Vilodagar


   Jag brukade inte alls tycka om vilodagar. Det var tråkigt att vila och jag kan bara minnas att jag tog någon enstaka vilodag innan en viktig tävling någon gång ibland. Sedan jag började springa ultralopp har det blivit mycket lättare för mig att vila eftersom det är ett måste att ta det ganska lugnt innan och efteråt har det ibland varit omöjligt att springa på ett par dagar. De första gångerna jag sprang långt upplevde jag att jag blev ganska deprimerad dagarna efteråt. Kroppen kändes som en urvriden gammal disktrasa och huvudet var som bomull. Alla känslor och tankar hade lämnat mig och jag kände bara tomhet. Ungefär som en riktig bakfylla. Nu har jag lyckats omvandla den känslan till att det är lugnt och skönt att bara vara i det där lugnet och tomrummet och jag är aldrig så nöjd som just då med att göra ingenting.

   Tyvärr blir oftast vilodagar under säsong en resdag och det är ju inte en speciellt skön vilodag. Nu har jag haft några veckor hemma efter Lidingöloppet och det är lyx att kunna ha en vilodag hemma när jag bara kan pyssla med saker. Kanske börjar jag bara bli gammal och lat och därför uppskattar vilodagar mer? Den här träningsperioden har jag haft lite svårare för att naturligt känna motivation att ge mig ut varje dag. Jag börjar märka att säsongen har hållit på ett tag, jag har gjort många lopp, jag har haft en del krämpor senaste månaderna. Många småbitar som har gjort att jag är glad att jag ändå har fått till så pass mycket träning de senaste veckorna trots en del extremt långsamma pass, sena träningsstarter, sviktande motivation där jag bara har grabbat tag i sista halmstrået självdisciplin för att få gjort vad jag ska. Därför njuter jag till fullo av min vilodag nu när vinden ryter runt knutarna och tunga regnmoln vittnar om att snart kommer även himlen öppna sig.

Sommarnummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • SUPERFRIDA starkare än någonsin
  • Spring i sommar. Så tränar du bäst på hemmaplan
  • Testa Musses styrkepass
  • Perfekta powershakes! Bästa mellanmålet
  • 4 roliga utmaningar
  • 7 grymma ryggsäckar i stort test
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Våga


Maj 2014: I ett års tid försökte jag springa halvmaran i 4min-fart utan större framgång. Det ville sig inte trots upprepade försök och jag började tro att det aldrig skulle gå. 4min/km kändes för fort, kanske var det ett orimligt högt mål som jag hade satt? Året innan hade jag snubblat in på 1.25 ett par gånger och nu var det alltså dags för ytterligare ett försök, Kungsholmen Runt 21.1km. Den här gången hade jag dock gjort läxan och förstått att för att bli bättre så måste man springa mer så jag hade fokuserat på att få ihop fler mil i veckan jämfört med tidigare. Och som ett mirakel så gick det. 1.23.27. Marginellt snabbare än min öppning i Berlin i söndags men med den stora skillnaden att jag då trodde att jag skulle dö och inte hade orkat en meter till. Det var en milstolpe och där tändes också tanken på att nån gång i framtiden även springa maran i 4min-fart. Hur jag tänkte då vetifan eftersom jag efter loppet bara ville lägga mig i ett dike och kräkas och det var absolut inget som jag sa högt, men maran i 4min-fart blev det nya långsiktiga målet som jag bara skulle fixa. Det kändes länge som en ännu större omöjlighet än halvmaran och det tog 3 års slit, 15 000 löpta kilometrar, sju sorger, åtta bedrövelser och ännu fler skador, men jag gjorde det till slut och det kan ingen ta ifrån mig.

Maran i 4-fart har mer eller mindre vart en osund besatthet dom senaste åren och att jag till slut klarade det ser jag som ett bevis på att det mesta går bara man vill det tillräckligt mycket snarare än att jag har nån talang för det här med att springa. Som vanligt när jag kollar bilderna på mig själv efter loppet så åker skämskudden fram, för det är verkligen en stilstudie i hur ett löpsteg inte bör se ut. Fan, det är knappt så jag har båda fötterna i luften nån gång men som tur är så handlar ju löpning inte om vem som har det graciösaste steget utan om att förflytta sig från punkt A till punkt B på kortaste tid, ograciöst löpsteg eller inte. Ingenting är omöjligt bara man är beredd att lägga ner den tid som krävs. Det finns liksom inga quick fixes, i alla fall inte för oss som inte utrustats med löpargenerna från födseln, för oss är det bara till att gräva ännu djupare för att klara av våra mål. Hårt arbete, tålamod, vilja och en rejäl dos jävlar anamma, mer än så krävs det faktiskt inte för att lyckas. Det paradoxala är att jag under dom här åren som jag kämpat mot sub2.50 inte har blivit särskilt mycket snabbare på kortare distanser utan snarare tvärtom. Det har ju aldrig vart ett mål men alla har alltid sagt att ”du måste bli snabbare på milen om du vill bli snabbare på maran”. Kanske är jag undantaget som bekräftar den regeln eller så är det faktiskt så att man inte alls måste bli snabbare på milen. Kanske är hemligheten att hålla sig hel och springa ofta snarare än att springa banintervaller flera gånger i veckan och ägna onödigt mycket tid på att i absurdum diskutera om 60s ståvila egentligen är bättre än 90s joggvila. Jag har egentligen aldrig tvivlat men det är ändå skönt att ha det på pränt.

