Florida 140.6?




Hej!

Ta aldrig några beslut i vredesmod – heter det. Har lagt till ”eller hungrig”. Tagit en vecka off all träning och låtit resultatet, eller brist på resultat smälta in. Motivationsbrist är något som jag saknar, har aldrig i mitt liv känt att jag inte vill prestera eller träna inför något. Dagar då jag inte har med min träningsväska är en förlorad dag. Kan låta tragiskt men så är det. Är uppriktigt olycklig då jag fick min andra stolpe ut 2017. Vore det en normal idrott så har man ett nytt race runt hörnet men Ironmans kan man inte göra särskilt ofta, max 2-3 per år om man siktar på vettiga resultat. Har enligt mitt sätt se på det bara en chans till under 2017 innan det är dags vända blad för en ny säsong med allt vad det innebär.

I skrivande stund letar jag alltså ett race. Kriterierna för detta är att det är efter September månad och att det är en Ironman tävling. Ska helst inte vara galet varmt eller oseriöst kuperat heller då jag inte har möjlighet träna på det. Har fått Barcelona rekommenderat men av olika skäl inte sugen på det. Sneglat på Arizona & Cozumel men tanken på vara borta en vecka lockar inte heller… Florida är mest sannolikt i dagsläget.

En sak är dock säker. Ska träna igång nu igen lite försiktigt, se om kroppen svarar. Sedan vill jag köra nåt kort & hårt lopp i stil med Åhlatriaden och kanske nån Olympisk tävling. Sedan blir det full fokus på Tjörn. Ett race jag aldrig kört då det ligger veckan efter Kalmar. Ska enligt utsago vara ett av Sveriges absolut bästa arrangerade lopp och verkar ha en bantyp som passar mig.

Är det någon som vet sig med en kul sommartävling nära Halland i sommar så tipsa gärna. Samt även om ni har en god eller dålig erfarenhet kring de Race som ligger i Ironmankalendern under slutet September, Oktober & November. Bara tipsa här på Facebook!

By the way – Hoppas ingen missade Patrik Nilssons race i Frankfurt. För att vara så ung är det särskilt imponerande hur han kan & vågar köra sitt race hela vägen och slutar som 3:a på EM efter en sinnessjuk 2:40h marathon i den värmen, 33-35 grader. Vilken superstjärna och fantastiskt kul följa honom & Åsa Lundströms framfart på Hawaii i oktober!

Nelker

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Klagenfurt – Race Review 2017



Hej!

Det var lite av en chansning köra Klagenfurt. Ni som läste förra inlägget vet att jag fick eller drog upp en redan svag länk/skada i vaden. En s.k. gubbvad var ett faktum. Har haft känningar där tidigare men denna gång blev det allvarligare och kunde inte löpträna som jag borde under den sista månaden före race. En av mina största styrkor eller talanger är att jag på väldigt kort tid kan komma i form. Tyvärr går det åt andra hållet också. Har inte i modern tid testat på det så det var värt ett försök. Strunta i Klagenfurt för att köra Kalmar istället var heller inget alternativ. Gjorde det bästa av saken och startade. Det festliga var att det enda som inte krampade eller gjorde ont sista 18km på löpningarna var just höger vadmuskel…

Kommer inte skriva en lång race report då jag anser det finns tillräckligt många berättelser där skribenten berättar hur bra simningen & cyklingen gick men ”tyvärr” hände nåt efter 1h på löpningen och där tog jakten på den åtråvärda Kona slotten slut. Tänkte däremot snabbt ge tävlingen en snabb recension för er som är sugna på signa på inför 2018.

Klagenfurt, Österrike är en förtrollad plats. Vackert så det gör ont och människorna här är trevliga. Staden är en turiststad men de försöker inte lura besökarna på pengar utan det är relativt billigt i europeiska mått. Hatar man Nirvana finns massvis med charmiga Hostels att bo på hyfsat nära race center, dock behöver man en hyrbil. Ta med barnen fungerar utmärkt så det finns massvis med somriga aktiviteter hitta på. Sjön är varm och det är stränder & bryggor överallt. Stor risk för att det är varmt på tävlingsdagen. Vi hade superväder men om solen är framme blir det hett. Vi hade 20-22 grader mestadels mulet, lite vind & stundtals sipprande regn.

