Det ser mörkt ut…


…på Kameruns avbytarbänk, för att citera Arne Hegerfors. Dom senaste dagarna har jag kastats mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden har jag känt mig optimistisk och tänkt att det blir sub2.50 i Berlin bara för att sekunden senare googla om man kan få tillbaka pengarna för den bokade flygbiljetten. Anledningen till det är min sketna j-a hälsena. Jag tycker att jag haft den under kontroll hela sommaren. Visst, jag har kanske kört lite för mycket stundtals med tanke på smärtan men man persar inte av att vila sig i form och löpning gör ont ibland. Jag har ju t.o.m dragit ner på fartdelarna i träningen trots att planen var en helt annan från början, en tillräcklig kompromiss trodde jag. Men faktum är att jag knappt kunnat gå ordentligt dom senaste dagarna utan att hälsenan smärtat och det känns inte okej. Tvärtom så har jag blivit mer och mer orolig ju mer smärtan tilltagit. Men efter ikväll börjar det faktiskt ljusna en del på den där avbytarbänken. Och jag ber om ursäkt i förväg för alla svordomar, men en smärtande hälsena kräver starka ord.

I början av veckan tog jag lite välbehövlig ledighet från springandet, närmare bestämt ganska exakt 58 timmar. Det var flera månader sen jag hade ett sånt ”långt” uppehåll senast. Istället drog jag på Brad Paisley turné till Gävle och Stockholm. Förutom country och cowboyhattar i världsklass blev det såklart en hel del öl, burgare, hotellfrukostar och rosévin, inte det bästa för varken form eller vikt. Riktigt nice men en del av mig kunde som vanligt inte låta bli att få lite ångest, både över missad träningstid men framförallt över alla överflödiga kalorier. När jag kom hem kände jag mig både fet och pluffsig så det första jag gjorde var såklart att sticka ut och springa. Inom loppet av två dagar cashade jag in 72km. Perfekt tänkte jag men efter det ballade hälsenan ur.

Så sent som i fredags hade jag så pass ont att jag knappt kunde gå eller slänga upp fötterna på ett bord, än mindre röra hälsenan, varje gång den nuddade nånting så ilade det till i hela kroppen av obehag. Då började jag faktiskt bli lite orolig på riktigt. WTF? Är det kört nu, var det första jag tänkte? Ett halvårs rehab? Operation? Det märkliga är att senan sällan smärtar under löpning vilket är lite märkligt. I fredags tänkte jag ge upp redan efter 200m för det gjorde så förbannat ont till en början men precis när jag skulle kasta in handduken och vända så släppte det plötsligt och sen kunde jag springa på nästan som vanligt. Efteråt var det såklart smärta men inte under själva löpningen.

Imorse var jag inställd på att inte springa nåt mer på ett tag och översköljdes av en slags melankoli och sorgsenhet. Att inte kunna springa är det värsta som finns. Som vanligt var jag tvungen att gå på hälarna när jag vaknade och ingenting tydde väl på att det skulle bli bättre. Satte mig vid datorn och googlade allt jag kunde komma på. Hälseneinflammation, hälseneproblem, ont i hälsenan, hälsena rehabövningar…ja ni fattar. Det var en ganska dyster läsning må jag säga, långt ifrån vad jag ville läsa. Slängde igen locket och bestämde mig för att köra igång med ordentliga excentriska tåhävningar, inte nåt halvhjärtat slarv som jag fuskat med hela sommaren bara för att det är så förbannat tråkigt. Nej, den här gången var det på riktigt. 3×15 reps på den onda foten varje timme och utöver det en massa knipövningar för tårna och vadstretch. Till en början kändes det som om vaden skulle explodera, helvette vad ont det gjorde när man gjorde det på riktigt. Och så hände det. Helt plötsligt kunde jag gå som vanligt utan att ha ont framemot eftermiddagen. Kände på hälsenan och till min förvåning var den långt ifrån lika trycköm. Hallelujah! Kan det vara så enkelt att excetriska tåhävningar räcker? Jag vetifan, vägrar nästan tro det, men det går ju inte att förneka det faktum att jag efter hundratals tåhäv plötsligt kunde gå utan smärta.

