Det ser mörkt ut…
…på Kameruns avbytarbänk, för att citera Arne Hegerfors. Dom senaste dagarna har jag kastats mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden har jag känt mig optimistisk och tänkt att det blir sub2.50 i Berlin bara för att sekunden senare googla om man kan få tillbaka pengarna för den bokade flygbiljetten. Anledningen till det är min sketna j-a hälsena. Jag tycker att jag haft den under kontroll hela sommaren. Visst, jag har kanske kört lite för mycket stundtals med tanke på smärtan men man persar inte av att vila sig i form och löpning gör ont ibland. Jag har ju t.o.m dragit ner på fartdelarna i träningen trots att planen var en helt annan från början, en tillräcklig kompromiss trodde jag. Men faktum är att jag knappt kunnat gå ordentligt dom senaste dagarna utan att hälsenan smärtat och det känns inte okej. Tvärtom så har jag blivit mer och mer orolig ju mer smärtan tilltagit. Men efter ikväll börjar det faktiskt ljusna en del på den där avbytarbänken. Och jag ber om ursäkt i förväg för alla svordomar, men en smärtande hälsena kräver starka ord.
I början av veckan tog jag lite välbehövlig ledighet från springandet, närmare bestämt ganska exakt 58 timmar. Det var flera månader sen jag hade ett sånt ”långt” uppehåll senast. Istället drog jag på Brad Paisley turné till Gävle och Stockholm. Förutom country och cowboyhattar i världsklass blev det såklart en hel del öl, burgare, hotellfrukostar och rosévin, inte det bästa för varken form eller vikt. Riktigt nice men en del av mig kunde som vanligt inte låta bli att få lite ångest, både över missad träningstid men framförallt över alla överflödiga kalorier. När jag kom hem kände jag mig både fet och pluffsig så det första jag gjorde var såklart att sticka ut och springa. Inom loppet av två dagar cashade jag in 72km. Perfekt tänkte jag men efter det ballade hälsenan ur.
Så sent som i fredags hade jag så pass ont att jag knappt kunde gå eller slänga upp fötterna på ett bord, än mindre röra hälsenan, varje gång den nuddade nånting så ilade det till i hela kroppen av obehag. Då började jag faktiskt bli lite orolig på riktigt. WTF? Är det kört nu, var det första jag tänkte? Ett halvårs rehab? Operation? Det märkliga är att senan sällan smärtar under löpning vilket är lite märkligt. I fredags tänkte jag ge upp redan efter 200m för det gjorde så förbannat ont till en början men precis när jag skulle kasta in handduken och vända så släppte det plötsligt och sen kunde jag springa på nästan som vanligt. Efteråt var det såklart smärta men inte under själva löpningen.
Imorse var jag inställd på att inte springa nåt mer på ett tag och översköljdes av en slags melankoli och sorgsenhet. Att inte kunna springa är det värsta som finns. Som vanligt var jag tvungen att gå på hälarna när jag vaknade och ingenting tydde väl på att det skulle bli bättre. Satte mig vid datorn och googlade allt jag kunde komma på. Hälseneinflammation, hälseneproblem, ont i hälsenan, hälsena rehabövningar…ja ni fattar. Det var en ganska dyster läsning må jag säga, långt ifrån vad jag ville läsa. Slängde igen locket och bestämde mig för att köra igång med ordentliga excentriska tåhävningar, inte nåt halvhjärtat slarv som jag fuskat med hela sommaren bara för att det är så förbannat tråkigt. Nej, den här gången var det på riktigt. 3×15 reps på den onda foten varje timme och utöver det en massa knipövningar för tårna och vadstretch. Till en början kändes det som om vaden skulle explodera, helvette vad ont det gjorde när man gjorde det på riktigt. Och så hände det. Helt plötsligt kunde jag gå som vanligt utan att ha ont framemot eftermiddagen. Kände på hälsenan och till min förvåning var den långt ifrån lika trycköm. Hallelujah! Kan det vara så enkelt att excetriska tåhävningar räcker? Jag vetifan, vägrar nästan tro det, men det går ju inte att förneka det faktum att jag efter hundratals tåhäv plötsligt kunde gå utan smärta.