Tävlingen i sig då?

Simningen är i sötvatten, klar men relativt varm så finns viss risk för våtdräktsförbud. Vi ”klarade” oss precis. Swimskin är inte att föredra i sötvatten på en hel Ironman. Det tar inte bara längre tid genomföra utan suger även mer energi ur kroppen då man tappar mycket av sitt vattenläge. Testa får ni se i er lokala sjö. Klagenfurt är ett av världens största lopp mätt i antal deltagare så även om det är rolling start samt masstart i Fast Wave (300 pers) så var det stökigt och bråkigt i vattnet. Inför 2017 var banan omgjord något för att vara på korrekt distans, detta gällde även simningen så några supertider blir det inte längre. Första 3000 meter är i sjön, avslutande 900 i en smal kanal som påminner om Djurgårdskanalen i Stockholm.

Cyklingen har två loops på en vacker ondulerad bana som innehåller tre ganska elaka backar. Vad som gör tiderna snabba är väldigt långa utförspartier samt mesiga domare. Tävlingen lockar till sig duktiga cyklister och pga det stora antalet som startar blir det svårt om inte omöjligt för deltagarna separera sig. De ständiga kullarna gör att fälten dras ihop och dras ut så visst överseende är väl ok men jag såg inte en enda deltagare få penalty och då låg många i min närhet direkt på framförvarandes hjul under långa platta sträckor. Helt klart ett underbetyg och när det handlar om tätklungor som slåss om slots samt medaljer är det katastrof. Värst var damproffsen som jag passerade på vägen som gärna åkte bakom starka herrar från AG eliten som drog förbi. Hon som senare vann hade sina fina löpben att tacka för det. Alltså snabb bana i tid mätt men absolut tuff. Hade flera 4-7 minutare i 310-330 watt (min tröskel) för ta mig över diverse kullar och hålla eventuella förföljare borta. De hade ändrat på en vändpunkt så 180km stämmer rätt bra, 1600 höjdmeter.

Löpningen är platt och har två loops även den. Varierande och lättlöpt, påminner faktiskt en hel del om Kalmar. Bra publikstöd längs många partier. Vi hade som sagt bra förhållanden men kan tänka mig den kan bli ganska varm om solen tittar fram. En av de absolut bästa löpsträckorna jag sprungit på. Speciellt då jag hatar korta loops & upprepningar. 2-3 loops är idealiskt. Målgången är helt sjukt bra, får alla känna sig som världsstjärnor. Det enda som höll mina tårar tillbaka var min sopiga måltid.

Slutsats: Som de flesta andra europeiska race i juli, värmen är ett orosmoment. Gillar man stora spektakulära race med påkostade expon och mängder av triatleter som invaderar stan så är detta ditt race. Förvänta dig dock inget snällt eller rättvist lopp, banan är tuff och folk är duktiga. Lägstanivån i den här delen av europa är hög, får oss svenskar se rätt alldagliga ut. Ganska få slots till Kona, 45 stycken men det var många roll downs för de äldre herrarna. 35-39 samt uppåt. Var ofta 6-7st per grupp som tackade nej eller inte dök upp. Tiderna här liknar Kalmar så inget ställe där de delar ut personbästa på heller även om det är snabbt. Min dom är – ett absolut måste trots allt om man är en Ironmannörd som jag är, men ärligt talat så är fortfarande Kalmar i denna kategori minst lika bra och bra mycket enklare åka till som svensk. Dessutom slipper man den sydeuropeiska hettan. Best guess, jag kommer tillbaka hit.

Ni hittar mina resultat & kartor över loppet på Strava eller Ironman.com

Ciao!

