Semesterträning del 2

Nu är jag igång med korta rundor. Gött mos. Fort går det inte. Det är jag och tanterna med plyschbyxor som trängs ihop i spåret. Inget fel med det, men varje gång jag blir ompsrungen av nån överviktig äldre herre med en hund i koppel kan jag skönja ett vänligt leende som signalerar nånting i stil med du är inte så snabb som du ser ut grabben, då vill jag bara skrika ”jag är ju förfan skadad, jag bara rehabjoggar” rakt ut så alla hör och förstår. Som tur var slapp jag den förödmjukelsen just idag. Idag sprang jag med mitt knäband i dryga 30min. Inga känningar i knät. Inga äldre män med kopplad hund. Ingen smärta nu efteråt. Det var jobbigare än jag trott. Förvisso ett par upp-och nerförsbackar som jag försiktigt trippade mig igenom men ändå. Löpning känns ovant.

Hade det här vart för en månad sen hade jag ”friskförklarat” mig själv och gasat på i både fart och tid. Det felet ska jag inte göra om. Så här ser min plan ut – gradvis öka dom korta rundorna så jag fixar 30min (vilket jag gjorde idag), därefter öka frekvensen på antalet korta 30 minuters rundor tills jag kommer upp i normalt antal pass per vecka och därifrån öka längden på passen ett i taget. Parallellt med detta fortsätta jobba med crosstrainern.

Och appropå crosstrainern så börjar jag lessna nånting fruktansvärt på den nu. Jag har haft lite problem med att få upp pulsen nu på slutet till zon5, har testat att både öka motstånd och trampa fortare på lägre motstånd men tycker inte att nånting hjälper, pulsen stannar vid 160 och sen kommer syran. Förutom det har jag heller ingen bra koll på vilken typ av pass man ska köra. Är det bara intervaller som gäller? Och vilken typ av intervaller? Det känns lite meningslöst att stå i 70min på en crosstrainer i pulszon 3, eller har jag fel? Senaste dagarnas träning har sett ut så här:

Lördag: 20min löpning 
Söndag: Crosstrainer 65min + styrka + rehab
Måndag: Crosstrainer 4x4min totalt 45min + rehab + 25min  löpning
Tisdag: Crosstrainer 2x(4x5min) totalt 60min + rehab + styrka
Onsdag: 30min löpning 

När jag tittar på vad jag precis skrivit ovanför blir jag mest bara ledsen. Jag saknar att springa helt enkelt. Hårt och långt. Att vara skadad tar inte direkt fram dom bästa sidorna hos en. Det är ju nu man ska få skörda frukterna av vinterns alla grisiga träningspass, jag pinade mig inte igenom minusgrader och snöslask med snor i ansiktet för att få stå inne på en crosstrainer hela sommaren. En stor anledning till att man orkade med alla tidiga långpass på söndagar och att sticka ut i mörkret varje kväll efter jobbet var ju för att man såg sig själv riva av tusingar på tartan i stekande sol med bar överkropp och splits nu i sommar. 

Det är bara att gilla läget och se det positiva, jag springer ju igen. En sak har jag i alla fall förstått. Jag älskar löpning. Från och med nu ska jag aldrig mera ta den för given, jag ska se till att njuta och uppskatta vartenda löpsteg jag tar från och med idag. Och fortsätta rehaba såklart.

PS! Det verkar råda delade meningar om huruvida stretching av ITB verkligen hjälper mot löparknä, jag har stretchat och stretchat men utan egentliga resultat. En naprapat jag mejlat med sa att det krävs en kraft på 1000 newton för att få till en förändring i senan pga dess struktur. Ändå läser man om folk som säger sig ha blivit av med sina löparknän bara genom att stretcha. Hur hänger det ihop egentligen?

/Hörs

Dagens låt: nu snackar vi en odödlig klassiker. Derek & The Dominos. En hyllning till Pattie Boyd från Eric Clapton strax innan han gick ner sig i heroinmissbruk. Ryktet säger att han i samma veva erbjöds jobbet som gitarrist i The Beatles. Hur som helst ett stycke musikhistoria signerat en av vår tids största gitarrister. Nästan lika bra som Cream. Ännu bättre än The Yardbirds. Fantastisk version med Phil Collins på trummor, Nathan East på bas och Greg Phillinganes på keyboards. Lyssna och njut.

Okej. Det har blivit lite väl mycket chillande nu på slutet. Värmen har inte gjort det lättare direkt. Samtidigt blir jag lite småirriterad på folk som beklagar sig över hur jobbigt det är att springa i 30-gradig värme. Jag var likadan själv ifjol när de tropiska nätterna hittade upp även till Norrland. När man är skadad hatar man alla som kan springa, därför sticker det lite extra i ögonen när nämnda personer beklagar sig över värmen. Håll käften och var glada för att ni kan springa överhuvudtaget, tänker jag tyst för mig själv. Det är en helt annan grej att stå inne på en crosstrainer medan högsommaren pågår för fullt utanför jämfört med att faktiskt få vara utomhus och springa. Så jag tycker faktiskt att jag gjort mig förtjänt av att få spy lite galla och vara bitter. Men också att få ligga med fötterna i gräset, jobba på brännan och slippa crosstrainern.

