Vilodagar



   Jag brukade inte alls tycka om vilodagar. Det var tråkigt att vila och jag kan bara minnas att jag tog någon enstaka vilodag innan en viktig tävling någon gång ibland. Sedan jag började springa ultralopp har det blivit mycket lättare för mig att vila eftersom det är ett måste att ta det ganska lugnt innan och efteråt har det ibland varit omöjligt att springa på ett par dagar. De första gångerna jag sprang långt upplevde jag att jag blev ganska deprimerad dagarna efteråt. Kroppen kändes som en urvriden gammal disktrasa och huvudet var som bomull. Alla känslor och tankar hade lämnat mig och jag kände bara tomhet. Ungefär som en riktig bakfylla. Nu har jag lyckats omvandla den känslan till att det är lugnt och skönt att bara vara i det där lugnet och tomrummet och jag är aldrig så nöjd som just då med att göra ingenting.

   Tyvärr blir oftast vilodagar under säsong en resdag och det är ju inte en speciellt skön vilodag. Nu har jag haft några veckor hemma efter Lidingöloppet och det är lyx att kunna ha en vilodag hemma när jag bara kan pyssla med saker. Kanske börjar jag bara bli gammal och lat och därför uppskattar vilodagar mer? Den här träningsperioden har jag haft lite svårare för att naturligt känna motivation att ge mig ut varje dag. Jag börjar märka att säsongen har hållit på ett tag, jag har gjort många lopp, jag har haft en del krämpor senaste månaderna. Många småbitar som har gjort att jag är glad att jag ändå har fått till så pass mycket träning de senaste veckorna trots en del extremt långsamma pass, sena träningsstarter, sviktande motivation där jag bara har grabbat tag i sista halmstrået självdisciplin för att få gjort vad jag ska. Därför njuter jag till fullo av min vilodag nu när vinden ryter runt knutarna och tunga regnmoln vittnar om att snart kommer även himlen öppna sig.

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Lidingölopps dags



Snart är det dags för Lidingöloppet. Det är intressant att det mesta i världen är relativt. När jag var liten och bodde i extremt platta Kalmar var Lidingöloppet ett extremt backigt lopp. Jag sprang alltid ett obligatoriskt backpass i den lilla pulkabacke som fanns i Kalmar veckan innan loppet. Ett pass gjorde ju säkert inte väldigt stor skillnad, men psykologiskt kändes det som om jag hade gjort någon form av förberedelse. Lidingöloppet var det största loppet under året och det var alltid spännande och nervöst. Som liten var start sträckan hemsk, massor av barn som springer det snabbaste de kan i 200 meter och pang på kommer det en jättebacke. Jag var alltid rädd för att trilla eller bli nertrampad under starten och att inte komma iväg tillräckligt bra. Om man låg för långt bak efter 200 meter var loppet redan kört eftersom de flesta barnen sedan saktade ner markant eller började gå i backen och då gick det inte att komma förbi, de där framme hann försvinna iväg för långt och det var omöjligt att ta ikapp eftersom sträckan bara är 1700 meter.

   Jag tänker också att ett lopp som vuxen aldrig kommer att bli lika jobbigt som det var att springa ett lopp som barn. Alla sprang så snabbt de kunde precis hela tiden, man låg jämsides och försökte springa ifrån den andra under precis hela loppet och den andra tänkte exakt samma sak. Det var absolut inte som när man blir äldre och kanske hjälps åt att dra och hålla farten uppe, eller att man ligger och chillar lite ihop under första halvan av loppet, eller att man bara lägger sig bakom och låter den andra dra. Det är till och med bättre att ligga och dra åt någon annan än att ligga jämsides under ett helt lopp och ge järnet i precis varje steg.

