Shahrzad var som vilken frisk 28-årig tjej som helst. Hon älskade att röra på sig och träna – där gruppträning hörde till favoriten. Men så en dag i mars 2012 förändrades hennes liv drastiskt då hon plötsligt drabbades av en ovanlig och akut blodförgiftning: meningokocksepsis. Av dem som drabbas rapporteras dödligheten överstiga 40 procent. Detta tog så hårt på hennes kropp att lungor, njurar och hjärta var nära att kollapsa och läkarna bedömde hennes överlevnadschanser vara mellan fem till 10 procent.
Shahrzads hade en otroligt tuff tid framför sig som innebar bland annat 13 dagar i respirator, otaliga blodtransfusioner, tre plasmaferesbehandlingar, sju månaders sjukhusvistelse och mer än 40 operationer.
På ett mirakulöst sätt svarar alla hennes organ på behandlingarna och hon återhämtade sig sakta. Hon lurade döden och överlevde. Men det kostade henne två underben och många långa operationer därefter där man alltså inte lyckades rädda hennes ben. Den närmsta tiden efter denna tid blev svart för henne. Hon tappade livsgnistan och glädjen med livet.
– Efter denna tid fick jag svårt att finna glädje med något. Men lyckligtvis återfann jag viljan att leva med hjälp av träningen. Den blev min medicin, min psykolog, min bästa vän, min klagomur. Här fick jag ut all min ilska, all sorg. I träningen kunde jag bygga upp mig själv. Inte till den person jag var innan jag blev sjuk. Henne varken kan eller vill jag vara längre. Utan till en ny, starkare, bättre Shahrzad. En Shahrzad 2.0.
Någonstans på vägen bestämde hon sig för att tävla i triathlon och sedan september 2014 har hon tränat inför 2015:s huvudmål: en olympisk distans på Stockholm Triathlon.
Du har precis genomfört din första triathlon-tävling. Berätta om hur känslorna var inför denna stora dag.
– Jag var nervös, pirrig och orolig. Men också förväntansfull, 10 månaders träning skulle kulminera i ett lopp där jag skulle få ett kvitto på all tid och energi jag lagt ner.
Hur kändes tävlingen?
– Den kändes mestadels bra. Simningen var svårare än någonsin för min del då det var väldigt vågigt i Riddarfjärden. Cyklingen gick helt enligt plan men i löpningen kom mitt första riktiga bakslag, jag fick ont i mitt högerben så fort jag tog på mig protesen och det gick tyvärr inte heller över så jag sprang 10 km med oerhörd smärta. Publiken och andra medtävlande var fantastiska och hejade på oss ända in till målgång, likt inget annat jag varit med om!
Vad är du mest nöjd med?
– Om man pratar gren är jag mest nöjd med cyklingen där jag överträffade min måltid med 5 min. Mest av allt är jag stolt över att faktiskt ha fullföljt ett mål som jag hade satt upp, den känslan är obeskrivlig.
Vad var svårast för dig?
– Utan tvekan löpningen, då jag haft ett tiotal löppass under denna säsong utan smärta. Att inte ha kunnat träna tillräckligt tillsammans med att det faktiskt gjorde ont under tävlingsdagen också kändes tråkigt.
Hur har du tränat inför denna utmaning?
– Då jag varken kunde simma, cykla eller hade löptränat innan gjorde att vi började från noll med uppbyggnadsträning, rörlighetsträning till att i vår komma mer och mer nära grenspecifik träning.
Hur har du hanterat motgångar och dippar?
– Jag har fått rannsaka mig själv flera gånger och fråga mig själv varför jag har fått en motivationsdipp, se mig om i min omgivning och resten av tillvaron förutom träningen för att ta reda på vad svackan beror på. Är jag övertränad eller är det annat som tar min energi? Ibland har jag fått backa tillbaka och ta några dagar ledigt från träningen och vissa gånger pressat mig själv ännu hårdare. Det har varit en utmaning att ha mind and body i perfekt synkronisering.
Har du några kommande planerade tävlingar framöver?
– Stockholm Triathlon var mitt stora mål för i år. Vi ska sätta oss ner och se över hur nästa år ska se ut. Jag behöver definitivt mer tävlingsvana och rutin. Min stora, stora dröm är att kvala in till Paralympics i Rio 2016 och förhoppningsvis går den i uppfyllelse.
Vad är dina bästa triathlon-tips till andra?
– Använd aldrig något nytt till tävlingar, testa gel, tridräkt, cykelskor osv så du är säker på att allt är perfekt. Träna på växlingar, de är viktigare och kan vara mer tidsbesparande än man tror. Hitta en träningskompis, gärna någon som är bättre än vad du är. Triathlon är lite av en sport för ensamvargar men när man tränar är det alltid roligt att vara fler.
Mitt ledord har varit våga! Våga börja, våga chansa, våga tävla, våga utmana och våga misslyckas.
Shahrzad bloggar även hos oss, du kan läsa hennes blogg här.
Läs hela hennes historia om sjukdomen på hennes hemsida här.
