Blogg

Göteborgsvarvet


Göteborgsvarvet 2015 blev en ny upplevelse. Jag har aldrig tidigare sprungit ett lopp bara för att njuta och ta det lugnt, i regel har alla tidigare lopp präglats av ångest dagarna före och timmarna strax innan. Frågor som har jag druckit tillräckligt mycket? Behöver jag gå på toaletten för fjärde gången? Kommer linnet att börja skava? Är inte halsen lite krasslig ändå? Har jag tillräckligt med överdragskläder? brukar vara mer regel än undtantag innan ett lopp. Det var en enorm befrielse att slippa allt det den här gången. Bara ta det lugnt. Inte vara ett dugg nervös. Springa för att springa är kul.

Jag hade en uppgift; att få in mannen nedanför på 1.45. 5min fart rak igenom. För egen del kändes det som ett bra uppdrag. Kanske hade jag kunnat förbättrat mina 1.21 från Kungsholmen Runt från startgrupp 1 men då med största sannolikhet förstört Stockholm Marathon nästa helg. Och att ta det lugnt från grupp 1 hade nog heller inte gått så det kändes som ett bra beslut att hoppa bak. Tyvärr misslyckades vi/jag trots att de yttre förutsättningarna knappast kunde ha vart bättre. Förlåt Peter!

Vi kom ner till Göteborg sent i fredagskväll och möttes av regn, dis och allmänt tråkigt väder. På lördag morgon hade dock vädret slagit om och resultatet blev fantastiskt solsken som vanligt under Varvet. Att ta sig ut till Slottskogen gick över förväntan trots att vi inte var ensamma om det. Vi skulle starta i grupp 13 och efter lite uppvärmning begav vi oss mot starten men hamnade av nån anledning tillsammans med grupp 11 och helt plötsligt var vi iväg. Det var tjockt med folk från första metern ända in i mål, första proppen uppstod redan efter ett par hundra meter. 5-fart var bara att glömma trots ivrigt sick sackande. Lagom till första bron hade det släppt såpass att det gick att springa utan att bli irriterad. Vi låg hyfsat bra till ute på Hisingen, betade av km efter km metodiskt och jag försökte insupa atmosfären så mycket som möjligt samtidigt som jag höll koll på tiden. Förvånades över att få så många personliga hejarop hela tiden, känner inte många i Göteborg så det måste vara tack vare all publicitet här på RW. Försökte vinka tillbaka till så många som möjligt.

Längs Avenyn var det smockat med folk och jag hade glömt bort hur extremt smalt och trångt det är där, nånstans där tappade vi farten och längs Vasagatan stumnade Peter så 1.45 var aldrig riktigt nära tyvärr. Sista kilometrarna i Göteborg är brutala, särskilt när tröttheten slagit till, men vi tog oss i mål på 1.48. För egen del var loppet en trevlig upplevelse och minimal ansträngning, precis som jag hoppats på.

En sak som slog mig under loppet är att det är ett gigantiskt stort arrangemang som måste kräva en enorm logistik. Bara att ta sig från målet till väskinlämningen är som att försöka tränga sig längst fram på en U2 konsert, det är människor överallt. Att starta i en startgrupp längre bak är också hopplöst om man verkligen vill prestera, jag tror att 1.45 hade kunnat gå om vi fått flyt i löpningen från början istället för att behöva lägga all energi på att sick sacka, springa om och tvärstanna hela tiden. Men det är samtidigt en del av charmen med Göteborgsvsrvet. Mindre charmigt är alla pappersmuggar som tillsammans med allt vatten bara blir en stor grå massa för oss som startar längre bak. Vid varje station halkade jag omkring i den där gyttjan med muggar.

Om ett par timmar är vi hemma efter en lång tågresa, då ska jag sticka ut och springa det sista längre passet innan Stockholm Marathon, nästa vecka blir det fullt fokus på uppladdning och vila innan det är dags för loppet med stort L. Längtar sjukt mycket efter att få ge mig ut på gatorna i Stockholm.

