London Calling



I’m back! Anledningen till min två veckor långa frånvaro härifrån har faktiskt vart ett medvetet val och beror främst på att jag mest lallat på den senaste tiden. Att lalla och inte blogga om löpning har vart mitt sätt att få en liten andningspaus från hela den här grejen med att träna för att bli bättre och den ständiga jakten på tider. För en utomstående kanske 9mil i veckan inte låter som att lalla på, men för mig har det vart en otrolig befrielse att bara kunna springa för att det är skönt och avkopplade utan att behöva tänka på prestation som är det normala annars. Att det ändå blivit 9mil i veckan beror ju mest på att man är en sån slav under löpningen, det går ju liksom inte bara att ta en paus och inte springa för då skulle man ju vara tvungen att bli inlagd på psyket. Jag har, precis som jag skrev i förra inlägget, tillåtit mig själv att inte känna dåligt samvete över utebliven träning utan har prioriterat att umgås med trevliga människor och både ätit och druckit så pass mycket mer att det nu börjar märkas på vågen, vilket i sin tur gjort att jag kommit till insikt att det kanske är hög tid att sluta lalla på för mycket innan det går över styr. Man vill ju ogärna bli alldeles för bekväm för då kommer det sluta med att man känner sig nöjd med att springa ett par varv runt kvarteret istället för att längta efter dregel runt munnen.

Nästa mål är faktiskt redan spikat och nu officiellt. Till våren blir det Virgin London Marathon! Check! Det har faktiskt vart ett lopp som stått högst upp på min lista ett bra tag så därför känns det jävligt kul att det äntligen blir av. Senast jag var i London var det dock ett annat århundrade och det har hunnit rinna rätt mycket vatten under Tower Bridge sen dess men jag har på känn att det kommer att vara kärlek vid första ögonkastet. Det måste ju finnas en anledning till att storheter som The Clash, Elvis Costello, Adele, The Kinks och David Bowie för att nämna några, alla har tonsatt sin kärlek till staden. Nånting speciellt måste det ju vara och förhoppningsvis är det min tur att upptäcka det i april.

Av alla stora lopp runt om i världen är nog London det allra svåraste loppet att få en startplats till. Boston och New York har sina kvaltider som förvisso är rätt så höga men inte omöjliga, Berlin och Tokyo har sina lotterier med acceptabel chans men till London finns det nästan bara ett sätt som icke-britt att säkra en startplats och det är att åka med en researrangör. Och det stora nackdelen med det är ju såklart att det blir betydligt dyrare än att själv ordna allting. Faktum är att det blir snuskigt dyrt men vill man springa loppet så är det bara till att öppna lädret och betala. Dom stora marathonloppen i världen är ju verkligen säljarens marknad. Jag och brorsan kommer att åka med Springtime och det blir första gången med dom. Jag har åkt med SRRC/PWT fem gånger tidigare och aldrig haft nåt problem, tvärtom så fick jag nu senast i Berlin ett enkelrum istället för del i dubbelrum till samma pris och till New York gick det att förhandla till sig att ordna resan själv så det ska bli intressant att se hur det är att åka med Springtime.

Hur som helst så är förväntningarna på London skyhöga. Och självklart kommer jag att träna som aldrig förr i hopp om att putsa tiden från Berlin. London ska ju även den vara platt och snabb fast med lite fler skarpa kurvor jämfört med Berlin som ju känns som att springa på Autobahn. Men om Kipchoge kan springa snabbare i London än i Berlin så ska väl jag också kunna det. Nu när det är klart att det blir London i vår så har även tanken på att bli en Six-star finisher börjat växa sig starkare. Jag har liksom aldrig haft det som mål, sub 2.50 har vart betydligt viktigare dom senaste åren än att uppleva alla sex majorloppen men nu börjar det faktiskt vattnas lite. Att göra alla sex majors sub3 är det ju inte särskilt många i världen som mäktat med och det vore en häftigt bedrift, kanske nånting att börja sträva efter.

Än är det ju inte aktuellt att börja maraträningen inför London, först ska en seg och jobbig höst passeras, men från och med nu ska jag nog försöka få till lite mer kvalité och inte bara springa för njutningens skull. Häromdagen testade jag att öka farten lite och slängde in en mil på 38.40 i ett distanspass vilket kändes oförskämt lätt, däremot är det fruktansvärt ovant att springa i mörker har jag upptäckt. Ögonen och huvudet har inte riktigt vant sig vid det, är rädd att bli påkörd varje gång jag korsar en väg eller en utfart. Och det är inte bara mörkret som känns ovant, även känslan att springa med långa tights, jacka och vantar är ovant. Att behöva ta på sig mer kläder gör ju att man helt plötsligt känner sig tyngre och långsammare.

För nån vecka sen blev jag kontaktad av cykelkraft som undrade om jag ville testa nåt av deras utbud mot att jag la ut lite bilder på det här. Först tänkte jag att en sida som riktar sig till cyklister inte är min påse, men sen började jag kolla runt lite och hittade faktiskt lite kläder som verkade lovande. Jag har alltid haft problem med att hitta en bra lager-2 tröja, antingen är dom för tunga, sladdriga, tjocka eller för klumpiga. Jag vill ha en lager-2 tröja som sitter tight som ålskinn mot kroppen så i hopp om det så fick jag en tröja av märket Bontrager skickad till mig.

