Ett par skor

Åkte på en förkylning förra veckan. Jag som aldrig är sjuk. Och med aldrig så menar jag verkligen aldrig. Senast jag var riktigt sjuk och sängliggande var 14 november 2004. Mer än ett årtionde sen alltså. Nu var det förvisso en ganska lindrig förkylning, men det spelar mindre roll, tror alltid att jag ska dö eftersom jag aldrig är sjuk. Ett par dagars ofrivillig träningsvila blev resultatet. Stack ut och sprang så fort hostan och den onda halsen gått över men förvärrade nog bara det hela med det. Har t.o.m saknat crosstrainern vilket jag aldrig trodde skulle ske.

Idag är första dagen som jag känner mig någorlunda pigg och fräsch även om jag fortfarande är lite snuvig. Gårdagens intervaller på crosstrainer var ingen höjdare. Som om det inte räckte med att man normalt sett badar i svett när man trampar runt på den där saken så rann snoken lika mycket. Tror jag gjorde av med en hel såndär tjock pappersrulle som finns på gymmen. Inte så fräscht. Hade det vart ombytta roller sån hade jag förmodligen skällt ut vederbörande person för att hen var på gymmet och smittade ner alla oss andra. 

Humöret går upp och ner. Ibland känner jag mig nöjd och hoppfull över att ha sprungit 7km, andra dagar bara frustrerad och arg över att knä-helvetet aldrig verkar vilja bli bra. Som längst har jag sprungit i 43min och 30 sek utan smärta eller känningar. Kände förvisso av en viss smärta senare på kvällen när jag böjde benet men inte på samma nivå som tidigare och inte under själva löpningen. Det släppte också ganska fort. Formen däremot är ju allt annat än bra. Jag hoppas verkligen att det beror på att jag trotsade förkylningen och körde på lite för tidigt, för under dom där 43 minutrarna fick jag stanna 3 gånger för att hämta andan och dessutom gå upp för en uppförsbacke. 5.30-fart på slutet kändes överjävligt jobbigt.

Löpning i 35-40min funkar bra just nu vad jag kan bedöma. Har inte känt smärta i samband med löpning på över 2 veckor nu. Den här veckan ska jag öka frekvensen på passen och springa flera dagar på rad. Kanske är det rimligt å tro att 10km utan smärta ska vara möjligt nästa vecka. 60min är drömmen. Börjar också mentalt ställa in mig på att tiden kanske är för knapp för att hinna bli helt bra till Ultravasan. Än har jag inte gett upp men med tanke på den usla formen känns det som om det behövs åtminstone ett par långpass innan för att överhuvudtaget överleva. Frågan är om det är realistiskt i dagsläget…

/Hörs

Dagens låt: i brist på skivtorka just nu får 2014 års bästa album duga som lyssning även sommaren 2015. Bra skit från svenska Work of Art som tar 80-talet in i 10-talet på ett förtjänstfullt sätt. 

Nu är jag igång med korta rundor. Gött mos. Fort går det inte. Det är jag och tanterna med plyschbyxor som trängs ihop i spåret. Inget fel med det, men varje gång jag blir ompsrungen av nån överviktig äldre herre med en hund i koppel kan jag skönja ett vänligt leende som signalerar nånting i stil med du är inte så snabb som du ser ut grabben, då vill jag bara skrika ”jag är ju förfan skadad, jag bara rehabjoggar” rakt ut så alla hör och förstår. Som tur var slapp jag den förödmjukelsen just idag. Idag sprang jag med mitt knäband i dryga 30min. Inga känningar i knät. Inga äldre män med kopplad hund. Ingen smärta nu efteråt. Det var jobbigare än jag trott. Förvisso ett par upp-och nerförsbackar som jag försiktigt trippade mig igenom men ändå. Löpning känns ovant.

Hade det här vart för en månad sen hade jag ”friskförklarat” mig själv och gasat på i både fart och tid. Det felet ska jag inte göra om. Så här ser min plan ut – gradvis öka dom korta rundorna så jag fixar 30min (vilket jag gjorde idag), därefter öka frekvensen på antalet korta 30 minuters rundor tills jag kommer upp i normalt antal pass per vecka och därifrån öka längden på passen ett i taget. Parallellt med detta fortsätta jobba med crosstrainern.