Nelker

Skadad men inte nere



Hej på er och glad midsommar!

Har nyligen gått igenom något som de flesta gör förr eller senare. Spelar egentligen ingen roll om man är erfaren eller nybörjare samt vilken nivå man håller. Skadorna kommer på ett eller annat sätt. Oftast eller nästan jämt som någon form av överbelastning som senare leder till problem som är mindre eller mer allvarliga. Vi ha alla svagheter och styrkor. Min absoluta styrka är min kropp och motor som är extremt tacksamt vara ägare till oavsett vilken sport jag ger mig på. Svagheten som jag har sitter bakom ratten. En hänsynslös och ibland vårdslös förare som aldrig nöjer sig eller vill lyssna på goda råd om svaren inte faller i smaken…känns det igen?

Verkar som man ska behöva gå igenom de mesta under sin idrottskarriär. Jag har sedan jag blev förälskad i sport som 6 åring i princip tränat och utövat någon form av fysisk aktivitet dagligen. Ibland flera olika. Har alltid fått höra jag har myror i byxorna, någon form av bokstavskombination eller ”vad fan går du på”. Själv kallar jag det rätt och slätt för livsglädje. Kroppen är ett fantastiskt redskap och skall användas till sitt max. Den är designad för det. Många vill bromsa ens ambitioner och säga det man gör är skadligt och undrar vad det ska vara bra för. Kanske är det en extrem, sättet jag valt leva på men jag lovar det är bra mycket mer hälsosamt än den andra extremen att göra tvärtom. Är fullkomligt medveten om att elitidrott inte alltid är nyttigt för kroppen men dör hellre tidigare med en helt uttömd kropp full med ärr som berättar min historia än blir gammal utan att ha sett och upplevt det jag har lyxen få göra idag.

Nog om det. Det jag ville komma till innan mitt försvarstal & moralpredikan var att jag fått en klassisk gubbvad, eller s.k. tennisben. Drabbar främst män som är nära eller passerat 40 år och springer relativt mycket på ”för hög intensitet” – ett mycket relativt begrepp. Vad det är?! Bristning i muskeln, vanligtvis där den stora vadmuskeln övergår till den mindre. Tricket är sluta springa i tid, låta blödningen lägga sig för att sedan bygga upp vävnaden igen. Gör man detta kan man bli friskförklarad men vad som vanligen sker är att man inte slutar i tid, ignorerar varningarna som kroppen och läkaren försöker säga och man kan få återkommande problem.

Jag är i stadiet att blödningen lagt sig. Kan fortfarande på ultraljud se muskeln är skadad, dock en liten sådan. Det hann som tur var inte gå så långt och jag började tidigt inse något var fel. Påbörjade behandling snabbt och idag är jag smärtfri. Kommer inte springa något på hög intensitet på ett tag ej heller några långpass. Byter ut det mot tåhäv, cykling och annan fysisk aktivitet som belastar muskeln på ett positivt och läkande sätt. Har dock beslutat starta Klagenfurt då läkarna trodde det skulle vara okej så länge jag inte kände smärta innan eftersom man ändå springer såpass långsamt på en Ironman mot ens normala löpkapacitet. Har även rådfrågat Björn som hävdar att den magiska löpform jag hade när skadad inträffade borde vara hyfsat intakt och så länge jag håller igång med några kortare löprundor ska uppehållet inte påverka allt för mycket.

Med något dåligt kommer även oftast något gott. Inte kunna springa frigör tid och en mycket fräschare kropp. Simmar mer och fyller ut luckorna med mer cykling. De andra småskadorna jag hade tidigare har även fått vila och har numera en mycket fräschare rygg tack vare mindre inflammerade höftböjare och mjukare säte. Även hälsenorna tackar för en välförtjänt vila. 