Har sprungit med den ett par gånger nu senaste veckan och nog sitter den tight alltid, precis såsom jag vill ha det. Det spänner skönt runt biceps och bröstkorgen utan att kännas för tight. Dock så var det några centimeter för kort framtill vilket gör att den åker upp på magen och irriterar, en större storlek kanske hade löst det, men då hade den inte suttit sådär skönt tight. Jag har använt den när det vart 5-6 grader, blåsigt och allmänt dåligt väder och den har nästan vart för varm för det så den kommer garanterat vara perfekt i vinter när termometern kryper ner mot minus tio. Till skillnad från många av mina andra tröjor så blir det heller inte tung när man svettas, vet inte riktigt vad det är för material, nåt syntetiskt men den är riktigt bra på att transportera bort fukt. När det blir vinter på riktigt så ska jag även testa en Balaclava ansiktmask som jag också fick men just nu tror jag mest att folk skulle bli rädda om man kom springandes med rånarluva i mörkret, men det är nåt som jag alltid funderat på att skaffa men aldrig orkat göra.

Suget efter att springa ett lopp har också kommit tillbaka. Nu i helgen som var gick det ju en hel drös med lopp men tyvärr var jag upptagen med släktträff, annars hade jag nog sprungit halvmaran i antingen Umeå eller Örebro. Tyvärr börjar ju utbudet bli sämre och sämre ju närmre november vi närmar oss men ett flackt millopp i duggregn hade inte suttit fel. Vi får se om det blir av. Om inte så får jag fortsätta träna på och lyssna på kärleksförklaringar till London, det är inte det sämsta det heller. 

/Hörs

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet
Antal kommentarer: 1

Johan Hedlund

Gött att du är tillbaka och med både kort och långsiktigt mål!
Alla stora lopp låter som en utmärkt idé. Då kan vi se fram emot många fler läsvärda inlägg under din löparresa 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Våga



Maj 2014: I ett års tid försökte jag springa halvmaran i 4min-fart utan större framgång. Det ville sig inte trots upprepade försök och jag började tro att det aldrig skulle gå. 4min/km kändes för fort, kanske var det ett orimligt högt mål som jag hade satt? Året innan hade jag snubblat in på 1.25 ett par gånger och nu var det alltså dags för ytterligare ett försök, Kungsholmen Runt 21.1km. Den här gången hade jag dock gjort läxan och förstått att för att bli bättre så måste man springa mer så jag hade fokuserat på att få ihop fler mil i veckan jämfört med tidigare. Och som ett mirakel så gick det. 1.23.27. Marginellt snabbare än min öppning i Berlin i söndags men med den stora skillnaden att jag då trodde att jag skulle dö och inte hade orkat en meter till. Det var en milstolpe och där tändes också tanken på att nån gång i framtiden även springa maran i 4min-fart. Hur jag tänkte då vetifan eftersom jag efter loppet bara ville lägga mig i ett dike och kräkas och det var absolut inget som jag sa högt, men maran i 4min-fart blev det nya långsiktiga målet som jag bara skulle fixa. Det kändes länge som en ännu större omöjlighet än halvmaran och det tog 3 års slit, 15 000 löpta kilometrar, sju sorger, åtta bedrövelser och ännu fler skador, men jag gjorde det till slut och det kan ingen ta ifrån mig.

Maran i 4-fart har mer eller mindre vart en osund besatthet dom senaste åren och att jag till slut klarade det ser jag som ett bevis på att det mesta går bara man vill det tillräckligt mycket snarare än att jag har nån talang för det här med att springa. Som vanligt när jag kollar bilderna på mig själv efter loppet så åker skämskudden fram, för det är verkligen en stilstudie i hur ett löpsteg inte bör se ut. Fan, det är knappt så jag har båda fötterna i luften nån gång men som tur är så handlar ju löpning inte om vem som har det graciösaste steget utan om att förflytta sig från punkt A till punkt B på kortaste tid, ograciöst löpsteg eller inte. Ingenting är omöjligt bara man är beredd att lägga ner den tid som krävs. Det finns liksom inga quick fixes, i alla fall inte för oss som inte utrustats med löpargenerna från födseln, för oss är det bara till att gräva ännu djupare för att klara av våra mål. Hårt arbete, tålamod, vilja och en rejäl dos jävlar anamma, mer än så krävs det faktiskt inte för att lyckas. Det paradoxala är att jag under dom här åren som jag kämpat mot sub2.50 inte har blivit särskilt mycket snabbare på kortare distanser utan snarare tvärtom. Det har ju aldrig vart ett mål men alla har alltid sagt att ”du måste bli snabbare på milen om du vill bli snabbare på maran”. Kanske är jag undantaget som bekräftar den regeln eller så är det faktiskt så att man inte alls måste bli snabbare på milen. Kanske är hemligheten att hålla sig hel och springa ofta snarare än att springa banintervaller flera gånger i veckan och ägna onödigt mycket tid på att i absurdum diskutera om 60s ståvila egentligen är bättre än 90s joggvila. Jag har egentligen aldrig tvivlat men det är ändå skönt att ha det på pränt.

