Löpning räddar ryggen



Du vet nog hur viktigt det är att din rygg fungerar. Om du inte vet det, lär du snart få veta det. De flesta får problem – eller har någon närstående som får problem – med ryggen. Varför är det så? Jo, människans ryggrad är ganska speciell. Vi ingår i stammen ryggsträngdjur som också innefattar ryggradsdjuren. Till skillnad från de övriga ryggradsdjuren är dock vår ryggrad vertikal.

En fisk på två ben
Ryggraden formades i havet för miljontals år sedan. Fiskar har en ryggrad som sträcker sig som en rak central axel genom hela kroppen. När fiskarna kravlade upp på land utvecklades ryggraden till en båge att fästa fast inälvorna på. De första däggdjuren rörde sig horisontellt i ryggradens riktning och den böjdes som en välvd bro för att bära upp kroppen.


En välvd ryggrad som en bro.


När ett däggdjur sedan reste sig på två ben för några miljoner år sedan och började gå och springa – vilket var som att resa bron på sitt ena fäste – ändrades ryggraden i grunden. För att bära upp huvudet och balansera kroppsvikten jämt över höftlederna och benen, knycklades ryggraden till på två ställen: en djup krökning i länden och en krökning bakåt i överkroppen – ryggraden fick en form som liknade ett s. Det var en energieffektiv lösning som hjälpte oss att gå och springa på två ben. Det fungerade bra för aktiva jägare och samlare. En s-formad pelare är dock inte lika stabil som en bro. Det är därför vi får ont i ryggen. Det började när människan blev jordbrukare och böjde ryggen. Därefter har det bara blivit värre. Nu sitter vi större delen av dagen.

Löpning stärker diskarna
Människor som springer – och därmed lever lite mer som jägare och samlare – verkar dock ha bättre broskskivor (diskar) i ryggraden än människor som inte springer, enligt en ny studie som undersökt kopplingen mellan ryggrad och löpning.

Tidigare har man trott att det inte går att göra så mycket för att stärka diskarna. Muskler och ben kan bli starkare, men broskskivorna mellan kotorna ansågs oåtkomliga för träning. På möss hade man sett att diskarna stärks av löpning. Men möss går på fyra ben och har en ryggrad som en välvd bro.

I den nya studien, som publicerades i Scientific Reports, undersökte forskare vid Deakin University i Australien ryggraden hos 79 personer. De delades in i tre grupper: en grupp som spang 50 km/v, en grupp som sprang mellan 25-40 km/v och en kontrollgrupp som inte sprang.

Det visade sig att diskarna hos löparna var större och innehöll mer vätska än diskarna hos de som inte tränade, vilket är två indikationer på bra rygghälsa. Det var ingen skillnad mellan de som sprang 25 och de som sprang 50 km per vecka. Därmed kunde forskarna konstatera att löpning förbättrar rygghälsan och att det inte finns någon risk att hård träning motverkar denna förbättring.


Forskarna använde sig även av accelerometrar som mäter rörelse i form av accelerationskrafter, alltså hur mycket kraft din kropp genererar när du rör dig. Forskarna lyckades på så sätt identifiera ett smalt intervall av krafter som kunde kopplas till de hälsosammaste diskarna.

Därefter återskapades dessa krafter på ett löpband och det visade sig – till forskarnas förvåning – att det räckte att gå i 6,5 km/h för att åstadkomma detta. I den promenadtakten genereras fysisk kraft som ligger i intervallet som kunde sättas i samband med de friskaste diskarna.

De som gick långsammare än 6,5 km/h och de som sprang fortare än 9 km/h hamnade utanför det hälsosamma diskintervallet. Den bästa hastigheten för optimal diskhälsa tycks alltså ligga någonstans mellan snabb promenad och lugn löpning.

