Låt törsten styra


Måste man dricka åtta glas vatten om dagen? Ska man dricka innan man känner törst? Jag tror inte på den typen av påhittade regler. Det finns ingen grund för dessa påståenden. Det handlar mer om marknadsföring än om vetenskap.

Törstinstinkt

Däremot tror jag man bör dricka när man är törstig, för syftet med törst är att organismen ska få i sig vatten. En ny studie bekräftar nu att beteendet att söka och dricka vatten är knutet till bestämda kretsar i hjärnan. Hjärnan har hjärnkoll, för utan vatten skulle den dött ut för länge sedan.

Vår törstinstinkt är urgammal, den härstammar från den tid då ryggradsdjuren kravlade upp på land för cirka 400 miljoner år sedan. Denna instinkt säkerställde djurens överlevnad genom att upprätthålla en balans av vatten och viktiga elektrolyter. De djur som misslyckades med detta dog ut. Efter 400 miljoner år är denna instinkt lika fast förankrad i organismerna som behovet att andas eller äta. Vi reglerar törsten utan medveten kontroll. Att dricka är som att andas. Och allt börjar i hjärnan.

Törstens krets i hjärnan

En människa består till ungefär två tredjedelar av vatten. Alla celler måste innehålla och vara omgivna av vatten för att fungera, det är därför hudcellerna längst ut på kroppen är döda. Känslan av törst är hjärnans sätt att signalera att cellerna behöver mer vatten. Men vad är det som orsakar de muntorra, klibbiga känslorna av törst i hjärnan?

I en ny studie från Columbia University Medical Centre, använde forskarna laserljus för att aktivera grupper av nervceller i hjärnan hos möss. Genom att sikta på specifika hjärnceller i en del av hjärnan som kallas hypothalamus, kunde forskarna få mössen att dricka fast de var fullständigt vattenfyllda och att avstå från vatten när de var helt uttorkade.

Att hypotalamus är inblandad i uppkomsten av törst har man vetat sedan tidigare. Den nya studien visar dock att två typer av hjärnceller, CAMK11 och VGAT, i subfornikala organet i hypothalamus är ansvariga för att reglera törsten. Dessa hjärnceller säkerställer att mössen tar in rätt mängd vätska för att upprätthålla blodtryck, saltbalans och cellvolym.

När forskarna aktiverade CAMK11-cellerna, började mössen omedelbart söka vatten och dricka intensivt oberoende om de var vattenfyllda eller inte. Och när forskarna aktiverade VGAT-cellerna, slutade mössen dricka vatten oavsett hur uttorkade de var. Denna krets informerar, aktiverar och exekverar ett komplext program av handlingar och beteenden: Jag är törstig. Jag måste hitta en vattenkälla. Jag måste gå till vattnet. Jag måste dricka vatten och jag måste fortsätta tills signalen stängs av. Det är lönlöst att kämpa emot. Studien publicerades i januari 2015 i tidskriften Nature.

törst
En mushjärna med röda CAMKII-celler som triggar törst och gröna VGAT-celler som hämmar törst. Bild: Charles Zukers lab.

Vattenmytens ursprung

För drygt 70 år sedan skrev en amerikansk myndighet att en vuxen person skulle dricka 1 ml per kilokalori, d v s 2,5 liter för en person som äter 2500 kcal. 2,5 liter är ungefär 8 glas vatten. Myndigheten hänvisade inte till någon studie, men det stod också att en stor del av vattenintaget kunde erhållas genom maten. Med tiden frikopplades vattnet från maten. Man skulle dricka 6-8 glas vatten om dagen. Punkt slut. Törsten kunde man inte lita på.

Plötsligt fanns det vattenflaskor och vattenautomater överallt. I början av 2000-talet drack vi vatten som aldrig förr. Ett möte utan en flaska vatten var otänkbart, som om ett 45 minuter långt möte var jämfört med en ökenvandring och kunde leda till allvarlig uttorkning.

Människan härstammar från Afrika och utvecklades som löpare i ett av jordens varmaste klimat. Mot bakgrund av den kunskapen verkar det märkligt att vi skulle vara tvungna att ständigt vara vattenfyllda. Människan lagrar massor av vätska i kroppen, ungefär som en kamel. Både kameler och människor är långdistansare med långa ben och långa senor och är bra på att lagra fett i pucklar.

Människan hade inte överlevt om hon var så känslig för svängningar i kroppens vätskebalans. En kamel ligger aldrig före törsten, den är alltid efter. Den dricker sig otörstig och sedan torkar den sakta ut tills den blir törstig och dricker igen och återställer balansen.

Dricka bör man annars dör man

Risken att törsta ihjäl är närmare noll (man måste gå vilse i öknen), men risken att dricka ihjäl sig är förhållandevis stor. Sedan mitten av 80-talet, då föreställningen att man måste dricka oavsett törst började sprida sig, har flera tragiska dödsfall p g a överhydrering inträffat.

Trots dessa dödsfall lever föreställningen om att man måste dricka mycket för att ”ligga före” törsten kvar. Så sent som 2002 kunde man läsa annonser om att: ”Forskning visar att din kropp behöver 1,2 liter vätska per timme annars påverkas prestationsförmågan”. Detta påstående byggde dock inte på vetenskap utan på marknadsföring. Det blandas ofta ihop.