År Mängd Bästa tid 10k Bästa tid 42.2k
2012 2346 km     38.58 3.25
2013 3506 km  37.51 2.59
2014 3926 km 37.33 2.56
2015   4141 km 37.04 2.55
2016 5137 km 36.59 2.50
2017

4249 km
(per 3 okt) 

37.13 2.49

Jag trodde att jag skulle känna en större tomhet än vad jag faktiskt gör, att luften liksom skulle gå ur. Sub 2.50 har som sagt vart en sån total besatthet under en så lång tid att jag föreställde mig att när jag väl klarade det så skulle allting kännas annorlunda men jag känner egentligen ingenting. Jo, jag är såklart både stolt och nöjd men det är inte som att min värld har vänts upp och ner direkt. Det tog inte mer än 3 dagar efter målgången innan jag var tillbaka springandes ute på gatorna och loppet känns overkligt långt borta just nu. Sprang jag verkligen i Berlin förra helgen? Jag vet att jag är extremt dålig på att stanna upp och njuta, vara i nuet och inte bara blicka framåt och är det nån gång jag verkligen borde kunna göra det så är det nu men verkligheten är en annan. Jag borde känna mig mätt men faktum är att jag är hungrigare än nånsin på att springa, jaga nya tider. Det ligger nog lite i vår natur att aldrig vara nöjda, att hela tiden tänka nästa lopp för är inte det själva essensen av att vara löpare? Att aldrig stanna upp. Jag är snarare rädd för att jag skulle hamna i nån sorts existentiell kris om jag stannade upp, slog mig själv för bröstet och tillät mig själv att vara nöjd. Vem är jag då?

Vad som händer nu är lite oklart. Jag har inga fler lopp inplanerade i höst och tänkte inte planera in nåt heller även fast jag är i mitt livs form. Dyker det upp nåt spontant så kanske jag ställer mig på en startlinje men det är inget som jag strävar efter just nu. Jag ska tillåta kroppen att vila och läka ihop efter två års kontinuerlig maraträning utan egentlig vila att tala om. Det är dock inte synonymt med att sluta springa. Istället för att tvångsmässigt jaga minst 14mil varje vecka till träningsdagboken så ska jag tillåta mig själv att bara springa 8mil om det är så, mitt sätt att njuta av löpningen. Inga fler långpass på söndagar på ett tag och inga måste pass i form av 20km tröskel eller ångestframkallande 3x3km. Istället ska jag ta mig tid att lyssna på musik som man gjorde förr, inte som bakgrundsljud, plöja 30 minuters låtar utan att bli otålig för att jag måste ut och springa. Jag ska dricka öl utan att känna att jag behöver vara pigg och fräsch dagen efter för att köra 8x1000m. Jag ska läsa böcker, lägga ner mer tid på jobbet, träffa folk och diskutera allt från Bitcoins till Donald Trump och jag ska börja gymma igen för att inte bli misstagen för en undernärd Belsen fånge. Givetvis kommer jag att springa en hel del nu i höst men inte för att jag måste utan för det är skönt. Inga krav på prestation. Jag ska njuta med alla mina sinnen av höstens färger och krispiga luft när jag lufsar fram i mörkret med pannlampa på våt asfalt och känner regnet som piskar mot ansiktet. Löpningen ska kännas levande och inte som ett måste, det får bli mitt sätt att vila och njuta. 

När jag sen lessnat på att lalla omkring alldeles för mycket och för ostrukturerat så ska jag köra igång med maraträningen igen för i vår blir det en ny mara utomlands som måste förberedas och då ska tiden från Berlin såklart slås, men mer om det i ett senare inlägg. Som spoiler kan jag i alla fall säga att planen är att springa min fjärde major i vår och det är inte Tokyo eller Boston 🙂 Ett tag funderade jag faktiskt på att pausa marathonloppen under ett år och istället fokusera på att bli snabbare på milen men den tanken slog jag bort ganska snabbt, det är inte jag. Jag älskar marathon för mycket för att tillåta mig själv att göra det och att bara springa 10km, som är det värsta jag vet, under ett helt år skulle snarare bara ta död på kärleken till att springa. Däremot så borde jag kanske ge det en ärlig chans under 2018 för nu när jag fixat sub 2.50 så känns det som om jag inte har nåt mer att bevisa för mig själv. Men innan dess ska jag njuta av den gråa och regniga hösten fullt ut för i min värld så slår det en varm sommardag i splitshorts och linne på tartan.