Göteborgsvarvet 2015 läggs härmed till handlingarna, nästa år står jag förhoppningsvis på startlinjen igen men då med sikte på PB. Stort grattis till teamkompisarna Frida och Josefine som verkligen levererade och fullkomligen ägde Göteborg!

/Hörs



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ditt bästa jag föds inte ur frustration


Nej, det gör det sannerligen inte. Jag har fått lov att acceptera det nu, och det tog emot ska jag säga er. För ett drygt år sedan bestämde jag mig för att bli bättre på pullups – eller rättare sagt – att jag skulle kunna göra någon pullup alls. Men jag känner mig själv. Om jag hade sagt det till Jakob hade jag nöjt mig när jag kunde göra en. Så. Jag sa istället ”Jag vill klara en muscle up”.

Nu, många månader senare, kan jag många pullups, till och med viktade, och viktade chins. Jag kan göra chest to bar chin ups och jag har jobbat upp en riktigt bra styrka i till exempel support i ringar, att hålla upp mig på raka armar i ringarna. Bålen har också stärkts. Jag har fått så otroligt mycket som jag var ute efter, sånt som jag för ett år sedan inte kunde ha drömt om, (”Jag? Viktade pullups? Ja just det. Sen blir jag vegetarian också, höhöhö.”) Men det har inte kommit gratis, nej, jag har slitit och kämpat mig iväg till gymmet många gånger för att göra: saker jag är dålig på, saker jag tycker är jobbigt och motigt. Och vi vet ju alla hur frestande det är. Men det har betalat sig! Jag är otroligt stolt över mig.

Så nu var det ju dags att göra en muscle up! Eller? Coach Jakob hade satt upp en vecka när jag skulle klara min första. Och den veckan har redan varit. Vi träffades igår och skulle köra ett PT-pass för att få fart på min kipp, alltså rörelsen för att komma upp i en muscle up. Nu skulle jag väl ändå sätta den!

Fail.

Jag kände mig tung och trött. Farten och klippet i rörelsen fanns inte där och mitt mål gled ifrån mig. Jag blev arg, hela bröstet knöt sig och jag är glad att Jakob inte pratade för mycket med mig när frustrationstårarna var nära. Jag är så fruktansvärt less på att traggla nu! PT-timmen gled över i att bli en lektion i mental träning. Jakob sa så mycket till mig som jag nog har behövt höra så länge. Att jag är van att ta mig an utmaningar och bara se till att fixa dem. Check, liksom! Nu plötsligt går det inte som jag har tänkt och jag tappar det fullkomligt. Jag har tragglat med det här så länge att jag bara blir arg och frutstrerad när det inte går.

Han fick mig att tänka på vad jag faktiskt KAN klara av nu, som jag inte kunde förut, något jag glömmer mitt i frustrationen. Hur mycket starkare jag har blivit. Och faktum är att det snarare är en fråga om teknik nu, inte styrka. Jag kan göra en muscle up – jag har bara inte gjort någon än.

Jakob bad mig att släppa det här lite nu. Att se framåt mot att träna på att bli ännu starkare i dragövningarna och testa att göra en muscle up då och då de dagar då jag känner mig stark. Och framför allt att ha ett mål med varje pass. Att inte gå till gymmet och ilsket tänka att ”NU JÄVLAR SKA DEN SITTA!” För det kommer den inte göra. Ditt bästa jag föds inte ur frustration. Det blir bara pannkaka av alltihop. Jag ska istället gå dit, fokusera på någon del jag kan förbättra – draget, kippen, höften eller bara öva på övergångar. Känner jag mig stark, ja, då testar jag ett par gånger. Den kommer. Bara inte på utsatt datum.