Och appropå crosstrainern så börjar jag lessna nånting fruktansvärt på den nu. Jag har haft lite problem med att få upp pulsen nu på slutet till zon5, har testat att både öka motstånd och trampa fortare på lägre motstånd men tycker inte att nånting hjälper, pulsen stannar vid 160 och sen kommer syran. Förutom det har jag heller ingen bra koll på vilken typ av pass man ska köra. Är det bara intervaller som gäller? Och vilken typ av intervaller? Det känns lite meningslöst att stå i 70min på en crosstrainer i pulszon 3, eller har jag fel? Senaste dagarnas träning har sett ut så här:

Lördag: 20min löpning 
Söndag: Crosstrainer 65min + styrka + rehab
Måndag: Crosstrainer 4x4min totalt 45min + rehab + 25min  löpning
Tisdag: Crosstrainer 2x(4x5min) totalt 60min + rehab + styrka
Onsdag: 30min löpning 

När jag tittar på vad jag precis skrivit ovanför blir jag mest bara ledsen. Jag saknar att springa helt enkelt. Hårt och långt. Att vara skadad tar inte direkt fram dom bästa sidorna hos en. Det är ju nu man ska få skörda frukterna av vinterns alla grisiga träningspass, jag pinade mig inte igenom minusgrader och snöslask med snor i ansiktet för att få stå inne på en crosstrainer hela sommaren. En stor anledning till att man orkade med alla tidiga långpass på söndagar och att sticka ut i mörkret varje kväll efter jobbet var ju för att man såg sig själv riva av tusingar på tartan i stekande sol med bar överkropp och splits nu i sommar. 

Det är bara att gilla läget och se det positiva, jag springer ju igen. En sak har jag i alla fall förstått. Jag älskar löpning. Från och med nu ska jag aldrig mera ta den för given, jag ska se till att njuta och uppskatta vartenda löpsteg jag tar från och med idag. Och fortsätta rehaba såklart.

PS! Det verkar råda delade meningar om huruvida stretching av ITB verkligen hjälper mot löparknä, jag har stretchat och stretchat men utan egentliga resultat. En naprapat jag mejlat med sa att det krävs en kraft på 1000 newton för att få till en förändring i senan pga dess struktur. Ändå läser man om folk som säger sig ha blivit av med sina löparknän bara genom att stretcha. Hur hänger det ihop egentligen?

/Hörs

Dagens låt: nu snackar vi en odödlig klassiker. Derek & The Dominos. En hyllning till Pattie Boyd från Eric Clapton strax innan han gick ner sig i heroinmissbruk. Ryktet säger att han i samma veva erbjöds jobbet som gitarrist i The Beatles. Hur som helst ett stycke musikhistoria signerat en av vår tids största gitarrister. Nästan lika bra som Cream. Ännu bättre än The Yardbirds. Fantastisk version med Phil Collins på trummor, Nathan East på bas och Greg Phillinganes på keyboards. Lyssna och njut.

Okej. Det har blivit lite väl mycket chillande nu på slutet. Värmen har inte gjort det lättare direkt. Samtidigt blir jag lite småirriterad på folk som beklagar sig över hur jobbigt det är att springa i 30-gradig värme. Jag var likadan själv ifjol när de tropiska nätterna hittade upp även till Norrland. När man är skadad hatar man alla som kan springa, därför sticker det lite extra i ögonen när nämnda personer beklagar sig över värmen. Håll käften och var glada för att ni kan springa överhuvudtaget, tänker jag tyst för mig själv. Det är en helt annan grej att stå inne på en crosstrainer medan högsommaren pågår för fullt utanför jämfört med att faktiskt få vara utomhus och springa. Så jag tycker faktiskt att jag gjort mig förtjänt av att få spy lite galla och vara bitter. Men också att få ligga med fötterna i gräset, jobba på brännan och slippa crosstrainern.

Som sagt, lite för mycket kladdkaka de senaste dagarna och lite för lite träning. Men nu har jag svalt den sista tuggan och är redo att ta i. Har vart i Stockholm, tillbaka till brottsplatsen. I fredagskväll när jag promenerade hem från Djurgården längs Strandvägen i en fantastisk sommarkväll kom minnena från ASM tillbaka. Stannade till i höjd med Norrmalmstorg och tänkte att det var här skiten började, exakt där högg det till för första gången på utsidan av knät under första varvet och nu över en månad senare dras jag fortfarande med skiten. Borde jag inte ha klivit av ändå? Var det verkligen så smart att pina sig igenom 4mil med ett ont knä? Det blev ju inte ens PB.