Hösten ska som sagt avnjutas (förutom att springa) tillsammans med musik som fångar årstidens bräcklighet och sorgsenhet, melankoliska och vemodiga sånger som öppnar upp för eftertanke och reflektion, gärna i mörker med hörlurar och tända ljus. Så ikväll när löpvila står på schemat så ska jag tillåta mig själv att njuta av musik på ett sätt som jag inte gjort på flera år medan regnet smattrar mot fönsterrutorna samtidigt som jag tänker tillbaka på loppet i söndags med ett stort leende på läpparna. Här ett smakprov av valet för ikväll; ”This strange engine” – 30min och 24s vemod.

/Adios

Antal kommentarer: 4

Anders Larvia

Wow fan vad najs för dig Theresa, vad glad jag blir!


Stefan Petersson

Grattis! Så jävla bra skrivet och sprunget 🙂 Vilka skor sprang du i Anders?


Stefan N

4min/km i 42.195km. Mission accomplished!


Anders Larvia

Sorry har missat era kommentarer! Sprang i DS Racer 11, den funkade bättre än jag hade trott så det blir nog racern även på nästa mara



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

BMW Berlin Marathon – 2.49.11


Jag gjorde det!! Sub 2.50! Jag kände redan efter nån kilometer att jag hade en bra dag och att om det någonsin skulle gå så var det idag. Halvvägs in hade jag fått sån hybris att jag började drömma om 2.47 men Gudarna ska veta att marathon är långt och idag var det fan ännu längre än normalt var känslan på slutet. Mycket kan hända under 42,2km och idag var inget undantag. Från att ha vart ganska självsäker till en början så började dom negativa tankarna komma allt oftare ju längre loppet led. På upploppet var jag så groggy och suddig i blicken att det kändes som om jag skulle tappa kontrollen över kroppen, ni vet, bli ett klipp på youtube några hundra meter innan mål, killen som blir buren över mållinjen. Men jag höll ihop det.

Det är svårt att sätta ord på alla känslor. Jag trodde att jag mest skulle känna glädje men faktum är att det mer känns som en lättnad just nu. Och missförstå mig rätt, jag är otroligt nöjd med både min insats och tiden men ändå så grämer det lite att jag bommade 2.48.48. Fram till 35km trodde jag att det skulle gå. Då hade femmorna dittills gått på 19.53, 19.57, 19.55, 19.45, 19.50, 19.53 och 20.03. Jag hade nästan 50s till godo men när man väl tröttnar under maran så rinner sekundrarna snabbt iväg. Så därför är jag stolt över att jag ändå höll ihop det så pass bra att farten som mest sjönk till 4.10.

Vädetförutsättningarna var i alla fall helt optimala. Mulet, fuktigt i luften, duggregn, svag vind och ca 14 grader. Var på plats drygt en timme innan och joggade upp. Det är verkligen hur smidigt som helst att ta sig till starten i Berlin, inte alls samma hysteri och väntan som vissa av dom andra stora loppen. 7.30 lämnade jag hotellet för att ta spårvagnen till Hauptbahnhof, en halvtimme senare hade jag lämnat in överdragen och börjat jogga upp.

Av nån anledning så startade jag i grupp B i år och inte C vilket normalt kräver en sub2.50 tid. Hamnade så pass långt fram att jag i alla fall kunde känna den elektriska stämningen som uppstod när Kipchoge, Kipsang och Bekele klev in i startfållan.

Jag hade tidigt bestämt mig för att verkligen ge Berlin en match och öppna hårdare än jag gjort tidigare. När startskottet ljöd kom jag iväg bra men det kändes som tjurrusning så jag höll medvetet tillbaka en del för att inte öppna första kilometern på 3.30. 

Det kändes riktigt bra tidigt in, klockade kilometrarna på under 4min och låg helt rätt i ansträngning. Kollade klockan hela tiden och när jag passerade halvan på 1.23.46 kändes det oförskämt bra, som uppvärmning.

Dock fick jag lite panik strax efter då jag upptäckte att jag tappat 3 av mina gels. Köpte ett gelbälte på mässan med löfte från säljaren om att det inte skulle vara någon risk för gelsen att lossna. Jo tjena! Nu hade jag bara två kvar och fick verkligen hushålla.