Vad har vi lärt oss – Jo, när du klarat dig från skador under en längre period och din löpning är på all time high. Då är det dags för en kortare vila och lyssna oerhört noga på kroppens signaler. Det lömska med just den här skadan är att den först dyker upp som en misstänkt krampkänning i vaden. För er som springer mycket och hårt så är det knappast en ovanlighet. Vad som är viktigt då är ta sig en funderare om den dyker upp igen på samma ställe igen vilket för mig är mer ovanligt.

Nu är det bara strax över en vecka kvar innan start i Klagenfurt. Har miljontals gånger gått igenom min usla prestation i Sydafrika och hoppas ha en mycket bättre taktik nu. Är i bättre form än vad jag tror jag någonsin varit och har fram tills idag inte haft några avbrott eller större störelsemoment. Kommer aldrig bli ett wattmonster på cykeln eller en torped i vattnet men min lägstanivå är hög och så länge jag tillför vatten och energi så kan den här gamla gubbkroppen åka rätt fort så länge jag inte blir för övermodig eller rycks med för tidigt.

En sak vet jag och det är att jag inte vet någonting. Om man börjar där så har man goda chanser ta sig igenom en Ironman utan bonka för tidigt. De som tror sig efter ett eller två försök veta hur loppet kommer utspela sig och på sekunden räkna på vilka farter de ska göra de olika segmenten på brukar man ofta träffa på gåendes längs banan med ett lysrör runt halsen.

Nu är det dags fira midsommar och göra dagens första excentriska tåhäv.

Puss på er och tack för ni lyssnar!

Old Dog



Hej!

Fick just ett text av min Coach Björn – ”mår du inte bra?”. Det var dock inte av omtanke eller för jag uppvisar negativa träningsresultat. Kommentaren kom därför jag har senaste månaden gjort som han har instruerat och lyckades t o m göra mer av det som jag skulle istället för trotsigt göra mindre samt fel. Har drygt fyra veckor kvar en väldigt tuff träning vilket gör att de lugna passen måste vara hyfsat behärskade om jag ens ska överleva de hårda.

Har inte bara under senaste perioden utan senaste 18 månaderna sprungit väldigt stabilt och kontinuerligt. Då löpning är varför jag började med detta samt där min största styrka ligger så känns det tryggt ha den boxen ikryssad. Dessutom känns det ofta som om det är den viktigaste pusselbiten i sporten då (ursäkta om jag säger nåt olämpligt) ”alla” kan lära sig simma & cykla tillräckligt bra för vara en snabb motionär men springa fort verkar vara färre förunnat. Har just nu ett fantastiskt gott självförtroende i löpningen och är väldigt trygg & stark i det registret där jag behöver vara det för en Ironman. Med det sagt så vinner jag absolut inga millopp just nu men det är inte fokus heller.. Evigt kunna pinna på i 4:00-4:20 fart är viktigare. Märkligt va, att långsiktigträning lönar sig? Detta till trots att jag inte kör livsviktig löpteknik..

Cyklingen börjar ta sig, tyvärr inga framsteg var det gäller högre watt runt tröskel eller vo2 men däremot mycket bättre tålighet på högre intensitet samt mindre obekväm i tempoställning även om min långa otåliga kropp aldrig kommer trivas där. Har några veckor kvar av träning innan race så övertygad jag kommer känna mig tillräckligt stark för ligga runt planerade 240-255 watt i 18 mil utan sabotera för mycket av löpningen. Kom ihåg att alla wattmätare visar olika. Min SRM är något ”snål” och 250 watt motsvarar nästan 38-40 km/h då jag sitter bra på cykeln. Lägger jag på 15-20 watt får jag knappt 0.5-1km/h till vilket i tid inte vinner några lopp men ger helt ruttna ben för sedan springa fort.

