jag ibland gillar att springa. Nej, jag höll mig på asfalten där fötterna knastrade mot gruset. Och vet du hur jag vet det? Jo, för jag valde att inte sätta in hörlurar i öronen! Ok, vi tar det en gång till: jag VALDE att lyssna på mina egna steg! När jag sprang!

Nu förstår jag om ni är lika omskakade som jag, det hela är overkligt, men jag sprang omkring, lite planlöst på trottoarerna i Sjöstan under i runda slängar 40 minuter. Sedan hittade jag en trappa. Avslutade det hela med att springa fem varv på en lite runda som varje varv avslutades med två trappintervaller.

När jag kom hem var jag dyngsvettig och alldeles euforisk.

Som en…löpare.

På måndag ska jag som tur är till läkaren på hälsoundersökning. Då ska jag fråga honom om vad han tror om min mentala status.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Nystart


I’m back! Jag har varken trillat av pinn’ eller slutat springa trots min frånvaro härifrån, jag har bara vart less och mentalt trött den senaste veckan. Därmed inte sagt att jag inte skött min träning. Att vara less är ingen ursäkt till att inte träna, det är bara bita ihop, snöra på sig skorna och tugga på trots att skallen inte alltid är med. Jobbet måste göras hur gärna man vill skita i det. Det är skillnaden mellan succe och fiasko. Ingen har sagt att det ska vara roligt att träna. Det är nästan ofrånkomligt att inte bli mentalt trött under resans gång, jag ser det snarare som ett sundhetstecken. Förra veckan lallade jag dock mest på. Det blev två ofrivilliga vilodagar pga ryggen, sen fick det vara nog. Ipren, alvedon och voltaren tog bort den värsta smärtan så pass att jag kunde köra en del mellanmjölk. Distans, distans, distans och distans. Lyckades även skrapa ihop ett långpass och en tempomil i 3.55-fart men annars var det mest lallande. Skönt på ett sätt men när jags summerade förra veckan fick jag ”bara” ihop 103km löpning. För nåt år sen hade jag tyckt att det vart en anständig veckovolym men just nu tycker jag mest att förra veckan var en bortslängd träningsvecka. 

Ända sen jag drog igång den här maraträningen i höstas så har jag vart fruktansvärt målmedveten och fokuserad på det jobb som måste göras, aldrig tidigare har jag lyckats hitta den gnista som jag har just nu. Förra veckan tog litegrann udden av det fokuset men nu känns det som jag är tillbaka på allvar. En lugn vecka var kanske det som behövdes. Januari har inte blivit riktigt så bra som jag tänkte mig men jag kommer ändå få ihop en hyffsad mängd löpta mil så det är kanske inte är nån större fara riktigt än, det är ju fortfarande några veckor kvar att spela på och kontinuitetn har ändå funnits. Men jag behöver mera fart. Helst på asfalt.

Just nu har vi plusgrader och regn kombinerat med en jävla massa snö = ännu sämre förutsättningar för att springa fort ute jämfört med -22 grader och plogade vägar. Tack för att det finns löpband. Jag försöker begränsa mig till att bara använda löpbanden när jag ska springa lite fortare så all distans och uppjogg sker ute hur dåliga förhållanden det än må vara. Dels slipper man tristessen på löpbandet och dessutom skrapar man ihop lite mer mängd. Jag börjar alltid mina fart- eller intervallpass på band med 7-10km jogg ute, så roligt är det inte med löpband så kan jag slippa det så gör jag det gärna, sen hoppar jag in på gymmet och dunkar på bandet. Gör dock inte samma misstag som jag gjorde igår. Hittade inget rent linne så jag tog en sprillans ny inplastad tischa från nåt lopp som jag aldrig använt. Fel nummer ett. Dessutom glömde jag bort att tejpa bröstvårtorna. Fel nummer 2. Igår körde jag 4x15min tröskel och alla som sprungit på ett löpband vet att man svettas nåt kopiöst. Efter första intervallen var tischan genomblöt och lagom till den andra började det skava lite obekvämt. Under den tredje började den vita tischan bli röd och under den avslutande intervallen klev jag ganska tididgt över min mjölksyragräns men det var ändå ingenting jämfört med smärtan från den skavande tischan. Besparar er med en bild för det var ingen vacker syn. Det blev i alla fall ett bra pass och en nystart. Tischan åkte i soptunnan på gymmet.

Mitt största bekymmer just nu är att jag stadigt ökar i vikt för varje vecka. Inte så mycket men det är fortfarande en ganska linjär ökning sen december. Det är obra. Till mitt försvar är det ju semeltider och dessutom har jag hittat en ny favorit i Hellmans majonäs som jag använder som smör på mackorna, men det kanske är hög tid att börja se över kostvanorna. När jag står på startlinjen i Barcelona vill jag känna mig utmärglad och tunn, som om jag vore en hämtad direkt från Gulag och riktigt så känner jag mig inte just nu. Tvärtom. Jag känner mig mera som Edward Blom för tillfället.