Igår testade jag att springa på asfalt. Det gick över förväntan. Ett varv runt Lötsjön i Solna i 30 gradig värme. Kände mig extremt ringrostig, det kändes konstigt att springa. Men skönt såklart. Hade bestämt mig för 20min, inte en sekund längre. Kom ganska exakt 3,83km och direkt efter kändes det barakonstigt att vara klar. 20min är ju inte ens uppvärmning. Under våren låg snittlängden på mina pass på 20km, det är en viss skillnad. Men knät höll och framförallt fick jag inte ont efter som jag alltid fått tidigare, även fast det gått hyggligt att springa tidigare har smärtan alltid kommit som ett brev på posten några timmar senare. Det gjorde den inte igår. Det känns så jävla gött, som ett riktigt stort framsteg.

Idag ska jag ta igen för alla öl som slunkit ner i helgen genom att stå på crosstrainern tills jag ramlar av och imorn ska jag testa att springa igen och hoppas att det fortfarande känns lika bra. Om jag kan få komma igång och springa korta rundor nu i juli så tror jag fortfarande på att Ultravasan ska kunna vara genomförbar. Den mängd och kontinuitet jag haft de senaste åren måste ju ha byggt upp nånting tycket jag.

/Hörs

Jag uppskattar verkligen all feedback jag fått på hur jag ska bemästra mitt löparknä. Det är kul att det finns så många hjälpsamma löpare som engagerar sig och tar sig tid att lämna en liten kommentar. Sen kanske jag inte följer alla tips och råd till punkt och pricka men det betyder inte att jag avfärdar det som skrivs. Som signaturen MB skrev så tror jag att man själv känner sin kropp bäst och att det bara är man själv som vet när det är dags att trappa upp eller ner, vila eller öka, söka hjälp eller självbehandla en skada.

Jag känner verkligen att löpvilan gjort mig gott och för det är jag tacksam att så många tagit sig tid att rekommendera, för helt ärligt hade jag nog själv aldrig kommit på tanken att vila en hel vecka. Men jag kände också att en vecka fick räcka, förr eller senare måste man ju våga ta dom första stapplande stegen och det gjorde jag igår. Det var en fantastisk känsla att få springa igen. Det blev varken asfalt, grus eller stigar utan jag tänkte att jag skulle vara lite smart för en gångs skull och börja med ett skonsamt underlag.

Det var en ny upplevelse som jag verkligen kan rekommendera, framförallt som alternativ träning eftersom det kändes extremt skonsamt för knät, men även som kvalitetsträning eftersom pulsen stack iväg som en raket. Totalt blev det 40min löpning på blöt myrmark och jag kände aldrig av knät varken under eller efter löpningen. Däremot var det bland det jobbigaste jag gjort på bra länge, har inte haft så hög puls sen jag gjorde ett maxpulstest för flera år sen, var tvungen att stanna flera gånger för att få ner pulsen. Normalt när jag kör hårda intervaller brukar jag ligga nånstans kring 165 i puls, nu stack den iväg till över 170 på bara nån minut och mjölksyran sprutade ur öronen. Så förutom att komma igång med löpningen igen blev det ett riktigt bra träningspass för pumpen. 

Jag har ju inte haft möjlighet att springa in mina nya Asics Fuji Racer än så länge eftersom jag knappt kunnat ta ett löpsteg sen Stockholm Marathon så det var första gången jag fick snöra på mig dom och dom kändes riktigt sköna. Med dom på fötterna ska det nog vara möjligt att avverka Ultravasans 90km men tyvärr kändes dom inte speciellt nya precis efter.

Det känns riktigt skönt att kroppen höll för 40min löpning även om det var på myr och det inte på nåt sätt kan jämföras med stötarna som knät utsätts för på asfalt. Men det känns ändå som ett steg i rätt riktning. Nästa steg blir att testa en kort runda på asfalt senare i veckan. Ska också försöka få till nåt fler myrpass men det är verkligen utanför min comfort zone och med tanke på hur extremt jobbigt det var så lär det inte bli den här veckan i alla fall, men sommaren är ju lång.

Imorn ska jag tillbaka för en andra stötvågsbehandling. Jag hoppas verkligen att det kommer märkas på spänningarna i ITB och på trigger punkterna att jag både vilat en vecka och dessutom rehabat och stretchat som en galning den senaste veckan. Jag känner mig hoppfull. Planen är att fortsätta med crosstrainern och rehab den här veckan parallellt med att testa hur knät reagerar på lugn och kort asfaltslöpning.

I mitt förra inlägg fick jag rådet att chilla lite och bara njuta av sommaren. Det är svårt när man normalt sett äter, sover, andas och skiter löpning dygnet runt under årets alla dagar, ännu svårare när man dessutom är skadad. Men jag har försökt ta fasta på det rådet och försökt chilla så gott det går och inte tänka på löpning tjugofyra sju.

