Blogg

Jag kastade boll, jag snuvade, jag simmade.


”Men vad gör hon!? Dansar? Fristående gymnastikprogram?”

Nej, jag tränar crossfit. I fredags ingick ”kasta en boll över räcket” i passet. Det var jätteroligt, som du säkert ser på bilden, även om jag ser lite för fånig ut för mitt eget bästa. Det var överlag ett roligt och rätt soft pass. Lite goblet stepups, kast med stor boll och halos med viktskiva. För mig var det tur att det var ett soft pass, annars hade jag inte kunnat vara med för jag hade en snuva på ingång. Och mycket riktigt. På fredagseftermiddagen däckade jag ihop fullkomligt. Jag var helt sänkt och somnade så fort jag satte mig ner.

Snuvan kom som ett brev på posten, så där som det gör när man haft en mycket stressig period och sedan får ett andrum att slappna av i. Då är det som att kroppen, helt felaktigt, tänker ”HON BEHÖVER SNUVA!” Nåväl. Elva timmars sömn mellan fredagen och lördagen gjorde susen och gjorde att jag piggnade till tillräckligt för att kunna…

…SIMMA! AD-Sofie Lantto fyllde 40 och det var dags för fest. Och som den rediga triathlet hon är så inleddes festen med två timmar simning. För alla. Vi som inte kunde skulle få lära oss att crawla. Och de som redan kunde fick teknikputs. Själva simningen gick över förväntan. Jag måste erkänna att jag hade lite hybris och trodde att jag skulle vara GRYM! Och när jag fick ligga med ansiktet ner i vattnet och bara köra gick det bra. Det gick till och med snabbare än jag hade tänkt mig. Sedan kom problemet med andningen. Jag kunde inte andas! Efter ett tag fick jag in rätt huvudrörelse för att suga in luft, men insåg då att jag inte andas ut när jag simmar. Jag bara drar in en massa luft och håller sedan andan. Så när jag försökte andas igen var det ju redan fullt! Och jag kan avslöja att det är jävligt svårt att bli snabb på att simma om man måste stanna varje gång man ska andas.

Roligt var det i alla fall.

Idag är snuvan på tillbakagång. Jag vilar idag och hoppas på att kunna köra träning i morgon, men då ta det lite lugnt för att se att kroppen hänger med.


Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Assman 2.0


Kommer säkert få käka upp det här inlägget men det skiter jag i. Jag är en person som lever i nuet och orkar inte fundera mycket på framtiden. Idrotta som jag gör är knappast hälsosamt även om jag skulle bli ett ganska snyggt lik om jag fortsätter såhär. 

Min rumpa eller rättare sagt nerv har nu ”läkt”. Symptomen är till 95% helt borta och jag har börjat löpträna igen. Plockar inte upp där jag slutade utan blir mest en mix av lättare distans- & tröskelpass. Enligt Björn ska jag jogga hela april månad men med två race inom kort kändes det som en hyfsad risk/reward att testa benen ändå. Det knepiga kommer vara att hinna få upp någon typ av muskeluthållighet i de specifika löpmusklerna. Motorn är i topptrim då jag cyklat & simmat som en dåre under de gågna tio veckorna som jag inte har sprungit. Känner efter 20-30 minuter in på löprundorna att min pop försvinner, måste anstränga mig som en dåre för att bibehålla steget & frekvensen. Gör dock klart synbara framsteg med varje pass och hoppas vara i fas i de tre grenarna i slutet av maj. Tänker dock fortsätta med mina samlagsliknande yoga övningar året ut för att förebygga liknande skador igen. I skrivande stund har jag tappat ca 10-15 seks per km i min tävlingsfart.