   När det pratas Lidingölopp, pratas det alltid om de berömda backarna, som kan förstöra loppet för vem som helst. Jag tyckte att det lät komiskt för två sedan när Emelie Forsberg pratade om Lidingöloppet som ett platt lopp, men nu inser jag att det verkligen är det när jag har bott omgiven av berg ett tag. När jag försökte hitta de plattaste grusvägarna runt hemmet och göra ett pass blev det ändå 3 gånger så många höjdmeter som Lidingöloppet. Under en normal träningsvecka nu så springer jag ungefär 20 gånger ett Lidingölopp 30 km i höjdmeter (Inte i distans då!) I nuläget känns Lidingöloppet som ett platt och snabbt lopp! Jag springer oftast alldeles för brant och långsamt för att det ska vara bra backträning för Lidingöloppet. Lidingöloppets svårhet är just kombinationen av fart och backar. Det är inte backarna i sig som är jobbiga. Aborrebacken kan väl vem som helst klara av om man inte har sprungit snabbt i 25 km innan och pushat på i varje liten backe, knix och krön. Det ska bli spännande att se om jag kan hitta den farten och flytet till på lördag. Men en sak vet jag i alla fall. Jag kommer inte att få träningsvärk i framlåten av nerförslöpningen.

Stort lycka till alla som springer någon utav loppen i helgen!

Mitt första Lidingölopp 1988 i F8

Ultravasan



   Det är konstigt hur det går att springa hyfsat snabbt och just när mållinjen passeras går det inte att röra sig längre. Idag är det måndag två dagar efter Ultravasan. Gårdagen spenderade jag körandes i en bil vilket förmodligen inte bättrade på stelheten. Jag förstår att vaderna är stela efter 9 mils löpning, men hur är det möjligt att få träningsvärk och skavsår på sådana konstiga ställen? I lördags var jag förutseende och smörjde in ben och armhålor med kokos olja. (Man lär sig ju av sina misstag!) Istället fick jag stora skavsår där sporttopens resår suttit under bröstkorgen. Och allvarligt talat, även om jag inte har några fantastiskt vältränade armar, hur kan man få träningsvärk i handleden utav den extra vikten som klockan utgör? Vägen upp från sängen till toaletten känns bedrövligt lång när jag behöver kissa på natten. Hur kan det vara omöjligt att lyfta upp ett ben för att trä i benet i byxan eller att tvåla in en fot? Höftböjarmuskeln har slutat fungera och istället måste jag lyfta upp benet med händerna. Och varför har jag sådan träningsvärk i magen? Vad använde jag magmusklerna till under de där 9 milen?

   För två år sedan var Ultravasan min debut ultra. Då var det väldigt skrämmande med den 9 mil långa distansen, nu känns det väl inte lika skrämmande längre att springa i 7 timmar, men en ultra kan aldrig bli enkel, det är alltid en otrolig lättnad och glädje varje gång man faktiskt har lyckats ta sig hela vägen i mål, oavsett hur snabbt det har gått eftersom mycket kan gå fel på vägen. Jag vill passa på att skicka en hälsning och ett stort grattis till er som läser detta och sprang i lördags!

 I lördags såg min resa ut så här:

   Starten är alltid fantastisk. Jag har sagt det förut och säger det igen. Att befinna sig på en startlinje tillhör en av mina absoluta favoritkänslor och inför ultralopp är starten ännu mer fantastisk, eftersom det är ännu mer stämning, men mindre hets. Första delen av loppet fokuserar jag på att hitta rätt rytm och fart, njuter av att det inte regnar än samt att få springa igen efter mycket vila dagarna innan. Inne på småstigarna efter Smågan blir jag ikapp sprungen av Johanna Bygdell som kommer i väldig fart. Det piggar upp mig och det känns roligt att vi är två svenskor i täten. Jag springer på lite strax innan Mångsbodarna för att ta spurtpriset, men sedan springer vi tillsammans igen ett tag. När vi kommer till partierna med bara grusvägar springer jag ifrån Johanna som ändå fortsätter att göra ett väldigt starkt lopp och blir tvåa.

