Ett par skor


Jag känner mig stressad. Stressad över att kanske missa Ultravasan. Och även Berlin Marathon senare i höst. Asics utmaningarna får ju vi i teamet betalda. Om jag själv hade lagt ut 1500kr i anmälningsavgift så hade jag garanterat vart ännu mer stressad. Inte nog med att eventuellt missa ett lopp man sett fram emot, det är lika smärtsamt att se pengarna försvinna. Dom stora loppen idag är ju inte direkt gratis. Det får mig att fundera. Fundera kring vart löpning som motionsform är på väg.

Trenden verkar vara att den grupp i samhället som har det ganska gott ställt med en stark köpkraft allt mer lägger beslag på löpningen som ”sin” vilket i sin tur riskerar att exkludera andra grupper. Inom denna grupp, vi kan kalla den för medelklassen, verkar det också finnas stora sociala värden i att springa. Genom att träna och visa upp det skapar man sig en identitet i olika sociala sammanhang. Ungefär den roll som golf, tennis och segling tidigare har haft men med skillnaden att vi nu har instagram, facebook, bloggar och youtube att visa upp det på. Vilka är det egentligen som springer alla lopp och tränar med olika löpargrupper? Min gissning är att det finns vissa grupper som är överrepresenterade (media och reklamfolk, chefer, näringsliv, projektledare, tjänstemän, akademiker mfl) och andra som är underrepresenterade (arbetslösa, sjukskrivna, industriarbetare, nyanlända, lågutbildade, serviceyrken mfl). Det verkar som om de allra flesta människor idag är införstådda i folkhälsoproblematiken och också medvetna om hälsoeffekterna som löpningen medför. Därför finns det en fara i att vissa grupper är underrepresenterade och inte attraheras av löpning som motionsform.

Löpning beskrivs ofta som den enklaste och mest tillgängliga motionsformen. Allt som behövs är ett par skor, sen är det bara sticka ut och kuta. När som helst. Var som helst. Det är en sanning med viss modifikation. Visst kommer man långt på ett par skor och sin gamla hoodie men sanningen är ändå att löpning är en prylsport. Överallt läser man att det inte räcker med ett par skor om man springer ett par gånger i veckan, då uppmanas man komplettera sina mängdskor med ett par lättare tävlingsskor. Gärna köpa dubbskor till vintern också. GPS klocka är för de flesta självklart att springa med. Likaså kompressionstights och kompressionsstrumpor. En jacka som andas och transporterar bort svett är ju ett måste. Ett underställ i merinoull på vintern måste man också ha. 

Men det verkar inte räcka med att bara träna och köpa en massa prylar och instagrama det. Det är loppen som räknas. Helst marathon. Gärna New York, Tokyo eller nån av dom andra stora. Det bör finnas med på varje CV. Lopp som kostar en del. Jag har vart över och sprungit New York två gånger för näsintill ockerpriser. Men marknaden bestämmer. Frågan om tider på olika distanser är högst relevant för oss löpare. Och för att få en officiell tid på en kontrollmätt bana måste man ju springa dessa olika lopp. Vi har alltid ett nästa lopp som vi tränar till.

Jag, som alla andra, bidrar till att upprätthålla denna ordning. Jag har typ femtio par skor hemma i garderoben, en byrå full med t-shirts från lopp som jag aldrig använder. Jag instagramar och fejsbookar om löpning för att det har ett socialt värde. Jag kostar på mig att springa i New York och Paris och tycker det är självklart att byta skor varje säsong. Nu när jag är skadad har jag gått till naprapat fem gånger som inte direkt är gratis och dessutom kostat på mig stötvågsbehandling. Det viktigaste på mitt CV är inte mina tidigare jobb eller hur många högskolepoäng jag har utan snarare mina ideella engagemang och det faktum att jag springer marathon. Det säger mer om vem jag är idag än att jag har sommarjobbat åt kommunen.