År Mängd Bästa tid 10k Bästa tid 42.2k
2012 2346 km     38.58 3.25
2013 3506 km  37.51 2.59
2014 3926 km 37.33 2.56
2015   4141 km 37.04 2.55
2016 5137 km 36.59 2.50
2017

4249 km
(per 3 okt) 

37.13 2.49

Jag trodde att jag skulle känna en större tomhet än vad jag faktiskt gör, att luften liksom skulle gå ur. Sub 2.50 har som sagt vart en sån total besatthet under en så lång tid att jag föreställde mig att när jag väl klarade det så skulle allting kännas annorlunda men jag känner egentligen ingenting. Jo, jag är såklart både stolt och nöjd men det är inte som att min värld har vänts upp och ner direkt. Det tog inte mer än 3 dagar efter målgången innan jag var tillbaka springandes ute på gatorna och loppet känns overkligt långt borta just nu. Sprang jag verkligen i Berlin förra helgen? Jag vet att jag är extremt dålig på att stanna upp och njuta, vara i nuet och inte bara blicka framåt och är det nån gång jag verkligen borde kunna göra det så är det nu men verkligheten är en annan. Jag borde känna mig mätt men faktum är att jag är hungrigare än nånsin på att springa, jaga nya tider. Det ligger nog lite i vår natur att aldrig vara nöjda, att hela tiden tänka nästa lopp för är inte det själva essensen av att vara löpare? Att aldrig stanna upp. Jag är snarare rädd för att jag skulle hamna i nån sorts existentiell kris om jag stannade upp, slog mig själv för bröstet och tillät mig själv att vara nöjd. Vem är jag då?

Vad som händer nu är lite oklart. Jag har inga fler lopp inplanerade i höst och tänkte inte planera in nåt heller även fast jag är i mitt livs form. Dyker det upp nåt spontant så kanske jag ställer mig på en startlinje men det är inget som jag strävar efter just nu. Jag ska tillåta kroppen att vila och läka ihop efter två års kontinuerlig maraträning utan egentlig vila att tala om. Det är dock inte synonymt med att sluta springa. Istället för att tvångsmässigt jaga minst 14mil varje vecka till träningsdagboken så ska jag tillåta mig själv att bara springa 8mil om det är så, mitt sätt att njuta av löpningen. Inga fler långpass på söndagar på ett tag och inga måste pass i form av 20km tröskel eller ångestframkallande 3x3km. Istället ska jag ta mig tid att lyssna på musik som man gjorde förr, inte som bakgrundsljud, plöja 30 minuters låtar utan att bli otålig för att jag måste ut och springa. Jag ska dricka öl utan att känna att jag behöver vara pigg och fräsch dagen efter för att köra 8x1000m. Jag ska läsa böcker, lägga ner mer tid på jobbet, träffa folk och diskutera allt från Bitcoins till Donald Trump och jag ska börja gymma igen för att inte bli misstagen för en undernärd Belsen fånge. Givetvis kommer jag att springa en hel del nu i höst men inte för att jag måste utan för det är skönt. Inga krav på prestation. Jag ska njuta med alla mina sinnen av höstens färger och krispiga luft när jag lufsar fram i mörkret med pannlampa på våt asfalt och känner regnet som piskar mot ansiktet. Löpningen ska kännas levande och inte som ett måste, det får bli mitt sätt att vila och njuta. 

När jag sen lessnat på att lalla omkring alldeles för mycket och för ostrukturerat så ska jag köra igång med maraträningen igen för i vår blir det en ny mara utomlands som måste förberedas och då ska tiden från Berlin såklart slås, men mer om det i ett senare inlägg. Som spoiler kan jag i alla fall säga att planen är att springa min fjärde major i vår och det är inte Tokyo eller Boston 🙂 Ett tag funderade jag faktiskt på att pausa marathonloppen under ett år och istället fokusera på att bli snabbare på milen men den tanken slog jag bort ganska snabbt, det är inte jag. Jag älskar marathon för mycket för att tillåta mig själv att göra det och att bara springa 10km, som är det värsta jag vet, under ett helt år skulle snarare bara ta död på kärleken till att springa. Däremot så borde jag kanske ge det en ärlig chans under 2018 för nu när jag fixat sub 2.50 så känns det som om jag inte har nåt mer att bevisa för mig själv. Men innan dess ska jag njuta av den gråa och regniga hösten fullt ut för i min värld så slår det en varm sommardag i splitshorts och linne på tartan.

Hösten ska som sagt avnjutas (förutom att springa) tillsammans med musik som fångar årstidens bräcklighet och sorgsenhet, melankoliska och vemodiga sånger som öppnar upp för eftertanke och reflektion, gärna i mörker med hörlurar och tända ljus. Så ikväll när löpvila står på schemat så ska jag tillåta mig själv att njuta av musik på ett sätt som jag inte gjort på flera år medan regnet smattrar mot fönsterrutorna samtidigt som jag tänker tillbaka på loppet i söndags med ett stort leende på läpparna. Här ett smakprov av valet för ikväll; ”This strange engine” – 30min och 24s vemod.

/Adios

BMW Berlin Marathon – 2.49.11



Jag gjorde det!! Sub 2.50! Jag kände redan efter nån kilometer att jag hade en bra dag och att om det någonsin skulle gå så var det idag. Halvvägs in hade jag fått sån hybris att jag började drömma om 2.47 men Gudarna ska veta att marathon är långt och idag var det fan ännu längre än normalt var känslan på slutet. Mycket kan hända under 42,2km och idag var inget undantag. Från att ha vart ganska självsäker till en början så började dom negativa tankarna komma allt oftare ju längre loppet led. På upploppet var jag så groggy och suddig i blicken att det kändes som om jag skulle tappa kontrollen över kroppen, ni vet, bli ett klipp på youtube några hundra meter innan mål, killen som blir buren över mållinjen. Men jag höll ihop det.

