Jag uppskattar verkligen all feedback jag fått på hur jag ska bemästra mitt löparknä. Det är kul att det finns så många hjälpsamma löpare som engagerar sig och tar sig tid att lämna en liten kommentar. Sen kanske jag inte följer alla tips och råd till punkt och pricka men det betyder inte att jag avfärdar det som skrivs. Som signaturen MB skrev så tror jag att man själv känner sin kropp bäst och att det bara är man själv som vet när det är dags att trappa upp eller ner, vila eller öka, söka hjälp eller självbehandla en skada.
Jag känner verkligen att löpvilan gjort mig gott och för det är jag tacksam att så många tagit sig tid att rekommendera, för helt ärligt hade jag nog själv aldrig kommit på tanken att vila en hel vecka. Men jag kände också att en vecka fick räcka, förr eller senare måste man ju våga ta dom första stapplande stegen och det gjorde jag igår. Det var en fantastisk känsla att få springa igen. Det blev varken asfalt, grus eller stigar utan jag tänkte att jag skulle vara lite smart för en gångs skull och börja med ett skonsamt underlag.
Det var en ny upplevelse som jag verkligen kan rekommendera, framförallt som alternativ träning eftersom det kändes extremt skonsamt för knät, men även som kvalitetsträning eftersom pulsen stack iväg som en raket. Totalt blev det 40min löpning på blöt myrmark och jag kände aldrig av knät varken under eller efter löpningen. Däremot var det bland det jobbigaste jag gjort på bra länge, har inte haft så hög puls sen jag gjorde ett maxpulstest för flera år sen, var tvungen att stanna flera gånger för att få ner pulsen. Normalt när jag kör hårda intervaller brukar jag ligga nånstans kring 165 i puls, nu stack den iväg till över 170 på bara nån minut och mjölksyran sprutade ur öronen. Så förutom att komma igång med löpningen igen blev det ett riktigt bra träningspass för pumpen.
Jag har ju inte haft möjlighet att springa in mina nya Asics Fuji Racer än så länge eftersom jag knappt kunnat ta ett löpsteg sen Stockholm Marathon så det var första gången jag fick snöra på mig dom och dom kändes riktigt sköna. Med dom på fötterna ska det nog vara möjligt att avverka Ultravasans 90km men tyvärr kändes dom inte speciellt nya precis efter.
Det känns riktigt skönt att kroppen höll för 40min löpning även om det var på myr och det inte på nåt sätt kan jämföras med stötarna som knät utsätts för på asfalt. Men det känns ändå som ett steg i rätt riktning. Nästa steg blir att testa en kort runda på asfalt senare i veckan. Ska också försöka få till nåt fler myrpass men det är verkligen utanför min comfort zone och med tanke på hur extremt jobbigt det var så lär det inte bli den här veckan i alla fall, men sommaren är ju lång.
Imorn ska jag tillbaka för en andra stötvågsbehandling. Jag hoppas verkligen att det kommer märkas på spänningarna i ITB och på trigger punkterna att jag både vilat en vecka och dessutom rehabat och stretchat som en galning den senaste veckan. Jag känner mig hoppfull. Planen är att fortsätta med crosstrainern och rehab den här veckan parallellt med att testa hur knät reagerar på lugn och kort asfaltslöpning.
I mitt förra inlägg fick jag rådet att chilla lite och bara njuta av sommaren. Det är svårt när man normalt sett äter, sover, andas och skiter löpning dygnet runt under årets alla dagar, ännu svårare när man dessutom är skadad. Men jag har försökt ta fasta på det rådet och försökt chilla så gott det går och inte tänka på löpning tjugofyra sju.
/Hörs
Dagens låt: Mauro Scocco är aldrig fel, fantastisk version av Jag saknar oss.