Gebrselassie tappade 10 procent

När Haile Gebrselassie vann maraton i Dubai 2009 förlorade han hela 9,8 % av sin kroppsvikt. En tiondel av Gebrselassie avdunstade och spreds över sanddynerna. Under loppet drack han sammanlagt 1,7 liter, men svettades 3,6 liter per timme. Enligt tidigare råd medför en viktminskning på 2 procent under ett lopp till försämrad prestation, men det finns ingen känd receptor i kroppen som reglerar törst genom att mäta total kroppsvikt och i den mätbara verkligheten är det så att de som tappar mest vikt springer fortast. Gebrselassie drack efter törst, och återställde vätskenivån efteråt. Ungefär som jägare på uthållighetsjakt gjorde redan för hundratusen år sedan.

törst
Fart och viktminskning

När vi tappar mycket vätska känner hjärnan av att salthalten stiger i vattnet utanför cellerna, som den jämför med ett idealvärde. För att återställa balansen börjar njurarna spara vatten och känslan av törst aktiveras av hjärnan. Om man känner törst och inte har möjlighet att släcka den, då påverkas prestationen. Törst är det enda symtomet på uttorkning. Det andra är ännu mer törst. Sen ännu mer. Hela beteendet ställs in på att söka vatten. Efter 48 timmar i öknen utan vatten och möjlighet att släcka törsten, aktiverar kroppen en rad anpassningar för att rädda livet, men efter en kort stund slutar viktiga organ att fungera och man dör inom 3-6 dygn. 

Det är viktigt att dricka vatten. Det är sant. Cellernas kemiska processer kräver vatten. Det är viktigt att andas också. Cellernas metabola processer kräver syre. Utan syre dör vi. Därför måste du andas in netto minst 50 liter syre i timmen. Men ingen påstår att man bör andas ordentligt före ett lopp. Vi behöver varken andas eller dricka före ett lopp, förutsatt att det finns syre och vatten längs vägen. Hjärnan ser till att vi andas och dricker. Det har den gjort i minst 20 miljoner generationer och risken är extremt liten att man ska bli den första som misslyckas med det.

Terra incognita

Hjärnan är den sista vita fläcken på människokartan. Nu håller den på att färgläggas med ny teknik. Bit för bit hittar man orsakerna till våra beteenden, styrkor och tillkortakommanden. Det finns nästan 90 miljarder hjärnceller, ungefär lika många som antalet stjärnor i vår galax. Antalet möjliga kopplingar mellan våra hjärnceller är dock mycket större än antalet atomer i hela universum. Inte så konstigt att vi ofta får saker om bakfoten.

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kom i form nu! Bästa tipsen för dig som vill bli snabb, stark och skadefri i vinter
  • Vi har testat 10 smarta träningsklockor
  • Run streak med RW: Spring lite varje dag och förändra ditt liv
  • Benhård träning: Övningarna som ger dig kraft i benen
  • Heta julklappstips
  • Forskning: Farväl inflammation
  • Smart mat: Stärk immunförsvaret

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 3

Johan Renström

Ja mycket får man höra i fikarummen:) Men även i pressen. Idag läste jag att en flicka dött av uttorkning eftersom hon hade låga(!) saltnivåer. Låga saltnivåer betyder att man druckit för mycket, eftersom svett innehåller mycket mindre salt än kroppsvätska. Så när man svettas, ökar salthalten. Syftet med att tappa salt i svett är i sig en smart anpassning så att vi inte genast måste dricka vatten när vi springer. Det finns mycket kvar att skriva om det här, men jag skriver redan lite för långa inlägg;)


Johan Renström

Johan K:Jag brukar dricka vatten när jag tränar varma dagar. Ibland dricker jag efter en timme ibland efter två, det styrs nog mest av hur varmt det är. Sportdryck dricker jag vare sig under eller efter. Bl a svenska studier visar att kroppen anpassar sig bättre till träning om man inte skämmer bort den med socker och inte minst när man springer långt är det viktigt att träna upp fettförbränningen. Sockret sparar jag till tävling. Det finns heller ingen risk att man blir av med för mycket salt i svett. Salthalten i kroppen stiger tvärtom när man svettas och det triggar till slut törst så att vi måste dricka vatten.

Tack Susanne:)


Johan Renström

Hej Mattias! Ja om du följer törsten så är det normalt. Man får mycket vätska via maten och oftast dricker man mest i samband med måltider. Det är just mellan middag och kväll som man brukar dricka ikapp, inte minst om man ätit t ex en salt pizza vilket man ju aldrig gör ju:)



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Allt om fettförbränning

Allt om fettförbränning


Antalet hälsoexperter växer med kvadraten på BMI-tillväxten, men kunskaperna i grundläggande biokemi och ännu mer grundläggande fysik tycks snarare minska. Det är t ex inte många som vet vart fettet tar vägen när man går ner i vikt.

När jag tittar runt på internet verkar det som att de flesta tror att kilon lämnar kroppen som energi och försvinner i ett mystiskt moln av kalorier. Men enligt Einsteins berömda formel E=mc2 innehåller ett gram fett lika mycket energi som en atombomb – ett kilo fett som omvandlades till energi skulle kunna utplåna ett land. Andra säger att vi svettas ut fettet, men i så fall borde gymmen drypa av fett. Alla infettade redskap skulle utgöra en livsfara. Men på något sätt måste massan ut ur kroppen. Massa består av atomer och det är atomerna som måste ut ur kroppen.

Lagen om massans bevarande

Tänk dig en kropp inlindad i plast. Om kroppen ska kunna förlora någon massa, måste massan på något sätt passera genom plasten. Så säger lagen om massans bevarande. Byter vi liknelsen med plast mot en riktig kroppsyta finns det fyra sätt för massan att passera ut genom ytan:

  1. avyttring (hud, hår, naglar och sånt)
  2. olika typer av utsöndringar (det man gör på en toalett)
  3. svettning
  4. utandning

Punkt 1 är försumbar och kan strykas. Det enda sätt vi märker det på är att det bildas damm där det finns människor. Dammet under sängen består mestadels av avyttringar.

Punkt 2 är också försumbar. Det mesta – fibrer och osmältbart material – går rakt genom kroppen tillsammans med några miljarder döda bakterier.