Velade länge om jag skulle våga ge mig ut på en testjogg eller inte. Som den endorfin junkie man är så var valet till slut inte så svårt. Fy fan vad dålig karaktär man har. Inte hjälpte det heller att Dr Internet på många sidor skrev att helvila rent utav kan vara kontraproduktivt. Om internet säger att helvila inte är lösningen på problemet så får man väl tro att det är så. Att få knyta på sig skorna och sticka ut, när jag imorse trodde att det var lång vila som gällde, var som den första klunken kall öl en varm sommardag eller som en fet prilla grov lös en måndagmorgon. Magiskt, ord räcker inte till för att beskriva den känslan. Självklart fick jag hybris och la in en fartökning i ett par kilometrar med resultatet att hälsenan började protestera men inte så pass att det kändes som om jag var tvungen att avbryta men tillräckligt för att jag skulle komma ner på jorden. Nu en timme senare känns den under kontroll, lite känningar och viss smärta men inte alls som för ett par dagar sen. Än har jag inte gett upp! Det enda negativa med kvällens runda var väl att jag började få hopparknä känningar på den andra benet, så jävla typiskt. Fy fan vilket j-a måndagsexemplar man är.

Jag tar tacksamt emot tips på hur jag ska förhålla mig till min hälsena. Springa eller inte springa? Dra ner på träningen eller fortsätta som vanligt? Jag kan som sagt ingenting om hälsenor eller vet hur man ska förhålla sig till smärtan så shoot, ge mig era bästa tips.

Nu blir det i alla fall ett par dagars löpvila, imorn sticker jag till Dalarna för att se Emmylou Harris och jag packar INTE med mig några löparskor. Ha! Sån endorfin junkie kanske jag inte är ändå. Förhoppningsvis är dom kommande vilodagarna som balsam för hälsenan. Och om jag får höra Pancho & Lefty på tisdag så kan jag dö lycklig, hälseneinflammation eller inte!

/Hörs

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träning i Coronatider: Så överlever du loppstopp
  • Spring snabbare: Tekniktipsen som ger mer kraft och fart
  • Frisk i vår: Kostexperten tipsar om hur du ska äta
  • Skofighten: Vem bygger värdens snabbaste sko?
  • Skador: Spring bort artrosen
  • 5 nya snygga prylar för löpare
  • Bli smart av löpning
Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 4

Magnus Fröhler

Länge sedan. Dra ned. Du vet att du kör hårdare än de flesta. Rädd att bli tjock PM du äter lite gott. Det blir du inte. Var rättvis och inse att du är bra och snabb. Om du taggar ner lite kommer du att hålla och utvecklad. Bygg styrka långsiktigt. Frid och allt gott.


Stefan N

Det är grymt svårt att dra ned på träningen när man är van att rulla på +100km/vecka men mitt tips är ändå att dra ned något på volymen och istället ersätta löpning med alternativpass, t.ex. crosstrainer. Du kommer inte tappa en sekund på det formmässigt. Som elitmotionär pressar man sig gärna över gränsen, så försök lyssna på kroppen. Man kan springa om man har ont men smärtar det låter det inte som en bra ide. Håller tummarna att du står redo i Berlin uppumpad för sub2.50!!


Peter

Mitt första och egentligen enda pålitliga råd till dig är att ta dig till en duktig sjukgymnast.

jag har haft hälseneproblem och vet vilket elände det kan vara om man inte stämmer i bäcken. Jag är inte medicinskt utbildad på något vis så alla mina övriga råd ska tas med en rejäl nypa salt.

Hur du ska behandla din hälsena handlar nog om hur illa däran den är. I någon slags akut skede gäller att avlasta senan. Om du inte kan springa p.g.a. smärta har du inget val – då är det helvila från den belastanda aktiviteten (just det: löpning) som gäller. Om du kan springa med vissa känningar är det en varningsklocka. Då gäller det att se till trenden: kan du hålla skadan i schack utan att den blir värre från en vecka till en annan? Då kan rehab tillsammans med fortsatt löpning nog fungera, men troligen måste du skära ned, antingen på mängd eller intensitet (troligen är det ökningen i intensitet, som kanske inte gjordes i samband med minskad mängd som ledde till problemen från första början?).