Det är svårt att sätta ord på alla känslor. Jag trodde att jag mest skulle känna glädje men faktum är att det mer känns som en lättnad just nu. Och missförstå mig rätt, jag är otroligt nöjd med både min insats och tiden men ändå så grämer det lite att jag bommade 2.48.48. Fram till 35km trodde jag att det skulle gå. Då hade femmorna dittills gått på 19.53, 19.57, 19.55, 19.45, 19.50, 19.53 och 20.03. Jag hade nästan 50s till godo men när man väl tröttnar under maran så rinner sekundrarna snabbt iväg. Så därför är jag stolt över att jag ändå höll ihop det så pass bra att farten som mest sjönk till 4.10.

Vädetförutsättningarna var i alla fall helt optimala. Mulet, fuktigt i luften, duggregn, svag vind och ca 14 grader. Var på plats drygt en timme innan och joggade upp. Det är verkligen hur smidigt som helst att ta sig till starten i Berlin, inte alls samma hysteri och väntan som vissa av dom andra stora loppen. 7.30 lämnade jag hotellet för att ta spårvagnen till Hauptbahnhof, en halvtimme senare hade jag lämnat in överdragen och börjat jogga upp.

Av nån anledning så startade jag i grupp B i år och inte C vilket normalt kräver en sub2.50 tid. Hamnade så pass långt fram att jag i alla fall kunde känna den elektriska stämningen som uppstod när Kipchoge, Kipsang och Bekele klev in i startfållan.

Jag hade tidigt bestämt mig för att verkligen ge Berlin en match och öppna hårdare än jag gjort tidigare. När startskottet ljöd kom jag iväg bra men det kändes som tjurrusning så jag höll medvetet tillbaka en del för att inte öppna första kilometern på 3.30. 

Det kändes riktigt bra tidigt in, klockade kilometrarna på under 4min och låg helt rätt i ansträngning. Kollade klockan hela tiden och när jag passerade halvan på 1.23.46 kändes det oförskämt bra, som uppvärmning.

Dock fick jag lite panik strax efter då jag upptäckte att jag tappat 3 av mina gels. Köpte ett gelbälte på mässan med löfte från säljaren om att det inte skulle vara någon risk för gelsen att lossna. Jo tjena! Nu hade jag bara två kvar och fick verkligen hushålla.

Nånstans vid 28km kom första vågen av trötthet, klockade min första kilometer över 4min där men lyckades mota tröttheten och kom in i andra andningen och hittade tillbaka till den goa känslan. Vid 30 delades det ut gels, jag brukar aldrig ta nåt annat märke än det jag är van vid men nu hade jag inget val. Magen höll sig i schack och jag fck den kick jag ville.

Förra året tog jag slut på Kurfürstendamm men idag höll jag ihop det bättre. Vid 35km hade jag 2.19 och började drömma om stordåd. Sen kom tröttheten igen och de  här gången gick den inte att mota med gels. Ställde in skallen på att nu blir det till att kriga hels vägen in i mål. Tappade hela mitt försprång på 2.48.48 och passerade 40 på exakt 2.40. 2,2km kvar. Jag brukar kunna gräva rätt djupt sista två med vetskapen att det bara ör 10min kvar tills smärtan är över men inte den här gången. Började se suddigt, kände att kroppen var helt dränerad på energi och blev omsprungen på löpande band. Ett tag blev jag faktiskt lite orolig om jag skulle bli tvungen att stanna.

Det långa upploppet under Brandenburger Tor var bland det jobbigaste jag vart med om. Kroppen ville inte lyda. Med 400m kvar började jag försöka spurta men det gick inte. Kroppen började bete sig på ett sätt som jag aldrig vart med om. Att till slut få korsa mållinjen var en befrielse. Hade tänkt att jag skulle göra värsta målgesten men det fanns inte på kartan. 

Hur som helst så var det här mitt bästa lopp någonsin och jag är sjukt glad att jag fick ut det jag hade. Nu ska jag njuta av det här en vecka men sen börjar jakten på nya tider. 

/Hörd

ps! Ber om ursäkt för alla ev stavfel, sitter på flygplatsen och skrivet på telefonen och orkar inte korrekturläsa.

Marathonvecka!



Äntligen börjar höstens stora mål att närma sig. Loppet med stort L. BMW Berlin Marathon. Om 5 dagar, 12 timmar, 17 minuter och 50 sekunder smäller det. Som vanligt är maraveckan den jobbigaste mentalt. Att springa 15mil i veckan är sällan ett problem men att dra ner på träningen och vila lite extra får det att krypa i benen och man kan bli tokig för mindre. Maraveckan är dessutom ett bra tillfälle för hjärnspöken att få fäste, för det får en att börja fundera på om man verkligen har gjort precis allt man kunnat. Har jag kört tillräckligt med fart? Är jag i bättre form än senast? Borde jag inte ha sprungit fler långpass? Och är kroppen verkligen hel eller gör inte hälsenan lite ont ändå? Destruktiva tankar som lätt kan uppstå när man inte får göra det man älskar mest av allt – springa varje dag. I vår värld är ju normaltillståndet att alltid springa, oavsett väder, årstid och krämpor och att medvetet dra ner på träningen, vila och äta gör i alla fall att min kropp känner att nånting är fel. Samtidigt vet jag ju varför jag gör det och att det bara handlar om ett par dagar. Jag gör det därför att jag vill ha så fräscha ben som möjligt när jag står på startlinjen på söndag och för det krävs vila. Men faktum kvarstår att det fortfarande känns som om man går upp ett extra kilo för varje dag man inte springer och den känslan kan ju göra att man börjar fundera på om man är riktigt frisk i skallen.