Folk blir fetare och fetare, sover sämre, är mer stressade, äter för mycket socker och mår allmänt sämre idag jämfört med för ett tiotal år sen. De som verkligen skulle behöva röra på sig mer lockas inte av löpning för att löpningen inte tillhör dem. Löpning tillhör medelklassen. Och vi som redan är en del av denna gemenskap springer ännu längre, ännu fortare, fler lopp än någonsin, köper mer skor och kläder än vi behöver och instagramar skamlöst alla vara träningspass. Löpningen har tagit klivit in i finrummet och blivit en klassfråga för oss som springer på motionsnivå. Det är förståligt att man inte lockas av löpning om man känner sig exkluderad bara för att man inte har råd med tio par skor, kompressionstights eller anmälningsavgifter. Det här är ingen politiskt statement utan bara en stilla reflektion kring vart löpningen är på väg. Mitt liberala hjärta hade önskat att löpningen fanns till för alla.

För övrigt är jag lite mindre stressad nu än tidigare. Imorse sprang jag 9km på asfalt med en bra känsla och kände för första gången på länge att det kanske kan bli en Ultravasa trots allt.

/Hörs

Dagens låt: tänker tillbaka på alla konserter jag sett. Det har blivit några genom åren. Många stora hjältar som bockats av, många som fortfarande återstår och ännu fler som jag aldrig kommer få se live. Vissa låtar glömmer man aldrig, känslan att få höra den live för första gången efter månader eller år av repeat på cd spelaren. Det här är ett sånt minne.

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 2

Malin Bolte

Bra skrivit, det har tyvärr alltid varit så att det skiljer på träning i olika socialgrupper. Det jag slåss av är att mga motionärer blivit elitmotionärer och kylftan blir större o större mellan de inaktiva och aktiva. Många lopp blir en klassfråga då de är väldigt dyra och så blir det när efterfrågan är stor. Önskar verkligen att alla i samhället hittade sin form av träning som passar just dem. Tänk så mkt bättre alla skulle må, mindre sjukdomar, mindre läkemedel, mindre sjukskrivning,etc etc.
Trist med din skada, lycka till, du är grym!
Malin


Frida Michold

Många kloka ord här. Bra skrivet!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

The Man Cold


med002

Åkte på en förkylning förra veckan. Jag som aldrig är sjuk. Och med aldrig så menar jag verkligen aldrig. Senast jag var riktigt sjuk och sängliggande var 14 november 2004. Mer än ett årtionde sen alltså. Nu var det förvisso en ganska lindrig förkylning, men det spelar mindre roll, tror alltid att jag ska dö eftersom jag aldrig är sjuk. Ett par dagars ofrivillig träningsvila blev resultatet. Stack ut och sprang så fort hostan och den onda halsen gått över men förvärrade nog bara det hela med det. Har t.o.m saknat crosstrainern vilket jag aldrig trodde skulle ske.

Idag är första dagen som jag känner mig någorlunda pigg och fräsch även om jag fortfarande är lite snuvig. Gårdagens intervaller på crosstrainer var ingen höjdare. Som om det inte räckte med att man normalt sett badar i svett när man trampar runt på den där saken så rann snoken lika mycket. Tror jag gjorde av med en hel såndär tjock pappersrulle som finns på gymmen. Inte så fräscht. Hade det vart ombytta roller sån hade jag förmodligen skällt ut vederbörande person för att hen var på gymmet och smittade ner alla oss andra. 

Humöret går upp och ner. Ibland känner jag mig nöjd och hoppfull över att ha sprungit 7km, andra dagar bara frustrerad och arg över att knä-helvetet aldrig verkar vilja bli bra. Som längst har jag sprungit i 43min och 30 sek utan smärta eller känningar. Kände förvisso av en viss smärta senare på kvällen när jag böjde benet men inte på samma nivå som tidigare och inte under själva löpningen. Det släppte också ganska fort. Formen däremot är ju allt annat än bra. Jag hoppas verkligen att det beror på att jag trotsade förkylningen och körde på lite för tidigt, för under dom där 43 minutrarna fick jag stanna 3 gånger för att hämta andan och dessutom gå upp för en uppförsbacke. 5.30-fart på slutet kändes överjävligt jobbigt.