/Hörs

Dagens låt: Mauro Scocco är aldrig fel, fantastisk version av Jag saknar oss.

Om exakt 20h har jag haft ofrivillig löpvila i exakt en vecka. Det har inte hänt sen…ja, Dackefejden. Eller åtminstone på ett par år, sen förra skadeperioden. Dom som inte vet bättre fnyser säkert åt det men för en löpare är en vecka utan löpning en evighet. Måste erkänna att det var jobbigast dom första dagarna, att mentalt ställa in huvudet på att inte springa men nu när skallen accepterat det och kroppen börjat bli avvänjd från löpning så går det faktiskt helt okej.

Istället har jag stängt in mig på gymmet och köttat crosstrainer, gymmat, rehabat och promenerat som fan. Och appropå promenader. Eller gång. Eller powerwalk som vissa säger. Fy fan vad träligt. Fattar inte hur folk står ut med det som ”träningsform”. Det går ju übersakta, man får inte upp pulsen och allt man vill är att springa istället. Enda anledningen att jag ägnat mig åt timmeslånga promenader är för att jobba på brännan, få lite sol. Det har liksom aldrig vart ett problem tidigare när man ägnat hela somrarna åt att springa. Förra sommaren när det var värmebölja fick jag en riktigt schysst bränna för då var man ju mer eller mindre tvungen att springa i bar överkropp för att överleva, tänkte dock inte på pulsbandet, så jag gick omkring med en bränna likt den i Sällskapsresan hela förra sommaren. Inte så kul men det var åtminstone en solbränna. Det hör ju sommaren till. Åtminstone en schysst bonnbränna men inte ens det har jag. Man blir inte så brun av att stå innte på ett gym flera timmar om dagen. Därför går jag. Och att ligga i en solstol och pressa är liksom inget alternativ eftersom det fortfarande är typ vintertemperaturer ute. I fredags blev det en sväng in till schtaan, trots regn och miserabelt väder var det rätt mycket folk ute på Umes krogar. Brolle spelade tydligen nere vid Kajen också. Satt och huttrade med en öl i handen på Sjöbris uteservering och funderade på om det var juni eller januari. 

Bleka ben. Knappt så man vågar gå i kortbrallor på gymmet. Hemsk känsla.

Tillbaka till crosstrainern. Jag har börjat gilla den. Får upp pulsen rätt bra i motsats till cykel. Det känns som ett helt okej substitut till löpning. Har kommit på att hemligheten är att skippa armarna och dom där handtagen, då blir det ännu mer likt löpning. Idag har jag kört tröskelintervaller, 3x10min i min tröskelpuls och igår körde jag 10x2min och försökte ligga >90% och var helt slut i pumpen efteråt. Trodde faktiskt inte att man kunde simulera känslan av 400-ingar på bana på en crosstrainer. Den största nackdelen är ju att man svettas som en gris. Linnet är ju som en disktrasa efter 5min. Så här såg det ut redan efter uppvärmningen, innan intervallerna.

Inte så fräscht. Dessutom pajjade jag mina Apple hörlurar pga allt svett som trängde in i volymkontrollen. Började undra varför telefonen bytte låt helt random efter ett tag och slog igång voice control innan jag kom på anledningen. Får gå och köpa några lurar som klarar svett lite bättre.

Börjar känna den där sköna känslan av träningsvärk när man vaknar på morgnarna nu. Som jag har längtat. Alla säger att crosstrainer är så skonsamt, men jag har fan träningsvärk i rumpa, lår och vader likt förbannat. Dessutom skön träningsvärk i biceps och latsen och ja, i hela överkroppen av gymmandet. Har på köpet ”återupptäckt” tjusningen med tung styrketräning. Det är en skön känsla att kunna dra iväng tvåsiffrigt i chins, lyfta lite mer än stången i bänkpress och känna att man har lite tryck i armarna.

Imorn har det som sagt gått en vecka utan löpning. Jag har inte haft ont i ITB på flera dagar och kan rulla på foamrollerna utan att skrika av smärta. Har dessutom upptäckt att mina värsta trigger punkter sitter i sätet och dom har jag masserat med hjälp av rulla på en golfboll. Helvette så ont det gjorde i början men nu börjar även det släppa. Känner mig stark. Känns som rehaben och löpvilan gjort nytta. Planen imorn är att testa och ta några stapplande löpsteg men varken på asfalt, grusväg eller stigar utan på ett något mer pulshöjande underlag. Det känns som att kroppen är redo för det nu. Återkommer med rapport.

/Hörs

Dagens låt: Är det nån som förstår känslan av att måsta jobba på en solbränna så är det Brad Paisley.