Lagom till den här veckan har jag äntligen börjat hitta en bra känsla i löpningen till skillnad mot för hur det har känts stora delar av sommaren. Jag känner mig både pigg och lätt i kroppen och det bådar gott. Dessutom är den ömmande hälsenan ett minne blott. Jag skulle ljuga om jag sa att den är 100% bra men den hindrar mig definitivt inte längre från att springa eller trycka på lite hårdare och jag tänker mer och mer sällan på den vilket är positivt. Den största utmaningen just nu är att undvika alla förkylningsvirus vilket är lättare sagt än gjort, särskilt när man jobbar i skolans underbara värld där kidsen konstant nyser, hostar och utsätter en för potentiell livsfara. Om jag hade kunnat hade jag gärna isolerat mig från all form av mänsklig kontakt men tyvärr är det inte ett alternativ så istället får jag fortsätta ge alla ungar som hostar och nyser i min närhet arga blickar.

Igår körde jag det sista lite hårdare passet. 18km distans med 7km fartökning i mitten i tänkt tävlingsfart. Och om det känns lika bra på söndag som det gjorde igår så kommer det definitivt att bli PB för igår sprang jag mest och log och vinkade till alla som var ute på sin obligatoriska söndagspromenad. 3.47, 3.58, 4.03, 3.54, 3.52, 4.03 och 3.55. Så lätt som det kändes igår brukar 4-fart aldrig kännas vilket måste betyda att hoppet om 2.48 lever.

Det största frågetecknet just nu är vilka skor jag ska springa i och just nu börjar jag få lite panik över att jag inte har bestämt mig än. Normalt brukar det största spörsmålet inte vara skovalet utan snarare om jag ska ta skinnpaj eller trenchcoat, converse eller skinnboots, rosa eller blå skjorta. Skovalet har liksom aldrig vart ett problem, inte förrän nu. Just nu är alternativen som följer: 

Asics DS Racer 10 – det självklara valet dom senaste två åren men det är gränsfall om dom håller ytterligare en mara. Eller håller gör dom ju garanterat, men jag vill gärna ha den där känslan av ett par fräscha skor med fräsch dämpning, speciellt dom sista kilometrarna på en mara och jag vet att jag tänkte pensionera dom efter Boston i våras för känslan på Boylston Street var att dom var slut redan då. 

Asics Tartherzeal – grymt skön sko men betydligt mindre dämpning än Racern och ett tiotal gram lättare. Har som längst sprungit halvmaran i dom, tror inte att maran skulle vara ett större problem men jag var rätt sliten i fotlederna efter halvmaran och det gnager lite. Hade dessutom gärna kört nåt långpass i dom.

Adidas Boston – kanske den skönaste sko jag har sprungit i dom senaste åren, dom är som bomull för fötterna men känns snarare som en bra temposko än som ren tävlingssko. Väger lite mer än dom andra vilket tar bort en del av känslan. Funderade ett tag på att även slänga in kusinen Adios Boost i mixen men efter gårdagens pass så föll dom bort då dom kändes alldeles för slitna.

Asics DS Racer 11 – den sko som jag köpte i somras med syfte att springa Berlin Marathon i. Tyvärr levde den inte upp till 10:ans förväntningar, inte alls samma känsla och betydligt stummare i dämpningen. Hade dom på Stockholm Halvmarathon förra helgen och tänkte faktiskt under loppet på att en hel mara i dom skulle vara hemskt för fötterna.

På onsdag väntar det sista passet med kortare fartökningar innan loppet, kanske får jag helt enkelt testa alla fyra skor då och bestämma mig efter det. Just nu känns det som om det står mellan dom två DS Racer skorna men det kan lika gärna ändra på sig till imorn. Skönt då att klädvalet i övrigt inte är så mycket att fundera över. Lopp utomlands innebär alltid Sverige linne. Just nu ser det ut att bli perfekt löparväder i Berlin på söndag; mulet, regn och tvåsiffrigt på termometern. Kanske inte optimalt timmen före loppet men hellre regn än sol alla dagar i veckan. 

En nyhet i Berlin i år är att om man har valt alternativet poncho i mål så får man inte lämna in några överdragskläder vilket i sig brukar vara det normala på många andra lopp. Igår när jag skulle börja packa lite smått insåg jag att det börjar sina bland alla slängkläder efter ett tiotal marathon utomlands. Fast om det ska regna innan så blir det nog till att ta med en stor regnponcho och då kan jag leva med att ha en alldeles för stor gammal Wu-Tang hoodie från högstadiet. Om inte så hittade jag en vit J.Lindeberg huvtröja längst in i garderoben som jag inte har använt på 10 år, den skulle jag kunna offra bara för att inte bli misstagen för en luffare på väg till starten. 

