Vilodagar

Maj 2014: I ett års tid försökte jag springa halvmaran i 4min-fart utan större framgång. Det ville sig inte trots upprepade försök och jag började tro att det aldrig skulle gå. 4min/km kändes för fort, kanske var det ett orimligt högt mål som jag hade satt? Året innan hade jag snubblat in på 1.25 ett par gånger och nu var det alltså dags för ytterligare ett försök, Kungsholmen Runt 21.1km. Den här gången hade jag dock gjort läxan och förstått att för att bli bättre så måste man springa mer så jag hade fokuserat på att få ihop fler mil i veckan jämfört med tidigare. Och som ett mirakel så gick det. 1.23.27. Marginellt snabbare än min öppning i Berlin i söndags men med den stora skillnaden att jag då trodde att jag skulle dö och inte hade orkat en meter till. Det var en milstolpe och där tändes också tanken på att nån gång i framtiden även springa maran i 4min-fart. Hur jag tänkte då vetifan eftersom jag efter loppet bara ville lägga mig i ett dike och kräkas och det var absolut inget som jag sa högt, men maran i 4min-fart blev det nya långsiktiga målet som jag bara skulle fixa. Det kändes länge som en ännu större omöjlighet än halvmaran och det tog 3 års slit, 15 000 löpta kilometrar, sju sorger, åtta bedrövelser och ännu fler skador, men jag gjorde det till slut och det kan ingen ta ifrån mig.

Maran i 4-fart har mer eller mindre vart en osund besatthet dom senaste åren och att jag till slut klarade det ser jag som ett bevis på att det mesta går bara man vill det tillräckligt mycket snarare än att jag har nån talang för det här med att springa. Som vanligt när jag kollar bilderna på mig själv efter loppet så åker skämskudden fram, för det är verkligen en stilstudie i hur ett löpsteg inte bör se ut. Fan, det är knappt så jag har båda fötterna i luften nån gång men som tur är så handlar ju löpning inte om vem som har det graciösaste steget utan om att förflytta sig från punkt A till punkt B på kortaste tid, ograciöst löpsteg eller inte. Ingenting är omöjligt bara man är beredd att lägga ner den tid som krävs. Det finns liksom inga quick fixes, i alla fall inte för oss som inte utrustats med löpargenerna från födseln, för oss är det bara till att gräva ännu djupare för att klara av våra mål. Hårt arbete, tålamod, vilja och en rejäl dos jävlar anamma, mer än så krävs det faktiskt inte för att lyckas. Det paradoxala är att jag under dom här åren som jag kämpat mot sub2.50 inte har blivit särskilt mycket snabbare på kortare distanser utan snarare tvärtom. Det har ju aldrig vart ett mål men alla har alltid sagt att ”du måste bli snabbare på milen om du vill bli snabbare på maran”. Kanske är jag undantaget som bekräftar den regeln eller så är det faktiskt så att man inte alls måste bli snabbare på milen. Kanske är hemligheten att hålla sig hel och springa ofta snarare än att springa banintervaller flera gånger i veckan och ägna onödigt mycket tid på att i absurdum diskutera om 60s ståvila egentligen är bättre än 90s joggvila. Jag har egentligen aldrig tvivlat men det är ändå skönt att ha det på pränt.

Jag trodde att jag skulle känna en större tomhet än vad jag faktiskt gör, att luften liksom skulle gå ur. Sub 2.50 har som sagt vart en sån total besatthet under en så lång tid att jag föreställde mig att när jag väl klarade det så skulle allting kännas annorlunda men jag känner egentligen ingenting. Jo, jag är såklart både stolt och nöjd men det är inte som att min värld har vänts upp och ner direkt. Det tog inte mer än 3 dagar efter målgången innan jag var tillbaka springandes ute på gatorna och loppet känns overkligt långt borta just nu. Sprang jag verkligen i Berlin förra helgen? Jag vet att jag är extremt dålig på att stanna upp och njuta, vara i nuet och inte bara blicka framåt och är det nån gång jag verkligen borde kunna göra det så är det nu men verkligheten är en annan. Jag borde känna mig mätt men faktum är att jag är hungrigare än nånsin på att springa, jaga nya tider. Det ligger nog lite i vår natur att aldrig vara nöjda, att hela tiden tänka nästa lopp för är inte det själva essensen av att vara löpare? Att aldrig stanna upp. Jag är snarare rädd för att jag skulle hamna i nån sorts existentiell kris om jag stannade upp, slog mig själv för bröstet och tillät mig själv att vara nöjd. Vem är jag då?