Nånstans vid 28km kom första vågen av trötthet, klockade min första kilometer över 4min där men lyckades mota tröttheten och kom in i andra andningen och hittade tillbaka till den goa känslan. Vid 30 delades det ut gels, jag brukar aldrig ta nåt annat märke än det jag är van vid men nu hade jag inget val. Magen höll sig i schack och jag fck den kick jag ville.

Förra året tog jag slut på Kurfürstendamm men idag höll jag ihop det bättre. Vid 35km hade jag 2.19 och började drömma om stordåd. Sen kom tröttheten igen och de  här gången gick den inte att mota med gels. Ställde in skallen på att nu blir det till att kriga hels vägen in i mål. Tappade hela mitt försprång på 2.48.48 och passerade 40 på exakt 2.40. 2,2km kvar. Jag brukar kunna gräva rätt djupt sista två med vetskapen att det bara ör 10min kvar tills smärtan är över men inte den här gången. Började se suddigt, kände att kroppen var helt dränerad på energi och blev omsprungen på löpande band. Ett tag blev jag faktiskt lite orolig om jag skulle bli tvungen att stanna.

Det långa upploppet under Brandenburger Tor var bland det jobbigaste jag vart med om. Kroppen ville inte lyda. Med 400m kvar började jag försöka spurta men det gick inte. Kroppen började bete sig på ett sätt som jag aldrig vart med om. Att till slut få korsa mållinjen var en befrielse. Hade tänkt att jag skulle göra värsta målgesten men det fanns inte på kartan. 

Hur som helst så var det här mitt bästa lopp någonsin och jag är sjukt glad att jag fick ut det jag hade. Nu ska jag njuta av det här en vecka men sen börjar jakten på nya tider. 

/Hörd

ps! Ber om ursäkt för alla ev stavfel, sitter på flygplatsen och skrivet på telefonen och orkar inte korrekturläsa.

Antal kommentarer: 16

M

GRATTIS!!!


Johan Hedlund

Grymt bra jobbat! Stort grattis!!


Lars johansson

Hatten av! Riktigt starkt! Som vanligt kul att ta del av dina race reports.


Inger

Stort Grattis Anders!
Följer din blogg, du skriver så levande och det är alltid lika kul att läsa. Många igenkännande inlägg :-), Bästa bloggaren tillsammans med LG.
Så glad att du klarade ditt mål nu!


Joakim Tillman

Härligt! Stort grattis till en grym prestation och som alltid är din recerapport väldigt läsvärd. 2:48:48 fixar du nästa gång om du håller koll på gelerna 🙂
//Tillman



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Lidingölopps dags


Snart är det dags för Lidingöloppet. Det är intressant att det mesta i världen är relativt. När jag var liten och bodde i extremt platta Kalmar var Lidingöloppet ett extremt backigt lopp. Jag sprang alltid ett obligatoriskt backpass i den lilla pulkabacke som fanns i Kalmar veckan innan loppet. Ett pass gjorde ju säkert inte väldigt stor skillnad, men psykologiskt kändes det som om jag hade gjort någon form av förberedelse. Lidingöloppet var det största loppet under året och det var alltid spännande och nervöst. Som liten var start sträckan hemsk, massor av barn som springer det snabbaste de kan i 200 meter och pang på kommer det en jättebacke. Jag var alltid rädd för att trilla eller bli nertrampad under starten och att inte komma iväg tillräckligt bra. Om man låg för långt bak efter 200 meter var loppet redan kört eftersom de flesta barnen sedan saktade ner markant eller började gå i backen och då gick det inte att komma förbi, de där framme hann försvinna iväg för långt och det var omöjligt att ta ikapp eftersom sträckan bara är 1700 meter.

   Jag tänker också att ett lopp som vuxen aldrig kommer att bli lika jobbigt som det var att springa ett lopp som barn. Alla sprang så snabbt de kunde precis hela tiden, man låg jämsides och försökte springa ifrån den andra under precis hela loppet och den andra tänkte exakt samma sak. Det var absolut inte som när man blir äldre och kanske hjälps åt att dra och hålla farten uppe, eller att man ligger och chillar lite ihop under första halvan av loppet, eller att man bara lägger sig bakom och låter den andra dra. Det är till och med bättre att ligga och dra åt någon annan än att ligga jämsides under ett helt lopp och ge järnet i precis varje steg.