Då återstår bara punkt 3 och 4. En bråkdel följer med svetten, medan den allra största delen andas ut. För att förstå detta måste vi först förstå vad fett och massa är.

fettförbränning
Atomer försvinner inte. De bara byter plats. Massan är konstant.

Molekyler och atomer

Massa är i grunden en bunt atomer och fett är således också en bunt atomer. En bunt atomer bildar i sin tur olika molekyler som t ex fettsyror och glycerol. En molekyl glycerol med tre fettsyramolekyler kallas för en triglycerid och består av 55 kolatomer, 104 väteatomer och 6 syreatomer, eller C55H104O6. För att gå ner i vikt måste vi göra oss av med dessa atomer på något sätt. Enligt lagen om massans bevarande finns det lika många atomer före som efter en viktnedgång, de finns bara på andra ställen. Atomer kan inte försvinna. För att ta sig ut ur kroppen måste atombuntarna först styckas upp i mindre delar och det sker i mitokondrierna. Den kemiska formeln för fettförbränning ser ut så här:

  • C55H104O6 + 78O2 → 55CO2 + 52H2O + ATP
  • Fett + syre → koldioxid + vatten + energi

För att förbränna denna molekyl måste vi andas in 78 molekyler syre som sugs in i cellernas mitokondrier där det skapas energi i form av ATP som vi kan springa, hoppa och tänka med. Denna brasa avger också en rykande rest av 55 molekyler koldioxid och 52 vattenmolekyler. Det är lika många atomer på båda sidor om pilen, eftersom kroppens processer följer naturlagarna. Koldioxiden binder sig sedan till hemoglobin och fraktas till lungorna där det andas ut, medan vattnet flämtas och svettas ut.

Fettförbränning i siffror

Hur lämnar fettet kroppen? Eftersom vi känner till fettets kemiska formel är det bara att räkna: De avrundade atommassorna för kol, väte och syre är 12, 1 och 16. Den sammanlagda atommassan för C55H104O6 blir därmed: (55 x 12) + (104 x 1) + (6 x 16) = 860. En stabbig fettmolekyl har således atommassan 860.

Syret binder till kol i form av koldioxid (CO2) och till väte i form av vatten (H2O). Alltså binder 4 av syreatomerna till kol, vilket ger (55 x 12) + (4×16) = 724 och 2 syreatomer binder till väte, vilket ger atommassan 104 + 32 = 136. Den massa vi tappar består således av 724/860-delar kol och 136/860-delar väte. Tillsammans med de syreatomer som finns i fettet och som vi andas in försvinner alltså 84 procent av fettet som koldioxid och 16 % som vatten. För att gå ner 10 kilo till sommaren – vilket är ett vanligt mål – måste man alltså andas ut 8,5 kilo kol samt 1,5 kilo vatten. En kall dag ser man ett moln av vattenånga och koldioxid. Det är svaret på frågan. Det är det brända fettet.

Kolatomer in och ut

Hur mycket kol kan man andas ut på en månad? Utandningsluften kan innehålla högst 4,4 % koldioxid, enligt lagen om partialtryck. En vanlig utandning består av ca 500 ml luft, vilket således rymmer maximalt 22 ml koldioxid. Densiteten på koldioxid är 1,98 g/liter, vilket ger en vikt på 0,04 gram koldioxid per utandning. Eftersom vi andas i snitt 17 000 gånger på ett dygn, ger det 0,04 x 17000 x 30 = 20,4 kilo koldioxid på en månad. Av denna massa är 14,8 kilo syre som nyligen andades in och ska ut igen; kvar återstår 5,6 kilo rent kol som andas ut. Det är ganska exakt så mycket kol vi äter i form av kolhydrater, fett och protein under en månad.

För att gå ner i vikt måste vi minska antalet kolatomer som finns i kroppen och det kan man bara göra genom att äta färre kolatomer eller andas ut fler kolatomer. När man tränar bryts fett ner och oxideras och för att få syre till förbränningen andas man djupare och häftigare. Löpning kan vara ett sätt. När man springer måste man andas häftigt för att vädra ut all koldioxid som bildas i cellerna. Dessutom förbränns ungefär lika mycket fett oavsett hur man avverkar sin löprunda. På ett gym är det lättare att tappa farten och stå och hänga.

Kan man tappa 10 kilo på en månad?

När man läser att folk går ner tio kilo på en månad handlar det om att man minskat på kroppens vatteninnehåll; många dieter är vattendrivande och leder till snabb viktnedgång till en början. Men för att bli av med fettet måste man andas ut atomerna och man kan inte andas ut mer än 0,01 gram kol (0,04 gram koldioxid) per andetag. Även dieter måste följa naturlagarna. Hur mycket man väger styrs av kolatomer in och kolatomer ut. 

fettförbränning

Kan man tappa tio kilo fett på en månad? Säg att man minskar matintaget till 3 kilo kol under en hel månad. För att gå ner 10 kilo måste man då andas ut 13 kilo kol. Det motsvarar ungefär 40 000 utandningar eller 20 kubikmeter luft mättad med koldioxid per dygn. När man räknar på saker kan man se vad som verkar sannolikt och vad som är mindre sannolikt. Att tappa tio kilo fett på en månad är inte särskilt sannolikt. Det är mer sannolikt att klara det till sommaren. Det strider i alla fall inte mot naturlagarna. Men det är knappast enkelt.

Förhoppningsvis leder den här artikeln till att några fler ser lite mer nyktert på tidningarnas rubriker om viktnedgång. Man måste andas ut fettet. Det finns inget annat sätt att göra det på, såvida man inte skär loss det eller suger ut det. När man springer andas man mer, när man sitter framför datorn andas man mindre. Ut och spring, är det enklaste rådet. De andra råden är svårare.


Min bok Prestationskoden finns snart att förbeställa på Adlibris, Bokus, m fl. Lägg upp en bevakning redan nu.

