Florida 140.6?



Hej!

Ta aldrig några beslut i vredesmod – heter det. Har lagt till ”eller hungrig”. Tagit en vecka off all träning och låtit resultatet, eller brist på resultat smälta in. Motivationsbrist är något som jag saknar, har aldrig i mitt liv känt att jag inte vill prestera eller träna inför något. Dagar då jag inte har med min träningsväska är en förlorad dag. Kan låta tragiskt men så är det. Är uppriktigt olycklig då jag fick min andra stolpe ut 2017. Vore det en normal idrott så har man ett nytt race runt hörnet men Ironmans kan man inte göra särskilt ofta, max 2-3 per år om man siktar på vettiga resultat. Har enligt mitt sätt se på det bara en chans till under 2017 innan det är dags vända blad för en ny säsong med allt vad det innebär.

I skrivande stund letar jag alltså ett race. Kriterierna för detta är att det är efter September månad och att det är en Ironman tävling. Ska helst inte vara galet varmt eller oseriöst kuperat heller då jag inte har möjlighet träna på det. Har fått Barcelona rekommenderat men av olika skäl inte sugen på det. Sneglat på Arizona & Cozumel men tanken på vara borta en vecka lockar inte heller… Florida är mest sannolikt i dagsläget.

En sak är dock säker. Ska träna igång nu igen lite försiktigt, se om kroppen svarar. Sedan vill jag köra nåt kort & hårt lopp i stil med Åhlatriaden och kanske nån Olympisk tävling. Sedan blir det full fokus på Tjörn. Ett race jag aldrig kört då det ligger veckan efter Kalmar. Ska enligt utsago vara ett av Sveriges absolut bästa arrangerade lopp och verkar ha en bantyp som passar mig.

Är det någon som vet sig med en kul sommartävling nära Halland i sommar så tipsa gärna. Samt även om ni har en god eller dålig erfarenhet kring de Race som ligger i Ironmankalendern under slutet September, Oktober & November. Bara tipsa här på Facebook!

By the way – Hoppas ingen missade Patrik Nilssons race i Frankfurt. För att vara så ung är det särskilt imponerande hur han kan & vågar köra sitt race hela vägen och slutar som 3:a på EM efter en sinnessjuk 2:40h marathon i den värmen, 33-35 grader. Vilken superstjärna och fantastiskt kul följa honom & Åsa Lundströms framfart på Hawaii i oktober!

Nelker

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sommar, sol och löpning
  • Kom i toppform, semesterns smartaste träning
  • Spring tystare, minska skaderisken och öka effektiviteten
  • Fokusera, lägg tid på det som verkligen har effekt
  • Test: 17 nya trailskor
  • 6 snygga solbrillor
  • The Biggest badass
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Semester mode


Sommar. Semester. Ledighet. Noll krav på att prestera nånting. Det är jag fan värd efter ett turbulent och hektiskt år på jobbet som tagit mer energi än vad det gett. Har sakta men säkert börjat komma in i semester lunket på allvar vilket också avspeglas i produktiviteten här på bloggen och tyvärr lite i träningen också. Hjärnan går på lågvarv och klarar med nöd och näppe av att översätta minuter till sekunder under tiden jag springer. Just nu är mina största bekymmer vilka skor jag ska springa i, om jag ska träna på morgonen eller på eftermiddagen, vilken podd jag ska lyssna på och om jag ska ta en Staropramen eller Brooklyn efter avslutat träningspass. Svåra val. Egentligen hade jag tänkt å börja förbereda mig lite inför nästa termin redan nu i sommar, kolla igenom lite derivator och integraler som jag inte undervisat i på flera år, men vafan, orka. Just nu är det tillräckligt jobbigt att sträckse serier på Netflix, bara ordet matematik gör att hjärnan stänger av sig själv per automatik. Ibland är det jobbigt att inte göra nånting.


Förra sommaren var jag sjukt taggad att träna både hårt och mycket och gjorde så också men i år har jag inte riktigt haft samma målmedvetna driv. Tex har jag inte kört ett enda dubbelpass hittills i sommar även fast tiden för både det och återhämtning däremellan har funnits. Har väl börjat inse att det inte alltid är den som tränar mest som vinner utan att det gäller å träna smart också. Just nu är jag faktiskt mest glad över att jag kan träna någorlunda seriöst utan att gå sönder. Att hålla sig hel blir viktigare och viktigare för varje år, ju äldre jag blir, nästan viktigare än jakten på nya PB:n. För jag vill kunna springa varje dag även när jag blir äldre. Det betyder dock inte att jag nöjer mig med att mysjogga runt kvarteret och pillar navelludd resten av dyngets timmar. Jag tränar på som vanligt, varken mer eller mindre. Jag springer mina 12-13mil i veckan och är ganska nöjd med det just nu. 