   Jag passerar maraton på 3.13 och vid Evertsberg känns det skönt att veta att jag i alla fall har kommit halvvägs. Jag har lite problem med vänster ben, men det känns fortfarande hanterbart och jag är glad för att det inte blir värre undan för undan. Mellan 60-80 km tycker jag är den segaste sträckan, benen börjar bli stumma, det är raka grusvägar där inte så mycket spännande händer. Lundbäcksbackarna innan Oxberg är ett välkommet inslag. Vid Hökberg kommer de första killarna som springer 45 km ifatt mig. Erik Anfält går starkt och leder stort. Vid 15 km kvar får jag rapport ifrån min förcyklist att Elov leder med 30 sekunder, Joakim Lantz springer strax om mig som tvåa i 45 km loppet. Vid Eldris får jag slutrapporten att Elov vunnit och strax efter blir jag passerad av en annan del av ockelbomaffian, Johan Lantz som är på jakt efter 3:e platsen i 45 km loppet. Det gör mig väldigt glad att Elov har vunnit och för mig piggar det upp och förbättrar min löpning att ta del av de strider som sker runtomkring mig. Jag kollar på klockan och inser att om jag gör en bra sista mil kan jag slå banrekordet, problemet är att det verkligen öser ner nu och vattenpölar som förut gick att springa runt nu har blivit till små sjöar som upptar precis hela vägen samt i upp och nerförsbackarna springer man i en bäck istället för på en grusväg.

   Kanske lockar det hägrande målet och vilseleder huvudet och kroppen, men jag känner mig faktiskt mycket bättre när jag börjar springa på och 3 km på rad går helt plötsligt i 4.05 min/km fart. Det är fantastiskt att få svänga upp på den berömda Vasaloppsmålrakan som vinnare och motta segerkransen.

  Jag har nu haft en intensiv månad där jag har sprungit Swiss Alpin maraton 78 km, Kia Fjällmaraton 44 km samt Ultravasan 90 km inom fyra veckor. Även om jag klagade lite i början så börjar återhämtningen från långlopp gå lite snabbare ju fler långa lopp jag springer. Men nu ska det bli skönt med en riktigt lugn vecka och några träningsveckor på det innan det är dags för höstens roliga lopp.

 Starten är alltid rolig!

 Första delen av Vasaloppsbanan, fin löpning med spång och stig.

 Klassiskt upplopp att få springa in på

Historien om det absurda intervall passet



   Efter Transvulcania hade jag en lugn vilovecka och därefter har mitt nästa mål varit att försöka bli lite snabbare under en månad för att kunna springa SM milen i Stockholm den 15 juni. Efter att ha lagt väldigt många träningstimmar och långpass under mars och april för att förbereda ett ultralopp har det varit kul med variationen att istället springa träningspass på 1-2 timmar och ha mer tid för annat. Det betyder att jag har börjat springa intervaller igen.

   Jag har inte sprungit mycket intervaller under de senaste åren, men jag har under väldigt många år av mitt liv sprungit många olika sorters och variationer av intervaller. Förra veckan när jag var lite oinspirerad tog jag till ett gammalt favoritpass, vilket medförde en viss nostalgi och därför tillägnas hela det här blogginlägget historien av ett enda intervallpass.

   Upplägget på passet ser ut så här, 4x400m, 10-12 min Tröskel, 4x400m, 10-12 min Tröskel, 4x400m allt med 1 minuts vila i mellan. (Aningen mer vila om man ska hinna byta till spikskor mellan banintervallerna och tröskeln, som hände in the old days.) Anledningen till att ett helt blogginlägg kommer att handla om just det här passet är att det vid flera tillfällen har löps med en viss twist. Det är ett intervall pass som vi brukade göra när jag pluggade på Northern Arizona University och bodde i Flagstaff. Under terrängsäsongen gjorde vi passet på gräs och under bansäsongen sprang vi 400-ingarna på bana och tröskeln på grusväg.

   Första gången vi gjorde passet hade min syster Johanna missuppfattat att det var 4×400 meter kvar efter sista tröskeln och gick all in på den vilket jag och coachen tyckte var fruktansvärt roligt och det är enda gången jag slog Johanna på 400-ingar.