Velade länge om jag skulle våga ge mig ut på en testjogg eller inte. Som den endorfin junkie man är så var valet till slut inte så svårt. Fy fan vad dålig karaktär man har. Inte hjälpte det heller att Dr Internet på många sidor skrev att helvila rent utav kan vara kontraproduktivt. Om internet säger att helvila inte är lösningen på problemet så får man väl tro att det är så. Att få knyta på sig skorna och sticka ut, när jag imorse trodde att det var lång vila som gällde, var som den första klunken kall öl en varm sommardag eller som en fet prilla grov lös en måndagmorgon. Magiskt, ord räcker inte till för att beskriva den känslan. Självklart fick jag hybris och la in en fartökning i ett par kilometrar med resultatet att hälsenan började protestera men inte så pass att det kändes som om jag var tvungen att avbryta men tillräckligt för att jag skulle komma ner på jorden. Nu en timme senare känns den under kontroll, lite känningar och viss smärta men inte alls som för ett par dagar sen. Än har jag inte gett upp! Det enda negativa med kvällens runda var väl att jag började få hopparknä känningar på den andra benet, så jävla typiskt. Fy fan vilket j-a måndagsexemplar man är.
Jag tar tacksamt emot tips på hur jag ska förhålla mig till min hälsena. Springa eller inte springa? Dra ner på träningen eller fortsätta som vanligt? Jag kan som sagt ingenting om hälsenor eller vet hur man ska förhålla sig till smärtan så shoot, ge mig era bästa tips.
Nu blir det i alla fall ett par dagars löpvila, imorn sticker jag till Dalarna för att se Emmylou Harris och jag packar INTE med mig några löparskor. Ha! Sån endorfin junkie kanske jag inte är ändå. Förhoppningsvis är dom kommande vilodagarna som balsam för hälsenan. Och om jag får höra Pancho & Lefty på tisdag så kan jag dö lycklig, hälseneinflammation eller inte!
/Hörs
Antal kommentarer: 4
Magnus Fröhler
Länge sedan. Dra ned. Du vet att du kör hårdare än de flesta. Rädd att bli tjock PM du äter lite gott. Det blir du inte. Var rättvis och inse att du är bra och snabb. Om du taggar ner lite kommer du att hålla och utvecklad. Bygg styrka långsiktigt. Frid och allt gott.
Stefan N
Det är grymt svårt att dra ned på träningen när man är van att rulla på +100km/vecka men mitt tips är ändå att dra ned något på volymen och istället ersätta löpning med alternativpass, t.ex. crosstrainer. Du kommer inte tappa en sekund på det formmässigt. Som elitmotionär pressar man sig gärna över gränsen, så försök lyssna på kroppen. Man kan springa om man har ont men smärtar det låter det inte som en bra ide. Håller tummarna att du står redo i Berlin uppumpad för sub2.50!!
Peter
Mitt första och egentligen enda pålitliga råd till dig är att ta dig till en duktig sjukgymnast.
jag har haft hälseneproblem och vet vilket elände det kan vara om man inte stämmer i bäcken. Jag är inte medicinskt utbildad på något vis så alla mina övriga råd ska tas med en rejäl nypa salt.
Hur du ska behandla din hälsena handlar nog om hur illa däran den är. I någon slags akut skede gäller att avlasta senan. Om du inte kan springa p.g.a. smärta har du inget val – då är det helvila från den belastanda aktiviteten (just det: löpning) som gäller. Om du kan springa med vissa känningar är det en varningsklocka. Då gäller det att se till trenden: kan du hålla skadan i schack utan att den blir värre från en vecka till en annan? Då kan rehab tillsammans med fortsatt löpning nog fungera, men troligen måste du skära ned, antingen på mängd eller intensitet (troligen är det ökningen i intensitet, som kanske inte gjordes i samband med minskad mängd som ledde till problemen från första början?).
För att börja rehabilitera hälsenan är excentriska tåhävningar beprövat (det finns kliniska studier som styrker användandet), men det är 3×15 med rakt och böjt knä två gånger per dag som brukar rekommenderas (gärna med ökad belastning, det ska göra lite ont) som gäller. Mer är INTE bättre här. Samma principer som med träning gäller: belastning måste följas av (tillräcklig) vila för att vävnaderna ska stärkas.
”Tvära friktioner” eller ”tvärfriktionsmassage” tycker jag har fungerat bra för mig också. Kolla gärna upp det. Hittade inget bra klipp men det här visar principen: https://www.youtube.com/watch?v=GnlvZVdjKsE. Som jag minns instruktionerna jag fick ska man nypa ganska rejält. Det brukar göra rätt ont i någon minut innan smärtan börjar klinga av.
På sikt är det viktigt att förstå hur du fick besvären. Utan den förståelsen är det stor risk att du kommer att återfå problemen igen på sikt. Är problemen biomekaniska (felaktiga rörelsemönster, svagheter, fotisättning) eller blev det helt enkelt en för häftig ökning i belastning på kort tid (typ ökad mängd och intensitet samtidigt)?
Som sagt, du gör nog bäst i att ta dig till en duktig sjukgymnast.
Anders Larvia
Tack för era tips, dom uppskattas verkligen. Det blir ett besök till naprapaten så fort semestern är slut, fram tills dess så blir det minskad mängd och en massa excentriska tåhävningar.
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in