   När det pratas Lidingölopp, pratas det alltid om de berömda backarna, som kan förstöra loppet för vem som helst. Jag tyckte att det lät komiskt för två sedan när Emelie Forsberg pratade om Lidingöloppet som ett platt lopp, men nu inser jag att det verkligen är det när jag har bott omgiven av berg ett tag. När jag försökte hitta de plattaste grusvägarna runt hemmet och göra ett pass blev det ändå 3 gånger så många höjdmeter som Lidingöloppet. Under en normal träningsvecka nu så springer jag ungefär 20 gånger ett Lidingölopp 30 km i höjdmeter (Inte i distans då!) I nuläget känns Lidingöloppet som ett platt och snabbt lopp! Jag springer oftast alldeles för brant och långsamt för att det ska vara bra backträning för Lidingöloppet. Lidingöloppets svårhet är just kombinationen av fart och backar. Det är inte backarna i sig som är jobbiga. Aborrebacken kan väl vem som helst klara av om man inte har sprungit snabbt i 25 km innan och pushat på i varje liten backe, knix och krön. Det ska bli spännande att se om jag kan hitta den farten och flytet till på lördag. Men en sak vet jag i alla fall. Jag kommer inte att få träningsvärk i framlåten av nerförslöpningen.

Stort lycka till alla som springer någon utav loppen i helgen!

Mitt första Lidingölopp 1988 i F8

Antal kommentarer: 1

Johan Gustafsson

Berättelsen om pulkabacken och bilden från F8 är inget annat än magisk!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Marathonvecka!


Äntligen börjar höstens stora mål att närma sig. Loppet med stort L. BMW Berlin Marathon. Om 5 dagar, 12 timmar, 17 minuter och 50 sekunder smäller det. Som vanligt är maraveckan den jobbigaste mentalt. Att springa 15mil i veckan är sällan ett problem men att dra ner på träningen och vila lite extra får det att krypa i benen och man kan bli tokig för mindre. Maraveckan är dessutom ett bra tillfälle för hjärnspöken att få fäste, för det får en att börja fundera på om man verkligen har gjort precis allt man kunnat. Har jag kört tillräckligt med fart? Är jag i bättre form än senast? Borde jag inte ha sprungit fler långpass? Och är kroppen verkligen hel eller gör inte hälsenan lite ont ändå? Destruktiva tankar som lätt kan uppstå när man inte får göra det man älskar mest av allt – springa varje dag. I vår värld är ju normaltillståndet att alltid springa, oavsett väder, årstid och krämpor och att medvetet dra ner på träningen, vila och äta gör i alla fall att min kropp känner att nånting är fel. Samtidigt vet jag ju varför jag gör det och att det bara handlar om ett par dagar. Jag gör det därför att jag vill ha så fräscha ben som möjligt när jag står på startlinjen på söndag och för det krävs vila. Men faktum kvarstår att det fortfarande känns som om man går upp ett extra kilo för varje dag man inte springer och den känslan kan ju göra att man börjar fundera på om man är riktigt frisk i skallen.

Lagom till den här veckan har jag äntligen börjat hitta en bra känsla i löpningen till skillnad mot för hur det har känts stora delar av sommaren. Jag känner mig både pigg och lätt i kroppen och det bådar gott. Dessutom är den ömmande hälsenan ett minne blott. Jag skulle ljuga om jag sa att den är 100% bra men den hindrar mig definitivt inte längre från att springa eller trycka på lite hårdare och jag tänker mer och mer sällan på den vilket är positivt. Den största utmaningen just nu är att undvika alla förkylningsvirus vilket är lättare sagt än gjort, särskilt när man jobbar i skolans underbara värld där kidsen konstant nyser, hostar och utsätter en för potentiell livsfara. Om jag hade kunnat hade jag gärna isolerat mig från all form av mänsklig kontakt men tyvärr är det inte ett alternativ så istället får jag fortsätta ge alla ungar som hostar och nyser i min närhet arga blickar.

Igår körde jag det sista lite hårdare passet. 18km distans med 7km fartökning i mitten i tänkt tävlingsfart. Och om det känns lika bra på söndag som det gjorde igår så kommer det definitivt att bli PB för igår sprang jag mest och log och vinkade till alla som var ute på sin obligatoriska söndagspromenad. 3.47, 3.58, 4.03, 3.54, 3.52, 4.03 och 3.55. Så lätt som det kändes igår brukar 4-fart aldrig kännas vilket måste betyda att hoppet om 2.48 lever.

Det största frågetecknet just nu är vilka skor jag ska springa i och just nu börjar jag få lite panik över att jag inte har bestämt mig än. Normalt brukar det största spörsmålet inte vara skovalet utan snarare om jag ska ta skinnpaj eller trenchcoat, converse eller skinnboots, rosa eller blå skjorta. Skovalet har liksom aldrig vart ett problem, inte förrän nu. Just nu är alternativen som följer: 

Asics DS Racer 10 – det självklara valet dom senaste två åren men det är gränsfall om dom håller ytterligare en mara. Eller håller gör dom ju garanterat, men jag vill gärna ha den där känslan av ett par fräscha skor med fräsch dämpning, speciellt dom sista kilometrarna på en mara och jag vet att jag tänkte pensionera dom efter Boston i våras för känslan på Boylston Street var att dom var slut redan då. 