Nu blir det en hel del vila resten av veckan och bara några korta joggar. På fredag kväll går planet och fram tills dess ska jag framförallt försöka se till att hålla mig frisk. Och äta. Jag älskar ju att okynnes äta men nånting som jag älskar ännu mer är att få sticka ut och springa efter att ha okynnes ätit. Nu kommer det ju bli sisådär med det den här veckan eftersom jag precis sa att jag skulle försöka vila så mycket som möjligt, men är det nån gång man inte behöver ha dåligt samvete över det så är det maraveckan. Och även fast det är lite tidigt nu så har jag redan börjat. När jag började skriva det här inlägget var den svarta skålen fylld till bredden med godis. En timme senare är det inte lika mycket kvar, kanske därför som det tog så lång tid att skriva klart det här.

Återkommer om en vecka med race report. Förhoppningsvis är den långa jakten på 2.48 över då, om inte så kommer jag fortsätta att jaga det för jag kommer inte att ge mig inte förrän jag har fixat det. Och som alltid gäller det att ladda upp med mycket musik (utöver godis, mat och vila) för att komma i rätt sinnesstämning, det ska inte underskattas. Ni som följt mig här vet att jag går igång på 80-tals soundtrack som pepp inför mina maror, men den här gången tänker jag frångå det konceptet. Istället har jag precis fyllt både paddan och telefonen med hela American Aquariums diskografi. Det är så långt ifrån Rocky man kan komma men just nu känner jag att det är melankoli och vemod som jag går igång på, inte adrenalinstinn blöjrock. 

/Hörs

Stockholm Halvmarathon 2017



Varje gång jag ställer mig på en startlinje så är det pers som gäller, oavsett om det är rimligt eller ej. Jag kan mörka utåt och säga att jag bara tar det som ett träningspass och att sluttiden är oviktig men innerst inne så vet jag att jag ljuger för mig själv. PB är det enda som räknas. Jag menar, vad är det annars för mening med att springa lopp om man inte tänkt persa? Igår var dock faktiskt ett undantag. Igår var PB aldrig aktuellt och heller inget mål och det säger jag faktiskt inte bara för att det inte blev nåt pers utan för att det faktiskt var så. Igår var det primära målet främst att hitta en bra känsla i löpningen och bygga lite självförtroende att ta med inför Berlin och det tycker jag faktiskt att jag lyckades med.

Stockholm Halvmarathon har blivit lite av en tradition. Mycket har hänt sen debuten 2009, både med mig som löpare men också med loppet. Årets upplaga bjöd på en hel del förändringar, en del positiva och några negativa men som helhet är loppet fortfarande ett fantastiskt bra arrangemang som även i fortsättningen kommer bli ett återkommande inslag i min löpning. Stockholm Halvmarathon hör liksom hösten till.

De senaste åren har ju Stockholm bjudit på högsommarvärme i samband med halvmaran vilket säkert vart uppskattat av publiken, men inte så mycket av oss löpare men i år blev det verkligen perfekt löparväder. 15-16 grader, mulet och lite regn i luften. Vinden kunde kanske ha vart lite snällare men det är dumt å klaga allt för mycket. Det var med andra ord upplagt för en massa nya PB:n. Mitt tidsmål för dagen var satt till sub 1.22. Klart rimligt men med facit i hand borde man kanske ha läst in sig lite mer på den nya bansträckningen. Jag visste att det skulle bli en del tunga stigningar och som helhet upplevde jag årets bana som den jobbigaste hittills.

I år kändes trängseln inte lika påtaglig i startgrupp A som tidigare år vilket säkerligen var ett resultat av färre antal deltagare. Det gick lätt att ta sig längst fram och jag tycker också man tjänade på att starten var flyttad ett par hundra meter bakåt jämfört med ifjol. Jag saknar dock fortfarande starten på Strömbron och hoppas att vi nån gång får uppleva den gamla bansträckningen igen. 

Jag hade lovat mig själv att hålla igen i början och ta det hyfsat lugnt men det gick inte alls. Stack iväg som ett spjut när adrenalinet började kicka in. I tunneln klockade jag första kilometern på 3.30 och insåg att det gick på tok för fort men det var svårt att dra ner på farten när det kändes som om alla andra sprang ännu fortare än vad jag gjorde. Nånstans ute på Vasagatan började jag ändå hitta rytmen och blev sedan positivt överraskad av den nya bansträckningen när vi slapp springa hela det långa motlutet uppför Torsgränd, helt plötsligt var man ute på Kungsholmen vilket kändes bra. Men redan på Flemminggatan kände jag att benen inte var med, hjärta och lungor kändes okej men benen kändes som två lyktstolpar. Passerade första femman på 18.49 och bestämde mig längs Kungsholmsstrand för att sluta titta på klockan, bara köra på känsla och inte bli stressad av att folk sprang om mig.

Andra femman ute på Kungsholmen gick riktigt segt, jag behövde ingen klocka för å märka att jag tappade fart och det ganska ordentligt. Ibland försökte jag trycka på lite mer men benen svarade fortfarande inte och vid stigningen upp mot Kristineberg så var känslan att det skulle bli en tuff resa in mot mål. Att kliva av och få börja dricka öl kändes faktiskt ganska lockande. Drottningholmsvägen och Rålambshovsleden gick okej men väl ute på Norr Mälarstrand blev motvinden påtaglig och kändes jobbigare och jobbigare för varje steg. När jag passerade 10km slängde jag ett öga på den officiella klockan och noterade att första milen gått på ca 38.30 vilket var lite snabbare än vad känslan sagt. Jag visste att den andra milen skulle bli jobbigare så jag drog medvetet ner på farten för att spara lite på krafterna vilket gjorde att det inte blev lika jobbigt. Ansträngningsnivån låg snarare kring mara-ansträngning än tröskel.