Prestationskoden en bok

Utvald bild: Foto mauro paillex,  Unsplash

Nej löpning är inte farligt


Förra veckan kunde man läsa att mycket löpning är lika farligt som att sitta och slöa i soffan. Rubrikerna byggde på en dansk studie som nyligen publicerades i Journal of American College of Cardiology. Men det rör sig inte om nya uppgifter. Exakt samma uppgifter publicerades 2012 i American Journal of Epidemiology. En av författarna bakom den nya studien är James O’Keefe, som sedan länge hävdat att mycket löpning dödar. Han är lite part i målet. Det är jag också – jag skriver ju för Runners World. Men data är data.

Att springa eller inte springa – var det frågan?

Studien nämndes på fikarasten. Där ser du, det är farligt att springa. Det är säkrare att sitta still, det står ju i tidningen. Löparna skulle alltså leva ett lika ohälsosamt liv som soffpotatisarna. Något är uppenbart fel med den danska studien. Det finns någonting ruttet i det danska riket, sa Hamlet. Han skulle ha sagt den danska studien. Det känns som om de försöker hitta nya påståenden genom att vaska om gamla uppgifter.

Att springa eller inte springa, det är frågan: Är det bättre att sitta still, eller springa och kämpa mot ett hav av kval. Vad dödade dig? Löpning, leda eller ett bittert ödes styng?

Nej Hamlet, det kan inte en ensam dödskalle svara på. Två döda räcker inte heller. Det krävs hundratals.

Studiens upplägg och resultat

Genom att följa en stor grupp människor mellan 2001 och 2012, har forskarna försökt svara på hur löpning påverkar risken att dö. I själva studien ingick 5048 personer. Bland dessa klassificerades – på lösa grunder – 1098 som löpare, resten som ickelöpare.

För att uppskatta hälsoeffekter av olika mängder av löpning, klassificerades löparna i tre träningskategorier: lätt, måttligt och hårt (light, moderate, strenuous). De flesta sprang mindre än 2,5 timmar per vecka, och bara femtio personer sprang mer än fyra timmar i veckan. Uppgifterna kom från en enkät som deltagarna i studien fyllde i mellan 2001 och 2003. Studien förutsätter alltså att de som sprang enligt ett visst mönster 2001 fortsatte springa på samma sätt tolv år senare. Därefter grävde forskarna fram hur många som dött. Sedan trycktes allt data in i en statistisk modell, och ut ramlade ett resultat som visade risken att dö av vad som helst kopplat till hur ofta, hur länge och hur intensivt man springer.

Det visade sig att det var långt färre löpare än ickelöpare som dog mellan 2001 och 2012. Men nyttan med löpning avtog för de som sprang fort, långt eller alltför ofta. De löpare som sprang mest, hade samma risk att dö som ickelöparna. Dödskurvan formade ett U – först ner sedan upp igen.

Problemet med detta resultat var att det inte var så många som dog – vilket ju är bra för de överlevande deltagarna i studien, men sämre för de som gjorde studien. Få döda ger dålig signifikans. Av 50 löpare som sprang mer än fyra timmar i veckan dog en. Endast sju av 576 i gruppen lätt, åtta av 262 i gruppen måttligt, samt två av 40 i gruppen ”hårt”, dog under de tolv åren.

Om det man inte kan tala måste man tiga

Med så låga dödstal suddas slutsatserna ut av slumpen. Kanske en av de 40 som tränade hårt halkade i badkaret eller svalde en tvål. Ett dödsfall hit eller dit får väldigt stora konsekvenser. Ett tredje dödsfall hade kanske medfört ett förbud för löpning. Med två dödsfall i gruppen ”hårt”, är det dessutom omöjligt att dra slutsatser kring dödsorsaker. För studiens slutsatser är det stor skillnad på att dö i en bilolycka och att dö av en hjärtattack.

Studien ger alltså väldigt vaga svar. Det enda man kan säga med säkerhet – eller snarare 95 % säkerhet – är att upp till 2,5 timmars löpning per vecka, löpning 1-3 gånger per vecka och lugn löpning, minskar risken att dö jämfört med att vara stillasittande. Det stämmer i genomsnitt 19 gånger av 20.

Däremot kan vi inte avgöra om mer än 2,5 timmars löpning, löpning mer än 3 gånger per vecka eller hög hastighet och hård träning, ökar risken att dö jämfört med att inte träna alls. Det finns för lite data för det, vilket ger väldigt långa konfidensintervall. I gruppen som sprang mer än 2,5 timmar/vecka dog endast en vart tredje år under de tolv år som undersöktes. Människor är ganska seglivade. Fördelen med att använda råttor och bananflugor i studier är att de dör oftare än så. Nackdelen är att de är svåra att intervjua.

Dålig vetenskap

Det faktum att man inte såg signifikanta skillnader mellan dödligheten hos löpare med hög volym/intensitet och dödligheten hos stillasittande människor, betyder inte att de risker som är förknippade med dessa två är likvärdiga. Det betyder bara att det inte finns tillräckligt med data. Men det framgick inte av alla tidningsartiklar.

Det finns många fler problem med denna studie. Personerna undersöktes vid ett enda tillfälle för tolv år sedan. Personerna uppskattade sin egen intensitet och den enas lätt” kan vara någon annans måttligt. I den snabbaste gruppen var 80 % män. Löpare som springer ”hårt” kanske har en annan riskprofil, osv.

löpning är inte farligt
Det här kan inte vara farligt:)

Det största problemet med denna studie är att den gör kraftfulla påståenden som inte har stöd i data. Dödligheten var högst bland dem som sprang mest och med högst intensitet. Men två dödsfall är inte en grund för ett statistiskt signifikant påstående om verkligheten. Dessutom framgår inte om dessa två dödsfall kunde relateras till löpning. 