Asics Tartherzeal – grymt skön sko men betydligt mindre dämpning än Racern och ett tiotal gram lättare. Har som längst sprungit halvmaran i dom, tror inte att maran skulle vara ett större problem men jag var rätt sliten i fotlederna efter halvmaran och det gnager lite. Hade dessutom gärna kört nåt långpass i dom.

Adidas Boston – kanske den skönaste sko jag har sprungit i dom senaste åren, dom är som bomull för fötterna men känns snarare som en bra temposko än som ren tävlingssko. Väger lite mer än dom andra vilket tar bort en del av känslan. Funderade ett tag på att även slänga in kusinen Adios Boost i mixen men efter gårdagens pass så föll dom bort då dom kändes alldeles för slitna.

Asics DS Racer 11 – den sko som jag köpte i somras med syfte att springa Berlin Marathon i. Tyvärr levde den inte upp till 10:ans förväntningar, inte alls samma känsla och betydligt stummare i dämpningen. Hade dom på Stockholm Halvmarathon förra helgen och tänkte faktiskt under loppet på att en hel mara i dom skulle vara hemskt för fötterna.

På onsdag väntar det sista passet med kortare fartökningar innan loppet, kanske får jag helt enkelt testa alla fyra skor då och bestämma mig efter det. Just nu känns det som om det står mellan dom två DS Racer skorna men det kan lika gärna ändra på sig till imorn. Skönt då att klädvalet i övrigt inte är så mycket att fundera över. Lopp utomlands innebär alltid Sverige linne. Just nu ser det ut att bli perfekt löparväder i Berlin på söndag; mulet, regn och tvåsiffrigt på termometern. Kanske inte optimalt timmen före loppet men hellre regn än sol alla dagar i veckan. 

En nyhet i Berlin i år är att om man har valt alternativet poncho i mål så får man inte lämna in några överdragskläder vilket i sig brukar vara det normala på många andra lopp. Igår när jag skulle börja packa lite smått insåg jag att det börjar sina bland alla slängkläder efter ett tiotal marathon utomlands. Fast om det ska regna innan så blir det nog till att ta med en stor regnponcho och då kan jag leva med att ha en alldeles för stor gammal Wu-Tang hoodie från högstadiet. Om inte så hittade jag en vit J.Lindeberg huvtröja längst in i garderoben som jag inte har använt på 10 år, den skulle jag kunna offra bara för att inte bli misstagen för en luffare på väg till starten. 

Nu blir det en hel del vila resten av veckan och bara några korta joggar. På fredag kväll går planet och fram tills dess ska jag framförallt försöka se till att hålla mig frisk. Och äta. Jag älskar ju att okynnes äta men nånting som jag älskar ännu mer är att få sticka ut och springa efter att ha okynnes ätit. Nu kommer det ju bli sisådär med det den här veckan eftersom jag precis sa att jag skulle försöka vila så mycket som möjligt, men är det nån gång man inte behöver ha dåligt samvete över det så är det maraveckan. Och även fast det är lite tidigt nu så har jag redan börjat. När jag började skriva det här inlägget var den svarta skålen fylld till bredden med godis. En timme senare är det inte lika mycket kvar, kanske därför som det tog så lång tid att skriva klart det här.

Återkommer om en vecka med race report. Förhoppningsvis är den långa jakten på 2.48 över då, om inte så kommer jag fortsätta att jaga det för jag kommer inte att ge mig inte förrän jag har fixat det. Och som alltid gäller det att ladda upp med mycket musik (utöver godis, mat och vila) för att komma i rätt sinnesstämning, det ska inte underskattas. Ni som följt mig här vet att jag går igång på 80-tals soundtrack som pepp inför mina maror, men den här gången tänker jag frångå det konceptet. Istället har jag precis fyllt både paddan och telefonen med hela American Aquariums diskografi. Det är så långt ifrån Rocky man kan komma men just nu känner jag att det är melankoli och vemod som jag går igång på, inte adrenalinstinn blöjrock. 

/Hörs

Antal kommentarer: 4

Johan Hedlund

Stort Lycka till!
Ang skorna så skulle du slagit till på ett par Zoom Fly tidigare i somras – så hade de varit lagom insprungna till maran. Annars röstar jag på DS racer 10.
Själv har jag Lidingöloppet på lördag – så det är samma visa här med nojja och saknad av att inte få springa ”fritt”.
🙂 Johan


M

Jamen nu ska jag ”mamma dig”, haha:
Inga långa tröttade sightseeingvandringar, förmodligen dessutom i dåliga skor, dagen innan! Spara benen och ge järnet på maran – lycka till!