Cykel & Löp känns alltså mycket pålitliga medan simningen känns fruktansvärt usel. Har verkligen inte prioriterat den efter Sydafrika då en av grenarna var tvungen ge vika för jag skulle lyckas träna avslappnat. Tog dock tag i det nyligen och planen är köra 4-5 pass i veckan. Skiter heligt i hur långa de blir eller vad som innefattas så länge de blir av. Har varit i den här situationen flera gånger förut och då jag svarar väldigt lätt & bra på träning vet jag att för egen del är det simma så ofta det går som gör skillnaden. Inte så långt det går.
Har faktiskt simmat tre dagar i rad precis. Känns helt ok så länge jag inte tittar klockan och får mina splits. Det är sekundärt – hitta tekniken, rytmen & vattenläget så kommer det gå tillräckligt fort i dräkt. De som känner mig vet att pool är inte min starka sida och i öppet vatten är jag inte så jäkla usel trots allt. Kan nästan gilla det…

Ironman Klagenfurt går den 2:a Juli….förra året var det 11-12 st under 9h i AG 35-39. Banan är något kort samt snabb. Men det vara lite för många ”lika” splittar för att inte misstänka viss drafting bland motionärerna. Den snabbaste tiden på en officiell Ironman är satt där av Marino Vanhoenacker – 7:45:58h. Herregud va snabbt, är jag en timme efter är min lycka gjord! #aimhigh

Nelker

Man lär sig aldrig..



Hej hej!

Nästan två veckor har gått sedan Sydafrika. Fått behövlig distans till vad som inträffade och hunnit gå igenom vad som gick fel och vad som ändå gick bra. Gett kroppen chans vila men har ändå varit igång hyfsat för inte deka ner mig totalt. Undvikt köra för hårt eller strukturerat bara.

Vad som positivt är att jag inte är skadad, i fantastiskt bra grundform och revanschsugen. Tycker framförallt cykeln känns fantastiskt stabilt. Löpningen vet jag finns där men skulle inte tacka nej till lite mer fart & pop i buggarna. Simningen är som alltid ett mysterium men snart får man simma ute igen och då brukar det ordna upp sig. Räknar med träna alla tre grenar som vanligt igen om en vecka eller två.

Det negativa med loppet har jag förhoppningsvis lärt mig av och tänker inte upprepa. Det hela kokar ner till för lite distanscykling & övermod. Två saker som man lätt kan korrigera innan sommaren. Jag brukar floppa var & varannan gång så är inte allt för knäckt över mitt usla genomförande men kändes onödigt resa över halva jorden för köra dåligt. Klar nackdel med vår sport, man tävlar sällan och på otillgängliga platser.

Påsken kommer jag nu fira i Cannes. Tar självklart med både cykel & våtdräkt. Kommer dock inte ställa upp i Cannes Triathlon på söndag även om det kliar i hela kroppen efter att tävla och få revanschera mig. Även om jag känner mig frisk & stark är jag inte återställd nog för en halv Ironman i full fart. Får beskåda från sidan. Kommer nog ge en inspirations boost då många ur världseliten kör samt riktigt många bra elitmotionärer. Distanserna är ca 2km sim, 80-85km bucklig cykel + 16km löpning längs Croisetten. Riktigt coolt event som jag varmt kan rekommendera om man inte är rädd för ”riktig” cykling och bra motstånd. Frassarna tar inga fångar och har ganska vassa armbågar.

Min racekalender är nu väldigt oviss. Det enda jag har planerat är Klagenfurt Ironman den 2:a juli och Saltis Triathlon. Har inga illusioner åka till Österrike för ta en enkel kvalplats till Kona. Det ser jag som högst osannolikt om man kollar resultaten 3-4 år tillbaka i tiden. 40 slots totalt på hela tävlingen och riktigt bra motstånd. Ser ut krävas minst sub 9 i min ålderskategori. Även om banan sägs vara något kort i Jämförelse med Kalmar så kan man inte räkna hem sådana resultat på förhand. Men bara så ni vet. Mitt fokus och min träning inför kommer vara upplagd så jag är redo för 8:45h om allt klaffar. Putsa några minuter på mina splits från Kalmar 2016 borde vara görbart om jag får ihop träningen. Som det är sagt ”Om inte dina mål skrämmer dig så är det inga riktiga mål”

Adieu!

Sydafrika #fail



Hej!

