Hitta din klunga
Vad betyder det att man ska göra sitt eget lopp? Betyder det att vi ska försöka springa i vårt eget tempo? I så fall borde löpare vara jämnt utspridda längs löparbanan; i själva verket klumpar vi ihop oss och påverkar och anpassar oss till varandra. Det är snarare så att vi väljer en klunga med rätt tempo att springa i. Åtminstone i lopp där det finns tillräckligt mycket löpare för att det ska bildas klasar av löpare som hänger ihop. Varför gör vi det och hur bör vi springa i klungor? En ny studie kanske kan ge viss vägledning.
I studien delades löpare in i olika kategorier, beroende på om löparen springer med samma klunga under hela tävlingen, stannar med en klunga halvvägs genom loppet och sedan flyttar sig fram och tillbaka mellan dem eller springer helt själv.
Det visade sig att man bör springa med i en klunga så länge det är rätt klunga, jämfört med att följa en klunga som är för snabb eller att springa själv. Detta verkar som sunt förnuft. Det betyder att det är rätt att göra en medveten satsning att hitta löpare att springa med ifall man springer själv eller befinner sig i fel klunga.
Om du känner dig starkare än de andra löparna i klungan, spring i kapp en ny klunga. Undvik att hamna i ett ingenmansland. Omvänt, om du har svårt att hänga med i klungan, sakta ner och förbered dig mentalt för att haka på nästa klunga som kommer efter dig.
Alla vet att i cykling vinner klungan över individen. Det gäller även löpning, fast inte i samma grad. Klungan gör det lättare att hålla tempot och ger mental styrka, men inte lika mycket skydd mot luftmotstånd som cykling. Det finns andra skillnader. Löpare brukar t ex inte raka benen, vilket en överraskande studie för något år sedan visade gav cyklister flera minuter snabbare tid. Löpare tjänar också på att raka benen, men det rör sig sannolikt bara om sekunder.
Hjärta och klungor
När du har hittat rätt klunga, försök lägga dig någon meter bakom någon annan. Att springa i täten ger mycket luftmotstånd, ännu mer motstånd får man om man springer bredvid någon och puttar undan luftmolyler tillsammans. Cirka två procent av all energi går åt till att övervinna luftmotståndet och mer under blåsiga dagar. För att undvika att alla springer bakom, är det viktigt att växla ledare. Ungefär som ett fågelsträck skär genom luften tillsammans för klungans bästa.
När vi gör något tillsammans, frigörs endorfiner, vilket lindrar olika former av smärta och får oss att känna oss väl till mods. Det gäller även löpning tillsammans. I en studie från 2009 testade tolv män sin smärtkänslighet vid två olika tillfällen: en gång efter 45 minuter rodd och en gång efter 45 minuter rodd tillsammans med andra roddare. De kände mycket mindre smärta när de rodde tillsammans med andra, förmodligen för att det frigjordes endorfiner. Att träna och springa tillsammans, gör således att man orkar lite mer eftersom känslan av ansträngning minskar.
Man blir även en aning distraherad och då känns det lättare. Ju närmare mål, desto mer kan man dessutom pressa sig i en spurt när medlöparna i klungan blir konkurrenter.
Glada endorfiner
Endorfiner frigörs som svar på stress och smärta och bidrar till runners high. I likhet med morfin, fungerar endorfiner som ett smärtstillande och lugnande medel och minskar vår upplevelse av smärta.
Förutom motion, är skratt ett av de enklaste sätten att framkalla endorfiner på. Endorfiner är på sätt och vis skrattets och löpningens hormon.
Den musiksatta filmen ovan sägs visa motorproteinet myosin (kinesin?) som bär en säck endorfiner längs en väg av proteiner från det inre av nervcellen till synapsklyftan, där endorfinerna sedan sprids ut och producerar lyckokänslor. Det är så cellerna fraktar ämnen fram och tillbaka. Oavsett om det är myosin eller kinesin visar filmen att cellerna uppfann tvåbent gång långt före oss människor (fast gången liknar mest en tillbakalutad fyllevandring längs kajen). Varje steg kickas igång av en molekyl ATP. Det sker miljontals gånger i varje cell, varje sekund. Det är bl a därför vi behöver omsätta ca 70 kg ATP i mitokondrierna varje dag.
Antal kommentarer: 2
Johan Renström
Ja visst är det fantastiskt. Det finns biljontals såna vandrare i kroppen. De släpar säckar hela dagarna, livet ut.
Johan Renström
Det skapas endorfiner i hjärnan och sannolikt bidrar de till runners high tillsammans med endocannabinoider. Det finns två forskarläger kan man säga som framhäver den ena kemikalien framför den andra. Mest troligtvis är det en kombination och dessutom är RH ett subjektivt tillstånd som har flera orsaker och förklaringar.
Läs mer om det här:
http://hjarnfysik.blogspot.se/2015/10/runners-high-och-marijuana.html