Nu närmast väntar en tävling på Rivieran eller närmare bestämt Cannes. Den går av stapeln den 13:e April. Bra startfält är det, han som vann Hawaii ska köra så där rök mina chanser till 1:a priset 🙂

Skämt åsido, skulle ändå ner med familjen för att fira påsk när jag såg att det låg en tävling där som jag tror passar bra inför säsongen. 2 km simning i Medelhavet följt av 80 km kuperad cykling upp mot Valbonne/Grasse (1600 höjdmeter). Man avslutar med 16 kilometer löpning längs Croisetten (4 varv á 4 km). Temperaturen såhär års brukar vara perfekt, ca 18-21 grader i skuggan och stan är vanligtvis knökfull på helgerna vilket bäddar för ett sjysst publikstöd. Mina nyvunna 4 kilo av oklar härkomst lär inte hjälpa mig uppför kullarna, ej heller inte på löpningen men skitsamma. Ser detta mer som en träningstävling. Inga direkta krav på mig själv även om jag självklart kommer göra mitt bästa. Tar med nya cykeln som jag knappt har ridit in. Kommer bli ovant med tempoställning då jag kört linjecykel sedan November. Tur att det är backigt så man kan växla position ofta. En full Ironman skulle sannolikt sluta med ryggskott 🙂

Kommer antagligen sluta i misär men tävlingsnerven behöver sitt. Inte nålat på mig en nummerlapp sedan NYC Marathon och är duktigt revanschsugen. Vill mäta mig mot bra motstånd nu tidigt på året så jag hinner rätta till mina korthavanden. Förödmjukad lär jag bli då Frassarna är duktiga simmare och knappast ovana cykla kuperat. Jag kommer se ut som en förväxt blekfis på en dyr cykel. Det får man bjuda på. Ska tackla ner dem i diket sen i Kalmar!

Missa inte nästa nummer då kommer uppföljaren till ”Mikes Bike” no2. Blev nåt jidder med uppladdningen av bilder att ni får vänta några dagar till. Försök att hålla ut eller stalka mig på Instagram sålänge @nelker

Stay tuned!

Michelle ma Belle

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Filmade maxtester


Jahapp. Då var det dags. För första gången skulle jag filma träning och skicka till coach Jakob. Och det var maxtester som skulle filmas. Jag gillar att vara på bild. Alltså verkligen, jag är en linslus av rang. Men rörlig bild är en annan sak. Inte alls lika bekvämt och jag tyckte att det var otroligt pinsamt att rigga upp kameran på gymmet. Och jättenervös blev jag. Men det är lika bra att vänja sig. Jag tror inte att det var sista gången jag fick lov att filma.

Hur det gick? Jo, helt ok. Det stör mig att jag inte kunde göra ring-chin-ups med tyngre än en 4-kiloshantel mellan fötterna. Men den strikta pressen på 36 kilo är jag rätt nöjd med. Det närmar sig ju 40 kilo, vilket är en milstolpe för mig.

Bara 4 kilo kvar…



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Det här med ödmjukhet


Det här, mina damer och herrar, är Jenny Jacobsen. Hon är en av världens bästa crossfit-atleter. Och då menar jag inte så där att ”Hon är typ väääärldens bästa”, utan på riktigt en av världens bästa. Nu på morgonen ligger hon 58 i världen och 4 i Europa på leaderboard efter Open-tävlingarna. (Alla har inte lagt in sina resutat, men ändå. Ni hajar. En av de bästa, på riktigt.) Och hon är inte den enda av coacherna på Nordic som sticker ut i resultatlistorna. Númi Snaer Katrinason är i nuläget 3a i Europa och 45a i världen och Björk Ódinsdottir har inte lagt in sina resutat från sista tävlingen än, men hon är också där uppe. Grymt folk, alltså. Och ändå lyckas de vara några av de mest ödmjuka människor jag har träffat.

Efter att ha tränat på Nordic ett drygt år har jag sett ett mönster bland folk, man kommer in första gången och är extremt ödmjuk för att man inte kan någonting. Förhoppningsvis fortsätter man på samma sätt rätt igenom, hur bra man än blir, så gör de flesta. Men det finns de som sticker iväg och tappar ödmjukheten på vägen. Plötsligt slutar de hälsa och tittar liksom över en när man möter dem. Det handlar inte om de som är grymma, utan det här är de som TROR att de är grymma. Tror att de plötsligt är lite bättre, lite för bra för att bry sig om oss andra. Tyvärr är det framför allt tjejer.

