Det ser mörkt ut…

Göteborg 2008. Det var där allt började. Det visste jag inte då men det vet jag nu. Mitt första Göteborgsvarv. Min första tävling överhuvudtaget och starten på nånting nytt. Inte omgående på studs men det satte igång nånting som skulle komma att förändra hela min tillvaro. Kanske är det känslan som jag upplevde då som jag fortfarande letar efter, försöker återskapa. Jag tänker ofta tillbaka på det där loppet. Var nervös som fan och hade ingen aning om vad jag hade gett mig in på. Ett halvår tidigare hade min kompis Nicklas föreslagit att vi borde åka ner till Göteborg och springa varvet som en hälsosam uppladdning inför Sweden Rock Festival ett par veckor senare. Hade aldrig sprungit 2,1mil innan. Jag sprang min 7km runda ett par gånger i veckan och var nöjd med det, var mer intresserad av bicepscurl då. Jag hade ingen som helst koll på hur snabb eller långsam jag var eller om jag överhuvudtaget skulle klara av det, såg det mest som ett tillfälle att få dricka sprit efteråt. I bilen ner pratade vi om att 2 timmar borde kunna gå, men jag var osäker. Jag har nog lyckats förtränga hur jobbigt det faktiskt var, kommer mest ihåg de euforiska känslorna som översköljde mig när jag passerade mållinjen på Slottskogsvallen. 1.44 tror jag tiden blev om jag minns rätt. Efteråt fick jag min utekväll, en krogrunda längs Avenyn som slutade med att vi shottade Fireball med massa Chalmerister på nåt obskyrt studenthak till långt in på småtimmarna, men från den dagen var jag förändrad.

Stockholm 2012: Kände mig alldeles för kaxig när jag stod på på Lidingövägen och inväntade min första mara. Jag hade ju sprungit Göteborgsvarvet ytterligare ett par gånger sen dess, börjat träna löpning på riktigt, sänkt tiden från mitt första varv till 1.27 och dessutom gjort ett par millopp på under 40min. Hur svårt kunde det egentligen vara att springa den dubbla distansen? Min första mara var en riktigt käftsmäll, kanske det jobbigaste jag någonsin upplevt rent fysiskt. Egentligen borde jag ha blivit avskräckt från marathon efter det där mytomspunna loppet 2012, jag satt och skakade i nästan en timme efter målgång och kunde inte springa på hela sommaren pga ett löparknä som direkt resultat, men nej, istället för att bli avskräckt väcktes en nyfikenhet och fascination och på sikt en livslång kärlek till marathondistansen. Redan dagen efter anmälde jag mig till min nästa mara. 

Sen den där majdagen i Göteborg för snart 10 år sen har det hänt en del, så även sen min maradebut. Förutom att löpningen har blivit en livstil så har jag även lärt mig att bemästra marathon sträckan någorlunda och får inte längre samma brutala soppatorsk som i början, men framförallt så har min kärlek till att springa bara vuxit sig starkare. Det är lätt att stirra sig blind på nya mål och aldrig vara nöjd, njuta av nuet och det man faktiskt lyckats åstadkomma. Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle bli så biten eller få uppleva fantastiska lopp runt om i världen, än mindre springa på 2.50. Men faktum är att den största vinsten under dom här 10 åren är att jag numera har en så pass stark kropp att jag när som helst kan springa 2 mil och verkligen njuta av det. Det är lycka. 

Det har krävts mycket tålamod, planering och en hel del svordomar för att nå dit jag befinner mig idag. Många gånger har jag vart så fruktansvärt less och velat kasta in handduken, lägga ner allt vad löpning heter och bara göra nåt annat istället. Men i slutänden har kärleken till att springa ändå alltid vunnit. Det är det som är hemligheten. Man måste älska att springa för att orka med det för det är långt ifrån roligt hela tiden.

Jag tillhör definitivt inte den kategori som har talang för att springa, tvärtom. Mitt löpsteg och skadehistorik skvallrar om att jag egentligen borde ägna mig åt nånting annat men jag älskar att springa ändå. Jag har nått alla mina mål på ren vilja och hård träning. Det finns säkert dom som tycker tvärtom, att jag visst har talang, dom som springer lika mycket som jag gör men ändå aldrig kommer vara i närheten av att springa maran på 2.50 och så är det säkert, vi har alla olika förutsättningar men tider är egentligen irrelevant, min poäng är att alla kan nå sin fulla potential om man bara lägger ner den tid som krävs. Man kan inte förvänta sig att få A i betyg i alla ämnen utan att plugga, samma sak med löpningen. Vill man nå en specifik tid eller ett specifikt mål måste man ställa sig frågan, är jag beredd att lägga ner den tid som krävs? Jag svarade ja på den frågan, tyvärr är det nog allt för många som inte är beredda att göra det och det gör hela skillnaden.

