Lugnet före stormen



Ända sen den 1 januari har jag räknat ner och sett fram emot den dagen då januari de facto skulle ta slut. Dom senaste dagarna har jag äntligen börjat se ljuset i tunneln och insett att denna skitmånad faktiskt vart på väg att ta slut. Så sent som för nån dag sen ropade jag halleluljah högt för mig själv och visualiserade mig själv springandes på asfalt. Men precis när man började tro att den här vintern knappast kunde bli värre än vad den redan är så blev det uppenbart att det där ljuset i tunneln som jag trodde mig se inte alls var slutet på eländet utan istället ett tåg på väg rakt mot mig i tvåhundra knyck. Tack och godnatt! Ridå ner. 

Imorn ska det komma upp emot 60cm snö här i Sundsvall. Vissa sajter varnar t.o.m för 80cm snö. Idag när jag gick hem från jobbet fick vi reda på att skoldirektören beslutat om att stänga alla skolor imorgon pga det väntade snökaoset. Lojal som jag är kommer jag ändå pallra mig iväg till skolan och jobba ikapp sånt som jag ligger efter med, det kommer ju ändå inte gå att springa. Med lite tur kanske man kan gräva sig fram till gymmet och eventuellt få till ett pass på bandet men förmodligen inte. Känner jag den här kommunen rätt så kommer det nog inte bli nån löpning utomhus på flera dagar om man inte vill pulsa sig fram med snö upp till midjan.

Att bedriva målmedveten träning är inte det lättaste med dom här förutsättningarna. Det är som om vintern vill att vi löpare i mellersta Norrland inte ska springa. Ni som inte bor i Västernorrland ska vara glada att ni inte gör det. Jag tror faktiskt att vi har drabbats värst i hela Sverige. Hittills har jag ändå trotsat skitvädret och sprungit all distans och alla långpass utomhus oavsett väder och underlag men det här känns som droppen. 60cm snö. WTF? Kan inte ens ta in hur mycket det faktiskt är, än mindre se det framför mig.

I normala fall hade jag svurit över snöfallet, det snöblandade regnet, modden och underlaget under kvällens pass men med tanke på vad som komma skall så kom jag på mig själv med att ändå vara tacksam över att faktiskt kunna springa på någorlunda befintliga gång- och cykelvägar. När jag nu summerar januari så blir det mängdmässigt min bästa månad någonsin. 662km och 50 timmars löpning. Var tvungen att ta en ofrivillig vilodag i lördags då halsen började klia lite oroväckande men som tur var så blev det inget av det.

Som tur är finns ju löpbandet. Tack gode Gud för denna fantastiska uppfinning. Dom senaste veckorna har jag blivit mer och mer kompis med det och numera känns det varken jobbigt eller tråkigt, som det gjorde i början av vintern, och att riva av 4x5km på bandet är ingen big deal längre. Det är bara nånting som ska göras. Faktum är att jag till och med har börjat se fram emot löpbandspassen, nästan längtat efter dom snarare än att känna ångest som ju annars är en vanlig känsla inför just tristessen att springa 2mil på ett löpband. Känslan att få ta av sig linnet efteråt, vrida ur det som en våt disktrasa och känna lite blodsmak i munnen istället för smaken av blöt snö har vart en välkomnande kontrast till all snömodd och ishalka.

I februari är ambitionen att öka fartpassen till tre per vecka utan att för den skull göra avkall på mängden. Löpning varje dag är det som fortfarande gäller. Jag tror att kroppen är redo för det. Jag tror också att alla mina mil dom senaste åren lett mig hit där jag är idag. Jag borde känna mig sliten men jag är inte det. Att springa intervaller i överfart dagen efter ett långpass är numera inget problem. Blir faktiskt förvånad själv över hur väl benen svarar. En annan sak som förvånar mig är att farter som ifjol kändes jobbiga på löpbandet numera känns ganska överkomliga. Ytterligare ett tecken på att träningen gett resultat.