Det kändes skönt när publiken tätnade efter Centralbron för det är alltid lättare att springa med en massa publik runt omkring. Att springa över Vasabron och Gamla stan kändes som en positiv förbättring jämfört med Skeppsbron, det kändes både lite lättare och roligare. Men sen kom den, stigningen upp till Söder som jag sprungit och väntat på och den var jobbigare än vad jag räknat med trots att jag hade rätt bra med krafter. Som tur var kändes den inte allt för lång och när man väl var förbi den och inne på Hornsgatan så rullade det på ganska bra men pulsen åkte ju jojo ett tag där.

Ute på Söder Mälarstrand började det bli glesare med ryggar och många som tröttnade. Ifjol bonkade jag totalt vid Tantolunden och med det färskt i minnet så fortsatte jag att ta det relativt lugnt för att ha lite reserver kvar. Passerade 15km på ca 58min och räknade ut att den senaste femman gått i fyrafart. Började räkna med en sluttid kring 1.23-24. Hade rätt mycket reserver att ta av som det kändes där och då och det var faktiskt rätt skönt å veta att jag inte skulle bonka vid Tanto i år igen.

När den så kom så ökade jag farten lite försiktigt och plockade genast ett par gubbar men jag glömmer alltid bort hur j-a lång den är och att St:Paulsgatan sedan kommer och förstör det roliga men det gick ändå över förväntan. Att få rulla ner mot Skeppsbron är alltid lika skönt och extra skönt i år när jag kände att jag hade gott om krafter kvar. Vid 20km passeringen kollade jag på klockan för första gången sen 5km passeringen som visade 1.18.22 och jag blev faktiskt lite överraskad för även om jag hade haft gott om energi på slutet så var känslan att jag hade tappat rätt mycket tid i och med att jag dragit ner på farten. 

Sista kilometern känns alltid mycket längre än alla andra kilometrar och i år var inget undantag. Började spurta lite för tidigt som vanligt och fick slita rejält sista biten in i mål men lyckades i alla fall öka farten och plocka nån gubbe till och passerade mållinjen på 1.22.23. Pustade ut och några sekunder senare kom brorsan i mål, precis lagom till att regnet började falla.

Överlag är jag rätt så nöjd med gårdagens lopp. Det var inte min dag, det kände jag ganska tidigt, men jag genomförde ändå loppet på ett bra sätt och kom i mål på en okej tid men framförallt så sprang jag ganska smart och hade hela tiden gott om krafter till godo. Banan var sjukt mycket jobbigare än vad jag hade föreställt mig men samtidigt kändes det roligt med lite variation och nya vyer. Jag är en bit ifrån mitt PB men det var som sagt aldrig nåt mål. 

Ett stort plus för en alkoholfria ölen som man bjöds på i mål, det var en trevlig nyhet. En mindre trevlig nyhet var att kanelbullarna som man alltid fått efter målgång inte längre fanns. Överlag var känslan att arrangören försökt spara in en del på vissa saker som bara känns som dumsnålt tex påsen för överdragskläder som nu var en vanlig plastpåse, dom uteblivna kanelbullarna och att påsen med energi som man alltid får i mål knappt innehöll nånting ätbart jämfört med tidigare.  

En anledning till att benen kändes som lyktstolpar hör säkert ihop med att jag inte unnat mig tillräckligt med vila. Jag har sprungit 4000km i år till dags dato vilket är ganska mycket mer än tidigare år och det är klart att det måste märkas på nåt sätt. Egentligen hade jag tänkt att springa det sista långpasset innan Berlin idag men efter lite funderande så kom jag fram till att det inte är fler långpass som behövs utan snarare mer vila. Så de kommande två veckorna är målet att benen ska bli så lätta och fräscha som möjligt. För när jag ställer mig på startlinjen om två veckor så är det pers som gäller, ingenting annat, då skiter jag fullständigt i känslan och allt annat oväsentligt. Då kommer det bara finnas en sak i mitt huvud. Sub 2.50.

/Hörs 

Umemilen 2017 Racereport



Först å främst. Om jag ska fortsätta skriva den här bloggen så måste jag bli bättre på det, annars är det lika bra att lägga ner. Kvalitén på slutet har vart under all kritik, så även antalet inlägg. Har varken haft motivation eller inspiration på slutet att engagera mig hundra procent vilket stör mig för jag har en massa halvfärdiga utkast på bra och provocerande inlägg som tyvärr har blivit liggandes pga tidsbrist. Att skriva ett vettigt och välformulerat inlägg tar ju nån timme och den tiden har helt enkelt inte funnits. Dessutom så har motivationen som sagt inte heller vart på topp vilket säkerligen hänger ihop med mina sketna skador. Det är helt enkelt inte lika roligt att skriva om löpning när det inte går som man vill. Men det ska bli ändring på det nu för äntligen börjar hälsenan ge med sig, kroppen känns hel och jag kan träna nästan så som jag vill.