Mitt bästa råd; sätt ett högt mål, så pass högt att du nästan inte vågar säga det, det ska vara skrämmande och nästan kännas ”omöjligt”. Ett tydligt mål är ett måste för att träningen ska bli meningsfull, för om man inte vet vart man är på väg spelar det ingen roll hur mycket eller hårt man tränar. Sen lägger du ner din själ i det och jag lovar att det kommer ge resultat. Det kommer krävas en hel del uppoffringar utöver blod, svett och tårar men är man inte beredd att göra dom uppoffringarna så kan man heller inte förvänta sig resultat, då kan man fortsätta jogga runt kvarteret och vinka till grannarna. Inget fel i det men man kan inte förvänta sig att bli bättre då. Jag harvade på rätt länge och sprang maran på mellan 3.10-3.20 samtidigt som jag drömde om sub3 men tänkte att det kommer aldrig att gå, det är för svårt helt enkelt. Men så en dag bestämde jag mig bara, jag ska fan klara det. Mycket sitter i huvudet också, vad som är möjligt eller inte. Tränade ännu mer och ännu hårdare. Till slut så gick det. Och det utan att ha nån som helst talang för att springa mer än att ha en talang för att verkligen vilja. 

2015 satte jag upp ett nytt mål. 2.48.48 på maran. Varenda kilometer sen dess har egentligen gått ut på att nå det. Det har gått 2 år sen dess, en evighet. Men att sätta ett högt mål betyder även att man även måste vara beredd att ge det tid. Det finns ingen quick fix. Jag är nästan där men fortfarande känns det långt borta och ibland tänker jag att jag aldrig kommer att klara av det. Det är skrämmande samtidigt som det är min största drivkraft. Men så ska det vara.

För övrigt så ska jag bli bättre på att uppdatera bloggen framöver, skyller på lathet och ledighet. Träningen flyter i alla fall på som den ska och hälsenan är under kontroll så jag kan inte skylla på det i höst om jag inte klarar av mitt mål.

/Hörs

Sommar. Semester. Ledighet. Noll krav på att prestera nånting. Det är jag fan värd efter ett turbulent och hektiskt år på jobbet som tagit mer energi än vad det gett. Har sakta men säkert börjat komma in i semester lunket på allvar vilket också avspeglas i produktiviteten här på bloggen och tyvärr lite i träningen också. Hjärnan går på lågvarv och klarar med nöd och näppe av att översätta minuter till sekunder under tiden jag springer. Just nu är mina största bekymmer vilka skor jag ska springa i, om jag ska träna på morgonen eller på eftermiddagen, vilken podd jag ska lyssna på och om jag ska ta en Staropramen eller Brooklyn efter avslutat träningspass. Svåra val. Egentligen hade jag tänkt å börja förbereda mig lite inför nästa termin redan nu i sommar, kolla igenom lite derivator och integraler som jag inte undervisat i på flera år, men vafan, orka. Just nu är det tillräckligt jobbigt att sträckse serier på Netflix, bara ordet matematik gör att hjärnan stänger av sig själv per automatik. Ibland är det jobbigt att inte göra nånting.

Förra sommaren var jag sjukt taggad att träna både hårt och mycket och gjorde så också men i år har jag inte riktigt haft samma målmedvetna driv. Tex har jag inte kört ett enda dubbelpass hittills i sommar även fast tiden för både det och återhämtning däremellan har funnits. Har väl börjat inse att det inte alltid är den som tränar mest som vinner utan att det gäller å träna smart också. Just nu är jag faktiskt mest glad över att jag kan träna någorlunda seriöst utan att gå sönder. Att hålla sig hel blir viktigare och viktigare för varje år, ju äldre jag blir, nästan viktigare än jakten på nya PB:n. För jag vill kunna springa varje dag även när jag blir äldre. Det betyder dock inte att jag nöjer mig med att mysjogga runt kvarteret och pillar navelludd resten av dyngets timmar. Jag tränar på som vanligt, varken mer eller mindre. Jag springer mina 12-13mil i veckan och är ganska nöjd med det just nu. 