Tyvärr saknar 10 av 8 svenskar grundläggande kunskaper i statistik och ännu färre läser studierna bakom rubrikerna. Jag tror att löpning och dödsfall följer en U-kurva, men ingen vet hur den U-kurvan ser ut och den kan definitivt inte baseras på två dödsfall. Man kan springa för mycket, men det finns så många andra faktorer att ta hänsyn till.

ULTRA-studien

För att hitta sanningen krävs bättre studier. Just nu pågår en omfattande studie av 1212 ultralöpare, alltså löpare som springer ca 60-70 km i veckan. Studien – The Ultrarunners Longitudinal Tracking Study (ULTRA) – kommer att följa löparna in i döden, och preliminära resultat tyder på att ultralöpare har bättre hälsa än ickelöpare. Jag tycker inte det är så förvånande, för jag mår bättre sedan jag började springa långt. Jag tror ULTRA-studien – liksom andra studier – kommer att visa att löpning minskar risken att dö i förtid. Mer om den studien senare. Den som lever får se. Att man dör är dock 100 % säkert. Det är signifikant.

Tidigare inlägg i ämnet
Löpning är inte farligt för hjärtat
Spring så länge du kan
Mycket löpning håller hjärtat ungt
Löpning och hjärthälsa

Nej löpning är inte farligt


Förra veckan kunde man läsa att mycket löpning är lika farligt som att sitta och slöa i soffan. Rubrikerna byggde på en dansk studie som nyligen publicerades i Journal of American College of Cardiology. Men det rör sig inte om nya uppgifter. Exakt samma uppgifter publicerades 2012 i American Journal of Epidemiology. En av författarna bakom den nya studien är James O’Keefe, som sedan länge hävdat att mycket löpning dödar. Han är lite part i målet. Det är jag också – jag skriver ju för Runners World. Men data är data.

Att springa eller inte springa – var det frågan?

Studien nämndes på fikarasten. Där ser du, det är farligt att springa. Det är säkrare att sitta still, det står ju i tidningen. Löparna skulle alltså leva ett lika ohälsosamt liv som soffpotatisarna. Något är uppenbart fel med den danska studien. Det finns någonting ruttet i det danska riket, sa Hamlet. Han skulle ha sagt den danska studien. Det känns som om de försöker hitta nya påståenden genom att vaska om gamla uppgifter.

Att springa eller inte springa, det är frågan: Är det bättre att sitta still, eller springa och kämpa mot ett hav av kval. Vad dödade dig? Löpning, leda eller ett bittert ödes styng?

Nej Hamlet, det kan inte en ensam dödskalle svara på. Två döda räcker inte heller. Det krävs hundratals.

Studiens upplägg och resultat

Genom att följa en stor grupp människor mellan 2001 och 2012, har forskarna försökt svara på hur löpning påverkar risken att dö. I själva studien ingick 5048 personer. Bland dessa klassificerades – på lösa grunder – 1098 som löpare, resten som ickelöpare.

För att uppskatta hälsoeffekter av olika mängder av löpning, klassificerades löparna i tre träningskategorier: lätt, måttligt och hårt (light, moderate, strenuous). De flesta sprang mindre än 2,5 timmar per vecka, och bara femtio personer sprang mer än fyra timmar i veckan. Uppgifterna kom från en enkät som deltagarna i studien fyllde i mellan 2001 och 2003. Studien förutsätter alltså att de som sprang enligt ett visst mönster 2001 fortsatte springa på samma sätt tolv år senare. Därefter grävde forskarna fram hur många som dött. Sedan trycktes allt data in i en statistisk modell, och ut ramlade ett resultat som visade risken att dö av vad som helst kopplat till hur ofta, hur länge och hur intensivt man springer.

Det visade sig att det var långt färre löpare än ickelöpare som dog mellan 2001 och 2012. Men nyttan med löpning avtog för de som sprang fort, långt eller alltför ofta. De löpare som sprang mest, hade samma risk att dö som ickelöparna. Dödskurvan formade ett U – först ner sedan upp igen.

Problemet med detta resultat var att det inte var så många som dog – vilket ju är bra för de överlevande deltagarna i studien, men sämre för de som gjorde studien. Få döda ger dålig signifikans. Av 50 löpare som sprang mer än fyra timmar i veckan dog en. Endast sju av 576 i gruppen lätt, åtta av 262 i gruppen måttligt, samt två av 40 i gruppen ”hårt”, dog under de tolv åren.

Om det man inte kan tala måste man tiga

Med så låga dödstal suddas slutsatserna ut av slumpen. Kanske en av de 40 som tränade hårt halkade i badkaret eller svalde en tvål. Ett dödsfall hit eller dit får väldigt stora konsekvenser. Ett tredje dödsfall hade kanske medfört ett förbud för löpning. Med två dödsfall i gruppen ”hårt”, är det dessutom omöjligt att dra slutsatser kring dödsorsaker. För studiens slutsatser är det stor skillnad på att dö i en bilolycka och att dö av en hjärtattack.

Studien ger alltså väldigt vaga svar. Det enda man kan säga med säkerhet – eller snarare 95 % säkerhet – är att upp till 2,5 timmars löpning per vecka, löpning 1-3 gånger per vecka och lugn löpning, minskar risken att dö jämfört med att vara stillasittande. Det stämmer i genomsnitt 19 gånger av 20.

Däremot kan vi inte avgöra om mer än 2,5 timmars löpning, löpning mer än 3 gånger per vecka eller hög hastighet och hård träning, ökar risken att dö jämfört med att inte träna alls. Det finns för lite data för det, vilket ger väldigt långa konfidensintervall. I gruppen som sprang mer än 2,5 timmar/vecka dog endast en vart tredje år under de tolv år som undersöktes. Människor är ganska seglivade. Fördelen med att använda råttor och bananflugor i studier är att de dör oftare än så. Nackdelen är att de är svåra att intervjua.