Förmodligen bottnar det i en oerhörd osäkerhet, men för mig är det obegripligt hur det kan bli så. Var tappar man bort sig så till dem milda grad att man väljer att lyfta näsan så högt i vädret? För det handlar om ett val. Det är inte många, så egentligen behöver jag ju inte bry mig, men jag kan inte låta bli att fascineras.

Så. Tillbaka till Jenny. För hon är ödmjuk. Faktum är att hon är så bra att det liknar ju ingenting. Man känner sig aldrig dålig på ett pass med Jenny som coach. Hon är för bra på att peppa för att man ska kunna det. Redan för länge sedan när jag hade ungefär fyra ljusår kvar till att klara en pullup fick hon mig att känna det som att min första bara väntade på mig runt hörnet. Dessutom är hon skitrolig. Det finns vissa som är värda att gå upp klockan 05.00 på måndagmorgnar för att få träffa och Jenny är definitivt en av dem. Det är liksom inte ny vecka förrän man har sett henne sitta upptryckt mot elementet med en stor kaffekopp i händerna och påpeka hur tidigt det är.

Och nu är det en hel vecka till nästa Jenny-pass. Jag får hålla till godo med de andra världsatleterna så länge.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ibland är det bäst efteråt


Hur roligt passet än är går det inte att komma ifrån att det vissa dagar är roligast efteråt. Idag såg passet inte så farligt ut på tavlan, och det är då det gäller att dra öronen åt sig. Vi skulle göra 2×8 meter utfallssteg, 2×8 meter shuttlerun, 2×8 meter burpee-längdhopp och 2×8 m shuttlerun. Man skulle jobba två och två och göra 8 varv var. Vi fick testa ett varv på uppvärmningen – det var JOBBIGT! Och 8 varv!! Yikes!

När vi väl var igång var det inte så farligt. I alla fall inte under tiden man själv körde. Det var värre i vilan när den andra körde när syreskulden kom ikapp.

8 varv avklarades och med det hela passet. Då kom höjdpunkten. Att få stå med en kopp kaffe och titta på gruppen efter. Och häxskratta. ”Hehehe moahahaha! Du har 7 varv kvar!”

Endorfinerna har inte lagt sig än. Och nu väntar två vilodagar. Underbart! Och välförtjänt.

Jag passar också på att förklara svackan avslutad. Då här lite endorfinhög på fredagseftermiddgen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Playitas – Fuerteventura


Tjina!

Har nu för första gången besökt Kanarieöarna eller närmare bestämt Playitasresort på Fuerteventura. Innan jag åkte dit gjorde jag ingen research då jag litade på mina vänners positiva erfarenheter av ön.
Tidigare år har jag cyklat i Sydfrankrike eller Spanien, men eftersom hela triathlonsfären verkar hänga där så blev jag nyfiken och kände mig utanför som inte hade varit där själv. Vi fick hjälp av Apollo som gav oss ett superupplägg för en billig penning. Normalt är det inte lätt att samordna 22 personers framfart men det gick fantastiskt smidigt. Vi fick med alla cyklar och väskor både på ner- & hemresan, inte säker på att det hade varit möjligt om vi åkt med t ex Norwegian. Väl på plats är ett charterupplägg väldigt lämpligt när man är så många. Buffémat är ingen personlig favorit men oslagbart när tjugotalet viljor ska bestämma sig för dagens tre måltider.

Ön Fuerteventura är inte den vackraste platsen på jorden även om utsikten från många av öns berg är häpnadsväckande. Är man där med idén sticka ut och rulla några bekväma mil om dagen, springa lätt och beskåda en vacker grönskande natur så ska man nog ta ett annat ställe. Det är tuffa förhållanden där, verkligen. Det blåser somliga dagar fruktansvärt mycket. Även om man pressar på i motvinden är det ibland svårt hålla 20 km/h. När det var som värst körde vi ett lagtempoupplägg vi fem som är starkast och då höll vi 15-18 km/h trots att vi roterade varannan minut. Min wattmätare visade +300 watt. Detta är ändå cyklister som ledigt klarar sub 5h på en IM cykling. Desto snabbare kunde det gå i medvinden. En dag cyklade vi 7,5 mil norrut mot öns näst största stad Corralejo, det tog 3:30h. En lätt småsur Björn Andersson mumlade något om att det måste vara något typ av bottenrekord. Hem tog sträckan 1:45h.