För att börja rehabilitera hälsenan är excentriska tåhävningar beprövat (det finns kliniska studier som styrker användandet), men det är 3×15 med rakt och böjt knä två gånger per dag som brukar rekommenderas (gärna med ökad belastning, det ska göra lite ont) som gäller. Mer är INTE bättre här. Samma principer som med träning gäller: belastning måste följas av (tillräcklig) vila för att vävnaderna ska stärkas.

”Tvära friktioner” eller ”tvärfriktionsmassage” tycker jag har fungerat bra för mig också. Kolla gärna upp det. Hittade inget bra klipp men det här visar principen: https://www.youtube.com/watch?v=GnlvZVdjKsE. Som jag minns instruktionerna jag fick ska man nypa ganska rejält. Det brukar göra rätt ont i någon minut innan smärtan börjar klinga av.

På sikt är det viktigt att förstå hur du fick besvären. Utan den förståelsen är det stor risk att du kommer att återfå problemen igen på sikt. Är problemen biomekaniska (felaktiga rörelsemönster, svagheter, fotisättning) eller blev det helt enkelt en för häftig ökning i belastning på kort tid (typ ökad mängd och intensitet samtidigt)?

Som sagt, du gör nog bäst i att ta dig till en duktig sjukgymnast.


Anders Larvia

Tack för era tips, dom uppskattas verkligen. Det blir ett besök till naprapaten så fort semestern är slut, fram tills dess så blir det minskad mängd och en massa excentriska tåhävningar.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tålamod


Göteborg 2008. Det var där allt började. Det visste jag inte då men det vet jag nu. Mitt första Göteborgsvarv. Min första tävling överhuvudtaget och starten på nånting nytt. Inte omgående på studs men det satte igång nånting som skulle komma att förändra hela min tillvaro. Kanske är det känslan som jag upplevde då som jag fortfarande letar efter, försöker återskapa. Jag tänker ofta tillbaka på det där loppet. Var nervös som fan och hade ingen aning om vad jag hade gett mig in på. Ett halvår tidigare hade min kompis Nicklas föreslagit att vi borde åka ner till Göteborg och springa varvet som en hälsosam uppladdning inför Sweden Rock Festival ett par veckor senare. Hade aldrig sprungit 2,1mil innan. Jag sprang min 7km runda ett par gånger i veckan och var nöjd med det, var mer intresserad av bicepscurl då. Jag hade ingen som helst koll på hur snabb eller långsam jag var eller om jag överhuvudtaget skulle klara av det, såg det mest som ett tillfälle att få dricka sprit efteråt. I bilen ner pratade vi om att 2 timmar borde kunna gå, men jag var osäker. Jag har nog lyckats förtränga hur jobbigt det faktiskt var, kommer mest ihåg de euforiska känslorna som översköljde mig när jag passerade mållinjen på Slottskogsvallen. 1.44 tror jag tiden blev om jag minns rätt. Efteråt fick jag min utekväll, en krogrunda längs Avenyn som slutade med att vi shottade Fireball med massa Chalmerister på nåt obskyrt studenthak till långt in på småtimmarna, men från den dagen var jag förändrad.

Stockholm 2012: Kände mig alldeles för kaxig när jag stod på på Lidingövägen och inväntade min första mara. Jag hade ju sprungit Göteborgsvarvet ytterligare ett par gånger sen dess, börjat träna löpning på riktigt, sänkt tiden från mitt första varv till 1.27 och dessutom gjort ett par millopp på under 40min. Hur svårt kunde det egentligen vara att springa den dubbla distansen? Min första mara var en riktigt käftsmäll, kanske det jobbigaste jag någonsin upplevt rent fysiskt. Egentligen borde jag ha blivit avskräckt från marathon efter det där mytomspunna loppet 2012, jag satt och skakade i nästan en timme efter målgång och kunde inte springa på hela sommaren pga ett löparknä som direkt resultat, men nej, istället för att bli avskräckt väcktes en nyfikenhet och fascination och på sikt en livslång kärlek till marathondistansen. Redan dagen efter anmälde jag mig till min nästa mara. 