Löpning i 35-40min funkar bra just nu vad jag kan bedöma. Har inte känt smärta i samband med löpning på över 2 veckor nu. Den här veckan ska jag öka frekvensen på passen och springa flera dagar på rad. Kanske är det rimligt å tro att 10km utan smärta ska vara möjligt nästa vecka. 60min är drömmen. Börjar också mentalt ställa in mig på att tiden kanske är för knapp för att hinna bli helt bra till Ultravasan. Än har jag inte gett upp men med tanke på den usla formen känns det som om det behövs åtminstone ett par långpass innan för att överhuvudtaget överleva. Frågan är om det är realistiskt i dagsläget…

/Hörs

Dagens låt: i brist på skivtorka just nu får 2014 års bästa album duga som lyssning även sommaren 2015. Bra skit från svenska Work of Art som tar 80-talet in i 10-talet på ett förtjänstfullt sätt. 

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack för peppen coach, så länge det går framåt är jag hoppfull!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Semesterträning del 2


Ja, det blir inte mycket bloggat så här på semestern. Jag är inte en duktig ledighetsbloggare, dels eftersom jag sällan är inomhus när det är semester och dels för att jag inte har datorn framme. Dessutom har jag inte tränat så flitigt som jag brukar. Jag brukar köra varannan-dag-principen (en dag träning, en dag inte träning), men den här gången har det inte blivit så. Jag har inte haft inspiration och känt mig lite trött. Därför har jag vilat mer och tränat lite mindre. Ett träningspass förra veckan blev dessutom utbytt mot att gräva och dra bort ett buskage tillsammans med pappa och sambon. Jobbigt nog, kan jag berätta. Dessutom fick jag en stor blåsa mitt i näven.

Ett par dagar senare var det dags för ett riktigt träningpass. Jag hittade på en egen WOD som var så jobbig att jag nästan kräktes lite bland ormbunkarna. Jag fick som tur var lite sällskap av en ovanligt fjädrig träningskompis. Hon kvackade högljutt åt mig när jag körde thrusters. Jag förstår henne – det är ju helt vidrigt!

Förra veckan tog jag ett par dagar i Stockholm och passade på att träna på Nordic med mina älskade OBS:are. Lika kul som alltid, även om torsdagen bjöd på 2×1000 meter löpning. Fy tusan.

Nu ska jag faktiskt ut och hugga tag i coach Jakobs gymnastikprogram. Tjohoj!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

På gång


Nu är jag igång med korta rundor. Gött mos. Fort går det inte. Det är jag och tanterna med plyschbyxor som trängs ihop i spåret. Inget fel med det, men varje gång jag blir ompsrungen av nån överviktig äldre herre med en hund i koppel kan jag skönja ett vänligt leende som signalerar nånting i stil med du är inte så snabb som du ser ut grabben, då vill jag bara skrika ”jag är ju förfan skadad, jag bara rehabjoggar” rakt ut så alla hör och förstår. Som tur var slapp jag den förödmjukelsen just idag. Idag sprang jag med mitt knäband i dryga 30min. Inga känningar i knät. Inga äldre män med kopplad hund. Ingen smärta nu efteråt. Det var jobbigare än jag trott. Förvisso ett par upp-och nerförsbackar som jag försiktigt trippade mig igenom men ändå. Löpning känns ovant.

Hade det här vart för en månad sen hade jag ”friskförklarat” mig själv och gasat på i både fart och tid. Det felet ska jag inte göra om. Så här ser min plan ut – gradvis öka dom korta rundorna så jag fixar 30min (vilket jag gjorde idag), därefter öka frekvensen på antalet korta 30 minuters rundor tills jag kommer upp i normalt antal pass per vecka och därifrån öka längden på passen ett i taget. Parallellt med detta fortsätta jobba med crosstrainern.