Istället för att gräva ner mig helt i misären så har jag försökt tänka positivt. Jag har fått till ett tröskelpass, ett långpass och ett pass i överfart varje vecka utöver all distans. Jag har också försökt att inte lägga allt för mycket energi på att förbanna snön och istället hittat inspiration i att se volymen växa för varje dag i min dagbok men också genom att kolla gamla inspirerande lopp på youtube. Paula Radcliffes fantastiska världsrekord, Mary Keitanys självmordsöppning i London, Kipchoges 2 timmars lopp och Bekeles magiska avslutning i Berlin har hjälpt mig att härda ut vintern hittills men nu känns det som sagt som om rullgardinen fullständigt är på väg ner. Tack och godnatt. Inte ens det kommer att hjälpa mot 60cm snö. ”Råget är måttat”. Undrar om det finns nån bowlingklubb här i stan som är i behov av en seg och uthållig jävel?

Det enda som hjälper nu är tonerna av melankolisk musik och att tycka synd om sig själv. Ser ingen annan lösning. Jo, en semla kanske. Kan inte komma på nåt mer passande än Explosions in the Sky. Sönderspelad av SVT i alla möjliga tv program men en dag som denna så håller den ändå.

/Hörs

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Min väg



Snö, snö, snö. Kan inte komma ihåg senast jag upplevde en vinter med så här mycket snö. Och det värsta är att den är överallt; upp, ner, höger och vänster, vart man än vänder sig är det vitt. Dom meterhöga vallarna skapar nästan en känsla av att vara instängd i ett rum med väggar av snö runt omkring sig och det är ingen behaglig känsla. Folk som bott här i stan längre än mig säger att det var nåt liknande 1995. Jag som vanligtvis brukar förbanna och svära åt vintern, snön och minusgraderna orkar inte ens göra det längre. Jag har kapitulerat. Accepterat att det här är normaltillståndet. Global uppvärmning my ass! Det enda jag inte har kapitulerat inför är snöröjningen. Jag skiter i vems men nåns huvud måste ryka efter den här vinterns katastrofala snöröjning, eller snarare bristen av den. Ja, det finns tusen förmildrande omständigheter med tanke på hur mycket snö som fallit men faktum kvarstår ändå att jag och alla andra som betalar alldeles för mycket i skatt ändå måste kunna förvänta oss att vägarna ska vara funktionsdugliga. Speciellt vi som dagligen nyttjar dom till att gå till jobbet eller springa. 

Snön till trots så känner jag mig ändå som en maskin. Precis som Forrest Gump bara springer och springer jag utan att stanna eller se tillbaka. Mitt enda fokus just nu är ett nytt pers i London om tre månader och då måste jobbet göras. Det finns inga genvägar och inga ursäkter. Min runstreak är uppe på 21 dagar nu. Jag har egentligen aldrig fattat grejen med just runstreaks och har heller aldrig strävat efter det, behöver man en vilodag bör man ta en vilodag är min filosofi och inte tvångsmässigt springa bara för att inte bryta en svit men just nu börjar det faktiskt bli en grej även för mig bara för att visa för mig själv att jag klarar det. Minimigränsen är dock 60min, kortare än så tycker jag inte räknas. Vi får se om jag härdar ut, kroppen skriker efter en vilodag.

Hittills har det blivit 4 distanspass, 2 fartpass och ett långpass per vecka nu under januari och uppbyggnadsfasen. 16,6mil, 15mil och 15,5mil under dom tre första veckorna.

Känner mig rätt så sliten men inte så sliten som jag trodde att jag faktiskt skulle vara. Kan inte direkt påstå att benen är tipp topp när man ger sig ut och slåss mot snön varje kväll men dom rullar ändå på helt okej. Däremot så längtar jag efter känslan att få springa ett fartpass med fräscha ben för det var verkligen inte igår, tänk vad snabb man skulle känna sig, men det är en lyx som jag inte tycker mig ha råd med just nu. Och fartpassen funkar ändå rätt okej, slitna ben till trots. Jämfört med förra året så märker jag att farter som tidigare kändes omänskliga plötsligt är mänskliga nu. Nåt annat som jag längtar efter är att få springa i vanliga skor och slippa ståldubbarna för en gång skull. Jag saknar mina Nike Pegasus, mina Adidas Boston och mina Asics DS Racer. Nu funkar det visserligen rätt okej att springa odubbat men det straffar sig för det mesta direkt, som tidigare i veckan då jag valde odubbat och redan efter nån kilometer vurpade på en isfläck och nästan bröt lårbenshalsen. Nu gick det bra som tur var men jag lärde mig läxan. Så länge snön och isen ligger kvar så blir det mina Icebug och Asics Fujisetsu som kommer få göra jobbet.

