Hips don’t lie – övning för glada höfter

”Gotta win, gotta run till you drop. Keep the pace, hold the race, your mind is getting clearer, you’re over halfway there”

Det kom ett träningsprogram signerat coach LG häromdagen. När jag öppnade mejlet gick det upp för mig att nu är det allvar, nu är hela det här projektet igång på riktigt! Min första tanke var ”fy fan vad häftigt att det här programmet är skrivet bara till och för mig”. Sen blev jag lite rädd när jag studerade det mer ingående. Nä, skämt åsido, det kändes faktiskt rätt bra. Men det börjar inte förrän nästa vecka, fram tills dess fortsätter jag att freebasa och kör på känsla. Idag sa känslan att jag borde vila. Kände av vaden litegrann igår, inget allvarligt, men nu när jag ändå får bestämma själv så kändes vila rätt bra. Istället blev det en dejt med den här lilla saken

Det måste vara löpningens motsvarighet till sträckbänken. När jag rullar vaden på den där skumrullen kan jag tänka mig hur folk på medeltiden som utsattes för tortyr måste ha känt. Ren och skär smärta som gör att man bara vill skrika allt vad man kan. Men till skillnad mot att utsättas för en sträckbänk så känns det faktiskt rätt bra efteråt, nästan skönt.

Har vart relativt förskonad från löparrelaterade skador, men samma år som jag fyllde 30 så hände nånting. Det var precis som om kroppen började strejka när tvåan byttes ut mot en trea. Nu har jag vant mig vid att knappt kunna ta mig upp ur sängen på morgonen. Men det som är mest skrämmande är vetskapen om att kroppen lever på lånad tid, att jag börjar närma mig en punkt då det inte längre kommer gå att förbättra sina tider. Det blev skrämmande uppenbart i höstas under en friluftsdag då en elev promt ville utmana mig på 100m. Kände redan efter en millisekund att jag skulle åka på stortorsk och fejkade en sträckning för att slippa förödmjukelsen att få däng. Å andra sidan hade han inte haft en chans på marathon eller milen för den delen. In your face!

Som sagt, ingen löpning idag, efter tortyren med skumrullen blev det ett besök på gymmet för lite bänkpress och bicepscurl. Misstänker att det kommer bli dåligt med den varan framöver när coach LGs program drar igång. Det är nog bara att ställa in sig på att sommaren 2015 blir ytterligare en sommar i vassen. Tror att löpare generellt är rädda för att styrketräna, och då menar jag inte pilleriövningar för bål. Så länge man inte siktar på att springa milen på sub30 eller maran på 2.20 så har jag svårt att se hur marklyft, chins och bänkpress skulle vara skadligt. Säger som Mårten Klingberg; hur svårt är det att springa milen snabbt om man väger 50kg? PB på milen borde stå i relation till vad man bänkar.

Fick också ett fint paket idag med posten precis som mina kompisar i team:et. Blev lite avundsjuk igår när jag såg att dom fått fina Asics tröjor men inte jag. Sen kom jag ihåg att jag bor i Sundsvall och att all post har en tendens att fastna i hålan Ånge. Då blev jag lite lugnare. Finns en rolig grupp på FB som heter ”vi som hatar postterminalen i Ånge”. Alla norrlänningar som nån gång väntat på paket känner nog igen frustrationen som fritt flödar i den gruppen.

/Hörs

The Loneliness of the long distance runner

”It doesn’t hurt me. Do you want to know how it feels”

Backintervaller stod på dagens schema. ”Hill” kanske är att ta i vad gäller ovanstående backe, men tillräckligt brant för nån (läs jag) som helst undviker allt vad backar heter. Idag kändes det dock oförskämt bra, fick till bra tryck i steget, tänkte mer på tekniken än farten, kände mig stark rakt igenom. 8x90s, inga konstigheter. 

Coach LG sa nånting klokt i lördags. -”Spring inte backintervaller dregglandes med huvudet på sned”. Det har liksom vart min grundinställning tidigare till alla former av intervaller. Att springa intervaller ska göra ont, kroppen ska plågas, benen ska skrika och hjärtat slå så hårt att det nästan vill hoppa ur bröstkorgen. Kanske därför som jag för det mesta alltid har lätt ågren flera dagar innan. Idag fokuserade jag som sagt mer på steget och att få till ett bra frånskjut. Kände mig odödlig direkt efteråt. Nu, ett par timmar senare, går jag som en pelikan.