Dålig vetenskap

Det faktum att man inte såg signifikanta skillnader mellan dödligheten hos löpare med hög volym/intensitet och dödligheten hos stillasittande människor, betyder inte att de risker som är förknippade med dessa två är likvärdiga. Det betyder bara att det inte finns tillräckligt med data. Men det framgick inte av alla tidningsartiklar.

Det finns många fler problem med denna studie. Personerna undersöktes vid ett enda tillfälle för tolv år sedan. Personerna uppskattade sin egen intensitet och den enas lätt” kan vara någon annans måttligt. I den snabbaste gruppen var 80 % män. Löpare som springer ”hårt” kanske har en annan riskprofil, osv.

löpning är inte farligt
Det här kan inte vara farligt:)

Det största problemet med denna studie är att den gör kraftfulla påståenden som inte har stöd i data. Dödligheten var högst bland dem som sprang mest och med högst intensitet. Men två dödsfall är inte en grund för ett statistiskt signifikant påstående om verkligheten. Dessutom framgår inte om dessa två dödsfall kunde relateras till löpning. 

Tyvärr saknar 10 av 8 svenskar grundläggande kunskaper i statistik och ännu färre läser studierna bakom rubrikerna. Jag tror att löpning och dödsfall följer en U-kurva, men ingen vet hur den U-kurvan ser ut och den kan definitivt inte baseras på två dödsfall. Man kan springa för mycket, men det finns så många andra faktorer att ta hänsyn till.

ULTRA-studien

För att hitta sanningen krävs bättre studier. Just nu pågår en omfattande studie av 1212 ultralöpare, alltså löpare som springer ca 60-70 km i veckan. Studien – The Ultrarunners Longitudinal Tracking Study (ULTRA) – kommer att följa löparna in i döden, och preliminära resultat tyder på att ultralöpare har bättre hälsa än ickelöpare. Jag tycker inte det är så förvånande, för jag mår bättre sedan jag började springa långt. Jag tror ULTRA-studien – liksom andra studier – kommer att visa att löpning minskar risken att dö i förtid. Mer om den studien senare. Den som lever får se. Att man dör är dock 100 % säkert. Det är signifikant.

Tidigare inlägg i ämnet
Löpning är inte farligt för hjärtat
Spring så länge du kan
Mycket löpning håller hjärtat ungt
Löpning och hjärthälsa

Om sol och vitamin D


Det finns en mängd tillskott att köpa som sägs förbättra hälsan. Sanningen är dock att de flesta tillskott antingen försämrar hälsan eller är helt verkningslösa. Men det finns några undantag. Ett av dem är vitamin D, som vi till liten del får via maten och som till stor del bildas i överhuden när den träffas av solstrålar. Solen är bäst, men solstrålar med rätt våglängd är det ont om just nu. Det är det som är problemet. Det är därför som jag tror att det krävs tillskott under vinterhalvåret.

Gammal kunskap

När grekiska historikern Herodotos för 2500 år sedan botaniserade bland skeletten efter slaget vid Pelusium, som utkämpades mellan perser och egypter, noterade han att egypterna hade kraftigare kranier än perserna. Persernas skallar var som lerkrus – de gick sönder när han kastade småsten på dem. Egypternas skallar var dock stenhårda. Herodotos spekulerade i att det berodde på att egypterna alltid gick barhuvade med rakade skallar i den brännande solen, medan perserna bar skyddande hattar. Det var solen som stärkt egypternas skelett, trodde han. Denna skarpsynta observation avfärdades länge som ”… obviously wrong”, men kanske hade Herodotos rätt. Solen stärker oss. Perserna kanske var sköra som lerkrus på lerfötter.

Fram till 1940-talet behandlades över 100 sjukdomar med solljus, men i och med upptäckten av verksam antibiotika glömdes solen bort i drygt 60 år. Nu är den tillbaka igen. Nu vet man att solstrålar hjälper till att döda tbc-bakterier och antalet forskarrapporter om vitamin D ökar exponentiellt. Man har sett samband mellan låga nivåer av vitamin D och t ex cancer, autism, MS, demens och diabetes typ 1. Men att man sett samband mellan vitamin D och t ex MS, bevisar inte att brist på vitamin D orsakar MS. Det är också ett problem.

Samband mellan vitamin D och diabetes typ 1

Samband mellan mängden vitamin D som man gett till barn i Finland och antalet fall av diabetes typ 1. 

Så här fungerar det

Solens UVB-strålar bildar vitamin D3 av en sorts kolesterol i överhuden. Vitamin D3 görs sedan om i levern till 25-vitamin D (kalcidiol). Det är den formen som lagras i kroppen och som mäts i blodet. I ett tredje steg omvandlas det till 1,25-vitamin D (kalcitriol). Det är den aktiva formen. Dess huvudsakliga funktion är att ta upp kalcium och att hjälpa kroppen ta fram information som finns lagrad i cellkärnornas DNA. DNA reagerar hela tiden på det som händer och 1,25-vitamin D:s främsta uppgift är att aktivera rätt information i DNA så att kroppen överlever.

Förr trodde man att Vitamin D3 endast tog upp kalcium via lever och njure till magtarm-kanalen; nu tror man att den endokrina vägen bara utgör en bråkdel. Större delen av allt vitamin D går till kroppens olika vävnader som tillverkar sitt eget behov av det aktiva hormonet – vitamin D är egentligen ett hormon – 1,25-vitamin D.

Det är 1,25-vitamin D som har nyckeln till DNA. Det är den aktiva formen av vitamin D och det skapas i cellerna där och när det behövs. För att det ska hända något krävs att det finns tillräckligt mycket av 25-vitamin D som kan tränga in i cellen. När vitaminet tränger in kan cellen aktivera hormonet och ge rätt svar på inkommande signaler och beroende på var i kroppen cellen finns. Tack vare det kan vitamin D ge en specifik respons, vilket inte vore möjligt om det rörde sig om ett hormon som fanns i blodet och aktiverades överallt.