Jag har ofta förbannat hundägare här på bloggen och nu ska jag göra det igen. Återigen – jag inte gillar hundar. Nej, det är inget fel på mig, jag bara gillar dom inte och jag tycker inte heller att dom är det minsta söta eller gulliga. Jag ser bara en massa dreggel och tycker att dom luktar illa. På samma sätt som vissa människor är rädda för spindlar så är jag rädd för hundar. Är det så konstigt egentligen? Man bara förväntas gilla hundar verkar det som. Förra veckan visade en elev mig en bild på sin hund och frågade om jag inte tyckte den var söt. När jag sa att jag tyckte den var ful framstod jag som Adolf Hitler himself. Varför är det så? Och återigen, varför kan inte hundägare fatta att dom ska hålla sin hundar kopplade, att det faktiskt är lag på det? Senast idag sprang jag förbi en okopplad hund modell mindre men som ändå tog sig friheten att börja tugga på mitt ben. -”Men han är ju så snäll och vill bara hälsa” fick jag som svar. –”Vet du vad, jag skiter fullständigt i om han är snäll eller inte”, skrek jag tillbaka så att det hördes i hela centrum. -”Antingen så får du bort hundjäveln från mitt ben eller så sparkar jag till den”. Återstår och se om jag får en polisanmälan på mig för olaga hot till veckan. 

Jag vet inte om ni har observerat ”beefen” på twitter mellan en elitlöpare och en bloggare. Jag hade det inte, kanske för att jag inte har ett Twitterkonto. Nu ska jag inte ge mig in i den diskussion här mer än att konstatera att det är tråkigt och onödigt, men som jag fattade det hela så blåste det över rätt snabbt. Däremot så vill jag ta avstamp i det för att poängtera att det jag skriver här är mitt perspektiv, mina åsikter, mina tankar och på inget sätt någon absolut sanning. Det är egentligen rätt sjukt att jag skrivit den här bloggen i snart 3 år för det var definitivt inte planen när jag började och jag betraktar inte ens mig själv som en bloggare. Min förhoppning är att alla som tar sig tid att läsa mitt babbel kan få ut nånting av det även om jag kanske främst riktar mig till den ambitiöse motionären som likt mig själv springer för nånting mer än bara hälsan. Men jag vet att jag ibland kan skriva med en ton som gör att jag kan uppfattas som dryg. Jag vet att jag raljerar alldeles för ofta och även låter sarkasmen ta över ibland. Jag är inte ute efter att uppfattas som creddig när jag skriver att jag gärna dricker öl innan ett lopp eller att ett långpass är den bästa medicinen mot bakfylla. Jag skriver det därför att det är så jag lever mitt liv. Jag vet att jag använder ord som kan uppfattas som nedvärderande i andras ögon men den enda jag syftar på att förminska när jag skriver att jag springer i ”tjockisfart” är mig själv. Jag skriver den här bloggen för min egen skull i första hand men precis som alla andra så har jag ett visst bekräftelsebehov så självklart skriver jag även för er, men i andra hand.

Så, det blev en lång disclaimer. Vet inte riktigt vart den kom ifrån, kanske pga att jag och en kompis igår gjorde slag i sak och spelade in vår första podcastpilot och eftersom vi båda jobbar som lärare så kände vi att det kunde vara på sin plats att tidigt friskriva sig från potentiella kontroverser med tanke på vårt uppdrag i skolan. Inte för att vi kommer vara särskilt kontroversiella men man vet aldrig. Better safe than sorry. Podden kommer för övrigt inte att handla ett dugg om träning eller löpning vilket är rätt skönt och på samma sätt som jag skriver den här bloggen för min skull så gör vi podden för vår skull. Vi skulle ändå ha suttit och druckit öl och diskuterat klimathotet, H&Ms reklamkampanj eller det politiska landskapet, den enda skillnaden är att vi nu spelar in det för dom närmast sörjande.

/Hörs

PS! Inget inlägg utan en musikvideo. Vi kör på 2018 års bästa platta hittills; Anderson East – en ung Joe Cocker, eller en ny John Mayer?