Spring och gå för ryggens skull
För ryggens skull bör man alltså gå fort eller springa långsamt. Snabbare löpning tycks inte skada diskarna. Det enda som kunde kopplas till svagare diskar var de som inte sprang alls. Studien bevisar självklart inte att löpning räddar ryggarna, men den visar att löpare har starka ryggar och de rörelser som tycks vara bäst är de som skapas av lugn löpning och raska promenader.

I väntan på fler studier är det inte fel att ta en rask promenad för ryggens skull. För de som springer mycket kan snabba promenader/lugn löpning vara en del av återhämtningen. För de som inte springer alls är en rask promenad sannolikt en investering i den egna ryggraden. Forskarna påpekar att de inte vet vad den här studien betyder för de som redan har problem med diskarna. Det kanske nästa studie ger ett svar på.

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Maratonlöpning är inte skadligt för hjärtat



Allt sedan joggningens fader Jim Fixx ramlade ihop och dog under ett löppass 52 år gammal, har det debatterats om maratonlöpning är skadligt för hjärtat. Jim Fixx var en fd storrökare och vägde runt 100 kilo innan han började springa. Hans pappa dog i 40-årsåldern. Jim Fixx hade alltså både gener och miljö emot sig. Men på något sätt fick löpningen skulden för hans död. Alla andra faktorer försvann.

För några år sedan kom dessutom några uppmärksammade studier om att mycket löpning skadar hjärtat. Det fanns många metodiska fel i studierna – vilket inte hindrade att de tog plats på löpsedlarna – och studiernas författare fick sedan backa från många av de påståenden som gjordes.

Här finns en genomgång av påståendet om att löpning är farligt: Nej löpning dödar inte.

Ett fel i de tidigare studierna var att faktorer som BMI, blodtryck och kolesterol var statistiskt utjämnade mellan löpare och icke-löpare. Detta är missvisande, eftersom dessa faktorer skiljer sig mellan de båda grupperna. I de tidigare studierna användes således statistiska metoder för att eliminera viktens, blodtryckets och kolesterolets effekt på dödligheten. Men det är ju som att eliminera lungcancer i en studie som jämför rökare och icke-rökare. Den tidigare slutsatsen var alltså något i stil med att: Om vi bortser från positiva hälsoeffekter av mycket löpning så har mycket löpning inga hälsoeffekter.

För mycket löpning är knappast bra men vad är för mycket? Löpning utan återhämtning kanske.

En ny studie, som rensar bort en del felaktigheter i tidigare studier, visar nu att det inte finns något samband mellan antal maratonlopp och risk för ateroskleros (åderförkalkning). Studien presenteras i European Journal of Preventive Cardiology.

Tidigare studier har alltså visat på ökad ateroskleros hos maratonlöpare som en potentiell kronisk konsekvens av att springa mycket. Studierna har dock inte – vilket många missat – kunnat knyta denna risk till löpning. Kanske beror de ökande riskerna på rökning eller tidigare rökning?

Den nya studien syftade till att ta reda på huruvida maratonlöpning i sig kan öka risken för ateroskleros. Den inkluderade därför endast friska män utan någon historia av kardiovaskulära riskfaktorer som hjärt-kärlsjukdom, hypertoni eller rökning.

I studien deltog 97 löpare från maraton i München 2013. De testades, mättes och berättade sin livshistoria för forskarna. Före maratonloppet hade de i genomsnitt sprungit elva långa lopp. Deras veckodos låg runt 59 km och de sprang i snitt 1639 km per år.

Forskarna såg ingen koppling mellan mängden löpning och olika riskfaktorer för ateroskleros. Den enda faktorn som de kunde koppla till risk var ålder och det är ingen nyhet. Med stigande ålder förlorar blodkärlen ofta (men inte alltid) sin elasticitet. Det finns dock ingen koppling till mängden löpning. Oavsett om du springer 5 eller 20 maratonlopp ser blodkärlen likadana ut, enligt denna studie.

Forskarnas slutsats är att antalet genomförda maraton i sig inte är en riskfaktor för ateroskleros. Hos maratonlöpare är det mängden år, inte mängden löpning, som ökar risken.