Det finns receptorer för vitamin D över hela kroppen, t o m på immunförsvarets vita blodkroppar. När en typ av vit blodkropp (makrofag) slukar en bakterie, aktiveras receptorn som aktiverar 1,25-vitamin D, som i sin tur aktiverar gener som ökar produktionen av peptiden cathelicidin som i sin tur attackerar och dödar exempelvis tbc-bakterier. För att det ska ske krävs att det finns tillräckligt mycket av 25-D vitamin i blodet. Flera studier har visat på ett samband mellan låga nivåer av 25-D vitamin och ökad risk för infektioner. Förhoppningsvis kommer kliniska studier framöver som visar om brist på 25-vitamin D verkligen påverkar hälsan negativt, eller om det är så att halterna av 1,25 Vitamin D – som är mycket lägre och svåra att mäta – räcker för att upprätthålla en hälsosam människokropp också under den solfattiga vintern.

Är solen farlig?

När forskare för några år sedan mätte halterna av vitamin D hos hadzafolket och massajerna, fann man att de hade kring 100-150 nmol/l 25-vitamin D i blodet. Det är mycket mer än en genomsnittlig svensk och dubbelt så mycket som rekommenderas som gränsvärde. Hadza och massajer lever ett ”ursprungligt” liv på savannen, samma brännheta savann som mänskligheten utvecklades på. Deras hud är mörk av melanin, vilket ger bra skydd mot solen. När våra förfäder utvandrade till Europa bleknade huden och vår vita hud är som solfångare som alltid vänder sig mot solen för att fånga upp de solstrålar som tar sig ända hit. Den vita huden är en anpassning som gått på några tusen år, vilket visar hur viktig solen är för oss.

Darth Vader bar mask och heltäckande klädsel och led av brist på vitamin D.

När huden utsätts för uv-ljus reagerar den med att bygga på överhuden med celler som reflekterar solljuset. Medan dessa hudceller befinner sig i taggcellslagret fungerar deras DNA – som de inte längre behöver – som ett mycket bra skydd mot uv-ljus. Ungefär 99,9 % av allt ljus skingras av DNA. När cellerna närmar sig kroppsytan tar de livet av sig och bildar det yttre livlösa cellagret på kroppen. UV-ljuset stimulerar även ökad produktion av det bruna färgämnet melanin. Melanin skingrar också 99,9 procent. Tillsammans bildar celler, DNA och färg ett skyddande parasoll över kroppens verksamma DNA, mycket effektivare än solkräm. Denna sommarhud byggs ett lager i taget, så det dröjer nästan en månad innan hela överhuden är målad. 

De senaste 30 åren har solen inte stått så högt i kurs på himlen. Men om solen verkligen vore en livsfarlig dödsstjärna, då hade vi utvecklats som nakenråttor under jord. Solen är inte särskilt farlig om man bemöter den med respekt. Solen kan dock vara farlig om man åker långt bort och vrider cellernas cirkadiska klockor ur led genom att utsätta blek jetlaggad vinterhud för tropisk sol under för lång tid. När det gör ont, då har det gått alldeles för långt. Man bör följa sin instinkt och söka skugga, när man känner att det behövs. Det känner man, om man känner efter.

Nakenråttor lever utan sol och vitamin D under jord. Så ser de faktiskt ut. Bild wikipedia.

Människan har utvecklats i strålande sol. Det krävs att solljuset ska falla i 30-45 grader för att det ska börja bildas vitamin D3 i huden. Solen ger inte bara vitamin D, utan har fler hälsoeffekter på allt från sänkt blodtryck – genom att frigöra kväveoxid som finns lagrad i huden i form av nitrat från t ex rödbetsjuice – till psykiskt välmående genom att frigöra endorfiner i huden.

Jag äter mer nu

Under senvintern tror jag de flesta svenskar behöver tillskott. Tidigare höll jag mig till rekommenderat intag på 400 ie/dag (10 mikrogram) och motiverade det i ett blogginlägg, men nu tar jag mer än så. Jag baserar det framför allt på kunskap om människans evolution, men även det stora antalet studier som kommit och som pekar på samband mellan brist på vitamin D och olika sjukdomar, gör att jag tar lite mer. I USA har man redan höjt rekommendation till 600 ie/dag.

Man kan få i sig vitamin D via maten, men det kräver en speciell diet. På norra halvklotet åt inuiter och samer mycket inälvor och fet fisk, vilket gav dem vitamin D. Nattlevande vampyrfladdermöss har mest vitamin D av alla däggdjur, men de suger blod och blod är näringsrikt. Så vi skulle kunna suga blod som vampyrer. Men jag föredrar att lapa sol.


Rödbetsjuice, uthållighet och blodtryck

Rödbetsjuice, uthållighet och blodtryck


I en ny studie som publicerats i tidskriften Hypertension, har forskare visat att ett glas rödbetsjuice om dagen räcker för att signifikant minska blodtrycket hos personer med högt blodtryck. Sedan tidigare vet man att rödbetsjuice förbättrar prestationen på löparbanan, så det finns flera anledningar till att dricka ett glas rödbetsjuice då och då. Man ska inte heller spotta så mycket, om man vill att juicen ska ge full effekt.

Forskarna tror att det är nitrat som är den verksamma substansen i rödbetsjuice. Rödbetor innehåller höga halter av nitrat. Andra grönsaker – såsom spenat, ruccola och rabarber – är också fulla av nitrat. Den övervägande delen av alla studier är dock gjord på rödbetsjuice. Ruccola innehåller dubbelt så mycket nitrat som rödbetor, men det är svårt att pressa juice ur ruccolablad.

rödbetsjuice
Det finns mest nitrat i mörkgröna grönsaker.