Hälsenan är som den är. Jag tänkte ju pausa fartträningen ett tag för att se om det skulle hjälpa. Det gick sådär. Tror jag klarade två dagar innan jag var på’t igen. Just nu håller den sig i schack åtminstone men det är ganska uppenbart att farten är ett av problemen. Häromdagen sprang jag ett relativt hårt fartpass på 3 x (5min – 3min – 1min) och direkt jag bytte till racedojor så gav sig hälsenan till känna och började ömma. Det blev i alla fall inte värre, kunde springa två lugna distansmil dagen efter utan känningar eller bekymmer. It is what it is.

Här uppe i norr har sommaren lyst med sin frånvaro mer än några enstaka dagar med sommarvärme men jag klagar egentligen inte. Har kommit underfund med att sommaren inte riktigt är min påse. Alltså sommarlöpning. Sommaren i övrigt är det inget fel på, det är det bästa som finns men att springa på sommaren är inte alltid det roligaste. Visst, splits, linne och tartan eller nercabbat en tidig sommarmorgon i ljus och värme är ju inte det sämsta, jämfört med snöstorm och stelfruset snor i ansiktet är det ju rena rama paradiset men får jag välja så föredrar jag nog ändå långa tights och vantar därför att jag får ut så mycket mer av min löpning då jämfört med när termometern visar tvåsiffrigt. Jag tycker ofta att många pass nu på sommaren är orimligt ansträngande och benen känns ofta sega som knäck trots att dom egentligen är rätt fräscha. Det är jobbigt att andas och jag svettas som en gris. Solen gör mig bara irriterad och varje fartökning känns som ett 1500m lopp. Denna nyupptäckta vetskap om mig själv är nog också en av anledningarna till att jag inte riktigt har orkat med dubbelpass eller kört ännu mer trots ledighet. Men ska man bara rekreationsspringa så finns det ju inget bättre än sommarlöpning, barkaka på nån fin skogsstig i stekande sol. Å andra sidan springer jag inte primärt i rekreationssyfte så det hjälper mig ju inte så mycket.

Som ett led i att ta hand om hälsenan bättre köpte jag ett par nya mängdskor förra veckan, inga racepjuck som brukar vara det vanliga utan ett par stadigare pjäser med rejäl dämpning och hög drop. Nike Pegasus 34 i den snygga Breaking2 blå färgen. Egentligen ville jag köpa tävlingsskon Zoom Fly, eller ännu hellre Vaporfly 4% skon som ju är det närmaste man kan komma den sko som Eliud Kipchoge sprang 2.00.25 i men varken hälsena eller plånbok skulle nog ha blivit gladare av det så därför fick det bli Pegasus. 

Har sprungit 7mil hittills med dom och måste säga att det är precis vad jag behöver. En tjocksko helt enkelt men samtidigt är dom rätt så smidiga för att väga nästan 300g. Har testat både fartökningar och intervaller och det har funkat helt okej men framförallt så märker jag att fötter, vader och hälsenor inte tar lika mycket stryk som när jag springer med mina vanliga distanspjuck; New Balance 1500, Salming Distance och Adidas Adios. Så det här kan nog vara min bäst spenderade tusenlapp någonsin. En annan fördel är ju att när man väl tar på sig tunnare skor så blir det en markant skillnad jämfört med när man hela tiden springer i mer eller mindre lätta skor. Raceskorna känns verkligen som raceskor och det har jag saknat.

