Ironman Arizona – Visuell blogg

Just nu är löpningen mest ett tvång. Jag springer för att jag måste, inte för att jag tycker det är skönt eller kul. Jag har liksom ingen inspiration alls. Vet inte om det är vädret, årstiden, mörkret eller att det är långt kvar till nästa tävling men nånting är det som gör att det tar emot. Det är å andra sidan ingen ursäkt till att inte springa. Det är inte så jävla kul att vakna varje morgon heller för den delen, men man kastar ju inte in handduken för det. Samma sak med träningen. Jag gör mina 10-11mil per vecka men utan glädje i väntan på bättre tider och att det ska vända och att motivationen ska komma tillbaka.

Vädret har vart bedrövligt här uppe i norr. Eller bedrövligt är nog fan en underdrift. Snökaos, modd, slask, vatten och ishalka. You name it! Har dock försökt att undvika löpbandet så mycket som möjligt och trotsat vädret ändå, för det mesta har det resulterat i en lång harang av svordomar som inte lämpar sig att skriva här. En gång i veckan har jag dock gått in på gymmet och sprungit lite oinspirerat på bandet. Tusingar och trösklar. Och när det har blivit för jobbigt så har jag tagit den enkla vägen och vikt ner mig. Känner inte pressen att behöva pressa mig just nu och det gör att jag gärna sänker farten eller tar längre vila när det blir jobbigt. Värdelöst!

Det skulle nog gå att springa lite fart ute faktiskt nu när nästan all snö försvunnit. Kvar är ishalkan men det är egentligen inget hinder. Mina nya Icebug Oribi var över förväntan, nätta och smidiga och ganska snabba, men tyvärr sämre grepp än mina gamla Asics Fujisetsu. Men istället för att springa fart ute så mellanmjölkar jag distanspassen istället. Helt värdelöst det också. Förra veckan var jag i Stockholm och fick till ett pass på bana tillsammans med brorsan. Det var ovant att springa fort utomhus och eftersom jag sprungit 20km mellanmjölk dagen innan var benen inte direkt pigga på 1500m intervaller. Jag hade blodsmak redan efter den första intervallen och när mjölksyran väl slog till var det kört. Fick gräva riktigt djupt bara för att komma hem levande. Så går det när man springer för fort på distanspassen. 

Men 1500m intervaller är nåt som jag ska fortsätta köra regelbundet istället för tusingar. Det var brorsan som tipsade om det. 1500m är nåt jag nästan aldrig sprungit, dom senaste åren har jag mestadels föredragit 10x1000m eller 5x2000m men ärligt talat så har mina 10×1000 inte vart jätteutvecklande, förmodligen för att jag dom senaste två åren alltid sprungit i samma fart av slentrian. Ska testa att börja springa 6x1500m istället men i samma fart och hoppas på mirakel för fartuthålligheten.

Just nu vill jag mest att det här året ska ta slut så jag får börja träna mot London Marathon på riktigt. Jag har en hel del idéer om hur jag ska förändra träningen nu i vinter men mer om det i ett annat inlägg. Nu ikväll sprang jag faktiskt långpass för första gången sen september. Egentligen hade jag bara tänkt att mellanmjölka 20km som vanligt men benen rullade på utan större bekymmer och helt plötsligt hade jag avverkat 3mil. Det var faktiskt rätt skönt och jag kände mig helt oberörd efter. Så även fast löpningen inte har vart rosa fluffiga moln den senaste tiden så verkar kroppen ändå vara rätt hård och härdad och framförallt redo för riktig marathon träning snart.

Förutom London i vår så funderar jag och brorsan på att dra till USA nästa höst och springa Chicago. Det vore rätt smutt, dels att ha nästa års program spikat redan nu men också att ha två bra chanser att persa på snabba banor. Jag är alltid sugen på Berlin men i år har dom lagt den ett par veckor tidigare av nån anledning vilket gör att det finns en stor risk för värmebölja och det känns inte så lockande. Så Chicago kanske är ett bättre val. Framförallt är det ju en mara som jag aldrig sprungit vilket såklart lockar. För brorsans del kommer det innebära att han är klar med alla majors då, själv har jag ju Tokyo kvar men den känns ganska långt borta just nu. Tyvärr är det ju inte gratis att åka runt och springa lopp i olika länder. Ibland känns det som om man lägger lite för mycket pengar på det här, det är alltid ett ”nästa lopp” som ska betalas känns det som.

Det har som sagt vart lite deprimerande att löpningen inte har känts glädjefull nu på slutet men jag tror att glädjen kommer att komma så fort jag drar igång med den systematiska träningen igen. Istället har jag fått hitta glädjen i andra saker. Som tex det här. Jag älskar ju 80-talet men jag älskar ännu mer att det finns människor 2017 som gör musik som låter som om det fortfarande vore år 1987 och som dessutom har den goda smaken att göra snygga videos och låttitlar med ordet running i. Det blir man glad av.

/Hörs

Hej!

Jag är lättad bortom alla gränser. På flera plan faktiskt än bara lyckats kvala till Hawaii som var min största förhoppning. Racet utspelade sig på absolut bästa möjliga sätt för mig och tackar min lyckliga stjärna jag lyssnade på mitt hjärta och åkte hit. Efter en som vanligt märklig säsong känns det fantastiskt bra sluta med flaggan i topp.

Tänker inte skriva världens längsta race report annat än bara förklara hur jag upplevde tävlingen samt kanske sprida lite ljus över vad som krävs på den här banan för er som eventuellt planerar åka hit vilket jag varmt kan rekommendera.