Så, med den här egoresan in i mitt psyke vill jag säga att jag tror att alla kan lära sig något av det här. Stirra dig inte blind på slutmålet hela tiden, se till vad du har uppnått på vägen och släpp taget om målet lite om det stretar emot. Driv dig inte till den punkt där du står och stirrar på ringarna med frustrationstårar i ögonen och en klump i bröstet. Släpp det! Ta tag om målet igen en bra dag och testa. Igen och igen. Slappna av i den känslan, då kommer du, som jag är säker på att jag kommer, att lyckas.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Nedtrappning


”You come running back to me, wherever you go, whatever you do, you can run to me. No matter how far, wherever you are, you can run to me” (Darren Wharton)

Maj – jobbigaste månaden på hela året. Anledningen stavas nationella prov och betyg. Imorse kom jag till jobbet kl8 som vanligt och gick hemifrån kl.21 nu ikväll. Självklart klämde jag in lite löpning däremellan, det slipper man inte undan även fast man har en stor fet hög med nationella prov att rätta. 5x2000m strax under 3.40-fart, lätt och kontrollerat. Sen tillbaka till den stora feta högen lite piggare och fräschare. Tur att Sibylla ligger en 200:ing från jobbet.

Den här veckan börjar den riktiga nedtrappningen, dagens pass var ett av de sista hårdare passen. Då måste man tänka lite extra på vad man stoppar i sig matmässigt, tex välja Cola Light, inte be om extra vitlökssås och pina i sig tomaterna och isbergssalladen. Man vill ju inte bli suddig och otydlig i ansiktet såhär nära inpå maran. Sparar det riktiga svullandet av kolhydrater till nästa vecka, fram tills dess ska vågen visa 72.8kg som vanligt.

På lördag är det Göteborgsvarvet. Jag kommer att hoppa bak och starta i grupp 13, ska se till att min gode vän Peter kommer in på 1.44.59 eller bättre. Ska bli gött att ta det lugnt och bara njuta av atmosfären och folkfesten, kanske hinna ta lite selfies och instagrama live längs Göteborgs gator. Den friheten borde man få ta sig som farthållare tycker jag. Om jag räknar rätt så blir det 5-års jubileum på Varvet i år. Det var det första lopp jag sprang totalt ovetandes om vad tights och splitshorts var, än mindre vad som var en rimlig tid att komma in på. Vet att jag tänkte att 2h borde vara rimligt att fixa. Mycket har hänt sen 2008.

Imorn bitti ska jag försöka mäkta med en tidig morgonjogg, enda sättet att hinna få in löpningen imorgon. Det var typ 5 år sen sist. Det är inte min påse helt enkelt. Finns en risk att det kommer kännas förjävligt. Ska ladda med lite Nutella och jordnötssmör nu ikväll så man har några kalorier att ta av. Lägga fram kläderna och göra bort nummer två innan man somnar har jag också hört att man ska tänka på av dom som kan det här med morgonjogg. Bäst att lyssna på dom som vet.

/Hörs

Dare – Run To Me


Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Det lärde jag mig imorse, hade räknat med regn och 5 grader som rapporten sa men istället var det 10 grader och sol och alldeles för mycket kläder. Å andra sidan var det extremt jobbigt med morgonjogg så det lär dröja till nästa gång 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Fruktsallad


Veckan som gått har vart en riktigt fruktsallad vecka. LG skulle säga kladdkaka och ballonger. Ibland måste man få ha sådana veckor också, det kan inte vara snor och svett hela tiden. Lite mindre löpning än normalt, stundtals svårt med motivationen och dessutom lite krämpor här och där. Misstänker att det är lite försenade utmattningssyndrom efter Kungsholmen runt, med facit i hand borde jag kanske ha tagit en vilodag efter loppet; stannat upp, tryckt på pause knappen och njutit, tagit mig tid till att andas, reflektera och bara vara. Det är den stora svårigheten med löpning, att man aldrig är riktigt nöjd eller har tid att vila och hela tiden jagar träningspass och sekundrar.

Har i alla fall fått till ett bra pass den här veckan i tisdags; Canova distans – 60min i lugn fart följt av 10km i 3.57-fart, egentligen skulle passet vara 120min totalt men började känna en diffus smärta på utsidan av knät och tog det säkra före det osäkra. Tog en extra vilodag och ett par lugna distanspass efter det. Nu har istället korsryggen börjat spöka. Inte så att den hindrar mig men den känns inte helt hundra. Körde i alla fall 20x1min idag och det gick okej, fick inte riktigt upp farten men kroppen höll för lite högre farter. Det är najs!