På tävlingsfronten är det ganska lugnt för tillfället. Just nu vill jag bara träna på som vanligt och hålla mig så pass hel att jag kan komma igång med långa långpass och snabba fartpass på allvar igen. Tävlingarna får vänta men jag har redan börjat planera upp hösten och hoppas på att jag kan tävla mig i sub 2.50 form:

7 augusti: Löparnas kväll 5000m bana
12 augusti: Tavelsjö halvmarathon
3 september: Umemilen
9 september: Stockholm Halvmarathon
24 september: BMW Berlin Marathon

Förhoppningsvis blir det en tur till fjällen i år också i slutet av sommaren men det primära är sub 2.50 i Berlin, helst under 2.48.48. Det har stått högst upp på min lista i 2 år nu så det vore ju fan om det inte skulle gå. En annan sak som har stått nästan lika högt på samma lista är se Brad Paisley live and kickin’ och om ett par veckor är det äntligen dags för det. Just nu är jag nästan mer taggad på det än sub 2.50. Först på Furuvik i Gävle och dagen efter i Stockholm. Måste införskaffa mig en riktigt cowboyhatt till dess så det blir nog inga Nike Vaporfly den här månaden.

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Anders

Enda matten som behövs är 3:59/km. Lycka till i Berlin.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Klagenfurt – Race Review 2017


Hej!

Det var lite av en chansning köra Klagenfurt. Ni som läste förra inlägget vet att jag fick eller drog upp en redan svag länk/skada i vaden. En s.k. gubbvad var ett faktum. Har haft känningar där tidigare men denna gång blev det allvarligare och kunde inte löpträna som jag borde under den sista månaden före race. En av mina största styrkor eller talanger är att jag på väldigt kort tid kan komma i form. Tyvärr går det åt andra hållet också. Har inte i modern tid testat på det så det var värt ett försök. Strunta i Klagenfurt för att köra Kalmar istället var heller inget alternativ. Gjorde det bästa av saken och startade. Det festliga var att det enda som inte krampade eller gjorde ont sista 18km på löpningarna var just höger vadmuskel…

Kommer inte skriva en lång race report då jag anser det finns tillräckligt många berättelser där skribenten berättar hur bra simningen & cyklingen gick men ”tyvärr” hände nåt efter 1h på löpningen och där tog jakten på den åtråvärda Kona slotten slut. Tänkte däremot snabbt ge tävlingen en snabb recension för er som är sugna på signa på inför 2018.

Klagenfurt, Österrike är en förtrollad plats. Vackert så det gör ont och människorna här är trevliga. Staden är en turiststad men de försöker inte lura besökarna på pengar utan det är relativt billigt i europeiska mått. Hatar man Nirvana finns massvis med charmiga Hostels att bo på hyfsat nära race center, dock behöver man en hyrbil. Ta med barnen fungerar utmärkt så det finns massvis med somriga aktiviteter hitta på. Sjön är varm och det är stränder & bryggor överallt. Stor risk för att det är varmt på tävlingsdagen. Vi hade superväder men om solen är framme blir det hett. Vi hade 20-22 grader mestadels mulet, lite vind & stundtals sipprande regn.

Tävlingen i sig då?

Simningen är i sötvatten, klar men relativt varm så finns viss risk för våtdräktsförbud. Vi ”klarade” oss precis. Swimskin är inte att föredra i sötvatten på en hel Ironman. Det tar inte bara längre tid genomföra utan suger även mer energi ur kroppen då man tappar mycket av sitt vattenläge. Testa får ni se i er lokala sjö. Klagenfurt är ett av världens största lopp mätt i antal deltagare så även om det är rolling start samt masstart i Fast Wave (300 pers) så var det stökigt och bråkigt i vattnet. Inför 2017 var banan omgjord något för att vara på korrekt distans, detta gällde även simningen så några supertider blir det inte längre. Första 3000 meter är i sjön, avslutande 900 i en smal kanal som påminner om Djurgårdskanalen i Stockholm.

Cyklingen har två loops på en vacker ondulerad bana som innehåller tre ganska elaka backar. Vad som gör tiderna snabba är väldigt långa utförspartier samt mesiga domare. Tävlingen lockar till sig duktiga cyklister och pga det stora antalet som startar blir det svårt om inte omöjligt för deltagarna separera sig. De ständiga kullarna gör att fälten dras ihop och dras ut så visst överseende är väl ok men jag såg inte en enda deltagare få penalty och då låg många i min närhet direkt på framförvarandes hjul under långa platta sträckor. Helt klart ett underbetyg och när det handlar om tätklungor som slåss om slots samt medaljer är det katastrof. Värst var damproffsen som jag passerade på vägen som gärna åkte bakom starka herrar från AG eliten som drog förbi. Hon som senare vann hade sina fina löpben att tacka för det. Alltså snabb bana i tid mätt men absolut tuff. Hade flera 4-7 minutare i 310-330 watt (min tröskel) för ta mig över diverse kullar och hålla eventuella förföljare borta. De hade ändrat på en vändpunkt så 180km stämmer rätt bra, 1600 höjdmeter.

