Blogg

Flugvikt


Förberedelserna inför Kalmar har gått bra. Inga fantomskador eller kliande hals som spökar. Formen känns ok även om jag hade önskat mer. Är nomalt ingen som får hjärnspöken i större utsträckning även om min tränare kanske inte skulle hålla med. Klart man har hundratals frågor strax före om ens egna förhoppningar är naiva eller om de har de ligger i hyfsad paritet med verkligheten. Man är även i stort behov av bekräftelse då man behöver boosta sitt självförtroende. Hoppas alla i ens närhet har överseende med mina handlingar under denna period. Blir rätt mycket ”me me me”. Både gillar och ogillar den förtrollning man hamnar i. Väldigt lätt glömma bort sitt vanliga jag och uppslukas helt. Nåja, av olika typers medelålderskriser är väl denna en av de mer hälsosamma. Ska bara försöka komma ihåg hitta tillbaka till verkliga livet när det tar slut. Har ingen lust bli en friskus som har ryggsäck, vindväst och funktionsskor till vardags. Lite balans måste man ha.

I torsdags anordnade jag Terrible Tuesdays klubbmästerskap i Tempo. 30 km på en kuperad bana norr om Stockholm. Hela 23 deltagare mötte upp inkl några av sthlms bästa triathleter. Kände det var befogat blåsa ur lite spänning ur kroppen samt få ett kvitto på var man ligger. Planen var ligga kontrollerat ut i ca 300 watt för sedan ligga 315-325w hem då det oftast är motvind efter vändpunkten. Missräknade att man som arrangör inte lyckas hålla nerverna lugna utan är uppe i varv redan innan start. Startade alldeles för ivrigt och hade problem släppa tanken vara jagad från bakomvarande cyklister. Oron var dock befogad då Tobias Bonnedahl & Magnus Olander knappast är några duvungar. Tappade tyvärr trycket på hemvägen men höll trots detta ihop det anständigt. 43:04 min på 30,2km denna kväll. För er som gillar fakta så innebär det 310 watt och 42,2 km/h. Är inte supernöjd med detta resultat, känner jag borde kunna få ur mig mer och jag disponer bättre. Oavsett fick jag utlopp och insikt om en hel del saker jag kan förbättra. En nypa ödmjukhet är positivt packa ner i ryggsäcken inför Kalmar. Loppet vanns föga förvånande av Jonas Bohr på 41:18 (44,1 km/h) tätt följd av up coming Pär Johansson som hade en magisk kväll. 41:40 (43,7 km/h). Den pojken blir knepig hålla bakom sig på lördag.

Annars är det inte mycket man kan göra nu mer än hålla huvudet kallt. Det man kan göra är förvärra saker. Tiden är förbi när man kan förbättra sina förutsättningar. Nu pratar jag om ens fysiska utgångsläge. Materiellt kan man alltid finslipa detaljerna för undvika onödigt strul på tävlingsdagen. Kommer posta ett inlägg på onsdag om hur min cykel kommer vara utrustad. Kanske hittar ni en lösning som ni tidigare inte tänkt på som kan hjälpa er.

Är nere på all time low när det kommer till min kroppsvikt. Vägde in igår på 76 kilo efter frukost med shorts & t-shirt. Inte haft tillgång till våg sedan juni så det var något av en chock även om jag känner mig lätt. Normalt väger jag 80-82 kg. Återstår se om det är bra eller dåligt vara lätt. Just nu vill jag bara hålla mig frisk. Min fyraåriga dotter kom febrig och lade sig bredvid mig inatt. Sånt ingår i rollen som pappa och det är inte mycket man kan göra åt saken. Bara hoppas hon tillfrisknar stackarn och att det inte smittar resten av familjen. Typiskt när vi varit friska i 6 månader att det kommer nu….

Hoppas ni som ska köra på lördag eller i Köpenhamn får en avkopplande taper period. Tveka inte skjuta iväg frågor om det är något i förberedelserna ni undrar över.

Tack för pratstunden!

Nelker

Här kommer några riktigt farliga personer se upp med i Kalmar – Pär, Sara & Viktor.





Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Hujedamej!


Vissa pass ser man inte fram emot. Och hatar under tiden det håller på. Och hatar efteråt. Idag körde jag ett sådant pass. Det var ett pass man skulle köra två och två. Jag och Rikard högg tag i varandra, det kändes tryggt att köra med någon från OBS-klassen, även om det här passet var på lunchtid. Det var fruktansvärt varmt i lokalen, jag uppskattar gradantalet till 400, och svetten dröp redan i ingången. Jag är mycket dålig på att träna när det är varmt.

Själva passet var 6 varv av: 3 pullups, 10 höga boxhopp (man kör varannan, alltså 5 var), 10 wallclimbs (likadant som boxhoppen) och 200 meter löpning. Nej, det var inte kul. Efter tre varv fick jag tjurhaka och, som Rikard uttryckte det, Ge-upp-blicken. Men jag gav inte upp. Rikard bokstavligen drog runt mig de sista tre varven.

”Åh så skönt det måste ha varit när det var slut” tänker du nu. Nej, sörrni, det var det inte. Det var skönt att jag slapp göra fler varv, men jag blev på fruktansvärt dåligt humör efteråt. Jag kände mig tung, långsam tjock och svag. I sämre form än på mycket länge. Nu tror jag inte att det är så illa, men känslan var den. Jag vet att jag är usel på att träna när det är varmt, och jag har svårt att vara uppochner i hetta. Då blir jag yr och trött, så 30 wallclimbs var kanske inte ultimat. Men nu ska jag inte skylla på yttre omständigheter och fel övningar. Jag är just tillbaka från semestern, formen är inte på topp – det är bara att bita i det sura äpplet och se till att ändra på det. 

På vägen tillbaka till jobbet hade jag sällskap av Mr Dynamax. Han fick sitta på egen stol och skötte sig bra under tunnelbanefärden. Varför åkte jag då med honom? Jo, idag har vi fotat två nya utmaningar till tidningen, nummer 10 och 11. Vad det blir säger jag inte. Det får ni se när tidningarna kommer ut.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

”Sluta använda huvudet nu!”


Det blev som ett mantra. ”Tänk inte”, ”Sluta använda huvudet nu” och ”Nu syns det i dina ögon att du tänker”. Coach Javad Dejbakhsh försökte coacha mig i snatch balance och ryck.  Vi kan säga att det gick sådär. Jag skyller på att jag varit borta från gymmet i fem veckor och var lite ringrostig gällande stängerna. Men det var fantastiskt att vara tillbaka på Nordic. Nästan hela OBS-klassen var på plats igen i den minst sagt svettiga lokalen. Svetten rann redan när vi värmde upp med kvastskaft.

Och Javad myste. Han gillar oss. Faktum är att jag inte tror att det finns något han tycker är bättre än att stå framme vid tavlan och gå igenom passet och sedan få gå runt bland oss som tränar och coacha. Nu tror jag ju att alla coacherna på Nordic älskar det de gör, men det när det gäller Javad så lyser liksom hela han. Och jag tror att han gillar oss i OBS-klassen lite extra, helt enkelt för att vi mer än gärna är lika högljudda som han. Ibland hinner han inte ens ner för trappan, in i gymmet innan någon fräser ”SCHHH!” Det tycker jag är orättvist. Han är ju bara glad. Som en högljudd hundvalp. (På Nordic utkämpas också någon form av längdkrig bland de lite kortare männen, varav Javad är en. Jag har hela tiden trott att jag är längre än alla dem. Sedan jag såg den här bilden har jag fått omvärdera min längd. Javad är ju typ ett halvt huvud längre än jag! Jag har uppenbar längdhybris.)

Men tro nu inte att Javad är någon sablans mysfarbror som smyger runt i rummet och bara garvar. Nej nej, han är en jävel på att få en att förstå hur man ska få fason på till exempel sina ryck. Och han gör det med ögon som inte missar någon detalj och med en varm hand. Och det var precis vad jag behövde idag. Jag fick en blockering redan i början på passet när vi skulle göra snatch balance (du står med stången på nacken, dippar lite i knäna så att du får fart på stången uppåt och sätter dig blixtsnabbt under stången ner i en fulldjup overhead squat). Det började jättebra och jag fick in en snabbhet i rörelsen som inte är min starka sida, långsam som jag är, men när vi ökade vikten lite till tog det plötsligt bara stopp. Jag blev rädd för stången och började älta teknikdetaljer.