   Vid ett annat tillfälle åkte jag tillsammans med två tjejer i laget till Salt Lake City för att titta på vinter OS 2002. På hemvägen går helt plötsligt bilen sönder i en liten håla, Fredonia, i gränslandet mellan Arizona och Utah. Det är något fel på generatorn och den går inte att reparera direkt utan vi måste stanna där över natten. Vi tyckte att alla män där bemötte oss väldigt skumt. Mannen som vi liftade med till närmaste mack efter bilhaveriet berättade sin livshistoria om vägen från tummis i ett rockband till frälsning och avslutade med att ge oss ett kassett band med psalmer och en lapp med namn och telefonnummer. Hos bilmekanikern fick vi ett visitkort med telefon nummer om vi någon gång skulle behöva hans hjälp igen eftersom vår generator troligtvis skulle gå sönder ytterligare en gång just när vi passerar Fredonia. ”Motellet” som vi lyckades hitta var ett rum utan fönster som låg nerför en mörk trappa i någons källare. Senare fick vi veta att det inom en viss kyrka i Fredonia fortfarande praktiseras månggifte. Tillbaka till intervallerna. Vi ringde vår coach och berättade att vi inte skulle hinna hem i tid till eftermiddagens intervall pass. Han svarar direkt, ”They have a track there.” Oklart hur han visste det, men vi lyckas i alla fall att hitta en övervuxen kolstubbsbana med hål tio gånger värre än i Iten och genomförde det här intervallpasset i hagel och snabbt tilltagande mörker.

   Jag har även lyckats springa just det här passet två gånger i Mexico. En av gångerna hade en del av laget kört över gränsen till norra Mexico för att spendera spring break på stranden. Våra dagar såg oftast ut så här. Vi gick upp hyfsat tidigt för att hinna springa innan det blev allt för varmt innan vi åt apelsiner, badade, lekte i sandbergen eller sprang på upptäckstur resten av dagen. Men just den här dagen kom vi iväg väldigt sent. Klockan närmade sig redan 12, solen stod högt och termometern hade stigit en bra bit över 35 grader och det är bara öken och sand så långt ögat kan nå om man väljer att titta åt något annat håll än ut över havet. Under uppvärmningen såg jag den största skallerorm jag någonsin sett och när intervallerna väl kom igång bara försvann människor en efter en allteftersom. Det var ingen som sa, ”Jag ger mig eller det här får bli min sista intervall” utan helt plötsligt gled någon ljudlöst bort och hamnade i havet istället.

Andra Mexico intervallpasset sprang Johanna och jag i Mexico city. Vi tillbringade ett jullov i Mexico och Guatemala och de första dagarna på resan ägnade vi åt att upptäcka Mexico City. Vi var inte direkt Lonely Planet resenärerna utan vi upptäckte staden genom att betala två spänn i tunnelbanan och åka till en slumpartad station där vi gick upp för att se vad vi hamnade. Ibland blev det kanske inte helt lyckat utan vi råkade komma upp i en sophög i ett slumområde, medan andra gånger blev det en fullträff. En gång kom vi upp i en väldigt trevlig park med träd, blommor och fina grusvägar som var mycket mer tilltalande som intervall plats än att försöka kryssa sig fram i staden mellan en miljon gula taxibilar. Men jag kan säga att det väckte ganska stor uppmärksamhet när två unga långa blonda tjejer i top och hotpants springer 400-ingar mitt bland korta, småtjocka Mexikanska män i Mexico City.

Nu är det slut på gamla historier, men testa gärna det här intervallpasset om ni någon gång befinner er på en absurd plats.

   Jag brukar inte skriva så mycket om min exakta träning men här kommer en lista på de intervall pass jag har genomfört de senaste veckorna ifall det kan intressera eller inspirera någon. Känslan och farten har varit skiftande under passen, ibland bedrövligt och ibland har jag fått till någon sorts fart och löpkänsla för ett 10 km lopp. Min matematik går ut på att om jag springer 8×1000 m på i genomsnitt 3.30 min/km med en minuts vila kan jag vid tävling springa 10 km på 35 min. Nästa vecka får vi se om jag räknat rätt.