Löpningen är platt och har två loops även den. Varierande och lättlöpt, påminner faktiskt en hel del om Kalmar. Bra publikstöd längs många partier. Vi hade som sagt bra förhållanden men kan tänka mig den kan bli ganska varm om solen tittar fram. En av de absolut bästa löpsträckorna jag sprungit på. Speciellt då jag hatar korta loops & upprepningar. 2-3 loops är idealiskt. Målgången är helt sjukt bra, får alla känna sig som världsstjärnor. Det enda som höll mina tårar tillbaka var min sopiga måltid.

Slutsats: Som de flesta andra europeiska race i juli, värmen är ett orosmoment. Gillar man stora spektakulära race med påkostade expon och mängder av triatleter som invaderar stan så är detta ditt race. Förvänta dig dock inget snällt eller rättvist lopp, banan är tuff och folk är duktiga. Lägstanivån i den här delen av europa är hög, får oss svenskar se rätt alldagliga ut. Ganska få slots till Kona, 45 stycken men det var många roll downs för de äldre herrarna. 35-39 samt uppåt. Var ofta 6-7st per grupp som tackade nej eller inte dök upp. Tiderna här liknar Kalmar så inget ställe där de delar ut personbästa på heller även om det är snabbt. Min dom är – ett absolut måste trots allt om man är en Ironmannörd som jag är, men ärligt talat så är fortfarande Kalmar i denna kategori minst lika bra och bra mycket enklare åka till som svensk. Dessutom slipper man den sydeuropeiska hettan. Best guess, jag kommer tillbaka hit.

Ni hittar mina resultat & kartor över loppet på Strava eller Ironman.com

Ciao!

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kanske ditt sommarmål?


Monkeybar, eller armgång, är tungt. Jättetungt till och med, eftersom du måste hänga i en hand i taget, och det är ta mig tusan ingen barnlek. Eller jo, det är ju precis det det är! Min son är grym på armgång. Kanske för att han har gjort det mer än jag och kanske för att han inte har en barlast mitt på kroppen som heter kurvor, kanske en kombination. Oavsett så är han bättre än jag på armgång. Det är långt ifrån alla gym som har en armgångsstege i taket, men de flesta utegym har det, så passa på att tränaa på det här i sommar! Det är grymt bra träning och roligt att träna på.

Lycka till!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

12 minuter löpning? Skämtar du?


Jag är inte en natural born runner och jag har faktiskt lärt mig att acceptera faktum och gett upp alla ambitioner att springa. Min kropp har tackat mig för det här beslutet genom att ge mig löparmage så fort jag springer längre än någon kilometer. Det går verkligen inte! Som tur är drabbas jag inte av det under tiden som jag springer, jag behöver alltså inte leta upp en mer eller mindre lämplig buske och uträtta mina behov där, utan jag får ont i magen när jag väl är hemma. Jag springer dock ändå ibland. För att jag gillar att vara ute i naturen. Men längre än 5K kan det inte bli, för då finns risken för buskbajs.

Så, nog om mina toalettbestyr. Oftast när jag springer nuförtiden handlar det om shuttleruns på gymmet, alltså fram och tillbaka från vägg till vägg ungefär 30 meter. Det är en rimlig mängd även om man ska göra 5×6 shuttleruns eller så. Idag skulle vi göra 60 – på ett bräde! Dagens pass kunde ha blivit en mental smäll på käften eftersom det bestod av nästan uteslutande flås. Det var:

Inom 12 minuter: 90 kcal Airdyne, var 90e sekund 1 excentrisk lean back pullup (5 sekunder ner)

Inom 12 minuter: 60 shuttle runs, var 90e sekund 4 tunga ryska kettlebellsvingar

Inom 12 minuter: 1450 meter rodd, var 90e sekund 5 sekunder kontrollerat handstående

(Här ovan ser du mig ro med ganska risig teknik. Jag skyller på att jag var trött.)

Det var alltså 36 minuter uppdelat på tre 12-minutare. Ingen extra vila, utan vilan är den tid som blir över när du är klar med det du ska hinna på de 12 minuterna. När du är klar med 90 kcal airdyne är du klar och får vila tills det har gått 12 minuter, och då är det bara att börja på nästa. Under tiden du håller på får du små break var 90e sekund och gör det som står.