Sen den där majdagen i Göteborg för snart 10 år sen har det hänt en del, så även sen min maradebut. Förutom att löpningen har blivit en livstil så har jag även lärt mig att bemästra marathon sträckan någorlunda och får inte längre samma brutala soppatorsk som i början, men framförallt så har min kärlek till att springa bara vuxit sig starkare. Det är lätt att stirra sig blind på nya mål och aldrig vara nöjd, njuta av nuet och det man faktiskt lyckats åstadkomma. Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle bli så biten eller få uppleva fantastiska lopp runt om i världen, än mindre springa på 2.50. Men faktum är att den största vinsten under dom här 10 åren är att jag numera har en så pass stark kropp att jag när som helst kan springa 2 mil och verkligen njuta av det. Det är lycka. 

Det har krävts mycket tålamod, planering och en hel del svordomar för att nå dit jag befinner mig idag. Många gånger har jag vart så fruktansvärt less och velat kasta in handduken, lägga ner allt vad löpning heter och bara göra nåt annat istället. Men i slutänden har kärleken till att springa ändå alltid vunnit. Det är det som är hemligheten. Man måste älska att springa för att orka med det för det är långt ifrån roligt hela tiden.

Jag tillhör definitivt inte den kategori som har talang för att springa, tvärtom. Mitt löpsteg och skadehistorik skvallrar om att jag egentligen borde ägna mig åt nånting annat men jag älskar att springa ändå. Jag har nått alla mina mål på ren vilja och hård träning. Det finns säkert dom som tycker tvärtom, att jag visst har talang, dom som springer lika mycket som jag gör men ändå aldrig kommer vara i närheten av att springa maran på 2.50 och så är det säkert, vi har alla olika förutsättningar men tider är egentligen irrelevant, min poäng är att alla kan nå sin fulla potential om man bara lägger ner den tid som krävs. Man kan inte förvänta sig att få A i betyg i alla ämnen utan att plugga, samma sak med löpningen. Vill man nå en specifik tid eller ett specifikt mål måste man ställa sig frågan, är jag beredd att lägga ner den tid som krävs? Jag svarade ja på den frågan, tyvärr är det nog allt för många som inte är beredda att göra det och det gör hela skillnaden.

Mitt bästa råd; sätt ett högt mål, så pass högt att du nästan inte vågar säga det, det ska vara skrämmande och nästan kännas ”omöjligt”. Ett tydligt mål är ett måste för att träningen ska bli meningsfull, för om man inte vet vart man är på väg spelar det ingen roll hur mycket eller hårt man tränar. Sen lägger du ner din själ i det och jag lovar att det kommer ge resultat. Det kommer krävas en hel del uppoffringar utöver blod, svett och tårar men är man inte beredd att göra dom uppoffringarna så kan man heller inte förvänta sig resultat, då kan man fortsätta jogga runt kvarteret och vinka till grannarna. Inget fel i det men man kan inte förvänta sig att bli bättre då. Jag harvade på rätt länge och sprang maran på mellan 3.10-3.20 samtidigt som jag drömde om sub3 men tänkte att det kommer aldrig att gå, det är för svårt helt enkelt. Men så en dag bestämde jag mig bara, jag ska fan klara det. Mycket sitter i huvudet också, vad som är möjligt eller inte. Tränade ännu mer och ännu hårdare. Till slut så gick det. Och det utan att ha nån som helst talang för att springa mer än att ha en talang för att verkligen vilja. 