För övrigt så strular Garmin Connect lite, har inte använt det på flera år sen jag hade en 405:a i min ägo, men mer detaljerade pass kommer så fort det löst sig.

Alltid lika skönt att runda av en jobbig arbetsdag med lite löpning. Livet som lärare är sällan särskilt glamouröst. Rättning, planering, möten och ständiga diskussioner med elever om att mobiltelefoner inte är jättebra för deras inlärning. Idag var en sån dag. Brukar ofta försöka jämföra skolarbete med löpning, tycker det är en bra liknelse. Det tycker inte eleverna, dom fattar inte vad jag snackar om. Man får ingenting gratis, ingen som gör jobbet åt en. Vill man bli bättre måste man helt enkelt borra ner huvudet och ta i även fast det är både jobbigt och stundtals ganska tråkigt. Jag kommer fortsätta med den liknelsen. Förhoppningsvis trillar poletten ner hos nån. Nån gång.

Avslutade dagen med att gå på basket. Norrlandsderby mellan Sundsvall och LF. Basket är en riktigt sport. Dom som inte kan nåt om basket vill gärna raljera om sporten som korgboll, att det bara blir en massa fouls och att man inte får röra varandra. Tycker lite synd om dessa människor. Men det är svårt att förklara nåt för nån som inte förstår. 

/Hörs

Running up that hill – magisk version med ingen mindre än David Gilmour på gitarr. 

”I don’t know where Im running now, I’m just running on”

Första inlägget, coolt! Känns lite overkligt att ha fått chansen att vara en del av Team Asics Go Run It, har knappt hunnit ta in det. Satt en dag på jobbet och såg ansökan, skrev några rader, glömde sen bort det tills det damp ner ett mejl från från Jonas på RW som sa att jag kommit med. Sen var det helt plötsligt dags för en första samling nu i helgen med allt vad det innebar och här är jag nu, bloggandes på runnersworld.

Många kanske är nyfikna på vad det är vi ska göra, ifjol var det ju ganska tydligt att utmaningen var Stockholm Marathon. Vi har fått tre utmaningar att träna inför under detta kalenderår, den första är inte helt oväntat Stockholm Marathon, dom två övriga är hemliga än så länge för alla utomstående, men jag lovar att det kommer bli nåt i hästväg så häng med på resan!

Den största utmaningen för egen del kommer bli att försöka pussla ihop dessa fantastiska utmaningar med de lopp jag redan hunnit planera in, innan jag kom med i det här. Vanligtvis brukar jag inte planera allt för långt fram men just i år hade jag redan hunnit boka in både Rotterdam marathon nu i vår och Berlin till hösten, så det blir extremt spännande att se hur det kommer funka.

Har hunnit bli 33 år (eller var det 34? har tappat räkningen..), sprungit till och från sen sena tonåren, strukturerat de senaste 4-5 åren. Har hunnit med 6 maror (New York x2, Paris x2 och Stockholm x2) samt ett gäng millopp och halvmaror. Marathon är utan tvekan favoritdistansen, springer hellre långt än fort och har alltid ångest inför alla former av intervaller. Det blir rätt mycket mellanmjölk. 

Målet med Team Asics är att ha förbannat kul men också få hjälp med att börja resan ner mot drömtiden 2.48.48 på marathon, när jag uppnått det kan jag börja med bowling eller schack med gott samvete.

När jag inte springer så sorterar jag min skivsamling i bokstavsordning, dricker öl och följer slaviskt Liverpool FC. Däremellan så försöker jag lära gymnasiekids att lösa andragradsekvationer med viss framgång.

Eftersom musik är nåt jag gärna nördar in på har den uppmärksamme läsaren redan reagerat på valet av rubrik. För den oinsatte så är det titeln på en Jackson Browne låt som för de flesta kanske är mest känd från den klassiska scenen då Forrest Gump i filmen med samma namn reser sig från sin bänk och ger sig ut för att springa genom USA. Klassisk löparscen!

/Hörs