Som sagt, lite för mycket kladdkaka de senaste dagarna och lite för lite träning. Men nu har jag svalt den sista tuggan och är redo att ta i. Har vart i Stockholm, tillbaka till brottsplatsen. I fredagskväll när jag promenerade hem från Djurgården längs Strandvägen i en fantastisk sommarkväll kom minnena från ASM tillbaka. Stannade till i höjd med Norrmalmstorg och tänkte att det var här skiten började, exakt där högg det till för första gången på utsidan av knät under första varvet och nu över en månad senare dras jag fortfarande med skiten. Borde jag inte ha klivit av ändå? Var det verkligen så smart att pina sig igenom 4mil med ett ont knä? Det blev ju inte ens PB.

Igår testade jag att springa på asfalt. Det gick över förväntan. Ett varv runt Lötsjön i Solna i 30 gradig värme. Kände mig extremt ringrostig, det kändes konstigt att springa. Men skönt såklart. Hade bestämt mig för 20min, inte en sekund längre. Kom ganska exakt 3,83km och direkt efter kändes det barakonstigt att vara klar. 20min är ju inte ens uppvärmning. Under våren låg snittlängden på mina pass på 20km, det är en viss skillnad. Men knät höll och framförallt fick jag inte ont efter som jag alltid fått tidigare, även fast det gått hyggligt att springa tidigare har smärtan alltid kommit som ett brev på posten några timmar senare. Det gjorde den inte igår. Det känns så jävla gött, som ett riktigt stort framsteg.

Idag ska jag ta igen för alla öl som slunkit ner i helgen genom att stå på crosstrainern tills jag ramlar av och imorn ska jag testa att springa igen och hoppas att det fortfarande känns lika bra. Om jag kan få komma igång och springa korta rundor nu i juli så tror jag fortfarande på att Ultravasan ska kunna vara genomförbar. Den mängd och kontinuitet jag haft de senaste åren måste ju ha byggt upp nånting tycket jag.

/Hörs

Jag uppskattar verkligen all feedback jag fått på hur jag ska bemästra mitt löparknä. Det är kul att det finns så många hjälpsamma löpare som engagerar sig och tar sig tid att lämna en liten kommentar. Sen kanske jag inte följer alla tips och råd till punkt och pricka men det betyder inte att jag avfärdar det som skrivs. Som signaturen MB skrev så tror jag att man själv känner sin kropp bäst och att det bara är man själv som vet när det är dags att trappa upp eller ner, vila eller öka, söka hjälp eller självbehandla en skada.

Jag känner verkligen att löpvilan gjort mig gott och för det är jag tacksam att så många tagit sig tid att rekommendera, för helt ärligt hade jag nog själv aldrig kommit på tanken att vila en hel vecka. Men jag kände också att en vecka fick räcka, förr eller senare måste man ju våga ta dom första stapplande stegen och det gjorde jag igår. Det var en fantastisk känsla att få springa igen. Det blev varken asfalt, grus eller stigar utan jag tänkte att jag skulle vara lite smart för en gångs skull och börja med ett skonsamt underlag.

Det var en ny upplevelse som jag verkligen kan rekommendera, framförallt som alternativ träning eftersom det kändes extremt skonsamt för knät, men även som kvalitetsträning eftersom pulsen stack iväg som en raket. Totalt blev det 40min löpning på blöt myrmark och jag kände aldrig av knät varken under eller efter löpningen. Däremot var det bland det jobbigaste jag gjort på bra länge, har inte haft så hög puls sen jag gjorde ett maxpulstest för flera år sen, var tvungen att stanna flera gånger för att få ner pulsen. Normalt när jag kör hårda intervaller brukar jag ligga nånstans kring 165 i puls, nu stack den iväg till över 170 på bara nån minut och mjölksyran sprutade ur öronen. Så förutom att komma igång med löpningen igen blev det ett riktigt bra träningspass för pumpen. 

Jag har ju inte haft möjlighet att springa in mina nya Asics Fuji Racer än så länge eftersom jag knappt kunnat ta ett löpsteg sen Stockholm Marathon så det var första gången jag fick snöra på mig dom och dom kändes riktigt sköna. Med dom på fötterna ska det nog vara möjligt att avverka Ultravasans 90km men tyvärr kändes dom inte speciellt nya precis efter.

Det känns riktigt skönt att kroppen höll för 40min löpning även om det var på myr och det inte på nåt sätt kan jämföras med stötarna som knät utsätts för på asfalt. Men det känns ändå som ett steg i rätt riktning. Nästa steg blir att testa en kort runda på asfalt senare i veckan. Ska också försöka få till nåt fler myrpass men det är verkligen utanför min comfort zone och med tanke på hur extremt jobbigt det var så lär det inte bli den här veckan i alla fall, men sommaren är ju lång.

Imorn ska jag tillbaka för en andra stötvågsbehandling. Jag hoppas verkligen att det kommer märkas på spänningarna i ITB och på trigger punkterna att jag både vilat en vecka och dessutom rehabat och stretchat som en galning den senaste veckan. Jag känner mig hoppfull. Planen är att fortsätta med crosstrainern och rehab den här veckan parallellt med att testa hur knät reagerar på lugn och kort asfaltslöpning.

I mitt förra inlägg fick jag rådet att chilla lite och bara njuta av sommaren. Det är svårt när man normalt sett äter, sover, andas och skiter löpning dygnet runt under årets alla dagar, ännu svårare när man dessutom är skadad. Men jag har försökt ta fasta på det rådet och försökt chilla så gott det går och inte tänka på löpning tjugofyra sju.

/Hörs

Dagens låt: Mauro Scocco är aldrig fel, fantastisk version av Jag saknar oss.