Börjar mer och mer längta efter Asics Stockholm Marathon. De senaste kvällarna har jag legat och visualiserat banan, funderat på taktik och börjat drömma mardrömmar om Gärdet och Djurgården. Jag är livrädd för Djurgården där jag väggat 3 gånger på 3 starter, men trots det sjukt taggad inför Asics Stockholm Marathon anno 2015. I år ska jag tamigfan få till det i Stockholm, det är nu eller aldrig. Det blir mitt nionde marathon, vissa har gått bra och andra mindre bra…

BÄSTA:

  1. ING New York Marathon 2013 – 2.59
    Första sub3 maran. 5 månader innan sprang jag i Stockholm på 3.16 och sub3 kände ganska långt borta då. Trodde egentligen inte riktigt själv på sub3 när jag stod på Verazzano bron, banan längs de fem stadsdelarna är ganska jobbig med 5 broar man ska ta sig över och massa betong. Hade ingen taktik, körde bara på känsla och bars fram av publiken. Fick gåshud när man svängde in på 1st avenue och mötte publiken. Rejält trött sista 7km men lyckades till slut ta mig i mål med 3 sekunders marginal. Magiskt! Ska man springa nån mara är det New York. Taktik: känsla och publikens jubel
     
  2. Marathon de Paris 2014 – 2.56
    Perfekt väder, snabb bana och 40 000 startande. Bra grundträning under vintern men något osäker på formen. Valde att ta det lugnt i början och inte dras med, sprang de båda halvorna jämnt och fint, det närmsta jag kommit en negativ split och enda maran som jag aldrig träffat på väggen. Plockade 500 placeringar sista 2 milen och hade gott om krafter kvar i mål. Perfekt disponering av loppet. Taktik: defensiv öppning, jämna splitar
     
  3. Rotterdam Marathon 2015 – 2.55
    Inte min bästa mara taktiskt men eftersom det blev PB så måste den få vara med på top3 åtminstone. Känner mig i bättre form just nu vilket talar för att PB i Stockholm borde vara en realistisk möjlighet. Taktik: gå på klocka första 3milen och sen fri fart. Höll inte riktigt den gången.

SÄMSTA:

  1. Stockholm Marathon 2014 – DNF
    Min enda DNF i mara sammanhang. Öppnade kring 4.05-fart och det kändes bra i 2 mil, sen kom väggen ute på Djurgården tillsammans med knivhugg i bröstet vilket gjorde att valet att kliva av var ganska lätt till slut. Totalt anti-klimax att få åka taxi in till stadion och skämmas när man hämtade ut väskan på Östermalms IP. Taktik: öppna hårt
     
  2. Stockholm Marathon 2012 – 3.25
    Mara debuten i 4 grader, 20 m/s och spöregn. Har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Enda anledningen till att inte bryta var för att man förmodligen skulle ha förfrusit på plats i väntan på en taxi. Kunde inte röra händer och fötter på en timme efter målgång. Tappade dessutom bort medaljen direkt efter målgång. Taktik: överleva
     
  3. 3. TCS New York Marathon 2014 – 3.06
    Fiasko! Var i riktigt bra form men motvind i 3,5mil förstörde hela loppet. Bombade på ändå och öppnade första 5km på 19.40, men det kostade för mycket att hålla den planerade farten i motvinden, nånstans halvvägs in i loppet tog all energi slut och sista halvan var en pina. Starkt skäl till att inte bomba på i Stockholm om 2 veckor. Taktik: öppna hårt

Förhoppningsvis kan jag lägga Asics Stockholm Marathon 2015 till den första kategorin om ett par veckor. Jag tror faktiskt att det är mitt år i år. Å andra sidan har jag trott det alla gånger tidigare också…

/Hörs

Matt Nathanson & Jennifer Nettles – Run


Antal kommentarer: 1

Frida Michold

Jäklar vad du är rutinerad.. 500 placeringar på två mil-imponerande!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Fredagschipper med WOmanmakers


Det finns en övning som heter ”man maker”. Skitlöjligt. Som om den vara var till för män. Eller rättare sagt pojkar som vill bli män. Jag kallar den woman maker, för du lär bli en stark kvinna om du gör den ofta. Idag körde jag en chipper, alltså ett pass där man kör ett visst antal (oftast många) av en övning och sedan byter övning och kör ett antal av den (oftast lite färre) och sedan håller man på så. Min chipper såg ut så här:

50 svingar

40 wallballs

30 burpees

20 boxhopp

10 WOMAN MAKERS de luxe

500 meter rodd.