Livet är lite mer komplext
Samma dag som Fixx föll död ner, dog tusentals andra som inte sprang av hjärtinfarkter. Det var inte löpningen som dödade Fixx, det var hans hjärta. Det bevisar att löpning inte ger immunitet (som man faktiskt trodde på 1970-talet), men det bevisar inte att löpning är skadligt för hjärtat. Fixx bar, som alla människor, på gener och en livshistoria. Fixx far dog i en  hjärtattack redan vid 43 års ålder. Fixx blev nio år äldre. Fixx rökte två paket cigaretter och vägde över 100 kg när han var 35 år. I enlighet med rådande teori ansåg han att man kunde äta vad som helst om man sprang ett maraton under fyra timmar. När han skars upp fann man att han hade långt gången åderförkalkning. Med tanke på allt detta – generna och miljön – så kan man kanske säga att löpningen gav Jim Fixx nio extra år.

En bild säger mer än tusen blogginlägg. Från Löpning och hjärthälsa 2014

Det är inte löpning, kött eller kolhydrater som dödar oss. Livet är mer komplicerat än så. Det är ditt livsmönster och din livshistoria, dina förfäders livsmönster och livshistoria och en rad okända faktorer i miljön, som påverkar din hjärthälsa. Löpning är knappast en riskfaktor utan en hälsofaktor, men det är inte allt. Det är viktigt att äta bra, sova och återhämta sig rejält efter löpning. Bra föräldrar är också bra att ha, men de är oftast för gamla för att uppfostras när man får dem.

Förläng livstiden genom att springa på nya platser



Vad är tid egentligen? I sin bok Bekännelser från år 400 försökte Augustinus ge ett svar: ”Om ingen frågar mig vet jag det, men om jag ska förklara det vet jag det inte.” Varken det förflutna eller det framtida är verkligt. Endast nuet är verkligt. Den förflutna tiden är våra minnen, framtiden våra förväntningar, hävdade Augustinus.

Augustinus lyckades inte förklara vad nuet är. Han var tvungen att lägga till Gud utanför tiden för att få tiden att gå ihop. Ett och ett halvt årtusende efter Augustinus kom Albert Einstein med ett nytt svar på vad tid är. Tid är relativ, medan ljushastigheten är konstant, sa Einstein. Tiden är en dimension. Det tar tid att färdas i rummet och tiden spänner ut rummets tre dimensioner. Utan tid, finns inget rum. Han kallade det för rumtid.


Augustinus kunde tänka djupt.


Men det är svårt att förstå Einstein i vardagen. Vi tar rum och tid för givna. Einsteins teorier märks bara i extrema situationer. Men alla vet ju att tid går olika fort. Ibland går den sakta, ibland ruser den förbi. Det har inget med Einstein eller fysik att göra. Det är något med vår hjärna. Det är upplevd tid. Hjärnan skapar vår verklighet.

Hjärnans rumtid
Det märkliga med den upplevda tiden är att du upplever den olika nu och då. Om du gör något tråkigt – som att sitta på ett flyg i 8 timmar – går tiden långsamt, men när du ser tillbaka på flygresan krymper den ihop till ett ögonblick. Du kanske bara minns att du åt en äcklig lunch. Om du däremot åker tåg i två timmar och träffar en ny person som du pratar om allt med, då går tiden oerhört fort. Du har kul. Tiden rusar iväg och plötsligt är du framme. När du sedan ser tillbaka på tågresan har du massor av minnen. Resan känns lång. Du kanske minns den resten av livet. Det är det minnet som räknas. Det är din livstid. Det är hjärnans rumtid.

Vardagarna på jobbet släpar sig fram, men ser du tillbaka på arbetslivet har åren kanske rusat iväg. Du har gjort samma saker, pratat med samma personer och suttit på samma plats, år efter år. Nu är det snart semester. Du kanske åker bort till en ny plats. Dagarna flyger, men redan efter några dagar känns det som du varit borta en evighet.