2015 satte jag upp ett nytt mål. 2.48.48 på maran. Varenda kilometer sen dess har egentligen gått ut på att nå det. Det har gått 2 år sen dess, en evighet. Men att sätta ett högt mål betyder även att man även måste vara beredd att ge det tid. Det finns ingen quick fix. Jag är nästan där men fortfarande känns det långt borta och ibland tänker jag att jag aldrig kommer att klara av det. Det är skrämmande samtidigt som det är min största drivkraft. Men så ska det vara.

För övrigt så ska jag bli bättre på att uppdatera bloggen framöver, skyller på lathet och ledighet. Träningen flyter i alla fall på som den ska och hälsenan är under kontroll så jag kan inte skylla på det i höst om jag inte klarar av mitt mål.

/Hörs

Antal kommentarer: 2

Johan Hedlund

Sicken kärleksförklaring!
Vackert!!
Nu håller vi tummarna för att du fixar tiden i höst så att du kan sätta nya omöjliga mål.


Anders Larvia

Tack Johan 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Florida 140.6?



Hej!

Ta aldrig några beslut i vredesmod – heter det. Har lagt till ”eller hungrig”. Tagit en vecka off all träning och låtit resultatet, eller brist på resultat smälta in. Motivationsbrist är något som jag saknar, har aldrig i mitt liv känt att jag inte vill prestera eller träna inför något. Dagar då jag inte har med min träningsväska är en förlorad dag. Kan låta tragiskt men så är det. Är uppriktigt olycklig då jag fick min andra stolpe ut 2017. Vore det en normal idrott så har man ett nytt race runt hörnet men Ironmans kan man inte göra särskilt ofta, max 2-3 per år om man siktar på vettiga resultat. Har enligt mitt sätt se på det bara en chans till under 2017 innan det är dags vända blad för en ny säsong med allt vad det innebär.

I skrivande stund letar jag alltså ett race. Kriterierna för detta är att det är efter September månad och att det är en Ironman tävling. Ska helst inte vara galet varmt eller oseriöst kuperat heller då jag inte har möjlighet träna på det. Har fått Barcelona rekommenderat men av olika skäl inte sugen på det. Sneglat på Arizona & Cozumel men tanken på vara borta en vecka lockar inte heller… Florida är mest sannolikt i dagsläget.

En sak är dock säker. Ska träna igång nu igen lite försiktigt, se om kroppen svarar. Sedan vill jag köra nåt kort & hårt lopp i stil med Åhlatriaden och kanske nån Olympisk tävling. Sedan blir det full fokus på Tjörn. Ett race jag aldrig kört då det ligger veckan efter Kalmar. Ska enligt utsago vara ett av Sveriges absolut bästa arrangerade lopp och verkar ha en bantyp som passar mig.

Är det någon som vet sig med en kul sommartävling nära Halland i sommar så tipsa gärna. Samt även om ni har en god eller dålig erfarenhet kring de Race som ligger i Ironmankalendern under slutet September, Oktober & November. Bara tipsa här på Facebook!

By the way – Hoppas ingen missade Patrik Nilssons race i Frankfurt. För att vara så ung är det särskilt imponerande hur han kan & vågar köra sitt race hela vägen och slutar som 3:a på EM efter en sinnessjuk 2:40h marathon i den värmen, 33-35 grader. Vilken superstjärna och fantastiskt kul följa honom & Åsa Lundströms framfart på Hawaii i oktober!

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Semester mode


Sommar. Semester. Ledighet. Noll krav på att prestera nånting. Det är jag fan värd efter ett turbulent och hektiskt år på jobbet som tagit mer energi än vad det gett. Har sakta men säkert börjat komma in i semester lunket på allvar vilket också avspeglas i produktiviteten här på bloggen och tyvärr lite i träningen också. Hjärnan går på lågvarv och klarar med nöd och näppe av att översätta minuter till sekunder under tiden jag springer. Just nu är mina största bekymmer vilka skor jag ska springa i, om jag ska träna på morgonen eller på eftermiddagen, vilken podd jag ska lyssna på och om jag ska ta en Staropramen eller Brooklyn efter avslutat träningspass. Svåra val. Egentligen hade jag tänkt å börja förbereda mig lite inför nästa termin redan nu i sommar, kolla igenom lite derivator och integraler som jag inte undervisat i på flera år, men vafan, orka. Just nu är det tillräckligt jobbigt att sträckse serier på Netflix, bara ordet matematik gör att hjärnan stänger av sig själv per automatik. Ibland är det jobbigt att inte göra nånting.