Jag har fortfarande ingen riktig plan mer än att det är fart som gäller framöver kombinerat med lite längre långpass och inslag av fartökningar. Fortsätter att freebasa och köra mycket på dagsform. Egentligen gillar jag ju inte intervaller, mest för att jag blir störd av vilan, det känns som om den tar bort lite av fokuset från passet men jag ska i alla fall försöka köra liter mer överfart. Om 6,5 vecka smäller det. Snart börjar nedräkningen…

/Hörs

Dagens låt: förrut när jag var en riktig skivsamlarnörd hade jag ofta lyssningsmarathon. Jag bestämde mig för en artist/grupp och lyssnade igenom hela deras katalog, från början till slut. Det tog ofta en hel helg. Satt gärna med en anteckningsbok, gjorde olika noteringar och smuttade på en 20-årig Macallan. Det är nörderi på hög nivå. Att lyssna på musik på riktigt kräver koncentration dvs man kan inte göra nåt annat samtidigt som att diska, städa, promenera, springa eller köra bil. Då kommer man inte höra allt. Möjligen kan man läsa konvolutet. Till helgen ska jag köra en Rolling Stones mara. Jag är ingen frälst Stones fantast trots att jag genom åren köpt på mig det mesta med dom. Nu ska det säljas så innan jag gör mig av med det ska jag bli frälst och höra saker som jag tidigare missat.


Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack Stefan! Ska dra ner på mängden nu i februari och försöka få till minst tre kvalitetspass i veckan istället, men så länge de körs på löpband tycker jag inte att det sliter lika mycket som på asfalt. Igår körde jag tex 20km i 4.00-fart på band och långpass nu idag utan att känna mig sliten. Det är alltid kul att försöka slå andra svenskar utomlands så jag ska göra mitt bästa för att hålla så många som möjligt bakom mig 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Res till Palma med mig!


I mars är det dags för mig att för första gången åka som instruktör på träningsresa. Vi på Women’s health ska ta med oss kalastränare som Tanja Djelevic, Maria Olofsson, Magnus Hagström och vi i redaktionen (Sofie, Jenny, Marie och jag) och åker en vecka till Palma på Mallorca för en träningsvecka som heter duga. Det blir också god mat, slappa dagar på stranden och annat sånt där som man gillar jättemycket.

Så in och boka och åk med mig till Palma! Jag vill verkligen att just du följer med!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Jag är löpare: Anna Kinberg Batra

Jag är löpare: Anna Kinberg Batra


Jag var en pluggis när jag växte upp, har aldrig varit någon sporttjej – även om jag både red, åkte skridskor och simmade. Jag gick med i MUF redan på högstadiet, men det var först i tjugoårsåldern som jag började satsa riktigt seriöst på politiken.

Jag började springa för fem år sedan, har tränat regelbundet sedan jag fick barn. Att jag började träna var mest av praktiska skäl, för att få igång kroppen igen. Jag började med gym, men så tänkte jag att jag skulle börja springa – fast jag egentligen var övertygad om att jag inte kunde.

Men jag tyckte det verkade vara en sådan enkel motionsform; att bara sätta på sig löparskorna och ge sig ut. Det var absolut en jättetröskel i början, men jag är ganska envis. Jag bestämde mig för att ta mig över den.

Småbarnsåren var rätt tuffa, och det var också då jag började få tunga politiska uppdrag. Jag behövde helt enkelt komma i form för att klara av det.

Jag försöker komma ut två gånger i veckan, och hinner jag inte mitt i veckan så får det bli två gånger på helgen i stället. I stort sett har jag två rundor hemma, en som är strax under milen och en som är uppåt tolv kilometer.

Jag tycker om att springa på morgnarna, men det blir mest om jag är ensam hemma eller på resa. Som småbarnsförälder vänjer du dig vid att vakna tidigt.

Jag har alltid löparskorna med mig när jag reser, det är väldigt roligt att upptäcka en ny stad under en joggingtur. För en tid sedan var jag på Sicilien. Jag bodde på ett hotell mitt i staden och tog sikte på vulkanen Etna. Det var mysigt att möta folk som var på väg till sina jobb, eller bara var ute med hunden.

Jag springer mest i ett och samma tempo – huvudsyftet för mig är att få motion och att rensa tankarna. Jag springer ofta till musik på en Spotify-lista. Det ska vara glatt, gärna disco och schlager, det kan absolut vara 80-tal. Nyligen hade jag och en väninna i min ålder en diskussion om musik, där vi var överens om att Alcazar har perfekta låtar för löpning.

Jag har en skogsrunda som jag ofta springer. Den är ganska kuperad, då måste det svänga bra i lurarna för att jag ska orka ta mig uppför den sista, sega uppförsbacken. Det är också en runda som är väldigt bra när jag ska lösa problem, knäckfrågor av olika slag. Jag tror backarna hjälper till där, man får bita ihop och kämpa lite extra.