Och du ba ”JA, ok. Skitbra, men hur ser en sådan där woman maker ut?”

Det ska jag berätta för er! Om man googlar man makers får man upp massor av olika varianter, men jag tänkte att vi tar den jag gillar bäst.

Den börjar i armhävningsposition med händerna på ett par hantlar.

Du gör en armhävning.

Du gör en renegade row, alltså drar upp hanteln till sidan av bröstet i en roddrörelse. Se till att kroppen hela tiden pekar ner mot golvet. Ja, det är tufft, du kan få ta de löjligt små hantlarna.

Gör renegade row med andra armen.

Sätt ner hanteln och hoppa in till huksittande. Lyft upp hantlarna till axlarna.

Gör en thruster, alltså ta sats med benen och tryck upp hantlarna i taket.

Sätt dig ner på huk igen, sätt hantlarna i golvet och hoppa ut i en armhävningsposition igen. Gör en till!

Tjohoo – du kommer att bli en stark kvinna!

Ha en fin helg!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

I love the smell of burpees in the morning!


Den här morgonen var en av de bästa på länge. Jag gick som i trans från ett träningspass till ett annat och det kändes som att jag hade hur mycket energi som helst. Och tro nu inte att jag gick omkring och latade mig på träningen, ånej. Morgonen på Crossfit Nordic bjöd på ett riktigt ”håll käften”-pass. Vi började med 2 frivändningar varje minut i 16 minuter. Det var förrätten. Sen kom nämligen 27-21-15-9 burpees och höga svingar. Alltså, göra 27 burpees, 27 höga svingar, 21 burpees, 21 höga svingar och så vidare. Man hade 10 minuter på sig. Jag klockade in på 7 minuter och 15 sekunder. Försökte gå runt och röra mig den återstående tiden inför finalen: 2000 meter rodd.

Nu måste jag ju leva upp till mitt bloggnamn också och ge er ett par av mina bästa burpee-tips. För alla som vill tycka bättre om burpees eller bara kunna göra fler snabbt utan att gå in i den fruktade burpee-döds-väggen.

Tips 1: Nej, en burpee är inte ett hopp ut till armhävningsposition, en strikt armhävning och sedan ett hopp upp igen. Varför? Jo, för att det blir jättejobbigt supersnabbt! Hoppa i princip ner på mage direkt. Och ta dig upp så fort du kan. Om du kollar på filmen så ormar jag mig upp ganska mycket. Det går snabbast för mig. Hitta ditt snabbaste och energisnålaste sätt.

Tips 2: Hoppa in med så raka ben som du kan på vägen upp. Hoppa inte in så att du sitter på huk, för då måste du hoppa upp från huksittande varje gång och då kommer du att nosa på burpee-väggen med låren inom kort.

Jag var helt slut efter passet! Men jag återhämtade mig ganska snabbt, och tur var väl det, för sedan var det bara att trampa Sats Stureplan och lanseringspasset av Les Mills cykelcirkus Immersive Fitness. Jag har testat det förut och skrivit om det förut också. Det är spinning framför en gigantisk skärm där man slängs in i en datorspelsliknande miljö samtidigt som man cyklar. Alltså det känns som att man är INNE I spelet. Jättekul! Får du chansen, testa!

Jag fick dessutom äran att cykla med mina älskade kolleger Sofie Lantto (bakom kameran), Marie Kjellnäs och Åsa Eriksson från cykeltidningen Bicycling. Världens kanske bästa förmiddag. I morgon är det dags för att vila mig i form inför att testa att göra en muscle up på torsdag. Håll alla tummar du har för att det ska gå vägen!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*