Förra sommaren var jag sjukt taggad att träna både hårt och mycket och gjorde så också men i år har jag inte riktigt haft samma målmedvetna driv. Tex har jag inte kört ett enda dubbelpass hittills i sommar även fast tiden för både det och återhämtning däremellan har funnits. Har väl börjat inse att det inte alltid är den som tränar mest som vinner utan att det gäller å träna smart också. Just nu är jag faktiskt mest glad över att jag kan träna någorlunda seriöst utan att gå sönder. Att hålla sig hel blir viktigare och viktigare för varje år, ju äldre jag blir, nästan viktigare än jakten på nya PB:n. För jag vill kunna springa varje dag även när jag blir äldre. Det betyder dock inte att jag nöjer mig med att mysjogga runt kvarteret och pillar navelludd resten av dyngets timmar. Jag tränar på som vanligt, varken mer eller mindre. Jag springer mina 12-13mil i veckan och är ganska nöjd med det just nu. 

Hälsenan är som den är. Jag tänkte ju pausa fartträningen ett tag för att se om det skulle hjälpa. Det gick sådär. Tror jag klarade två dagar innan jag var på’t igen. Just nu håller den sig i schack åtminstone men det är ganska uppenbart att farten är ett av problemen. Häromdagen sprang jag ett relativt hårt fartpass på 3 x (5min – 3min – 1min) och direkt jag bytte till racedojor så gav sig hälsenan till känna och började ömma. Det blev i alla fall inte värre, kunde springa två lugna distansmil dagen efter utan känningar eller bekymmer. It is what it is.

Här uppe i norr har sommaren lyst med sin frånvaro mer än några enstaka dagar med sommarvärme men jag klagar egentligen inte. Har kommit underfund med att sommaren inte riktigt är min påse. Alltså sommarlöpning. Sommaren i övrigt är det inget fel på, det är det bästa som finns men att springa på sommaren är inte alltid det roligaste. Visst, splits, linne och tartan eller nercabbat en tidig sommarmorgon i ljus och värme är ju inte det sämsta, jämfört med snöstorm och stelfruset snor i ansiktet är det ju rena rama paradiset men får jag välja så föredrar jag nog ändå långa tights och vantar därför att jag får ut så mycket mer av min löpning då jämfört med när termometern visar tvåsiffrigt. Jag tycker ofta att många pass nu på sommaren är orimligt ansträngande och benen känns ofta sega som knäck trots att dom egentligen är rätt fräscha. Det är jobbigt att andas och jag svettas som en gris. Solen gör mig bara irriterad och varje fartökning känns som ett 1500m lopp. Denna nyupptäckta vetskap om mig själv är nog också en av anledningarna till att jag inte riktigt har orkat med dubbelpass eller kört ännu mer trots ledighet. Men ska man bara rekreationsspringa så finns det ju inget bättre än sommarlöpning, barkaka på nån fin skogsstig i stekande sol. Å andra sidan springer jag inte primärt i rekreationssyfte så det hjälper mig ju inte så mycket.

Som ett led i att ta hand om hälsenan bättre köpte jag ett par nya mängdskor förra veckan, inga racepjuck som brukar vara det vanliga utan ett par stadigare pjäser med rejäl dämpning och hög drop. Nike Pegasus 34 i den snygga Breaking2 blå färgen. Egentligen ville jag köpa tävlingsskon Zoom Fly, eller ännu hellre Vaporfly 4% skon som ju är det närmaste man kan komma den sko som Eliud Kipchoge sprang 2.00.25 i men varken hälsena eller plånbok skulle nog ha blivit gladare av det så därför fick det bli Pegasus. 

