Isländsk nostalgi

Undersökande journalistik på Bikramyoga på Söder i förmiddags. 90 min yoga i 40 C och djungelfukt. Tänkte kasta in handduken efter ett tag, men orkade inte lyfta den, den var för tung av svett … och sen skakade yogacoach Amelie nekande på huvudet,

– No, no, Kenneth, you´r still smiling (på bikram pratar man engelska … med indisk accent) … hon misstog mitt dödsgrin för ett leende.

Men det var bara att bita ihop och böja vidare. Längtade till en mara i snöstorm, längtade till en Ironman med simning i 14 C, men ingen väg ut. Värmen höll kropp och själ i ett järngrepp.

Höll dock tiden ut, kröp sen ur lokalen som en urkramad disktrasa, därpå väntade en eftersvettning from Hell!!

Här i T-shirt på Gotlandsgatan utanför lokalen.  Ångade i 10 min i – 12 C. Hade säkert kunnat värma upp redaktionen i en timme på egen hand (som är rätt kylslagen).

Längre rapport om detta följer i RW no 1/13.

Ack arma höftböjarmuskler. Men Amelie sa jag tänjt ut lever och mjälte fint. Verkar lovande inför nästa veckas julfest!

Aoooouuuummmm!

— men inte jag med den. Ut på Djurgården i ett par testdojor, North Face Trail. Bra grepp; lite tyngre, lite grönare. Klarade kylan fint, var nog runt – 5 C.

Rullade på i lugnt tempo, en smula i chock. Vinter bara, pang, så där. Sist jag sprang ute var det på fuktiga löv, blöt jord och regnblänkande asfalt. De senaste två veckorna har jag mest dundrat runt på löpband, jobbat, vabbat och inte riktigt hajat att det blivit vinter igen. Det gäller vinterdäcken också. Ångest, ångest, är min arvedel, för att citera gamle poeten Lagerqvist.

Men när brorsan ringde och sa att han funderade på att springa backpass inomhus i stället för i Hellas (hemläxa över helgen för Studentlöparna) eftersom han (inte heller) hade bytt till vinterdäck. och det var ju glashalt ute … och frågade om jag kände till några snabba löpband … eftersom de på Eriksdalsbadet uppenbarligen hade glädjemätare … fast tvärtom … om ni förstår vad jag menar … brorsan var övertygad om att att löpbanden där visade lägre fart än vad han faktiskt  sprang  i …  och det kan förstås vara något med kalibreringen … men kanske snarare brorsan som är felkalibrerad … för inomhuslöpning  … hursomhelst, plötsligt såg jag det vita därute, såg smöflingorna yra, och drabbades av en obetvinglig lust att trotsa elementen, jag drar ut på Djurgården, tänkte jag  … och då gjorde jag det.

Men vart skulle jag springa?

Nä, kände mig inte färdig för Källsorteringen,  tog i stället mot Thielska.

På Blockhusudden, vändpunkten var det dags för förevning:

Mössan, en tidig julgåva från hrn webbredaktör Lund, har gjort mig till ett riktigt ljushuvud. Vantarna ska klara polarexpeditioner; det enda jag tycker är värre än kalla fötter-  är kalla fingrar.

Det var fler löpare ute i vintern:

Trädem såg lite frusna ut:

Men på det hela taget; en riktig vintersaga till löppass.

Faktiskt, jag börjar tro på det, börjar få känslan för det; Nu är det jul igen!

Eller, ja, blandmissbruk. 8 km löpning, stegrande. Roddmaskin (kom inte särskilt långt, fast hade jag kommit någonstans hade det förstås varit oroande …), lite bänk och drag och benmaskin och core, dock ingen hardcore … och sen iväg till GIH-badet för sviktande övningar.

Det blev blott en bomb, fortfarande lite rädd om ryggen.

Men på sikt kan man ju utveckla det där:

Sonen hoppade dock från trean, med simbälte. For upp ur djupet som ett flöte där en jätteabbore lyckats krångla sig undan kroken.

Typisk jätteabborre:

Lördagen så långt. Och den är ju inte slut än ….

Lite knäckig rygg efter maran i Nice. Satt illa, låg uselt, sprang försiktigt, rädd för att pressa ihop ryggraden till sub 178 cm. Visst krymper man med åldern, men inget jäkt.

Men nu har ryggen rätat ut sig, sprang 21 km igår och 5×2000 m idag i fyrafart. Det finns hopp för mänskligheten. Det finns hopp för mig.

Sen söndagsmatiné med sonen; Asterix och Obelix.

– Pappa, du har ingen  chans mot Obelix i armbrytning.

– Jag är rädd för det, min son. Men jag kanske kan springa ifrån honom?

– Det tror jag inte, han springer jättefort också.

Trolldryck, någon?

Löpande överman:

Det bidde inget bad.

Tog en kvart att få på sig brallorna i morse. Knyta skosnörena ska vi inte tala om. Jag skulle missa flyget hem om jag försökt få av mig kläderna igen. Idag hjälper ingen zumba mot ryggen.

Här hade man kunnat äta lunch om man hade haft tid:

Och ska jag vara riktigt ärlig, så var havet också av det väl vågade slaget. Det var dunder och brak i dyningarna. Inte en enda badare, bara solbadare.

Fick i alla fall en chans att stila med solbrillerna, förmodligen för sista gången i år. Och ser  färgskalan ut att gå mot rödaste rött, så beror det på överhettning. Strax åkte höstkavajen av, rätt klädsel kan skymtas i bakgrunden.

Och ska jag vara ännu mera ärlig; hade det här vädret varit i går, när jag sprang maran, hade maran nog blivit en riktigt mara.

Så, slutet gott, allting gott!