60 shuttleruns är ingen fest. Jag var svinarg efter 25 och tänkte att jag aldrig skulle kunna hinna alla 60 inom 12 minuter med alldeles för tunga svingar mellan. Men det gick. Airdyne (Assautbike, Airbike, Asshole bike… Hatat barn har många namn) var inga problem, bara drygt, och rodden kombinerat med handstående var ju rena rama njutningen jämfört med löpningshelvetet. Under rodden och efter passet kände jag mig tokstark, som en amason!

Passet går ju att variera i evighet – håll på med något konditionsmässigt och gör avbrott varje hel minut eller så och gör en styrkeövning. Men gör bara korta breaks. Typ, spring i 12 minuter, varje hel minut gör du 1 pistol per ben eller en wallwalk.

Enjoy!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

When the going gets tough


De senaste veckorna har träningen präglats av en hjärnonas kamp; springa eller inte springa har vart den ständiga frågan. Anledningen till det har vart en krånglande hälsena. Det började smyga sig på redan i maj men eskalerade förra veckan när jag körde tre relativt hårda fartpass utan att vila speciellt mycket däremellan. Hälsenan är den sista kroppsdel jag vill ha ont i, tar mycket hellre känningar av ett löpar- eller hopparknä för det kan jag hålla i schack och vet hur jag ska förhålla mig till men hälsenan? What the fuck. Kanske drar jag för stora växlar av det hela, jag har ju sprungit mer eller mindre varje dag utan att det förvärrats men det är ändå nånting som ligger och gnager inför varje pass. Förvärrar jag det genom att fortsätta springa? Jag vet inte. Från början fattade jag inte riktigt vad det var, trodde först det var hälen som spökade, men sen kom jag plötsligt ihåg att jag hade ju ont i samma hälsena för ganska exakt ett år sen. Hela förra sommaren var det samma visa och då fortsatte jag å springa tills det helt plötsligt försvann och det är lite därför som jag har kört på som vanligt, mer eller mindre. Men ändå. Den känns ju inte tipp topp. Långt ifrån. Varje gång jag reser mig och ska börja gå ser det ut som jag skitit på mig för jag måste liksom gå på hälarna och halta mig fram tills det släpper. Dessutom är jag så pass trycköm att jag knappt vågar röra hälsenan för då ilar det typ i hela kroppen. Mornarna är värst. Det konstiga är att löpningen funkar. Det känns lite stelt till en början men sen släpper det oftast efter 8-10min och jag kan springa som vanligt och jag har heller aldrig känt nån smärta i samband med löpningen. 

Har ju ändrat lite i träningen den senaste tiden – fler korta intervaller i högre fart – och är ganska övertygad om att det är en del av förklaringen. Det är farten som dödar, inte mängden. En 18mils vecka är inga problem men tre fartpass….ett tecken på att gamm-kroppen inte är gjord för det här. Men men…when the going gets tough, the tough gets going. Det är nu det gäller att vara stark och inte vika ner sig. Hälsenan ska definitivt inte få stoppa mig från ett nytt PB i Berlin men jag ska försöka vara smart ändå. Dra ner lite på farten ett tag och försöka rehaba den där sketna senan så gott det går med excentriska tåhävningar och foamroller. Köra mer lugn distans. Kanske köpa nya skor också och börja springa i rejält dämpade skor istället för å envisas med att springa i racedojor hela tiden.

Trots hälsenan så har de senaste veckorna sett ut så här:

V24
Måndag: 5x5min @3.24
Tisdag: Distans 20,3km
Onsdag: Styrka
Torsdag: 7x3min @3.14
Fredag: Distans 20km
Lördag: 5x2000m @3.30
Söndag: Långpanna 30km

V25
Måndag: Styrka
Tisdag: 3 x (6min – 3min), totalt ca18km
Onsdag: Distans 21km
Torsdag: 8x1000m @3.28
Fredag: Distans 20,3km
Lördag: Distans 15km
Söndag: vila

Igår kväll sprang jag faktiskt ett lopp som en del i min nya fartträning och trotsade alla känningar. Idioti eller genialiskt? Det återstår väl att se. På förhand lät 3000m bana kanske inte direkt som den bästa medicinen för en öm hälsena men jag unnade mig faktisk en hel vilodag i söndags bara för att vara på den säkra sidan och har nog heller aldrig vart så noggrann med uppvärmningen som igår.