Stefan N

Om det blir ok race väder så tror jag magiska sub2.50 hemma. Lycka till!


Anders Larvia

Tack hörni! Det blir Ds Racer 11, hoppas på att det är rätt val! Morgonens utflykt till nummerlappsutdelningen får räcka, nu blir det benen i högläge och vila på hotellet, ska inte göra om missen från Boston och gå på tok för mycket! Vädret verkar bli mer eller mindre perfekt så jag är hoppfull 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Stockholm Halvmarathon 2017


Varje gång jag ställer mig på en startlinje så är det pers som gäller, oavsett om det är rimligt eller ej. Jag kan mörka utåt och säga att jag bara tar det som ett träningspass och att sluttiden är oviktig men innerst inne så vet jag att jag ljuger för mig själv. PB är det enda som räknas. Jag menar, vad är det annars för mening med att springa lopp om man inte tänkt persa? Igår var dock faktiskt ett undantag. Igår var PB aldrig aktuellt och heller inget mål och det säger jag faktiskt inte bara för att det inte blev nåt pers utan för att det faktiskt var så. Igår var det primära målet främst att hitta en bra känsla i löpningen och bygga lite självförtroende att ta med inför Berlin och det tycker jag faktiskt att jag lyckades med.

Stockholm Halvmarathon har blivit lite av en tradition. Mycket har hänt sen debuten 2009, både med mig som löpare men också med loppet. Årets upplaga bjöd på en hel del förändringar, en del positiva och några negativa men som helhet är loppet fortfarande ett fantastiskt bra arrangemang som även i fortsättningen kommer bli ett återkommande inslag i min löpning. Stockholm Halvmarathon hör liksom hösten till.

De senaste åren har ju Stockholm bjudit på högsommarvärme i samband med halvmaran vilket säkert vart uppskattat av publiken, men inte så mycket av oss löpare men i år blev det verkligen perfekt löparväder. 15-16 grader, mulet och lite regn i luften. Vinden kunde kanske ha vart lite snällare men det är dumt å klaga allt för mycket. Det var med andra ord upplagt för en massa nya PB:n. Mitt tidsmål för dagen var satt till sub 1.22. Klart rimligt men med facit i hand borde man kanske ha läst in sig lite mer på den nya bansträckningen. Jag visste att det skulle bli en del tunga stigningar och som helhet upplevde jag årets bana som den jobbigaste hittills.

I år kändes trängseln inte lika påtaglig i startgrupp A som tidigare år vilket säkerligen var ett resultat av färre antal deltagare. Det gick lätt att ta sig längst fram och jag tycker också man tjänade på att starten var flyttad ett par hundra meter bakåt jämfört med ifjol. Jag saknar dock fortfarande starten på Strömbron och hoppas att vi nån gång får uppleva den gamla bansträckningen igen. 

Jag hade lovat mig själv att hålla igen i början och ta det hyfsat lugnt men det gick inte alls. Stack iväg som ett spjut när adrenalinet började kicka in. I tunneln klockade jag första kilometern på 3.30 och insåg att det gick på tok för fort men det var svårt att dra ner på farten när det kändes som om alla andra sprang ännu fortare än vad jag gjorde. Nånstans ute på Vasagatan började jag ändå hitta rytmen och blev sedan positivt överraskad av den nya bansträckningen när vi slapp springa hela det långa motlutet uppför Torsgränd, helt plötsligt var man ute på Kungsholmen vilket kändes bra. Men redan på Flemminggatan kände jag att benen inte var med, hjärta och lungor kändes okej men benen kändes som två lyktstolpar. Passerade första femman på 18.49 och bestämde mig längs Kungsholmsstrand för att sluta titta på klockan, bara köra på känsla och inte bli stressad av att folk sprang om mig.

Andra femman ute på Kungsholmen gick riktigt segt, jag behövde ingen klocka för å märka att jag tappade fart och det ganska ordentligt. Ibland försökte jag trycka på lite mer men benen svarade fortfarande inte och vid stigningen upp mot Kristineberg så var känslan att det skulle bli en tuff resa in mot mål. Att kliva av och få börja dricka öl kändes faktiskt ganska lockande. Drottningholmsvägen och Rålambshovsleden gick okej men väl ute på Norr Mälarstrand blev motvinden påtaglig och kändes jobbigare och jobbigare för varje steg. När jag passerade 10km slängde jag ett öga på den officiella klockan och noterade att första milen gått på ca 38.30 vilket var lite snabbare än vad känslan sagt. Jag visste att den andra milen skulle bli jobbigare så jag drog medvetet ner på farten för att spara lite på krafterna vilket gjorde att det inte blev lika jobbigt. Ansträngningsnivån låg snarare kring mara-ansträngning än tröskel.