Du lever i nuet, men hur nuet ser ut i efterhand beror på hur mycket du upplever. Ju mer du upplever, desto mer måste lagras som minnen i hjärnan. Det upplever du som tid. Barn lär sig massor av nya saker varje sommar och du minns hur långa de somrarna var. Barndomens snabba, nyfikna liv tar större plats än vuxna rutiner. En rutin har bara ett start och ett slut. Det är därför du kan köra till jobbet (en rutin) utan att minnas någonting av det.

Detta fenomen gäller stort som smått. Det kan räcka med att börja se en ny TV-serie med okända karaktärer för att helgen ska kännas längre än förra helgen då du såg elfte säsongen av en serie.

Spring på nya platser
Det gäller såklart även löppass. Springer du samma runda i samma fart vecka efter vecka, kommer rundorna att smälta samman till en enda runda i ditt långtidsminne. Ditt löparliv reduceras till en runda. Det är allt du kan se tillbaka på. Mitt bästa tips för att förlänga löparlivet är att försöka ta en ny runda varje vecka. Gärna i skogen eller genom ett område som du inte känner till så bra. De nya löparrundorna tar plats i din hjärna. Du kommer att minnas flera av löppassen livet ut. Du kan ta fram en karta och söka nya vägar och stigar, eller bara springa ut och springa fartlek och hoppas att stigarna leder dig rätt. Springer du mot förmodan fel, kommer den rundan att ta mycket stor plats i ditt minne. Jag minns alla gånger jag sprungit fel:)

Igår sprang jag 25 km genom okända marker i skogarna söder om Sundsvall, sedan orkade jag inte längre. Jag blev trött, fick ont i magen och sedan kramp i benen (Jag misstänker att jag gick ner i vikt för mycket innan loppet som jag skröt om i förrförra inlägget. Man lär sig genom experiment och dumhet:). Inför HCU 2015 gick jag också ner mycket på kort tid och då blev jag sjuk. Fettorganet ska man nog vara rädd om.). Jag gav upp för jag ville inte slita ner mig mer än nödvändigt. Men jag kommer aldrig glömma Sundsvall Trail. Det var ett otroligt lopp och en upplevelse som jag vill återuppleva nästa år. Fast då springer jag 28 km. 49 km i till stor del obanad terräng kräver mer träning.


Före start. Foto av Jonas Henning.

Livet är stunder och ögonblick och gårdagen gav mig många sådana stunder och ögonblick. De har etsat sig fast. En tjädertupp som kom flaxande, en rot som fällde mig så att jag rullade runt, alla vänliga och uppskattande ord från andra löpare om krönikorna och bloggen. Hade jag stannat hemma hade jag nog gjort det mesta som vanligt och på rutin.

Jag har skrivit en slags racerapportHjärnfysik. På Hjärnfysik har jag också i veckan skrivit flera snabba inlägg om hur man får smidiga blodkärl, ny studie om norska intervaller, VO2max och diabetes, om en ny studie om kompressionstights och om IBS och mikrobiom.

Norska intervaller föryngrar cellerna



Träning förbättrar immunsystem och sömn, håller din hjärna skarp och förlänger livet. Detta börjar såklart i cellerna, men hur ska du träna för att på bästa sätt bygga upp cellerna? En ny studie, som publicerades i marsnumret av Cell Metabolism, kanske kan ge svar. I studien fann forskarna att träning – och i synnerhet norska intervaller – ökar produktionen av viktiga proteiner till mitokondrier (cellens kraftverk) och ribosomer (cellens fabriker), vilket saktar ner åldrande på cellulär nivå.

Based on everything we know, there’s no substitute for these exercise programs when it comes to delaying the aging process,” säger Sreekumaran Nair, läkare och diabetesforskare vid Mayo Clinic, i ett pressmeddelande. ”These things we are seeing cannot be done by any medicine.”