Nya tag



God kväll! Egentligen borde jag rätta prov just nu men jag fick lite dåligt samvete över att jag inte hunnit skriva nåt här den senaste tiden så kidsen får stå ut med att vänta nån dag till. Dessutom har jag jobbat sjukt mycket den här veckan och vart kvar på jobbet till sent på kvällen nästan alla dagar så just ikväll tyckte jag faktiskt att jag gjort mig förtjänt av att få gå hem lite tidigare. Att springa 20km distans med noll sikt i minus femton grader och motvind från helvetet var tillräckligt eländigt nu ikväll. 

Jag hatar verkligen januari, det är den värsta månaden på hela året. Den är kall, mörk, lång och tråkig. Det är svårt att vara glad, optimistisk eller tänka positiva tankar i januari när det känns som det är en hel livstid kvar tills det är dags för vår. Jag skulle vilja gå så långt och påstå att januari är det närmsta jag kommit en depression. Ju mer jag tänker på hur eländig den är, desto svårare har jag att finna nån livsglädje. Alla snow-lovers är säkert i sjunde himlen nu – vi har fått snö så det räcker och blir över för 10 år framåt – men för oss som avskyr snön så gick januari helt plötsligt från hemsk till ännu hemskare. Droppen var när mina gång-och cykelvägar som jag springer på tidigare i veckan blev till flera meter höga snöberg så nu jag har inte ens kunnat springa mina vanliga rundor.

Det finns dock en sak som är positiv med januari och det är att det alltid har vart en bra träningsmånad för mig. Min enda glädje just nu är att räkna mil för det måste betyda att ju större den potten blir desto kortare tid återstår av januari helvetet. Så jag räknar mil och hoppas på att jag snart ska vakna ur den här mardrömmen som stavas vinter. Det har i alla fall börjat bra, bortsett från all j-a snö. 244km på 11 dagar. 

I mellandagarna såg jag nåt evenemang på FB som hette ”Alla vi som springer på Nyårsafton”. Jag kanske är dum i huvudet men jag fattade verkligen inte grejen med det. Skulle det vara nåt speciellt med att springa på just Nyårsafton? Vi löpare springer ju året om, oavsett om det är minus 20 grader eller Midsommarafton. Jag hade fattat om evenemanget hade hetat ”Alla vi som springer på Nyårsdagen” för det hade ju åtminstone krävt lite karaktär om man som dom flesta är lite småbakis då men Nyårsafton? What? Själv startade jag Nyårsdagen med 34km och sen dess har det rullat på. För övrigt är ett långpass den bästa medicinen mot en redig bakfylla.

Januari handlar likt tidigare år om mängd för egen del. Siktar man på att springa en mara i vår så är ju januari mer-eller mindre gjort för det, i alla fall om man bor i dom delar av vårt land som berikats med snö. Hade det inte vart för ensidigheten och rädslan för att förlora fartkänslan helt så hade jag gärna sprungit 20km distans varje dag. Fart är viktigt men mängd ska inte underskattas när man tränar för marathon. Vet inte hur många race reports man läst där ”folk” skyller sina mara-misslyckanden på kramp, stumma ben, soppatorsk mm. Det är ju hela grejen med just marathon och är man inte tränad för det så kan man ju heller inte förvänta sig att prestera. Det spelar liksom ingen roll att man sprungit snabbt på milen, det är ingen garanti för att man kommer springa bra på maran om man inte tränat specifikt för det. Så även fast jag lovat mig själv att köra mer fart i år så är ju grunden nu i uppbyggnadsfasen ändå många mil i veckan och bygga upp en hårdhet i kroppen som gör att man kan stå emot krampen, dom stumma benen och soppatorsken när skallen skriker stanna under dom sista kilometrarna på en mara. För är det nåt man kan vara säker på här i livet förutom döden så är det att man kommer vilja lägga sig ner och dö i slutet av en mara.