Det kändes skönt när publiken tätnade efter Centralbron för det är alltid lättare att springa med en massa publik runt omkring. Att springa över Vasabron och Gamla stan kändes som en positiv förbättring jämfört med Skeppsbron, det kändes både lite lättare och roligare. Men sen kom den, stigningen upp till Söder som jag sprungit och väntat på och den var jobbigare än vad jag räknat med trots att jag hade rätt bra med krafter. Som tur var kändes den inte allt för lång och när man väl var förbi den och inne på Hornsgatan så rullade det på ganska bra men pulsen åkte ju jojo ett tag där.

Ute på Söder Mälarstrand började det bli glesare med ryggar och många som tröttnade. Ifjol bonkade jag totalt vid Tantolunden och med det färskt i minnet så fortsatte jag att ta det relativt lugnt för att ha lite reserver kvar. Passerade 15km på ca 58min och räknade ut att den senaste femman gått i fyrafart. Började räkna med en sluttid kring 1.23-24. Hade rätt mycket reserver att ta av som det kändes där och då och det var faktiskt rätt skönt å veta att jag inte skulle bonka vid Tanto i år igen.

När den så kom så ökade jag farten lite försiktigt och plockade genast ett par gubbar men jag glömmer alltid bort hur j-a lång den är och att St:Paulsgatan sedan kommer och förstör det roliga men det gick ändå över förväntan. Att få rulla ner mot Skeppsbron är alltid lika skönt och extra skönt i år när jag kände att jag hade gott om krafter kvar. Vid 20km passeringen kollade jag på klockan för första gången sen 5km passeringen som visade 1.18.22 och jag blev faktiskt lite överraskad för även om jag hade haft gott om energi på slutet så var känslan att jag hade tappat rätt mycket tid i och med att jag dragit ner på farten. 

Sista kilometern känns alltid mycket längre än alla andra kilometrar och i år var inget undantag. Började spurta lite för tidigt som vanligt och fick slita rejält sista biten in i mål men lyckades i alla fall öka farten och plocka nån gubbe till och passerade mållinjen på 1.22.23. Pustade ut och några sekunder senare kom brorsan i mål, precis lagom till att regnet började falla.

Överlag är jag rätt så nöjd med gårdagens lopp. Det var inte min dag, det kände jag ganska tidigt, men jag genomförde ändå loppet på ett bra sätt och kom i mål på en okej tid men framförallt så sprang jag ganska smart och hade hela tiden gott om krafter till godo. Banan var sjukt mycket jobbigare än vad jag hade föreställt mig men samtidigt kändes det roligt med lite variation och nya vyer. Jag är en bit ifrån mitt PB men det var som sagt aldrig nåt mål. 

Ett stort plus för en alkoholfria ölen som man bjöds på i mål, det var en trevlig nyhet. En mindre trevlig nyhet var att kanelbullarna som man alltid fått efter målgång inte längre fanns. Överlag var känslan att arrangören försökt spara in en del på vissa saker som bara känns som dumsnålt tex påsen för överdragskläder som nu var en vanlig plastpåse, dom uteblivna kanelbullarna och att påsen med energi som man alltid får i mål knappt innehöll nånting ätbart jämfört med tidigare.  

En anledning till att benen kändes som lyktstolpar hör säkert ihop med att jag inte unnat mig tillräckligt med vila. Jag har sprungit 4000km i år till dags dato vilket är ganska mycket mer än tidigare år och det är klart att det måste märkas på nåt sätt. Egentligen hade jag tänkt att springa det sista långpasset innan Berlin idag men efter lite funderande så kom jag fram till att det inte är fler långpass som behövs utan snarare mer vila. Så de kommande två veckorna är målet att benen ska bli så lätta och fräscha som möjligt. För när jag ställer mig på startlinjen om två veckor så är det pers som gäller, ingenting annat, då skiter jag fullständigt i känslan och allt annat oväsentligt. Då kommer det bara finnas en sak i mitt huvud. Sub 2.50.

/Hörs 

Antal kommentarer: 3

Staffan

Bra kutat! En stabil insats, jag gjorde också en OK insats ett par minuter bakom dig vilket speglar min nuvarande form som inte är på topp, ganska bra. Benen behöver härdas i mer backar vilket märktes på den här banan!

Lycka till i Berlin!


M

Ännu ett genomfört lopp, starkt! Lycka till i Berlin, och fortsätt gärna skriva/blogga här, om du själv har inspirationen åter snart. Läsvärt för oss andra är det alltid i alla fall!


Anders Larvia

Tack båda två! Bra kutat själv Staffan och M; jag tycker att jag har hittat lite av glädjen med bloggen igen så jag fortsätter ett tag till 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in