I studien ingick 72 personer (män och kvinnor) som antingen var 18-30 år eller 65-80 år. Under 12 veckor fördelades de slumpvis ut på tre olika träningsprogram: En grupp tränade styrka, en annan grupp körde norska intervaller på träningscykel tre gånger i veckan, en tredje grupp kombinerade träningscykel och styrka och en fjärde kontrollgrupp tränade inte alls. 


Illustration av studien. Källa: Cell-metabolism.

Därefter tog forskarna prover från lårmusklerna och jämförde molekyler. Det visade sig att styrketräning var effektivt för att bygga upp muskelmassa, medan intervallerna påverkade cellerna mest. I den yngre gruppen ökade mängden mitokondrier med 49 procent, men hos de äldre var ökningen hela 69 procent. Intervallerna förbättrade även insulinkänslighet. Det var stora skillnader mellan de båda åldersgrupperna. Hos de yngre som körde intervaller hade aktivitetsnivåerna förändrats i 274 gener, jämfört med nästan 400 gener i den äldre gruppen. För den blandade träningen och styrketräning var förändringarna inte lika stora, men där hade fler gener ändrats hos de yngre.

Vad händer i cellen egentligen?
Forskarna rekommenderar en del intervaller och en del styrketräning. Fokus i studien var dock inte att ta fram träningsprogram, utan att förstå vad som händer inuti cellerna på en molekylär nivå. När vi åldras försämras energikapaciteten hos mitokondrierna. Intervaller stimulerar cellerna att göra fler RNA-kopier av gener som kodar för proteinerna som används av mitokondrier och muskler och dessutom tycks ribosomerna – som sätter samman proteinerna – bli bättre på att göra sitt jobb. Åldrandet bromsas upp. Det verkar också som äldre celler på något sätt svarar mer kraftfullt på intensiv träning än unga celler, vilket – bör man kanske påpeka – visar att det aldrig är för sent att börja träna och att du kanske bör lägga in något hårdare pass ibland för att skaka liv i cellerna.

I likhet med hjärn- och hjärtceller är det svårt att få muskelceller att föröka sig. De lever länge, samlar på sig skador och slits ut. Men träning som norska intervaller kan alltså vända på den processen och det kanske gäller andra celler också, som cellerna i lever och lungor. 

Vi består av 30 biljoner celler. De är var och en oerhört komplexa maskinerier. Om en cell blåstes upp till storleken av globen och du klev in i den skulle du kanske förstå hur komplex en cell är. Den skulle se ut som en kaotisk byggarbetsplats full med balkar och byggnadsställningar. Mellan balkarna flyger miljontals partiklar omkring. En del är stora som tennisbollar, andra som pilatesbollar. Proteiner snurrar, pulserar och kraschar in i varandra nästan en miljard gånger i sekunden. Saker går sönder och lagas i samma ögonblick. Enzymer kastar sig runt och utför sina uppgifter tusen gånger per sekund. Hundratals mitokondrier flyter runt och sprutar ur sig ATP som driver cellens arbete. Det är kort och gott ett virrvarr som fungerar i alla våra celler från att vi blir till tills vi lägger av.


Bit av en cell. Mikrotubuli (ljusblå), aktinfilament (mörkblå), ribosomer (gul och lila), lösliga proteiner (ljusblå), kinesin (röd), små molekyler (vit) och RNA (rosa). Källa Wikipedia

Jag kör lite av varje
På söndag springer jag Sundsvall Trail. Ett nytt lopp med spännande ny sträckning söder om Sundsvall. Det ligger ett otroligt jobb bakom detta lopp och jag behöver bara betala och springa för att ta del av detta.

Att springa trail är en bra kombination av kondition och styrka, men jag kör även en del styrketräning. Jag springer oftast lugnt, men några pass kör jag hårdare enligt principen om 80-20. Det blir oftast norska intervaller, backintervaller eller fartlek i skogen (jag skrev nyligen om mina tre favoritintervaller i bloggen Hjärnfysik).

