Ett par skor
Jag känner mig stressad. Stressad över att kanske missa Ultravasan. Och även Berlin Marathon senare i höst. Asics utmaningarna får ju vi i teamet betalda. Om jag själv hade lagt ut 1500kr i anmälningsavgift så hade jag garanterat vart ännu mer stressad. Inte nog med att eventuellt missa ett lopp man sett fram emot, det är lika smärtsamt att se pengarna försvinna. Dom stora loppen idag är ju inte direkt gratis. Det får mig att fundera. Fundera kring vart löpning som motionsform är på väg.
Trenden verkar vara att den grupp i samhället som har det ganska gott ställt med en stark köpkraft allt mer lägger beslag på löpningen som ”sin” vilket i sin tur riskerar att exkludera andra grupper. Inom denna grupp, vi kan kalla den för medelklassen, verkar det också finnas stora sociala värden i att springa. Genom att träna och visa upp det skapar man sig en identitet i olika sociala sammanhang. Ungefär den roll som golf, tennis och segling tidigare har haft men med skillnaden att vi nu har instagram, facebook, bloggar och youtube att visa upp det på. Vilka är det egentligen som springer alla lopp och tränar med olika löpargrupper? Min gissning är att det finns vissa grupper som är överrepresenterade (media och reklamfolk, chefer, näringsliv, projektledare, tjänstemän, akademiker mfl) och andra som är underrepresenterade (arbetslösa, sjukskrivna, industriarbetare, nyanlända, lågutbildade, serviceyrken mfl). Det verkar som om de allra flesta människor idag är införstådda i folkhälsoproblematiken och också medvetna om hälsoeffekterna som löpningen medför. Därför finns det en fara i att vissa grupper är underrepresenterade och inte attraheras av löpning som motionsform.
Löpning beskrivs ofta som den enklaste och mest tillgängliga motionsformen. Allt som behövs är ett par skor, sen är det bara sticka ut och kuta. När som helst. Var som helst. Det är en sanning med viss modifikation. Visst kommer man långt på ett par skor och sin gamla hoodie men sanningen är ändå att löpning är en prylsport. Överallt läser man att det inte räcker med ett par skor om man springer ett par gånger i veckan, då uppmanas man komplettera sina mängdskor med ett par lättare tävlingsskor. Gärna köpa dubbskor till vintern också. GPS klocka är för de flesta självklart att springa med. Likaså kompressionstights och kompressionsstrumpor. En jacka som andas och transporterar bort svett är ju ett måste. Ett underställ i merinoull på vintern måste man också ha.
Men det verkar inte räcka med att bara träna och köpa en massa prylar och instagrama det. Det är loppen som räknas. Helst marathon. Gärna New York, Tokyo eller nån av dom andra stora. Det bör finnas med på varje CV. Lopp som kostar en del. Jag har vart över och sprungit New York två gånger för näsintill ockerpriser. Men marknaden bestämmer. Frågan om tider på olika distanser är högst relevant för oss löpare. Och för att få en officiell tid på en kontrollmätt bana måste man ju springa dessa olika lopp. Vi har alltid ett nästa lopp som vi tränar till.
Jag, som alla andra, bidrar till att upprätthålla denna ordning. Jag har typ femtio par skor hemma i garderoben, en byrå full med t-shirts från lopp som jag aldrig använder. Jag instagramar och fejsbookar om löpning för att det har ett socialt värde. Jag kostar på mig att springa i New York och Paris och tycker det är självklart att byta skor varje säsong. Nu när jag är skadad har jag gått till naprapat fem gånger som inte direkt är gratis och dessutom kostat på mig stötvågsbehandling. Det viktigaste på mitt CV är inte mina tidigare jobb eller hur många högskolepoäng jag har utan snarare mina ideella engagemang och det faktum att jag springer marathon. Det säger mer om vem jag är idag än att jag har sommarjobbat åt kommunen.
Folk blir fetare och fetare, sover sämre, är mer stressade, äter för mycket socker och mår allmänt sämre idag jämfört med för ett tiotal år sen. De som verkligen skulle behöva röra på sig mer lockas inte av löpning för att löpningen inte tillhör dem. Löpning tillhör medelklassen. Och vi som redan är en del av denna gemenskap springer ännu längre, ännu fortare, fler lopp än någonsin, köper mer skor och kläder än vi behöver och instagramar skamlöst alla vara träningspass. Löpningen har tagit klivit in i finrummet och blivit en klassfråga för oss som springer på motionsnivå. Det är förståligt att man inte lockas av löpning om man känner sig exkluderad bara för att man inte har råd med tio par skor, kompressionstights eller anmälningsavgifter. Det här är ingen politiskt statement utan bara en stilla reflektion kring vart löpningen är på väg. Mitt liberala hjärta hade önskat att löpningen fanns till för alla.
För övrigt är jag lite mindre stressad nu än tidigare. Imorse sprang jag 9km på asfalt med en bra känsla och kände för första gången på länge att det kanske kan bli en Ultravasa trots allt.
/Hörs
Dagens låt: tänker tillbaka på alla konserter jag sett. Det har blivit några genom åren. Många stora hjältar som bockats av, många som fortfarande återstår och ännu fler som jag aldrig kommer få se live. Vissa låtar glömmer man aldrig, känslan att få höra den live för första gången efter månader eller år av repeat på cd spelaren. Det här är ett sånt minne.
Antal kommentarer: 2
Malin Bolte
Bra skrivit, det har tyvärr alltid varit så att det skiljer på träning i olika socialgrupper. Det jag slåss av är att mga motionärer blivit elitmotionärer och kylftan blir större o större mellan de inaktiva och aktiva. Många lopp blir en klassfråga då de är väldigt dyra och så blir det när efterfrågan är stor. Önskar verkligen att alla i samhället hittade sin form av träning som passar just dem. Tänk så mkt bättre alla skulle må, mindre sjukdomar, mindre läkemedel, mindre sjukskrivning,etc etc.
Trist med din skada, lycka till, du är grym!
Malin
Frida Michold
Många kloka ord här. Bra skrivet!