Jag samlar som sagt mil men jag kör även lite fart inomhus på band. Nu när jag har ett tydligt mål (London Marathon om 100 dagar) så är det betydligt lättare att motivera sig själv till att ge 100% på bandet och inte fuska och avsluta i förtid som jag gjorde innan jul. Inte ens tristessen eller värmen har lyckats besegra mig hittills och inte heller känslan av att ha två lyktstolpar till ben pga dålig återhämtning mellan passen. Jag har bara ställt in huvudet på att nu är det 110% fokus som gäller för det kommer inte bli nåt PB i London av att vara bekväm eller lyssna alldeles för mycket på kroppen. Det enda jag fuskat med är lite längre vila och mindre lutning på den sista intervallen om kroppen protesterat. Jag får gratis gymkort av min arbetsgivare på ett av stans större gym men jag överväger starkt att köpa ett gymkort på nåt annat ställe under vintermånaderna bara för att löpbanden på mitt gym dels alltid är upptagna men också bedrövligt dåligt underhållna. Inga fläktar, dålig kalibrerade, dåliga menyer och konstant nersvettade. Det är nästan lite provocerande när man kommer till gymmet för att kötta hårt och upptäcker att alla löpband är upptagna av folk som går på dom samtidigt som dom läser en bok eller koll film på en ipad. Ibland kan man få sitta och stirra in i väggen i en halvtimme innan nåt band blir ledigt. Jag har säkert ondgjort mig över det här tidigare men det är lika aktuellt varje januari när alla får för sig att börja träna.

Januari till trots men en tredjedel har ju faktiskt redan gått, ibland är glaset faktiskt halvfullt och inte bara halvtomt. Två tredjedelar kvar. Nedräkningen har börjat. Och allt blir ju faktiskt lite bättre och lättare med schysst musik. Beyonce på stereoider till exempel.

 

/Hörs

2017 – En tillbakablick



Ber om ursäkt för den dåliga frekvensen blogginlägg den senaste tiden, tiden för det har helt enkelt inte funnits. Men snart är det nytt år och nya utmaningar väntar så då ska det förhoppningsvis bli ändring på det. Jag börjar känna mig rejält taggad att dra igång träningen mot London Marathon i vår, nästan lite nervös, för jag vet att det kommer bli både jobbigt, tråkigt och att löpningen kommer stå mig upp i halsen men det ska ändå bli skönt att dra igång med lite mer målinriktad träning efter tre månader av mestadels sköna distansrundor. Ser faktiskt fram emot efter mjölksyra, blodsmak och dregel runt munnen.

I vanlig ordning är det dags att summera det gångna löparåret. 2017 blev både mitt bästa och häftigaste marathonår hittills. Inte bara för att jag äntligen spräckte 2.50 gränsen i Berlin utan minst lika mycket för att jag fick uppleva det häftigaste marathonloppet jag sprungit; Boston Marathon. Inför 2017 satte jag upp två konkreta mål; sub80 på halvmaran och 2.48.48 på maran. Jag klarade inget av dom även om mina 2.49.11 ändå känns som en seger. 2017 var också året då jag till slut kapitulerade inför det faktum att det som löpare är okej att ha spaghettiarmar och för första gången på 10 år tappade jag helt motivationen att styrketräna, inte ens discofredag med bänkpress och bicepscurl har lockat. Istället har det mest känts som slöseri med löptid att gå på gymmet istället för att utnyttja den tiden till att springa.

TRÄNINGEN:

Ett av årets mål med träningen var att fokusera mer på fart under våren/sommaren. Året inleddes med massa mängd och långa trösklar på band och träningen flöt på utan problem. Snön låg kvar ganska länge men för första gången så blev jag kompis med löpbandet på riktigt och trivdes bra med att springa inomhus trots värme och tristess. 4x5km var ett standardpass som jag körde hela vintern tillsammans med 20km marafart.

Totalt har jag till dags dato sprungit 5526km i år och därmed passerat förra årets 5200km. Under våren så fortsatte jag att springa inomhus på bandet trots att snön försvunnit och trivdes rätt bra med det, saknade inte tartanen eller asfalten. Började sen sakta men säkert smyga igång med lite kortare fartpass typ 3-2-1min, 4x4min, 3x(6-3min), 10x400m osv. Det var ovant till en början och jobbigt som f-n men jag märkte direkt att det hade bra effekt. Tyvärr började ena hälsenan strejka i samband med det och sommarens träning kom sen mest att handla om att överhuvudtaget kunna springa. Så trots att planen var fart så blev det inte så. Det får bli nästa års mål, att hålla ihop kroppen så pass att jag faktiskt kan springa fort överhuvudtaget.