Ännu en Ironman åt skogen. Kan tyckas åtminstone vid första anblick. Behövs ingen längre analys eller spaltmeter av halvdana ursäkter denna gång. Utgången var en rättvis dom efter bristfälliga förberedelser och ett naivt men tappert försök se om det skulle gå ändå.

Heller ingen skugga på min coach Björn Andersson eller min ambition att försöka få till träningen. Björn gav mig verktygen för jag skulle kunna genomföra detta men jag lyckades tyvärr inte samla tillräckligt mycket tid & mängd åt träning för en HEL Ironman. Hann dock komma i riktigt bra form och fick ljusglimtar under racet att nivån för göra riktigt bra resultat finns där. Tyvärr går det inte enbart leva på talang om man ska prestera under 9-10h utan man måste göra den träningen som krävs.

I Dubai var det på gränsen jag klarade en hel 70.3 men det gick tack vare loppets utveckling. Lyckades träna mig till en form denna gång som sannolikt hade räckt till någonstans mellan en halv & en hel. Det är normalt och i stort sett väldigt få hinner få till träningen som var meningen inför sina lopp men ska man göra runt 9h räcker det inte med tre cykelpass över 4h och väldigt få runt 2-3. Då spelar det igen roll om musklerna och motorn fortfarande pallar fortsätta när man lider av statisk överbelastning & blossande inflammationer i kroppen. Game Over.

Vad jag vill försöka lära ut här till er som läser detta och till mig själv är följande: Tro aldrig ni ska få en glad överraskning på en full Ironman. Det kommer aldrig hända, och varför skulle det? Ska man upp på dom distanserna, precis som de som springer maratons så krävs mängdträning. Halvdistanserna däremot är mer förlåtande och dem kan man i viss mån chansa på även för dem på högre nivå.

Med det sagt så kommer jag undvika fler lopp där jag realistiskt inte kommer få till träningen tillräckligt bra för prestera på önskvärd nivå. Ska man vara krass insåg jag det långt innan. Men har man bokat en resa, betalt och ordnat med all logistik så är det svårt slingra sig ut. Det är nackdelen med vara nordeuropé. Vår säsong är som bäst på sensommaren, hösten. I alla fall för oss med heltidsjobb & familjer.

Det var många som hade gjort sin hemläxa dock. Kvaltiderna var rejält mycket snabbare i år än föregående trots liknande förhållanden. Krävdes runt 9:30h isch för herrar 35-39 mot 9:45 året innan. Detsamma gällde uppåt åldrarna. Dessutom få Roll Downs då många verkligen var där för att kvala. Märkligt då det kostar tre gånger så mycket för Sydafrikaner att kvala tack vare att deras valuta i stort sett förintats på senare tid.

Tror ni mig inte? Kolla svenskarnas resultat rensat för dem som inte spenderad flertalet veckor/månader utomlands senaste halvåret. Procenten av genomklappningar & DNF´s är osedvanligt högt. Kan därför tyvärr inte rekommendera Sydafrika som lämplig tävling längre för ta en ”enkel” Kona slot tidigt på året. Riskerna är helt enkelt för höga. Poor risk/reward….

För mig nu…..ja, ni som känner mig vet att ge upp inte ligger i min natur. Jag är envis som en röd gris, brukar min mamma säga. Dessutom är jag klädsamt dum och vägrar inse det faktum av att jag egentligen borde syssla med annat. Det är ju det här jag älskar att göra och har genom året bevisat att jag kan göra skapliga resultat. Best Guess är att jag anmäler mig till Klagenfurt. Vill verkligen inte behöva träna sönder sommaren utan vara ”klar” för kunna spendera min energi och ledighet med barn, vänner & familj.

Nu kommer två lugna veckor och ett Påsklov i Cannes. Man kanske ska smuggla ner cykeln och ”råka” köra där den 16:e. Det är fördelen med inte genomföra hela racet – man är inte lika sliten 🙂

Tack för ordet!

Mikael ”Big Shots” Nelker