Och appropå crosstrainern så börjar jag lessna nånting fruktansvärt på den nu. Jag har haft lite problem med att få upp pulsen nu på slutet till zon5, har testat att både öka motstånd och trampa fortare på lägre motstånd men tycker inte att nånting hjälper, pulsen stannar vid 160 och sen kommer syran. Förutom det har jag heller ingen bra koll på vilken typ av pass man ska köra. Är det bara intervaller som gäller? Och vilken typ av intervaller? Det känns lite meningslöst att stå i 70min på en crosstrainer i pulszon 3, eller har jag fel? Senaste dagarnas träning har sett ut så här:

Lördag: 20min löpning 
Söndag: Crosstrainer 65min + styrka + rehab
Måndag: Crosstrainer 4x4min totalt 45min + rehab + 25min  löpning
Tisdag: Crosstrainer 2x(4x5min) totalt 60min + rehab + styrka
Onsdag: 30min löpning 

När jag tittar på vad jag precis skrivit ovanför blir jag mest bara ledsen. Jag saknar att springa helt enkelt. Hårt och långt. Att vara skadad tar inte direkt fram dom bästa sidorna hos en. Det är ju nu man ska få skörda frukterna av vinterns alla grisiga träningspass, jag pinade mig inte igenom minusgrader och snöslask med snor i ansiktet för att få stå inne på en crosstrainer hela sommaren. En stor anledning till att man orkade med alla tidiga långpass på söndagar och att sticka ut i mörkret varje kväll efter jobbet var ju för att man såg sig själv riva av tusingar på tartan i stekande sol med bar överkropp och splits nu i sommar. 

Det är bara att gilla läget och se det positiva, jag springer ju igen. En sak har jag i alla fall förstått. Jag älskar löpning. Från och med nu ska jag aldrig mera ta den för given, jag ska se till att njuta och uppskatta vartenda löpsteg jag tar från och med idag. Och fortsätta rehaba såklart.

PS! Det verkar råda delade meningar om huruvida stretching av ITB verkligen hjälper mot löparknä, jag har stretchat och stretchat men utan egentliga resultat. En naprapat jag mejlat med sa att det krävs en kraft på 1000 newton för att få till en förändring i senan pga dess struktur. Ändå läser man om folk som säger sig ha blivit av med sina löparknän bara genom att stretcha. Hur hänger det ihop egentligen?

/Hörs

Dagens låt: nu snackar vi en odödlig klassiker. Derek & The Dominos. En hyllning till Pattie Boyd från Eric Clapton strax innan han gick ner sig i heroinmissbruk. Ryktet säger att han i samma veva erbjöds jobbet som gitarrist i The Beatles. Hur som helst ett stycke musikhistoria signerat en av vår tids största gitarrister. Nästan lika bra som Cream. Ännu bättre än The Yardbirds. Fantastisk version med Phil Collins på trummor, Nathan East på bas och Greg Phillinganes på keyboards. Lyssna och njut.

Antal kommentarer: 2

Anders Larvia

Massagen var väl egentligen inte så utförlig, mest på triggerpunkterna i skinkan och längs ITB, dom sa att stötvågen var mer effektiv och kom åt på ett helt annat sätt jämfört med vanlig massage. Men vi har en thai massage hemma i sundsvall som ska vara brutal, man hör folk skrika när man går förbi utanför, det kanske är nåt sånt man ska testa. Eller bara en vanlig massör och ingen naprapat, naprapaterna har ju en tendens att vilja knäcka ryggen mer än att massera.


Anders Larvia

Tack för all input. Kul att du gillar hela Team Asics Daniel, det gör jag också 🙂 Hoppas du också är på fötter snart igen. Cykel har ju aldrig vart min grej riktigt, har ännu svårare att få upp pulsen på den men det kan ju vara värt ett nytt försök. Att cykla i uppförsbacke lär ju garanterat höja pulsen. Tack för tips på massör och läkare Peter och Lars, som det känns just nu är jag på rätt väg men skulle det komma ett nytt bakslag ska jag verkligen kolla upp det. Gävle är ju inte allt för långt bort trots allt. Och i Stockholm är jag titt som tätt också.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nästa Period


Hängig, gammal och slut som artist!