Efter mitt sista lopp för året (Berlin Marathon) tappade jag en hel del av motivationen och har sen dess mestadels sprungit långa sköna distansrundor. Har försökt lägga in nåt fartpass här och där men det har vart svårt att motivera mig själv till att verkligen ta ut mig fullt när det inte funnits nåt konkret mål eller lopp inom den närmsta framtiden att ta sikte på så träningen under hösten har mest handlat om att konservera den träning som jag gjort tidigare under året.

LOPPEN:

Boston Marathon i april var årets första stora lopp. Det är det coolaste och mäktigaste lopp jag sprungit och nånting som alla löpare borde få uppleva. I tre månader tränade jag hårdare än nånsin för att spräcka 2.50 gränsen där och jag tror faktiskt att jag var i bättre form då jämfört med i höstas men marathon är nyckfullt och det gäller att stjärnor står rätt om man ska lyckas. Det gjorde dom inte för mig då. 3-4 dagars promenerande och turistande, värmebölja, en förkylning och en jobbigare bana än förväntat gjorde att loppet var kört redan efter den första halvmilen. Men på ett sätt kanske det var bra för jag kunde verkligen njuta av loppet, publiken och inramningen fullt ut. Klarade med nöd och näppe sub3 men tiden var egentligen oväsentlig. Om ni får chansen och lyckas kvalificera er till Boston så är mitt råd att åka dit utan tvekan. Ja, det är snordyrt, men definitivt värt pengarna.

Upplevelsen till trots, självklart grämde det lite ett jag hade bränt formen och nu skulle vara tvungen att vänta ett halvår på en ny chans. Våren brukar alltid innebära en del lopp i Stockholm men för första gången så struntade jag i både Premiärmilen, Kungsholmen Runt och Stockholm Marathon och valde istället att springa lite lokala lopp i väntan på ett beslut om vilken höstmara det skulle bli. Umeå Halvmarathon blev årets andra lopp och helt oväntat så grejade jag ett pers utan att jag egentligen hade tänkt det. Höga 1.20 (kommer inte ihåg exakta tiden). Loppet föregicks av ett par dagars konferens i hufvudstaden med tillhörande barhäng som sig bör när man är på konferens så när jag stod på parkeringen på Nydala och drog på mig tävlingslinnet så kände jag mig inte bara tjock, fet och lite småbakis utan även i rådålig form. Men med facit i hand så var det uppenbarligen en bra uppladdning.

Efter loppet i Umeå fick jag lite hybris och ville göra ett seriöst försök på sub80. Började leta efter flacka halvmaror och fastnade för Vännäs Halvmarathon. På tävlingsdagen var vi inte mer än ett tiotal löpare på startlinjen och trots en hyfsat bra start hade jag inte en chans. Soppatorsk redan efter 7km, sololöpning, värme och några rejäla stigningar på slutet gjorde att det inte alls blev som jag hade tänkt. Några fler lopp under våren blev det inte efter det.

Sommaren brukar innebära grundträning och precis innan jag gick på sommarlov hade jag bestämt mig för Berlin Marathon. Tredje gången gilt. Började sommaren med DM 10 000m och var helt säker på att bana skulle vara min grej. Det var det inte. Det kändes faktiskt ännu monotonare än löpband. Tiden blev inte alls som jag tänkt även om det räckte till ett DM brons men det sa kanske mer om kavlitén på löparna än min insats. Trots den besvikelsen dröjde det bara ett par veckor innan jag var tillbaka på samma bana för att springa 3000m för första gången i mitt liv. Det kan ha vart det värsta jag gjort. Kommer inte ihåg så mycket från själva loppet mer än att jag ville kliva av redan efter ett par varv. 

Efter två hemska upplevelser på bana så stod jag ändå på startlinjen för 5000m i slutet av sommaren. Förstår egentligen inte varför. Men den här gången kändes det faktiskt inte lika hemskt. Öppnade första 2000m på 6.55 och kände mig faktiskt rätt pigg men en ömmande hälsena började ge sig till känna så beslutet att kliva av var inte särskilt svårt att ta.