Det var då det började, ”Du tänker för mycket. Sluta tänk, sätt dig bara ner”. Det satt helt fast i huvudet. Javad bad mig gå tillbaka med stången och börja om. Och han gav sig inte! För varje nytt försök, både i snatch balance och sen i ryck, stoppade han mig när han såg att jag började tänka på alla moment som skulle komma. ”Det syns i dina ögon att du tänker nu” – och han hade helt rätt varje gång! När jag slutade tänka och bara gjorde gick det ju! Det blev fula ryck, men stångeländet kom upp. En varm klapp på axeln och glada hurrarop från Javad avslutade mitt pass. Och det är ju känslan när man sätter sig med post-träningskaffet som räknas! Plötsligt kändes ett synnerligen mediokert ryckpass istället som ett bra pass.

Så nu är jag tillbaka! Det känns otroligt bra. Jag har både längtat efter att få träna med OBS-klassen igen, och efter mina kolleger. Och efter den här semestern som mestadels har tillbringats på ryggläge med en bok, känner jag att jag har energi så att det både räcker och blir över. Det blir en bra höst!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Övertro



Äntligen är det snart dags visa vad man går för. Är nog första gången jag verkligen ser fram mot Kalmar. Tidigare har det varit mer ångestladdat och känslomässigt. Love/hate relationship.
 Misstänker största anledningen är min erfarenhet är bredare vilket gör mig bättre förberedd än tidigare oavsett vilka förhållanden som väntar. På amatörnivå skulle jag säga att ju längre distanserna är desto mer ställer det krav på utövarens erfarenhet snarare än fysiska förberedelser. En solid mix av bägge är föredra såklart och det är just det jag inbillar mig ha i år. Har tidigare år haft fin form inför men då min bristande respekt för vissa moment inte riktigt funnits där har jag varje gång blivit aningens besviken över mina resultat även om jag bara kört bort mig fullständigt en gång (Nice 2011). Min bästa tävling är nog Hawaii 2013 om man ska ta med allt runt omkring. Tyvärr fanns det en sak jag inte kunde besegra trots min ”perfekta” disponering av loppet och det var värmen. Acklimatisera sig tillräckigt för 9-10h race i det klimatet på fem dagar är svårt, om inte omöjligt. Hade varit kul se vad den formen kunde gjort på en tävling i svala Europa.

Benrangel bland lavafält

 Den form jag har idag påminner väldigt mycket om den jag hade i september förra året. Känns bra när jag simmar, komfortabel på cykeln även i högre farter och löpningen vet jag är vass. Skulle säga mitt största hinder är mitt ego. Loppet kommer handla mycket om sätta en bra simtid, inte köra för hårt de inledande 12 milen på cykeln så jag verkligen har krut och framför allt viljan pressa ur mig en tre timmars marathon. Ja ni hörde rätt, 3h är min teoretiska plan på hur jag ska springa. Absolut inte hugget i sten utan bygger på hur loppet utvecklar sig. Är cykelmomentet väldigt tufft som förra året ja då modifieras den planen radikalt. Men låt säga simningen & cyklingen går problemfritt (vilket de aldrig någonsin gör), ja då ska jag ge 3-3:05h en ärlig chans. Min exakta disponering av löpningen är en hemlighet men tror mig hittat ett belöningssystem som jag kan lura min hjärna med. Håller det inte så är det inte hela världen. Märker ganska fort om kroppen vill springa fort eller om det blir survival mode som förra året.

