En månad kvar
Jag är tillbaka på jobbet efter åtta veckors ledighet med allt vad det innebär. Det tar emot å erkänna men det är ganska skönt att ha börjat jobba igen. Eller nej förresten, jag tar tillbaka det, vad jag egentligen menar är att det är rätt så skönt att vara tillbaka i vanliga rutiner igen. Ni vet, gå å lägga sig i tid på kvällarna, äta som vanligt, inte dricka öl varje dag och få lite intellektuell stimulans. Den senaste veckan har dock vart sjukt jobbig som alltid; allt sorl, alla ljud, allt prat, allt som ska göras, hjärnan har gått på högvarv och knappt kunnat varva ner på kvällarna. Då har löpningen vart ännu viktigare än vanligt, min ventil för att hantera alla dessa intryck.
I helgen var jag i fjällen och sprang och det var ett skönt miljöombyte, det börjar nästan bli en årlig tradition numera. Jämtlandstriangeln runt även i år. Storulvån – Sylarna – Blåhammaren. Tyvärr prickade vi in den absolut sämsta helgen vädermässigt och fick stå ut med regn, regn och ännu mera regn åsså lite motvind på det, så det blev tyvärr inga bilder på varken renar eller vyer, hade liksom ingen lust att hala fram telefonen och börja fota när jag knappt kunde röra fingrarna. Under själva löpningen tyckte jag stundtals att det mesta bara var bedrövligt och förbannade mig själv för att jag gått med på det här men jävlar vad skönt det var att komma i mål och få njuta av en trerätters meny och kall öl, kände mig duktigare än vanligt så nu i efterhand är jag rätt glad att vi ändå sprang hela triangeln och trotsade vädrets makter. 39,3km på drygt fyra timmar. Lederna bestod dock mest av gegga vilket gjorde det ännu jobbigare än normalt och alla spänger var snorhala men det gick, jag överlevde och klarade mig undan båda stukningar och frakturer och ramlade bara 5-6 gånger. Men satan vad träningsvärk jag har haft dom senaste dagarna. Låren har vart helt trasiga, nästan ännu värre än efter en mara, har knappt kunnat gå nedför trapporna på jobbet. Totalt tog vi bara drygt en kvarts paus för dricka och energi jämfört med dryga timmen förra året vilket skvallrar en del om den bedrövliga vädret.
Hälsenan höll i alla fall ihop och just nu är jag ganska övertygad om att den kommer att hålla för Berlin Marathon om en månad, det stora frågetecknet är dock farten. Direkt jag försöker mig på att springa lite snabbare så börjar hälsenan att protestera. Förra veckan fick lite hybris och gjord ett försök på korta intervaller i överfart, fyrhundringar ner till hundringar. Det gick sådär. Kände ingenting under löpningen men däremot dagen efter. Så just nu är jag ganska osäker på vad som är en rimlig målsättning, PB eller bara att ta mig i mål? Uthålligheten har jag men däremot känner jag mig ganska temposvag just nu, marafart blir jobbigt redan efter några kilometrar. Jag vet att mycket fortfarande kan hända och att det faktiskt är en hel månad kvar, men jag börjar ändå bli lite orolig. Det är ju sub 2.50 som är målet, ingenting annat och just nu är jag definitivt inte i nån sub2.50 form.
Men jag ska i alla fall försöka tävla mig i form med början nästa vecka och hoppas på att det ska göra underverk för både form och fart. Dessutom blir det ett bra tillfälle att testa hälsenan i skarpt läge så jag vet vad jag kan förvänta mig i Berlin, om den håller eller inte. Trots att jag inte kunnat springa särskilt fort dom senaste veckorna så ska det bli sjukt kul med lite lopp igen, å kanske kan jag överraska mig själv nu när jag inte har några förväntningar på mig själv. Först blir det Umemilen första helgen i september och veckan efter Stockholm Halvmarathon. Ifjol gick ju båda dom loppen åt h-e, i Umeå joggade jag i mål på 43min efter ett hugg i vaden tidigt i loppet och i Stockholm klarade jag knappt av att hålla marfarten. Men trots det så blev det ju ändå PB i Berlin två veckor senare så med det i åtanke så kommer jag inte gräva ner mig om det går åt skogen igen nu i höst, men det är klart att det vore najs med ett kvitto på att det går åt rätt håll. Framförallt ska det bli sjukt kul med Umemilen, jag som normalt hatar millopp ser faktiskt fram emot att få omfamna mjölksyran och kanske kröna det med ett PB på milen. Vore kul om fler fick upp ögonen för det loppet än vi norrlänningar. Visst, det är inte Midnattsloppet publik runt Nydalasjön och Ume är inte Stockholm men det är fan så mycket plattare än Södermalm och inga backar whatsoever. Så alla ni som dreglar efter ett nytt pers på milen, kom upp till Umeå och spring nästa helg, det är nästan PB garanti.
Den kommande veckan är målet att komma tillbaka i normal träning igen dvs 13-14mil i mängd och ett par fart/tröskelpass. Jag har inte gått och kollat upp hälsenan som jag tänkte eftersom jag känt att det gått åt rätt håll den senaste tiden. Den minskade mängden och frånvaron av fart tillsammans med alla excentriska tåhävningar och foamrollande har ändå vart tillräckligt för att jag ska våga mig på att gå tillbaka i normal träning igen. Sen återstår det å se om det har vart tillräckligt men jag är hoppfull. Kan jag få till ett par veckors bra träning så skulle jag bli så mycket lugnare inför den stundande maran. Trots den distansjunkie som jag är, så längtar jag just nu efter att få bli trött i hjärta och lungor igen, känna blodsmaken i munnen, mjölksyran i låren och framförallt efter att få snöra på mig lite tunnare skor och springa så pass fort att jag inte kan heja på alla bekanta som cyklar förbi mig. Sen räknar jag stenhårt med att boosten som alltid brukar komma med höstens intåg – när temperaturen lägger sig och luften övergår från kvalmig till krispig – ska göra underverk för formen och flera sekunder på kommande lopp. Även fast det är sorgligt att sommaren är slut så är det rätt najs med höst ändå, särskilt för oss löpare, för det är ju nu vi ska få skörda frukterna av allt slit vi lagt ner under året. PB it is!
/Hörs