Förra veckan fick jag till några riktigt bra pass bla 3x5000m i halvmarafart och ett långpass på 35km som innehöll en fartökning på 10km i 3.56-fart utan att kroppen protesterade så nu på slutet har hybrisen börjat smyga sig på mer och mer och hjärnan har börjat tänka PB igen och inte rehabjogg. Idag var det dags för första testet. Umemilen – Sveriges snabbaste millopp? 27% av herrarna gjorde sub40 idag med en vinnartid på 32min och damsegraren sprang in på 36.40. Det låter iaf i mina öron som ett rätt snabbt lopp.

Jag brukar sällan anpassa träningen särskilt mycket efter millopp utan bara köra på och vara sliten när det väl är dags men inför dagens lopp ville jag verkligen persa och drog därför ner på träningen rätt mycket tidigare i veckan, allt för att vara fräsch i kroppen. 12.30 gick starten och jag och brorsan var på plats en timme innan för att värma upp. Planen var glasklar. Det var PB som gällde. Allt över 37min skulle vara fiasko. Träffade omgående på massa bekanta ansikten med höga förväntningar och började genast känna anspänningen och nervositeten. Coach LG himself dök också upp strax innan start vilket var ett kärt återseende. Joggade upp i dryga 5km och avslutade med ett gäng stegringslopp innan det var dags att göra sig redo. Vädret var näst intill perfekt – kanske lite väl varmt – men vindstilla och det var det viktigaste. En stor del av banan går i skugga så jag oroade mig inte jättemycket för det.

Positionerade mig hyfsat lång fram för att komma iväg snabbt, det enda negativa jag kan komma på med loppet är att det är bruttotider som räknas och står man ett par meter bak i fältet så tappar man ju per automatik ett par sekunder. Hade ganska bra koll på vad många runt omkring mig skulle springa på för tider och det kändes tryggt.

Hade lovat mig själv att inte tokrusa som jag alltid gör men när startskottet väl ljöd så stack jag iväg så som jag alltid gör dvs alldeles för fort. Första kilometern som innehåller ett par mindre motlut kändes riktigt bra, fastnade dock tidigt bakom ett par gubbar och kom inte förbi vilket tvingade mig till att göra en lång omspringning på högersidan som tog onödigt mycket energi och skapade dessutom lite irritation. Första 2km gick på 7.03 och nu hade fältet spruckit upp så pass att det inte var nån trängsel. 

Nånstans vid 3km hittade jag en bra klunga som låg kring 3.40-fart och som gick jämnt och fint så jag la mig i rygg på dom de kommande kilometrarna och kände mig ganska stark. Passerade halvan på 18.15 och tänkte att idag blir det pers. Banan går runt Nydalasjön i Umeå men för att få ihop exakt 10km så springer man en liten extra sväng strax efter 5km och gör sen en 180 graders sväng och springer tillbaka för att sedan fortsätta runt sjön. Fram till den vändningen kändes allt hur bra som helst, men efter svängen så tappade jag helt rytmen och det blev inte bättre av att vägen tillbaka runt sjön är lite svagt uppför, kände hur jag blev tvungen att släppa ett par ryggar och att farten sackade.

Sista 4km är ganska lättlöpta, en hel del skön nedförslöpning men när jag tappade alla ryggar så hamnade jag helt solo och hade ingen varken bakom eller framför mig och i ögonvrån kunde jag se på klockan hur farten sackade mer och mer. Försökte bita ihop men jag hade verkligen behövt en rygg att gå på. Tänkte att det kanske kommer komma nån bakifrån som kan hjälpa mig, visste att Tomas Pekkari som jag fightats med på en del lopp tidigare låg bakom mig men han dök aldrig upp och ingen annan heller för den delen. Med knappa 3km kvar ställde jag in mig på att få fortsätta fightas själv men det gick segt, kilometertiderna sjönk mer och mer och när jag klockade den nioende kilometern på 3.47 så visste jag att 36.XX var kört och luften gick ur lite. Försökte trycka på lite under sista kilometern och lyckades knapra in någon sekund men mållinjen passerades på 37.13 och det kändes som ett stort misslyckande. Fan i helvette, var första tanken när jag hämtat andan. Det skulle ju bli PB! 


Oj! Vilket startfält vi fick! Heja, heja!

Nästa helg är det dags för nästa test, Stockholm Halvmarathon, som blir den riktiga generalrepetitionen inför Berlin två veckor senare. Trots att det inte blev nåt PB idag på milen så är jag ändå hoppfull inför Berlin för marathon är min distans och den behärskar jag på ett helt annat sätt än 10km. Hårdheten i benen kommer inte vara ett problem trots alla skavanker i sommar så kan jag bara få till några långa trösklar de kommande veckorna så kommer det bli 2.48.46.

Som sagt, det ska bli bättring på bloggaktiviteten framöver. Satt faktiskt och läste igenom en del av mina gamla inlägg häromdagen och det slog mig att jag var fan så mycket bättre på att skriva för nåt år sen. Förhoppningsvis kan jag hitta tillbaka till den kvalitén. Men nu ikväll ska jag tycka synd om mig själv för en liten stund för att det inte blev nåt PB, har köpt en stor påse godis som ska avnjutas tillsammans med Steven Wilsons senaste mästerverk i mina AKG Quincy Jones lurar i totalt mörker, men imorn är det glömt. Det är okej att vara besviken och tycka synd om sig själv om man sen kan släppa det och lägga det bakom sig. Och det kommer jag att göra. För nu är det fullt fokus mot Stockholm och Berlin och då finns det inte tid för att tycka synd om sig själv. 

/Hörs