Vecka 1

5x1100m på elljusspår, 3x1000m på bana, 1 min vila

6,5,4,3,2,1,5,3,2,1 min

Tröskel 6 km

Vecka 2

3x1100m på eljusspår, 5x1000m på bana, 1 min vila

4x400m, 10min Tröskel, 4x400m 10 min Tröskel, 4x400m, 1 min vila

10×3 min backe, 1 min vila

Vecka 3

2 timmar löpning med 20, 15, 10, 15 minuters tröskel inslag på allt från platt, svagt uppför till brant uppför. (Det här var mer ett pass för att förbereda Mt Blanc Marathon än SM milen)

20x90sekx30sek vila

10×2 min

Att sätta ord på känslor



   Det är inte helt lätt att skriva en racerapport eller beskriva känslor på ett sätt som blir intressant att läsa om för andra. Men jag ska ändå försöka göra ett försök att skriva någonting i alla fall. Transvulcania kändes som mitt stora genombrott i fjol och jag hade en sådan fantastisk upplevelse att en del av mig gärna ville uppleva samma känsla igen, men en annan del av mig var rädd att jag inte skulle kunna lyckas lika bra i år.

    I fjol, timmen efter målgång tänkte jag att nu ska jag njuta fullt ut av detta eftersom jag kanske aldrig kommer att få uppleva det här igen. Efter att ha genomgått ganska många bakslag i livet, har jag lärt mig att ibland blir som jag önskar och tränar för, men lika ofta inte. När jag var yngre hade jag en större tilltro till livet och att jag med hjälp av träning, envishet och mina förmågor kunde komma dit jag ville och få det jag önskade mig i livet. Jag använder mig fortfarande av det här för att komma dit jag hoppas. Om jag inte ens försöker kommer det helt säkert aldrig att gå, men jag har ingen tillit till slutresultatet. Jag vet att jag kan, men det kan lika gärna bli på det sättet att jag inte får det jag önskar. Det här resonemanget är på både ont och gott. Det låter säkert inte positivt att säga att jag inte har tillit till livet. Vad jag menar är att jag nu vet att det faktiskt är mycket som kan gå fel, att det är mycket som jag skulle vilja uppleva, men kanske inte kommer att få göra, hur mycket jag än önskar, vill och förbereder för. Den här insikten under senare år har bidragit till att jag har blivit mycket bättre på att njuta till fullo när jag upplever något fantastiskt eftersom jag vet att det kan vara en gång aldrig mer. Till exempel spendera tid på en fantastisk plats jag förmodligen aldrig kommer att se igen, fina, nära möten med vänner och främlingar, en natt med en älskare som kommer att försvinna ur ens liv eller en prestation i en tävling som jag är grymt nöjd med. Därför försöker jag numera se till att njuta till 100 % när jag upplever något verkligen starkt, att älska och känna fullt ut eftersom livet både är starkt och underbart, men skört.

   Idag är jag glad över att Transvulcania inte blev en ”en gång aldrig mer”, utan att det istället gick att göra ännu bättre än i fjol. Loppet var inte dramatiskt i sig utan jag kände redan ifrån start att kroppen kändes bra och jag lyckades precis som ifjol behålla focus under drygt 8 timmar och befinna mig i racebubblan under i princip hela loppet. Jag höll en perfekt fart hela vägen där jag var avslappnad och kunde njuta av loppet samtidigt som jag under vissa partier tog min in i den obekväma zonen därför att jag tyckte att det var roligt att springa så snabbt som möjligt och försöka slå banrekordet. Det kändes alldeles fantastiskt att klättra uppför ett berg från havsnivå istället för på 4000 meters höjd. Det var faktiskt en ahaupplevelsen. Jag hade glömt bort hur det känns att springa uppför och känna mig lätt och starkt och inte som en gigantisk blåsbälg. Sedan flöt loppet på bra och jag passerade flera killar mellan 35 och 50 km innan det var dags för den långa nerförs löpningen.

    Jag tyckte att det gick bättre än förra året och efter en timmes springandes utför tänker jag att i år ska jag hålla mig på benen hela vägen och inte komma i mål som en blodig trasa. Men då jag passerar en vätskekontroll tappar jag koncentrationen. Jag börjar flörta och vinka till publiken och glömmer för ett ögonblick bort marken under mina fötter och pang ligger jag där fälld av någon obetydlig sten, pinsamt inför en massa folk. Det är ingen fara med mig, det går fint att springa i mål, men det är en påminnelse om hur snabbt det kan gå från succé till botten. Som tur var klarade jag mig med några stygn, ett svullet knä och lite haltande.