Huruvida man kommer till Hawaii eller ej är svårt sia om såhär innan. Får jag min slot åker jag garanterat. Målet är dock prispallen i min AG, ingen på min nivå siktar på brons utan klart man vill ha guldet. Men sannolikt tror jag inte det utan kommer gråta som ett litet barn om jag bara upprepar förra årets bedrift och hamnar top fem. Det finns många duktiga triatleter där ute och fler verkar det bli i takt med sporten växer. ”Turen står den förberedda bi” – och det känns som jag gjort med vad jag kunnat utifrån mina förutsättningar detta år. Bara hoppas att det räcker. Har fem-sex nära träningsvänner som ligger i princip på samma nivå vilket borde gynna oss. Även om vi är bästa vänner utanför tävlingsbanorna så är det ingen som vill få stryk av dom andra. Kan vara en sådan faktor som gör den lilla skillnaden. Som tur är vi spridda i fyra olika age -groups, 25-29, 30-34, 35-39, 40-44.

Ikväll blir det tuffa tröskelintervaller på cykeln. Imorgon ett riktigt tufft brickpass sen är jag i princip klar med min hårda slutträning. Sen väntar 14-15 dagar taper……ska bli riktigt skönt faktiskt. Längtat efter göra andra saker än bara springa runt i spandex.

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Long time no see och semesterträning


Det bär emot att sätta sig vid datorn på semestern, men jag förstår ju samtidigt att ni alla undrar ”men hur i all världen tränar den dära Anna-Lena på semestern?” Och då måste jag ju ge svar till er. Svaret är ”ganska lite”. Jag drar ner på träningsmängden rätt mycket när jag är ledig. Dels för att jag blir lat, dels för att det är så mycket annat man vill göra när man är ledig med familjen och dels för att jag inte alls har samma träningsbehov när jag är ledig som när jag har vardag och jag behöver någonting att vila hjärnan med. Men visst tränar jag.

Det började med att min pappa tog med sin skivstång, som är ungefär jämnårig med mig, till landet. Det var jättekul! Jag kunde köra lite ryck i hällregn (med lite för smalt grepp). Och ett par dagar senare kunde jag dra till med mördarpasset 21-18-15-12-9-6-3 av thrusters (25 kg) och bar facing burpees. Det var helt vidrigt. Nästan så att spyan hängde i luften.

På Öland, hos chefredaktör Marie, var det klart att det skulle tränas. Jag fick med mig min hälseneskadade sambo på lite träning också. Han insåg att en avsliten hälsena på intet sätt är en anledning till att bara vila. Ack nej! Bor man med mig kan man göra armhävningar, situps, axelpressar och pullovers även om man går på kryckor. Och se så stark han blev! Alla var imponerade. Naturligtvis lyckades även vi pricka in ett hällregn av nästan bibliska mått under passet.

Här på Gotland, där jag är nu, har jag tränar måttligt. Jag drabbades nämligen av BÄLTROS, ja, den där gammelmännisko-sjukan. Det kändes ju helt orimligt att man skulle drabbas av just det, men efter att två sjuksystrar och en läkare tittat var det bara att acceptera faktum: jag är en kärring. Som tur är drabbades jag av världshistoriens lindrigaste bältros, ett lite stickigt och kliande utslag på ryggen och lätt feber en förmiddag. Men trots allt, virus i kroppen betyder att man ska ta det lugnt. Jag satsade på solhälsningar i 20 minuter för att få sträcka ut kroppen lite och idag, när kroppen haft några dagar till på sig att läka, kliade det i kroppen efter lite tunga lyft. Det känns bäst att inte jaga upp pulsen, så jag gick till gymmet och körde en marklyftstege. Började på 60 kilo och ökade så länge det gick. Och döm om min förvåning när jag lyckades dra upp 100 kilo! Inget nytt pers, men ändå ett skönt formbesked efter några veckors vila och sjuka. Jag ska ge marklyften några veckor när jag är tillbaka i Stockholm igen, och se till att skaffa mig ett nytt pers. Borde ju gå, tycker jag.

Så med några sköna lyft i kroppen ska jag nu ägna sista semesterdagarna åt yoga och promenader så att jag är fullt återhämtad och fri från bältros när jag kommer tillbaka till Crossfit Nordic 4 augusti.

Ha det underbart i hettan!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*