Jag har sprungit Tjejmilen tre gånger, men bara två gånger i klassen med tidtagning. Nu senast sprang jag på 1.01. Men jag har ingen brådska när jag springer Tjejmilen, det finns så mycket att titta på runtomkring.

Löpningen har fått allt större betydelse för mig. Jag vet inte om den gör mig till en bättre politiker, men förr brukade jag alltid bli sjuk på hösten. Det är mindre av det nu, jag tror löpningen har förbättrat immunförsvaret. Jag sover också bättre, och orkar man mer fysiskt orkar man också mer psykiskt.

Jag trodde ett tag att det bara var elitlöpare som sprang i funktionskläder, men har man prövat en gång så går man inte tillbaka till t-shirts i bomull. Vad gäller löparskorna så är det viktigt att de är bekväma. Och så brukar jag springa i en stor keps som skyddar mot solen och håller ordning på håret. Jag bryr mig inte om folk tittar på mig när jag springer, jag är rätt van att bli igenkänd. När jag springer är det bara jag och musiken. De runt omkring får tycka vad de vill.

Viktigast politiskt just nu? Dels går partiet igenom en förnyelseprocess, vi förlorade ju valet och måste lägga om kursen. Och så lever vi i en orolig och krävande omvärld, samtidigt som det är ett väldigt hätskt klimat i debatten. Det oroar mig lite – vi löser inte flyktingsituationen i Europa eller världsekonomin genom att alla bara skriker åt varandra.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Världscuppremiär


Under helgen som gick var det årets första skidalpina världscuptävling i Font Blanca, Andorra. Jag kom till Chamonix eftersom jag ville utveckla mig och köra mer skidalpinism och tävla i världscupen och EM. Men samtidigt visste jag att det jag gjort innan inte var så mycket att komma med här nere i Alperna och jag var rädd att jag skulle göra bort mig totalt i en världscup. Det har gått bättre och bättre vecka efter vecka och jag har utvecklat både kondition och teknik undan för undan och tränat på väldigt bra under sju veckor. Men sista veckan började kroppen skrika efter att få ta det lite lugnare. Tidigare hade jag inga problem med att ge mig ut två gånger om dagen, men nu började jag bli väldigt osugen på att träna utan ville helst ligga i sängen, läsa och äta choklad. Regn fem dagar i sträck gjorde väl inte skidlusten direkt större och det var till och med så illa att jag en dag tyckte att det var ett bättre alternativ att springa 2 minuters intervaller på ett varv runt en parkeringsplats än att gå upp på berget. Men efter en massage, en vilodag och några lätta träningsdagar i Andorra ville kroppen vara med igen. För första gången på länge kände jag mig riktigt pigg och sugen på att tävla och det är skönt när kroppen reagerar så som jag ville och planerat.

På lördagen var det dags för den individuella banan som ska vara mellan 1200 till 1800 höjdmeter uppför totalt, innehålla byten och vissa branta partier där man måste gå/springa med skidorna på säcken. Originalbanan var väldigt fin och innehöll två toppar, en kamvandring och fina åk, men tyvärr så vaknade vi upp till halv snöstorm vilket gjorde det farligt att köra originalbanan. Nu blev starten uppskjuten ett par timmar och arrangören fick lägga en alternativ fyrvarvsbana istället.

Starten gick och jag var faktiskt med i startrusningen och skaffade mig en bra position (På grund av förseningen blev det en masstart med herrar, damer och juniorer). Jag visste inte riktigt var jag låg eftersom det är svårt att se när det är så många samtidigt, men jag chansade runt 10-15 plats. Jag märkte att jag gick starkt i varje varv i uppförsbacken, men sedan tappade lite vid bytena. Även om jag har blivit snabbare i bytena så tappar jag fortfarande på de rutinerade som har hållit på i många år. Tillslut hamnade jag på 13:e plats i min världscupdebut och när jag kom i mål fick jag veta att Emelie hade vunnit och tagit sin och Sveriges första världscupseger i skidalpinism. En bra svenskdag! 

Nästa dag var det dags för vertikalen som bara går ut på att gå så snabbt uppför som man kan. Ungefär det flåsigaste, mjölksyraframkallande man kan tänka sig. Jag var peppad efter lördagens lopp och tänkte att jag försöker hänga på för att hamna på en topp tio placering. Det gick bra halva loppet och det kändes inspirerande att gå i rygg på flera väldigt duktiga tjejer. Men den satsningen visade sig vara för tuff för mig och sista tio minuterna var inte vackra och kändes som om loppet aldrig skulle ta slut. Jag tappade både tid och placeringar och gick tillslut i mål på 14:e plats, helt slut. Emelie gjorde ytterligare ett suveränt lopp och vann en hård spurtduell om andraplatsen.

Innan säsongen är över vill jag komma på en topp tio placering och nu har jag fått prova på vilket tempo som krävs för att lyckas med det och jag ser fram emot resten av världscuptävlingarna och EM.


Antal kommentarer: 1

Ida Nilsson

Tack Annette!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*