Spotta inte bort effekten

Egentligen är det inte heller nitrat som är den verksamma substansen, utan kväveoxid. Nitrat reduceras först till nitrit och sedan till kväveoxid, och det är kväveoxiden som gör att blodkärlen slappnar av och utvidgas. Rödbetsjuicens väg till prestation och bot är dock ganska komplicerad. Processen tar flera timmar. Först måste nitraterna i rödbetsjuicen sväljas och sedan bearbetas av bakterier i saliven. Nitraterna måste alltså först ner i magen och sedan upp igen.

Hur hänger det ihop? Jo, när man svalt juicen absorberas en tredjedel av nitraterna i magen och tunntarmen och sipprar sedan ut i blodplasman. Resten försvinner med urinen. Därefter tar spottkörtlarna aktivt upp nitrat från blodplasma och koncentrerar nitrat i saliv som sedan utsöndras i munhålan. Där finns bakterier som andas in nitrat och andas ut nitrit. Dels dödar denna bakterieproducerande nitrit kariesbakterier, dels sväljs den ner med saliv och en del av detta nitrit reduceras sedan till kväveoxid i magsäcken. Kväveoxiden tränger därefter ut i blodkärlen och får dem att slappna av och utvidga sig.

För att detta ska ske bör man vara försiktig med bakteriedödande munsköljmedel – som dödar de nitritproducerande bakterierna – och inte spotta saliv i onödan. I en studie lät man försökspersoner spotta ut all saliv under tre timmar efter att de druckit rödbetsjuice och deras kroppar reagerade som om de druckit juice utan nitrater. Saliven är full med nitrat och nitrit, inte minst några timmar efter att man druckit rödbetsjuice.

rödbetsjuice
Till vänster effekten av bakteriedödande munsköljmedel och till höger effekten av att spotta ut all saliv.

Sänkt blodtryck

Den nya studien som visade på blodtryckssänkande effekt var en dubbelblindstudie, vilket innebär att varken forskare eller patienter visste om rödbetsjuicen var placebo eller inte. 68 personer med högt blodtryck fördelades slumpmässigt i två olika grupper. En grupp som drack 250 ml rödbetsjuice per dag, och en som drack 250 ml nitratfri rödbetsjuice (placebo). De drack juicen varje dag under 4 veckor. De övervakades 2 veckor före och två veckor efter studien.

Under de fyra veckorna som personerna drack rödbetsjuice, sänktes blodtrycket med 8/4 mmHg hos gruppen som drack äkta rödbetsjuice. De hade även en förbättring med 20 % i blodkärlens utvidgningskapacitet och artärernas styvhet hade reducerats med cirka 10 %. Den typen av förändringar är kopplade till minskad risk för hjärtsjukdom. Man såg inga förändringar i gruppen som drack placebo.

Två veckor efter att de slutat dricka rödbetsjuice, var blodtrycket tillbaka till sina tidigare höga nivåer. Forskarna konstaterar att detta är den första studien som visar på en långvarig sänkning av blodtrycket på grund av nitrat som kosttillskott i en grupp av patienter med högt blodtryck.

Rödbetsjuice är alltså ett bra tillskott, eller så kan man äta sina grönsaker. Storskaliga observationsstudier visar att för varje 2 mmHg som blodtrycket är förhöjt, ökar risken att dö i hjärtsjukdom och stroke med mellan 5 och 10 %.

Bättre löpare med rödbetsjuice

Varför blir man snabbare och uthålligare av rödbetsjuice? För det första vidgar juicen blodkärlen, vilket ökar blodgenomströmningen. För det andra tycks den göra mitokondrierna effektivare, så att cellerna förbrukar mindre syre i sin energiproduktion. Det är en bra kombination för en löpare.

I de flesta studier har man använt doser på ca 300 mg rödbetsjuice omkring 2 timmar före träning. I en studie från 2013 såg man att mer var bättre, men det fanns en sjunkande avkastning och den optimala nivån motsvarade ca 600 ml rödbetsjuice.

Är nitrat farligt?

Nitrat är beskt, och besk smak är naturens sätt att varna för gift. Så lite giftigt är det, men det gäller i stort sett alla växter och små mängder gift är bara nyttigt. Cellerna behöver stressas lite lagom, för att bli starkare. Det sägs att nitrater orsakar cancer, men då rör det sig om nitrosaminer som kan bildas i kött som berikats med nitrit. Nitratrika grönsaker innehåller vitamin C som motverkar bildandet av nitrosaminer. Däremot är det nog bättre att äta nitrater i form av mörkgrön sallad, än att klunka i sig flera liter juice i veckan. En del blir dessutom rejält dåliga i magen av rödbetsjuice. Människans matsmältning är inte gjord för överdrifter.

Kom ihåg grönsakerna

Till nästa tävling ska jag pröva rödbetsjuice i pillerform. Jag tycker inte om smaken på rödbetsjuice, men jag har blivit bättre på att svälja ner det. Mitt blodtryck är bra, däremot vill jag gärna bli lite snabbare och uthålligare. Å andra sidan äter jag gröna bladgrönsaker sprängfyllda med nitrater varje dag, så jag behöver kanske bara ett tillskott motsvarande 100-200 ml för att maximera effekten.

Jag är skeptisk till tillskott, men rödbetsjuice är ett av två tillskott som jag förespråkat ganska länge nu. Det andra tillskottet – som jag tror är ännu viktigare – ska jag skriva om i nästa artikel.

 

Några tidigare inlägg om rödbetsjuice

Allt du vill veta om rödbetsjuice
Snabbare med rödbetsjuice
Nitrat och rödbetsjuice
Starkare muskler med rödbetsjuice
Kväveoxid


Förbeställ min bok Prestationskoden  redan nu.

Prestationskoden en bok