Det sammanfattar min känsla efter tävlingen på Fuerteventura. Tre stycken tävlingar på halva ironmandistansen inom två månader, varav de sista två samma vecka verkar ha tagit ut sin rätt. Inte bara kroppen kändes sliten och ömmade utan även skallen kändes utmärglad. Under samma period tränade jag även en hel del och var på ett renodlat läger. Motivationen verkar jag ha oavsett hur jag känner men självförtroende och träningsglädjen får sig en törn. Försökte med mindre träning och lugnare pass men det blev ändå bara skräp. Precis som med så många andra slitna utövare drabbades jag också av sjukdomar. Barnens baciller är som målsökande missiler. Känner direkt av om immunförsvaret är nere och skickar en B52:a efter en. Är absolut inget fan av antibiotika men det är skrämmande effektivt och jag har inte ”råd” låta kroppen sköta tillfrisknandet då det kan ta flera veckor att bli frisk….

Hade dock formen på gång inför Halmstad men med sviktande hälsa fick jag se mig själv som besegrad tre kilometer in på löpningen. Kändes tråkigt behöva bryta där och då  men visste att jag behövde efterföljande träning mer än ett halvruttet resultat. Fick ett hyfsat kvitto på att cyklingen blivit stabil och simningen hade nått en hyfsad lägstanivå. Springa är min mest naturliga gren så den är jag sällan orolig över även om jag fullkomligt hatar vara i dålig löpform.

Ett par dagar av penicillin och jag var frisk & stark igen. De pass jag gjort sedan dess har känts bra till riktigt bra. Speciellt cykeln som stundtals känns fenomenal och att varje pass blir bättre än det föregående. Försöker inte testa löpbenen i detta skede då jag vill undvika bli för sliten samt hålla mina ”skador” i schack. På en Ironman ska man knappast springa speciellt fort så egentligen skitsamma vad jag springer milen på i dagsläget. Mer intressant ha en stabil & uthållig känsla. 

Fokus kommande veckor blir kort och gott – Mängd!

Love/hate denna period då det stundtals känns som korvstoppning men också befriande ha ett rent samvete då man vet att det gör otroligt gott för formen på en långdistans. Har fortfarande kvalité på schemat men undviker Vo2max i största utsträckning. De hårda pass jag kör ligger närmre min tröskel och intervallerna är relativt långa. Har två veckor kvar innan jag påbörjar min tre veckor långa semester. Mitt arbete tillåter inte riktigt några längre utsvävningar under kontorstid så jag tränar i princip hela kvällarna. Familjen har slagit läger ute i skärgården så dem kan jag ändå inte träffa på vardagarna. 

För er som undrar hur en vecka ser ut för någon som mig denna period så kommer den här…..kommer sannolikt köra några längre utpräglade cykelpass samt löp. Men detta är basen.

Måndagar – Cykel tempo. 3×15-20 mins alt 75-90 mins @ 280-300 watt (HIM intensitet)
Tisdagar – Simning & löpintervaller, 4×3 alt 3x4km.
Onsdagar – Cykel distans 3-4h @ 220-240 watt
Torsdagar – Löpning lätt distans + Cykel tröskel 5×10 alt 4×12 mins @ 325-340 watt. 
Fredagar – Löpning 60-75 mins.
Lördagar – Simning + Löpning distans 21-28 km.
 
Söndagar – Simning + Cykel 3h @ 220-240 watt. 