Har sprungit 7mil hittills med dom och måste säga att det är precis vad jag behöver. En tjocksko helt enkelt men samtidigt är dom rätt så smidiga för att väga nästan 300g. Har testat både fartökningar och intervaller och det har funkat helt okej men framförallt så märker jag att fötter, vader och hälsenor inte tar lika mycket stryk som när jag springer med mina vanliga distanspjuck; New Balance 1500, Salming Distance och Adidas Adios. Så det här kan nog vara min bäst spenderade tusenlapp någonsin. En annan fördel är ju att när man väl tar på sig tunnare skor så blir det en markant skillnad jämfört med när man hela tiden springer i mer eller mindre lätta skor. Raceskorna känns verkligen som raceskor och det har jag saknat.

På tävlingsfronten är det ganska lugnt för tillfället. Just nu vill jag bara träna på som vanligt och hålla mig så pass hel att jag kan komma igång med långa långpass och snabba fartpass på allvar igen. Tävlingarna får vänta men jag har redan börjat planera upp hösten och hoppas på att jag kan tävla mig i sub 2.50 form:

7 augusti: Löparnas kväll 5000m bana
12 augusti: Tavelsjö halvmarathon
3 september: Umemilen
9 september: Stockholm Halvmarathon
24 september: BMW Berlin Marathon

Förhoppningsvis blir det en tur till fjällen i år också i slutet av sommaren men det primära är sub 2.50 i Berlin, helst under 2.48.48. Det har stått högst upp på min lista i 2 år nu så det vore ju fan om det inte skulle gå. En annan sak som har stått nästan lika högt på samma lista är se Brad Paisley live and kickin’ och om ett par veckor är det äntligen dags för det. Just nu är jag nästan mer taggad på det än sub 2.50. Först på Furuvik i Gävle och dagen efter i Stockholm. Måste införskaffa mig en riktigt cowboyhatt till dess så det blir nog inga Nike Vaporfly den här månaden.

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Anders

Enda matten som behövs är 3:59/km. Lycka till i Berlin.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Klagenfurt – Race Review 2017


Hej!

Det var lite av en chansning köra Klagenfurt. Ni som läste förra inlägget vet att jag fick eller drog upp en redan svag länk/skada i vaden. En s.k. gubbvad var ett faktum. Har haft känningar där tidigare men denna gång blev det allvarligare och kunde inte löpträna som jag borde under den sista månaden före race. En av mina största styrkor eller talanger är att jag på väldigt kort tid kan komma i form. Tyvärr går det åt andra hållet också. Har inte i modern tid testat på det så det var värt ett försök. Strunta i Klagenfurt för att köra Kalmar istället var heller inget alternativ. Gjorde det bästa av saken och startade. Det festliga var att det enda som inte krampade eller gjorde ont sista 18km på löpningarna var just höger vadmuskel…

Kommer inte skriva en lång race report då jag anser det finns tillräckligt många berättelser där skribenten berättar hur bra simningen & cyklingen gick men ”tyvärr” hände nåt efter 1h på löpningen och där tog jakten på den åtråvärda Kona slotten slut. Tänkte däremot snabbt ge tävlingen en snabb recension för er som är sugna på signa på inför 2018.

Klagenfurt, Österrike är en förtrollad plats. Vackert så det gör ont och människorna här är trevliga. Staden är en turiststad men de försöker inte lura besökarna på pengar utan det är relativt billigt i europeiska mått. Hatar man Nirvana finns massvis med charmiga Hostels att bo på hyfsat nära race center, dock behöver man en hyrbil. Ta med barnen fungerar utmärkt så det finns massvis med somriga aktiviteter hitta på. Sjön är varm och det är stränder & bryggor överallt. Stor risk för att det är varmt på tävlingsdagen. Vi hade superväder men om solen är framme blir det hett. Vi hade 20-22 grader mestadels mulet, lite vind & stundtals sipprande regn.

Tävlingen i sig då?