Pic:Martina Vallmosoi

Alex och Sigges podcast i wild west Tibet



   Sedan jag skrev sist har jag hunnit vara en vecka i Yading national park och sprungit två lopp under Yading skyrunning festival. Först ut var en vertikal kilometer som startade på knappt 4000 meters höjd och gick upp till 5000 meters höjd. Fastän jag försöker att ta det lugnt och spara mig till 46 km loppet som går dagen därpå tror jag aldrig att jag har flåsat så mycket någonsin i mitt liv. Det hjälper inte hur mycket jag försöker förse min kropp med syre, mitt flåsande räcker liksom inte till och de få korta partier med plattare kupering räcker inte heller till för att få ner andningen till en normalare nivå. Men oj vad vackert det var! Med 200 höjdmeter kvar passerar vi en klarblå glaciärsjö som de omgivande bergen speglar sig i och målgången strax därpå ligger allra högst upp i ett pass.

   Dagen därpå går 46 km loppet och jag hade redan gjort stora delar av banan innan när jag sprungit runt berget, men jag hade aldrig haft fint väder och sikt som på tävlingsdagen. Tidigare hade jag haft snö/hagel storm varje gång jag passerade passen, nu var det istället strålande sol hela dagen samt flera energi/vätske stationer som lokalbefolkningen hade transporterat ut på hästar. Jag kan springa loppet som en lång och vacker träningstur och vinna, men jag har samma känsla som under vertikalen, att oavsätt hur långsamt jag tycker att jag springer blir det jobbigt på den här höjden.

   Efter tävlingsdagarna blev jag åter själv med fem dagar kvar i Kina innan jag far mot La Palma och Transvulcania. Jag känner att det är dags att flytta på mig och åker ett par timmar norrut till en stad som heter Litang och som även den ligger på över 4000meters höjd. Jag gillar Litang omdelbart. Yading var vackert, men bara uppbyggt för rika kinesiska turister från storstäderna med stora halvfärdiga hotell byggnader överallt. Litang däremot är ett tibetanskt wild west. Litang är en av de platser där tibetaner starkast öppet har motsatt sig kinesiskt styre och alla ansikten jag möter på gatan talar om ett tufft och hårt liv. Jag kan tänka mig att man blir ganska härdad av att bo här ett helt liv. 4000 meters höjd och bara öppna vindpinade böljande gräskullar åt alla håll man kan se. Säkert svinkallt på vintern och en brännande sol under sommaren. Nu är det någonting mitt emellan. När solen är framme är det gassande varmt, men plötsligt drar en hagel/snö skur in och det blir iskallt. Litang är ett av få ställen där skyburial fortfarande praktiseras. De döda läggs under ceremoni ut på kullarna omkring staden och därefter låter man naturen ha sin gång. När jag springer över dessa öde kullar tänker jag att det känns helt rätt att överlämna sina döda till eftervärlden på detta sätt när man bor i en av de högst belägna städerna på jorden och bara är omgiven av himmel och gräs. Varför gräva ner de döda i jorden när himlen finns precis över huvudet?