Skulle väl sammanfatta mina erfarenheter när det kommer till att cykla i liknande miljöer.

– Ha en kittad cykel med fräscha däck, undvik högprofilshjul, byt kransen bak till 11-27 och se till att allt sitter fast på ramen.

– Linjecykel är att föredra. Upplever man har bättre kontroll generellt samt sitter bättre när man klättrar. På platten förlorar man mot tempocyklarna, speciellt i medvinden men man är ju där för att träna, inte tävla.

– Man kan aldrig ha för mycket energi & vätska med sig ut. Det blev stundtals väldigt varmt, speciellt i stigningarna. Jag är väldigt varmblodig så behövde dessutom hälla vatten över hjälmen för att hålla skallen sval.

– Solskydd, damma på med minst 20 över hela kroppen och 50 på näsa, läppar & nacke. Sitta vid poolen efteråt som en rödblinkande kräfta med cykelränder ser bara nördigt ut.

Själva simningen var över förväntan, klart vatten trots blåsten och behaglig temperatur. Det låg några bojar ute vilket underlättar upplägget. 50 meters bassängen är magisk, hela inramningen är grym och simma utomhus är ett lyckopiller jämfört med alla deprimerade simhallar hemma i Sverige. Att det dessutom knappt var klor i vattnet var en bonus.

Största besvikelsen var nog löpningen. Vet inte vad jag hade förväntat mig men kände att det inte fanns speciellt många roliga alternativ. Nu spelade det ingen roll då man inte flyger 450 mil för att springa, men en 400 metersbana saknades på orten. Hörde dock att de planerar bygga en sådan inom 2-3 år. Min skada gjorde att jag aldrig kom upp till den legendariska fyren. De som var där sade att det var en mäktig och ansträngande upplevelse.

Summa sumarum, tränar man på Playitas kommer du bli duktigt starkt och hård. Man ska inte räkna antal mil och fokusera på snitthastigheter utan försöka få till timmarna istället. När man sedan ska träna och tävla i Sverige så kommer man sannolikt vara väl förberedd om vinden skulle tillta och man kan cykla mer avslappnat med vetskapen om att man behärskar detta. Jag upplevde även att det funkar att ta med familjen då orten hade tennisbanor, barnpool, sandstrand och mängder med andra sportiga aktiviteter. Problemet som jag kände det var svårt att kunna slappna av mellan passen och inte bli sugen på träna mer, hyfsat i-landsprobelm.

Ska tillbaka ner sista helgen i April för att köra Challenge Fuerteventura. Distansen är en halv Ironman. Vi körde cykelbanan sista dagen i riktigt hård vind så jag hoppas verkligen det kommer blåsa mindre på tävlingsdagen annars måste jag packa ner pannlampa & mörkerkikare. Körde nära mina tävlingswatt och då tog det ca 3h, det är nästan 20 minuter långsammare än vad jag trodde jag skulle tävla på. De fyra backarna som banan innehåller är långt ifrån snälla. Den första som tar sex-sju minuter att klättra uppför har 11% som snittlutning. Det var inte roligt att ha 11-23 på cykeln då. Fick stå under stora delar och snittade över 350 watt för att komma upp.

För er som ligger vakna om nätterna och undrar hur det går med min nervskada så kan jag glatt berätta att jag är hyfsat återställd. Kan springa 5-6 km utan besvär och kommer inom några veckor börja köra kavalité igen.
När diagnosen svaga inre magmuskler, stel ländrygg och dålig rörlighet fastställdes så var det lättare att börja träna mig stark igen. Gör nu samlagsliknande övningar som gjort underverk. Ser ni mig lättklädd, liggandes invid en löparbana, torrjuckandes så döm mig inte för hårt. Jag vill egentligen bara springa….

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*