Förhopppningvis kommer detta resultera i något i hästväg. Har en hyfsad klar plan för hur jag ska köra Kalmar i år. På de tidigare fem försöken inte kört varken snabbt eller smart. Ska jag vara helt ärlig har jag nog inte gjort en bra Ironman ännu. Hawaii 2014 är väl den minst dåliga men de första 18 kilometrarna av löpningen där var katastrof. Börjar tyvärr inse att en Ironman aldrig känns bra utan de är de minst dåliga loppen som är de bra. Men skam den som ger sig. Någongång vill jag känna att jag disponerade perfekt utifrån mina förutsättningar. Om det så är det sista jag gör……

Tänker ännu inte ha något tidsmål men om jag får ut min kapacitet så är 9-9:10h möjligt om det inte blåser åt helvete. Helst vill jag ha halv storm så alla övriga grillas rejält ute på Öland. Har nog en starkare cykeldel än de flesta så tar mindre stryk av tuffa förhållanden. I min bok är det coolare köra fort när alla andra skriver uppsatser om tuffa förhållanden. Man vill vara den som gör det ”omöjliga”. Kolla bara på Jan Frodeno i Frankfurt. Age Groupers dog som flugor medan han sätter barnrekord….. Som en satsande vän till mig sa ”Vet inte om jag ska inspireras eller sluta träna”.

Nelker 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kladdkaka


Okej. Det har blivit lite väl mycket chillande nu på slutet. Värmen har inte gjort det lättare direkt. Samtidigt blir jag lite småirriterad på folk som beklagar sig över hur jobbigt det är att springa i 30-gradig värme. Jag var likadan själv ifjol när de tropiska nätterna hittade upp även till Norrland. När man är skadad hatar man alla som kan springa, därför sticker det lite extra i ögonen när nämnda personer beklagar sig över värmen. Håll käften och var glada för att ni kan springa överhuvudtaget, tänker jag tyst för mig själv. Det är en helt annan grej att stå inne på en crosstrainer medan högsommaren pågår för fullt utanför jämfört med att faktiskt få vara utomhus och springa. Så jag tycker faktiskt att jag gjort mig förtjänt av att få spy lite galla och vara bitter. Men också att få ligga med fötterna i gräset, jobba på brännan och slippa crosstrainern.

Som sagt, lite för mycket kladdkaka de senaste dagarna och lite för lite träning. Men nu har jag svalt den sista tuggan och är redo att ta i. Har vart i Stockholm, tillbaka till brottsplatsen. I fredagskväll när jag promenerade hem från Djurgården längs Strandvägen i en fantastisk sommarkväll kom minnena från ASM tillbaka. Stannade till i höjd med Norrmalmstorg och tänkte att det var här skiten började, exakt där högg det till för första gången på utsidan av knät under första varvet och nu över en månad senare dras jag fortfarande med skiten. Borde jag inte ha klivit av ändå? Var det verkligen så smart att pina sig igenom 4mil med ett ont knä? Det blev ju inte ens PB.

Igår testade jag att springa på asfalt. Det gick över förväntan. Ett varv runt Lötsjön i Solna i 30 gradig värme. Kände mig extremt ringrostig, det kändes konstigt att springa. Men skönt såklart. Hade bestämt mig för 20min, inte en sekund längre. Kom ganska exakt 3,83km och direkt efter kändes det barakonstigt att vara klar. 20min är ju inte ens uppvärmning. Under våren låg snittlängden på mina pass på 20km, det är en viss skillnad. Men knät höll och framförallt fick jag inte ont efter som jag alltid fått tidigare, även fast det gått hyggligt att springa tidigare har smärtan alltid kommit som ett brev på posten några timmar senare. Det gjorde den inte igår. Det känns så jävla gött, som ett riktigt stort framsteg.

Idag ska jag ta igen för alla öl som slunkit ner i helgen genom att stå på crosstrainern tills jag ramlar av och imorn ska jag testa att springa igen och hoppas att det fortfarande känns lika bra. Om jag kan få komma igång och springa korta rundor nu i juli så tror jag fortfarande på att Ultravasan ska kunna vara genomförbar. Den mängd och kontinuitet jag haft de senaste åren måste ju ha byggt upp nånting tycket jag.

/Hörs


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in