Simningen är inte så mycket orda över. Rullande start utan någon egentlig dramatik i varken starten eller i vattnet. Man simmar rakt ut längs floden & vänder tillbaka. Dålig sikt så knepigt ligga på fötter men ändå en ganska behaglig upplevelse då vattnet håller ca 19-21 grader. Banan är något lång så tiderna blev 2-3 mins långsammare än normalt. Kom upp på 1:01h.

Cyklingen är ut 30km till en vändpunkt som ligger på en platå i öknen och sedan ner tillbaka in till stan igen. På tävlingsdagen var det kraftiga vindar vilket ledde till motvind ut genom hela stigningen för att sedan ge rejäl skjuts i ryggen ner tillbaka. Detta är perfekt för någon som mig. Jag sitter riktigt bra på cykeln, väger hyfsat mycket (79-81kg) samt kan trycka i absoluta tal ganska höga watt. Cyklade om och ifrån allt uppför samt flög nerför höjden utan behöva slita ut mig. Höll mig väldigt lugn & kontrollerad då jag förstod ingen skulle komma ikapp. Höll mig runt 255-275 ut & ca 220-235 hem. Tyvärr hände det som inte fick hända. Bakhjulspunktering vid 110km. Efter ett mindre sammanbrott pga litet utrymme i disken för få in luft samt kedjetrassel så hade mitt försprång på 6-7 minuter gjort att jag nu låg 5 minuter efter täten bland AG´s. Lyckades cykla in dessa 5 minuter på sista varvet så kom in lite före en klunga av snabba löpare. 4:55h tog cyklingen inkl mitt 11-12 minuters avbrott. Låg nu 9:a bland herrar 35-39.

Mentalt tillplattad började jag springa utan riktigt mål eller mening. Resonerade ändå att jag inte kunde ligga så långt bak då jag inte helt enkelt inte såg så många andra ute på banan. Min mantra va ”Håll dig löpande i 4:20-4:30 tempo & hoppas de som ligger före exploderar i hettan”. Lyckades springa ihop med två killar som jagade top tre i deras AG. De hade ungefär samma tempo i steget så vi slog följe i 20 kilometer. Vid varvningen lyckades jag äntligen se Björn som gapar ut ”Du ligger 5:a”. Helvete tänkte jag, det är nog dags rycka upp sig. Hade precis börjat må bättre och ökade på lite. Mina följare som legat bakom min rygg och fått vinskydd började andas ansträngt och försvann kort därefter. Såg no 4 i min grupp vinglandes vid 24 kilometer. ”Skönt” tänkte jag, fortsätt bara nu så är du hemma då det sannolikt fanns 4 slot´s i min grupp. Började dock se spöken då jag inte visste om jag hade folk bakom mig. Fortsatte försöka öka farten eller åtminstone hålla den. Låg i princip aldrig långsammare än 4:30 men behövde stanna till vid varannan aid station då det var varmt som ett helvete och den tidigare brisen hade avtagit. Vid 32km började jag se suddigt och energinivåerna började sina. Fortsatta mala på ”om jag tycker det här är hemskt så är det nog fan så mycket värre för alla andra”. Hade inte ont någonstans så fanns inga skäl utan bara fokusera på ta ett steg i taget.

Kommer knappt ihåg hur sista 5km kändes. Vet bara att jag försökte visualisera mina barns glädje när jag hänger en varsin blomkrans över deras huvuden. När det var några hundra meter kvar började jag må riktigt dåligt. Kunde inte riktigt andas normalt längre och ville bara lägga mig ner. Förmådde mig jogga in den sista målrakan men kollapsade direkt efter målgång. Känsloexplosion plus total utmattning. En lättnad som jag aldrig någonsin känt förut. Tårarna bara forsade ner längs mina kinder och just då trodde jag att jag var världens lyckligaste person. Blev inte sämre av träffa världens mest fantastiska tränare Björn som berättade att jag kom 2:a min min grupp. Hade tydligen sprungit snabbast i gruppen och han som jag trodde jagade mig låg hela 10 minuter bak. 3:13h tog min marathon. Min sluttid blev 9:18h inkl mitt lilla olyckliga avbrott.

Det var en jäkla tur jag inte slutade kämpa. Visade sig bara vara 3 slot`s till Kona detta år i bland herrar 35-39. Visar åter igen att man ALLTID ska hålla sig löpande. Man vet aldrig vilket helvete folk framför och bakom genomlider. I sån här värme och vind är det många som får problem, eller snarare alla.

Rekordstort antal som DNF´ade. Hela 13% kom aldrig i mål. Delvis pga vädret samt detta lopp lockar många nybörjare tack vare den ”snälla” banprofilen. Ironman är inte för alla, och några lätta lopp finns inte. Däremot vill jag åter igen rekommendera detta lopp. Speciellt för tjejer då det fanns 2 platser per grupp i åldrarna 30-54 år. Värre för herrar dock, speciellt yngre. Verkar vara många äldre kör Ironmans i USA samt större procent är kvinnor. Bredden av elitmotionärer är liten men de som är bra är riktigt bra.

Nu ska jag strax flyga hem. 1:30h till LA sen ett direktflyg till Arlanda.

Låter 2018 vara ett oskrivet kapitel just nu. Tänker ta min säsongsvila fram till jul ungefär innan jag börjar planera fler dumheter. Är anmäld till två race 2018…..Kalmar & Kona. Det kanske räcker som utmaning då jag fyller 40 år i februari?!

Nelker