Vad som händer nu är lite oklart. Jag har inga fler lopp inplanerade i höst och tänkte inte planera in nåt heller även fast jag är i mitt livs form. Dyker det upp nåt spontant så kanske jag ställer mig på en startlinje men det är inget som jag strävar efter just nu. Jag ska tillåta kroppen att vila och läka ihop efter två års kontinuerlig maraträning utan egentlig vila att tala om. Det är dock inte synonymt med att sluta springa. Istället för att tvångsmässigt jaga minst 14mil varje vecka till träningsdagboken så ska jag tillåta mig själv att bara springa 8mil om det är så, mitt sätt att njuta av löpningen. Inga fler långpass på söndagar på ett tag och inga måste pass i form av 20km tröskel eller ångestframkallande 3x3km. Istället ska jag ta mig tid att lyssna på musik som man gjorde förr, inte som bakgrundsljud, plöja 30 minuters låtar utan att bli otålig för att jag måste ut och springa. Jag ska dricka öl utan att känna att jag behöver vara pigg och fräsch dagen efter för att köra 8x1000m. Jag ska läsa böcker, lägga ner mer tid på jobbet, träffa folk och diskutera allt från Bitcoins till Donald Trump och jag ska börja gymma igen för att inte bli misstagen för en undernärd Belsen fånge. Givetvis kommer jag att springa en hel del nu i höst men inte för att jag måste utan för det är skönt. Inga krav på prestation. Jag ska njuta med alla mina sinnen av höstens färger och krispiga luft när jag lufsar fram i mörkret med pannlampa på våt asfalt och känner regnet som piskar mot ansiktet. Löpningen ska kännas levande och inte som ett måste, det får bli mitt sätt att vila och njuta. 

När jag sen lessnat på att lalla omkring alldeles för mycket och för ostrukturerat så ska jag köra igång med maraträningen igen för i vår blir det en ny mara utomlands som måste förberedas och då ska tiden från Berlin såklart slås, men mer om det i ett senare inlägg. Som spoiler kan jag i alla fall säga att planen är att springa min fjärde major i vår och det är inte Tokyo eller Boston 🙂 Ett tag funderade jag faktiskt på att pausa marathonloppen under ett år och istället fokusera på att bli snabbare på milen men den tanken slog jag bort ganska snabbt, det är inte jag. Jag älskar marathon för mycket för att tillåta mig själv att göra det och att bara springa 10km, som är det värsta jag vet, under ett helt år skulle snarare bara ta död på kärleken till att springa. Däremot så borde jag kanske ge det en ärlig chans under 2018 för nu när jag fixat sub 2.50 så känns det som om jag inte har nåt mer att bevisa för mig själv. Men innan dess ska jag njuta av den gråa och regniga hösten fullt ut för i min värld så slår det en varm sommardag i splitshorts och linne på tartan.

Hösten ska som sagt avnjutas (förutom att springa) tillsammans med musik som fångar årstidens bräcklighet och sorgsenhet, melankoliska och vemodiga sånger som öppnar upp för eftertanke och reflektion, gärna i mörker med hörlurar och tända ljus. Så ikväll när löpvila står på schemat så ska jag tillåta mig själv att njuta av musik på ett sätt som jag inte gjort på flera år medan regnet smattrar mot fönsterrutorna samtidigt som jag tänker tillbaka på loppet i söndags med ett stort leende på läpparna. Här ett smakprov av valet för ikväll; ”This strange engine” – 30min och 24s vemod.

/Adios

Jag gjorde det!! Sub 2.50! Jag kände redan efter nån kilometer att jag hade en bra dag och att om det någonsin skulle gå så var det idag. Halvvägs in hade jag fått sån hybris att jag började drömma om 2.47 men Gudarna ska veta att marathon är långt och idag var det fan ännu längre än normalt var känslan på slutet. Mycket kan hända under 42,2km och idag var inget undantag. Från att ha vart ganska självsäker till en början så började dom negativa tankarna komma allt oftare ju längre loppet led. På upploppet var jag så groggy och suddig i blicken att det kändes som om jag skulle tappa kontrollen över kroppen, ni vet, bli ett klipp på youtube några hundra meter innan mål, killen som blir buren över mållinjen. Men jag höll ihop det.