Simningen är i sötvatten, klar men relativt varm så finns viss risk för våtdräktsförbud. Vi ”klarade” oss precis. Swimskin är inte att föredra i sötvatten på en hel Ironman. Det tar inte bara längre tid genomföra utan suger även mer energi ur kroppen då man tappar mycket av sitt vattenläge. Testa får ni se i er lokala sjö. Klagenfurt är ett av världens största lopp mätt i antal deltagare så även om det är rolling start samt masstart i Fast Wave (300 pers) så var det stökigt och bråkigt i vattnet. Inför 2017 var banan omgjord något för att vara på korrekt distans, detta gällde även simningen så några supertider blir det inte längre. Första 3000 meter är i sjön, avslutande 900 i en smal kanal som påminner om Djurgårdskanalen i Stockholm.

Cyklingen har två loops på en vacker ondulerad bana som innehåller tre ganska elaka backar. Vad som gör tiderna snabba är väldigt långa utförspartier samt mesiga domare. Tävlingen lockar till sig duktiga cyklister och pga det stora antalet som startar blir det svårt om inte omöjligt för deltagarna separera sig. De ständiga kullarna gör att fälten dras ihop och dras ut så visst överseende är väl ok men jag såg inte en enda deltagare få penalty och då låg många i min närhet direkt på framförvarandes hjul under långa platta sträckor. Helt klart ett underbetyg och när det handlar om tätklungor som slåss om slots samt medaljer är det katastrof. Värst var damproffsen som jag passerade på vägen som gärna åkte bakom starka herrar från AG eliten som drog förbi. Hon som senare vann hade sina fina löpben att tacka för det. Alltså snabb bana i tid mätt men absolut tuff. Hade flera 4-7 minutare i 310-330 watt (min tröskel) för ta mig över diverse kullar och hålla eventuella förföljare borta. De hade ändrat på en vändpunkt så 180km stämmer rätt bra, 1600 höjdmeter.

Löpningen är platt och har två loops även den. Varierande och lättlöpt, påminner faktiskt en hel del om Kalmar. Bra publikstöd längs många partier. Vi hade som sagt bra förhållanden men kan tänka mig den kan bli ganska varm om solen tittar fram. En av de absolut bästa löpsträckorna jag sprungit på. Speciellt då jag hatar korta loops & upprepningar. 2-3 loops är idealiskt. Målgången är helt sjukt bra, får alla känna sig som världsstjärnor. Det enda som höll mina tårar tillbaka var min sopiga måltid.

Slutsats: Som de flesta andra europeiska race i juli, värmen är ett orosmoment. Gillar man stora spektakulära race med påkostade expon och mängder av triatleter som invaderar stan så är detta ditt race. Förvänta dig dock inget snällt eller rättvist lopp, banan är tuff och folk är duktiga. Lägstanivån i den här delen av europa är hög, får oss svenskar se rätt alldagliga ut. Ganska få slots till Kona, 45 stycken men det var många roll downs för de äldre herrarna. 35-39 samt uppåt. Var ofta 6-7st per grupp som tackade nej eller inte dök upp. Tiderna här liknar Kalmar så inget ställe där de delar ut personbästa på heller även om det är snabbt. Min dom är – ett absolut måste trots allt om man är en Ironmannörd som jag är, men ärligt talat så är fortfarande Kalmar i denna kategori minst lika bra och bra mycket enklare åka till som svensk. Dessutom slipper man den sydeuropeiska hettan. Best guess, jag kommer tillbaka hit.

Ni hittar mina resultat & kartor över loppet på Strava eller Ironman.com

Ciao!

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kanske ditt sommarmål?


Monkeybar, eller armgång, är tungt. Jättetungt till och med, eftersom du måste hänga i en hand i taget, och det är ta mig tusan ingen barnlek. Eller jo, det är ju precis det det är! Min son är grym på armgång. Kanske för att han har gjort det mer än jag och kanske för att han inte har en barlast mitt på kroppen som heter kurvor, kanske en kombination. Oavsett så är han bättre än jag på armgång. Det är långt ifrån alla gym som har en armgångsstege i taket, men de flesta utegym har det, så passa på att tränaa på det här i sommar! Det är grymt bra träning och roligt att träna på.

Lycka till!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in