  Nästa morgon vill jag utforska bergen som jag skymtar i horisonten från Litang. Jag ställer mig vid en vägkorsning för att invänta någon förbipasserande bil som ska åt det hållet. I min väntan får jag sällskap av världens skönaste motorcykelgäng, ruffigt klädda män där alla har sin egen alldeles speciella stil vilket gör att de lyckas framstå som ett ganska coolt gäng. Men när det gäller stilmedvetenhet är det ändå motorcyklarna som betyder något. De är utsmyckade till tänderna och kreativiteten flödar. Efter en halvtimme får jag lift med en bil som ska till första byn i närheten av bergen. Jag har tänkt att jag ska börja vandra därifrån till ett munk kloster som ligger precis i foten på det högsta berget i området , Mt Genie, strax över 6000 meter.  I början går jag utmed en ganska intetsägande grusväg där det passerar någon enstaka bil. Sedan kommer jag upp i dalgångarna och det öppna gräslandskapet breder ut sig under bergen. Mt Genie är bara ett berg av många i en lång bergskedja. Ett oväder börjar dra in och hagelstormarna avlöser varandra. Nu finns det ingen sikt av bergstopparna längre och det är omöjligt att avgöra vilken dalgång jag ska ta sikte på. Hemma känner jag mig alltid väldigt trygg med en karta i handen, men i många länder är det svårt att få tag i någon som helst form av karta över ett område. Den här gången har jag bara lärt mig två namn, namnet på byn som jag skulle lifta till och namnet på det munk kloster där jag tänkte övernatta. Jag har även kastat en snabb blick på en halvtaskig kinesisk skiss över området som då kändes glasklar, men som jag nu inser inte alls var skalenlig. Ett annat problem här är att alla byar har minst fyra eller fem olika namn, ett kinesiskt, ett tibetanskt, ett engelskt som kanske står i reseböcker eller på internet, men i verkligheten kallas byn ett helt annat namn vilket gör alltihop ganska förvirrande.

   Tillbaka till mitt irrande över kullar och dalgångar i hagelstormen. Jag kan säga att de här var en av de dagar som jag kände mig lite oinspirerad. Jag var fortfarande trött efter en hård träningsvecka och två lopp på hög höjd och jag hade inte den minsta lust att springa med en otymplig ryggsäck utan kände mest för att spatsera omkring och filosofera. För en gångs skull ville jag förutom landskapet ha ytterligare någon form av förströelse och stimulans så jag lyssnade på Alex och Sigges podcast. Under ett avsnitt diskuterar de hur man kan skapa en känsla och sinnesstämning genom att kombinera dåliga och bra känslor till en starkare upplevelse. Precis de tankegångarna stämde in på mig då.

   Även om Kina har varit fantastiskt har jag börjat längta hem den senaste veckan. De personer som jag har umgåtts med har åkt hem i olika omgångar och jag är ensam kvar. När jag lämnar Kina har jag ytterligare en resa till La Palma och Transvulcania innan jag är hemma igen i mitten av maj.  Mitt i allt nytt och spännande som jag upplever började jag fantisera om att komma hem till Norge igen, ta ett morgondopp från bryggan, gräva och så i trädgårdslandet, fikapauser med RIKTIGT kaffe och kanelbullar. Det här var en sådan dag när jag inte var 100 % i nuet, utan jag var trött avtrubbat drömmande vandrandes och på något sätt passade den där kombinationen perfekt. Jag var ensam vilse någonstans i bergen i Kina i en hagelstorm, men eftersom jag hade regnkläder, dunkjacka och pannlampa orkade jag inte känna någon stress inför detta eftersom även om jag inte hittar fram klarar jag mig alltid. Jag fortsatte därför obekymrat att ströva omkring i hagelstormen lyssnandes på Alex och Sigge som kändes väldigt svenskt där och då. Kontrasterna och den något absurda situationen skapade något som nästan liknade den där ”söndagskänslan”. Lugnt, skönt och avslappnat med en touch av vemod eftersom man vet att det snart är måndag och man behöver börja agera igen.

   Till slut hittar jag faktiskt fram till rätt dalgång och helt plötsligt innan det blir mörkt väljer solen att titta fram igen och låter sina sista strålar lysa på det guldglittrande taket på klostret, som där och då nästan framstår som en hägring. Jag får yaksmörs te av munkarna och en madrass och filt att sova på. De installerar även en solpanelsdriven, helt livsfarlig, lampa med uppklippta fritt hängande elledningar som en munk visar hur jag ska föra ihop med varandra för att lampan ska lysa. Jag försöker säga att det är okej och att jag föredrar att elda i den lilla kaminen. Jag sover i alla fall gott utan elchockar och tar mig nästa morgon upp i ett bergspass där jag lägger mig ner och lyssnar på tystnaden, på de enstaka stenarna som rasar ner utmed klippväggarna eller en ensam fågel som någon gång passerar. En plats som både är absolut lugn, ensamhet och utlämnande. En sådan där stark kombinations känsla igen!