Det är svårt att sätta ord på alla känslor. Jag trodde att jag mest skulle känna glädje men faktum är att det mer känns som en lättnad just nu. Och missförstå mig rätt, jag är otroligt nöjd med både min insats och tiden men ändå så grämer det lite att jag bommade 2.48.48. Fram till 35km trodde jag att det skulle gå. Då hade femmorna dittills gått på 19.53, 19.57, 19.55, 19.45, 19.50, 19.53 och 20.03. Jag hade nästan 50s till godo men när man väl tröttnar under maran så rinner sekundrarna snabbt iväg. Så därför är jag stolt över att jag ändå höll ihop det så pass bra att farten som mest sjönk till 4.10.

Vädetförutsättningarna var i alla fall helt optimala. Mulet, fuktigt i luften, duggregn, svag vind och ca 14 grader. Var på plats drygt en timme innan och joggade upp. Det är verkligen hur smidigt som helst att ta sig till starten i Berlin, inte alls samma hysteri och väntan som vissa av dom andra stora loppen. 7.30 lämnade jag hotellet för att ta spårvagnen till Hauptbahnhof, en halvtimme senare hade jag lämnat in överdragen och börjat jogga upp.

Av nån anledning så startade jag i grupp B i år och inte C vilket normalt kräver en sub2.50 tid. Hamnade så pass långt fram att jag i alla fall kunde känna den elektriska stämningen som uppstod när Kipchoge, Kipsang och Bekele klev in i startfållan.

Jag hade tidigt bestämt mig för att verkligen ge Berlin en match och öppna hårdare än jag gjort tidigare. När startskottet ljöd kom jag iväg bra men det kändes som tjurrusning så jag höll medvetet tillbaka en del för att inte öppna första kilometern på 3.30. 

Det kändes riktigt bra tidigt in, klockade kilometrarna på under 4min och låg helt rätt i ansträngning. Kollade klockan hela tiden och när jag passerade halvan på 1.23.46 kändes det oförskämt bra, som uppvärmning.

Dock fick jag lite panik strax efter då jag upptäckte att jag tappat 3 av mina gels. Köpte ett gelbälte på mässan med löfte från säljaren om att det inte skulle vara någon risk för gelsen att lossna. Jo tjena! Nu hade jag bara två kvar och fick verkligen hushålla.

Nånstans vid 28km kom första vågen av trötthet, klockade min första kilometer över 4min där men lyckades mota tröttheten och kom in i andra andningen och hittade tillbaka till den goa känslan. Vid 30 delades det ut gels, jag brukar aldrig ta nåt annat märke än det jag är van vid men nu hade jag inget val. Magen höll sig i schack och jag fck den kick jag ville.

Förra året tog jag slut på Kurfürstendamm men idag höll jag ihop det bättre. Vid 35km hade jag 2.19 och började drömma om stordåd. Sen kom tröttheten igen och de  här gången gick den inte att mota med gels. Ställde in skallen på att nu blir det till att kriga hels vägen in i mål. Tappade hela mitt försprång på 2.48.48 och passerade 40 på exakt 2.40. 2,2km kvar. Jag brukar kunna gräva rätt djupt sista två med vetskapen att det bara ör 10min kvar tills smärtan är över men inte den här gången. Började se suddigt, kände att kroppen var helt dränerad på energi och blev omsprungen på löpande band. Ett tag blev jag faktiskt lite orolig om jag skulle bli tvungen att stanna.

Det långa upploppet under Brandenburger Tor var bland det jobbigaste jag vart med om. Kroppen ville inte lyda. Med 400m kvar började jag försöka spurta men det gick inte. Kroppen började bete sig på ett sätt som jag aldrig vart med om. Att till slut få korsa mållinjen var en befrielse. Hade tänkt att jag skulle göra värsta målgesten men det fanns inte på kartan. 

Hur som helst så var det här mitt bästa lopp någonsin och jag är sjukt glad att jag fick ut det jag hade. Nu ska jag njuta av det här en vecka men sen börjar jakten på nya tider. 

/Hörd

ps! Ber om ursäkt för alla ev stavfel, sitter på flygplatsen och skrivet på telefonen och orkar inte korrekturläsa.