Studien om cellernas liv ger stöd för att du inte ska sluta köra hårt bara för att du blir äldre. Så länge du anstränger dig lite extra ibland, tror cellerna att du fortfarande kämpar och har något att leva för. Det är lika bra att rusta upp sig litegrann, kanske cellerna hade tänkt om de nu kunde tänka. 

Hjärnan saboterar din diet



Inför längre lopp som t ex Sundsvall Trail som går nu på söndag, brukar jag anstränga mig lite extra för att bli av med några kilon. Varje kilo som jag andas ut, gör det lättare att springa uppför backarna. Men det är inte lätt. Fettet är ett organ. Det vill inte släppa taget om mig. Eftersom jag är motiverad, har ett rimligt mål på 3-4 kilos viktminskning på 5-6 veckor och vet att ansträngningen har ett slut, brukar jag lyckas. Jag följer ingen diet, förutom att jag avstår från en del godsaker och fastar minst 12 timmar varje dygn. Jag återkopplar till mig själv genom att väga mig på kvällen och jag har koll på den inbyggda stegräknaren i mobilen. Eftersom jag har ett kaloriunderskott känner jag hunger en större del av dagen än vanligt. Sedan går vikten upp igen av sig själv under återhämtningen. Det tror jag är bra. Jag tror inte jag skulle må bra med magrutor året om. Fett fyller en viktig funktion för hälsan. Hälsoidealen är lite knepiga just nu.

Hjärnan styr
En studie på möss kan hjälpa till att förklara varför dieter är så ineffektiva på lång sikt. Studien visar nämligen att det finns nervceller i hjärnan som håller fast vid kalorierna när det råder brist på föda. Först rasar kilona, sedan ställer kroppen in sig på sparläge och gör allt för att återställa vikten.

”Weight loss strategies are often inefficient because the body works like a thermostat and couples the amount of calories we burn to the amount of calories we eat”, säger studiens huvudförfattare Dr Clémence Blouet vid University of Cambridge i ett pressmeddelande. När vi äter mindre kompenserar hjärnan för detta och kroppen bränner färre kalorier, vilket gör det svårt att gå ner i vikt. Hjärnan reglerar denna termostat, men hur anpassar hjärnan kaloriförbränningen till mängden mat?


I den nya studien redogör forskarna för en sådan mekanism hos möss. Forskarna testade funktionen hos en grupp nervceller i hypotalamus. Dessa agoutirelaterade peptid (AGRP)- nervceller är kända för att reglera aptiten. När de aktiveras får de oss att äta, men när de är helt inaktiverade kan de leda till anorexi.

Forskarteamet använde ett genetiskt trick för att koppla av och på AGRP-nervcellerna i möss så att de enkelt kunde styra nervcellernas aktivitet i mushjärnorna. De studerade mössen i speciella rum, där energiförbrukning, kroppstemperatur och tillgång på mat kunde mätas exakt.

Forskarna visade att AGRP-nervceller bidrar till att reglera kalori-termostaten. Resultaten tyder på att när dessa nervceller är aktiverade driver de däggdjur som möss och människor att äta. Men när det inte finns någon mat att äta, agerar de istället för att spara energi, vilket begränsar antalet kalorier som förbränns och hejdar viktminskning.

När det plötsligt finns mat igen, stängs sparläget av och vi börjar äta igen och det dröjer inte länge förrän vi väger lika mycket som innan dieten påbörjades. De genetiska algoritmerna kanske t o m lägger på lite extra för säkerhets skull inför nästa svältperiod.

”This study could help in the design of new or improved therapies in future to help reduce overeating and obesity”, säger Dr Blouet. ”Until then, best solution for people to lose weight – at least for those who are only moderately overweight – is a combination of exercise and a moderate reduction in caloric intake.”

Lagom är alltså bäst för de som är lagom överviktiga. Ta ett steg i taget så att du vet att du klarar det. Det ger dig självförtroende att fortsätta på rätt väg. Inför sommaren är tidningarna fyllda av mirakel och dieter. Med tanke på hur vår hjärna fungerar och på fysikens gränser, bör du läsa dessa artiklar med en nypa skepticism.