Löparnas kväll 3000m bana – en distans som jag aldrig ens övervägt att testa men när det nu anordnades så fanns det liksom ingen ursäkt till att inte delta. Det är ju det här som jag måste bli bättre på. Joggade upp i 8-9km hemma på mjuka skogsstigar i lugn fart utan känningar innan jag åkte in till stan med en stor klump i halsen och försökte tänka positivt men det var svårt. Den enda förväntning jag hade var att det skulle göra ont. Tiden sket jag egentligen i. Dunkade Billy Ocean’s ”When the going gets tough” på högsta volym och försökte visualisera hur jag hade gott om krafter kvar på slutet och avslutade sista hundringen på 15s. Det gick sådär. Det enda jag egentligen kunde tänka på var den obehagliga smaken av mjölksyra och smärtan som väntade.

Var på plats en halvtimme innan start och joggade några varv runt banan, körde några stegringslopp och fick upp pulsen. Lite dynamisk stretch och rörlighet och sen var det dags. 7,5 varv och total ångest. Väderförhållandena var nästintill idealiska. Vi var ett tiotal som sprang i det första heatet och det var en hel del snabba killar som skulle göra ner mot 9min. Själv var jag mest inställd på att överleva och inte bryta. Hade tänkt öppna relativt kontrollerat för att ha lite krut kvar i benen till dom sista varven men det gick åt h-e. När startskottet ljöd så stack jag iväg som ett spjut och tänkte efter 200m att det här känns ju rätt bra men sen kom verkligheten ikapp. Rullgardin ner. Första kilometern på 3.17 men sen var det ren och skär överlevnad. När nån skrek ”3 varv kvar” var jag helt övertygad om att jag inte skulle orka. Kände fradgan runt munnen och tänkte att nu kommer hjärtat snart att explodera. Övervägde starkt att kliva av i det ögonblicket men började tänka på Billy Oceans ord och nånting fick mig ändå att fortsätta. Försökte verkligen trycka på under det sista varvet men det gick inte alls. Korsade mållinjen och slängde mig på marken.

När jag hämtat mig efter några minuter kollade jag klockan som sa 10.20. Just då sa det mig ingenting, jag var mest nöjd med att jag genomförde loppet och överlevde. Med tanke på att det här var första gången som jag sprang den här distansen så var tiden inget jag hade tänkt på innan, jag ville bara försöka pressa kroppen och det lyckades jag i alla fall med. Det här var en helt annan form av smärta och trötthet jämfört med marathon, nånting som jag inte vart i närheten av tidigare. Och det var ju också syftet. Om det blir en nästa gång så ska jag försöka putsa den här tiden men nu vet jag ju i alla fall hur det känns. Egentligen hade jag velat ligga kvar där på banan ett tag till men det fanns det inte tid för. B-heatet skulle köra igång direkt efter vår målgång så det var bara att resa sig upp och springa bort till starten för att hjälpa till med tidtagningen. Och det var en betydligt skönare känsla att stå vid sidan om, klocka varvstider och studera alla plågade ansikten jämfört med att springa själv.

Hälsenan höll i alla fall, det blev inte värre och det var också ett av målen. Nu blir det nog lite lugn distans några dagar, en jävla massa rehab och sen kan jag förhoppningsvis köra igång med fartpassen igen. Jag förväntar mig absolut inte att den ska bli helt bra utan bara så pass bra att jag kan springa på som vanligt utan att oroa mig inför varje pass. Att det är öm är väl nånting jag får lära mig att leva med ett tag. Så länge den håller ihop till Berlin så är jag nöjd.

/Hörs 

Antal kommentarer: 1

Tomas

Jag har haft problem med båda mina hälsenor. Första gången fortsatte jag springa trots att jag hade liknande känningar som du. Till slut gick det inte längre. Det blev ett år av rehab. Jag var ihärdig med excentriska tåhävningar men tyckte inte det hjälpte. Samma smärta varje morgon. Det som istället gjorde att jag kunde börja springa vettigt igen var efter stötvågsbehandling kombinerad med tejpning av sjukgymnast.

När jag fick ont i andra hälsenan kände jag igen smärtan och förstod direkt allvaret. Sprang inte ett steg efter det. Samma procedur följde men denna gång sprang jag obehindrat igen efter fyra månader. Lycka till!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in