Hälsenan är som den är. Jag tänkte ju pausa fartträningen ett tag för att se om det skulle hjälpa. Det gick sådär. Tror jag klarade två dagar innan jag var på’t igen. Just nu håller den sig i schack åtminstone men det är ganska uppenbart att farten är ett av problemen. Häromdagen sprang jag ett relativt hårt fartpass på 3 x (5min – 3min – 1min) och direkt jag bytte till racedojor så gav sig hälsenan till känna och började ömma. Det blev i alla fall inte värre, kunde springa två lugna distansmil dagen efter utan känningar eller bekymmer. It is what it is.

Här uppe i norr har sommaren lyst med sin frånvaro mer än några enstaka dagar med sommarvärme men jag klagar egentligen inte. Har kommit underfund med att sommaren inte riktigt är min påse. Alltså sommarlöpning. Sommaren i övrigt är det inget fel på, det är det bästa som finns men att springa på sommaren är inte alltid det roligaste. Visst, splits, linne och tartan eller nercabbat en tidig sommarmorgon i ljus och värme är ju inte det sämsta, jämfört med snöstorm och stelfruset snor i ansiktet är det ju rena rama paradiset men får jag välja så föredrar jag nog ändå långa tights och vantar därför att jag får ut så mycket mer av min löpning då jämfört med när termometern visar tvåsiffrigt. Jag tycker ofta att många pass nu på sommaren är orimligt ansträngande och benen känns ofta sega som knäck trots att dom egentligen är rätt fräscha. Det är jobbigt att andas och jag svettas som en gris. Solen gör mig bara irriterad och varje fartökning känns som ett 1500m lopp. Denna nyupptäckta vetskap om mig själv är nog också en av anledningarna till att jag inte riktigt har orkat med dubbelpass eller kört ännu mer trots ledighet. Men ska man bara rekreationsspringa så finns det ju inget bättre än sommarlöpning, barkaka på nån fin skogsstig i stekande sol. Å andra sidan springer jag inte primärt i rekreationssyfte så det hjälper mig ju inte så mycket.

Som ett led i att ta hand om hälsenan bättre köpte jag ett par nya mängdskor förra veckan, inga racepjuck som brukar vara det vanliga utan ett par stadigare pjäser med rejäl dämpning och hög drop. Nike Pegasus 34 i den snygga Breaking2 blå färgen. Egentligen ville jag köpa tävlingsskon Zoom Fly, eller ännu hellre Vaporfly 4% skon som ju är det närmaste man kan komma den sko som Eliud Kipchoge sprang 2.00.25 i men varken hälsena eller plånbok skulle nog ha blivit gladare av det så därför fick det bli Pegasus. 

Har sprungit 7mil hittills med dom och måste säga att det är precis vad jag behöver. En tjocksko helt enkelt men samtidigt är dom rätt så smidiga för att väga nästan 300g. Har testat både fartökningar och intervaller och det har funkat helt okej men framförallt så märker jag att fötter, vader och hälsenor inte tar lika mycket stryk som när jag springer med mina vanliga distanspjuck; New Balance 1500, Salming Distance och Adidas Adios. Så det här kan nog vara min bäst spenderade tusenlapp någonsin. En annan fördel är ju att när man väl tar på sig tunnare skor så blir det en markant skillnad jämfört med när man hela tiden springer i mer eller mindre lätta skor. Raceskorna känns verkligen som raceskor och det har jag saknat.

På tävlingsfronten är det ganska lugnt för tillfället. Just nu vill jag bara träna på som vanligt och hålla mig så pass hel att jag kan komma igång med långa långpass och snabba fartpass på allvar igen. Tävlingarna får vänta men jag har redan börjat planera upp hösten och hoppas på att jag kan tävla mig i sub 2.50 form:

7 augusti: Löparnas kväll 5000m bana
12 augusti: Tavelsjö halvmarathon
3 september: Umemilen
9 september: Stockholm Halvmarathon
24 september: BMW Berlin Marathon

Förhoppningsvis blir det en tur till fjällen i år också i slutet av sommaren men det primära är sub 2.50 i Berlin, helst under 2.48.48. Det har stått högst upp på min lista i 2 år nu så det vore ju fan om det inte skulle gå. En annan sak som har stått nästan lika högt på samma lista är se Brad Paisley live and kickin’ och om ett par veckor är det äntligen dags för det. Just nu är jag nästan mer taggad på det än sub 2.50. Först på Furuvik i Gävle och dagen efter i Stockholm. Måste införskaffa mig en riktigt cowboyhatt till dess så det blir nog inga Nike Vaporfly den här månaden.

/Hörs