Löpare pumpar blod till hjärnan



När jag känner mig trött eller fundersam, då finns det inget bättre än en klargörande löprunda. Tröttheten dunstar bort och oron tappar kraft. Oro är ofta oavslutade tankar som inte kan fästa vid något. Genom att springa bryter du ett mönster. Den rytmiska löpningen skapar taktfasta hjärnvågor, det frigörs ämnen som gör dig euforisk och du får en rejäl blodsköljning av hjärnan. Med varje droppe blod följer miljontals syremolekyler som sugs upp av den blodtörstiga hjärnan.

När du springer bildas dessutom kväveoxid som förbättrar blodflödet genom att få blodkärlen att slappna av och det bildas nya blodkärl som tränger djupare in i hjärnans kringelkrokar. Därmed får nervcellerna bättre tillgång till näring och syre och ett bättre utflöde av skadliga restprodukter som beta-amylid och negativitet. Att springa är bokstavligen som att skölja hjärnan ren.

Tryck i löpningen
En ny studie
 från New Mexico Highlands University bekräftar att löpningen är som att pumpa blod in i hjärnan. Forskarna kunde visa att varje gång foten slog i marken, sändes en tryckvåg genom artärerna som ökade blodtillförseln till hjärnan. Forskarna mätte flödet och diametern på hjärtblodsartären. De såg att löpning skickade en rejäl stöt med blod, men även de lätta fotnedslagen vid promenader ökade blodflödet. Både löpning och promenader gav mycket bättre flöde en cykling. Blodflödet i hjärnan är dynamiskt och beror både på aortatryck och stötvågen från fötterna, skriver forskarna.

Det är inte bara hjärtat som pumpar blod. Det finns även en blodpump i vaden som jobbar hårt då du springer. Varje gång vadmusklerna kontraherar, pressas blodet upp genom venerna. Det är en viktig funktion. En av nackdelarna med att människan reste sig upp på två ben är nämligen att större delen av blodet hamnade under hjärtat och måste pumpas upp. Så länge du springer fungerar båda pumparna bra. Hjärtat blir starkare och vadmuskelpumpen pressar (det sägs att kompressionsstrumpor förbättrar denna funktion) upp blod till ett allt starkare hjärta som pumpar blodet vidare till alla celler. Men om vi sitter stora delar av dagarna saktar flödet ner. Vadmuskelpumpen stannar upp. Hjärtat slår svagare.

Vadmuskelpumpen.

Adrenalinstinn ung hane
För många år sedan bestämde jag och en kompis oss för att vara med i en löptävling. Ingen av oss tränade, så jag vet inte var det där infallet kom från. Kanske det var ett vad efter några öl. Vid ett tillfälle tränade vi runt Nydalasjön tillsammans. Efter några kilometer slutade vi prata och tävlade istället. Vi gav järnet. Jag gick omkring efteråt och låtsades vara pigg. Min kompis stod still och plötsligt ramlade han ihop. Han var alldeles vit i ansiktet. Det var pumpen i vaden som inaktiverades när han stannade. Min vadmuskelpump fortsatte pumpa eftersom jag fortsatte gå. Hans hjärna fick brist på blod och löste problemet genom att fälla ner kroppen i liggande läge. Jag lyfte benen på honom och blodet rann ner i skallen och skvalpade runt en stund innan han piggnade till och återfick ansiktsfärgen. 

Mitt tillfälliga löpintresse dog ut strax efteråt. Jag tyckte att löpare var halvgalna idioter som sprang tidigt på morgonen när man istället kunde ligga i sängen och se på morgon-TV. Tänk om jag hade haft en kristallkula och sett vad som skulle hända med mig då 🙂

Från Hjärnfysik
Två nya intressanta studier:

Blir du äldre av kalorier?
Mat är mer än ingredienserna