Under hösten blev det likt tidigare år både Umemilen och Stockholm Halvmarathon som generalrepeition inför Berlin. Inga av loppen kommer att gå till historien som minnesvärda utan snarare tvärtom, som högst mediokra insatser men är det nånting jag lärt mig så är det att 10km inte är samma sak som 42.2km. När jag satte mig på planet mot Berlin i slutet av september hade jag på känn att det skulle bli ett nytt PB. När jag sen vaknade på tävlingsdagen och såg det gråa himlen, diset och duggregnet så visste jag. Efter passering halvvägs på 1.23.46 började jag drömma om låga 2.48. Jag vet att man inte ska göra det men jag gjorde det ändå. I 37km hade jag rätt bra marginal till 2.48.48 och snittade 3.58min/km men under den sista halvmilen fick jag uppleva nånting jag aldrig upplevt förrut; jag började tappa kontroll över kroppen och märkte hur den inte löd. Det var en surrealistisk upplevelse. Tappade allt min försprång och sista 200m var jag till och med osäker på om jag skulle ta mig i mål. Men som tur var lyckades jag korsa mållinjen och kunde till min lättnad se på klockan att jag hade fixat sub 2.50 med ganska god marginal. Den efterföljande veckan kom jag på mig själv med att gå runt och småle för mig själva mest hela tiden. Efter loppet i Berlin var det som att proppen gick ur, hade ingen motivation att springa nåt fler lopp och det kanske var bra det.   

SKADORNA

För första gången på länge har jag inte drabbats av nån skada som hållt mig borta från löpningen mer än ett par dagar. Det betyder dock inte att jag inte haft ont. Tvärtom. 2017 var året då jag lärde mig allt om hopparknä men som tur var så lyckades jag hålla det i schack. De första tendenserna till hopparknät kom tidigt under vintern men jag var snabbt hos naprapaten och behandlade med nålar och körde igång med rehab. Sen dess har det kommit och gått men aldrig tvingat mig till löpvila.

Mitt största problem det här året har vart min sketna hälsena. Lagom till att jag trappade upp fartpassen under våren så började den göra mer och mer ont. Hela sommaren kom sen att handla om hälsenan. Ett tag hade jag faktiskt gett upp hoppet om Berlin. Trots att jag vissa stunder knappt kunde gå utan att den smärtade, än mindre beröra den, så fortsatte jag ändå att springa. Dumdristigt eller inte, men lika fort som problem kom, lika fort försvann dom sen lagom till sensommaren. Dom senaste månaderna har jag inte känt av den alls.

Just nu är min största oro löparknä. Jag har haft känningar konstant hela hösten och vart noggrann med att rulla på foamrollern men ibland kliar det oroväckande mycket på utsidan av ITB senan. Rent statistiskt borde det vara dags för ett löparknä lagom till våren med tanke på att jag haft det 2009, 2012 och 2015, det skulle inte förvåna mig.

2018:

På måndag den 1 januari drar jag igång med träningen på riktigt igen. Målet är London Marathon i april. Den här gången nöjer jag mig inte med 2.48.48 utan nu är målet att springa på låga 2.48, gärna under. Som tur är har jag ju redan spikat årets marathonlopp så jag vet att jag har två chanser på mig nästa år. Går det inte i London så vet jag att jag får en ny chans i Chicago i höst. Och med tanke på att båda banorna anses som snabba och flacka så ska det inte vara omöjligt.

Under nästa år tänker jag mig också att jag ska tävla lite mer än vad jag gjorde i år. Framförallt springa fler 10km lopp och fortsätta årets trend med banlopp, allt för att få upp snabbheten. Jag vet att jag måste bli snabbare på kortare distanser, det har jag vetat dom senaste två-tre åren utan att egentligen bry mig nämnvärt men nästa år ska jag faktiskt ta det på lite större allvar.

Det viktigaste är dock att fortsätta utvecklas och bli bättre (läs fortsätta persa). Så länge jag gör det så vet jag att jag är på rätt väg. Vore det inte för att jag faktiskt persat varje år sen maradebuten 2012 så vetifan om jag hade orkat hålla på så som jag gör. En annan sak jag ska bättre mig på är bloggen, men förhoppningsvis kommer det av bara farten så fort jag är igång med träningen på riktigt igen.

Tills dess, auf wiedersehn!

/Hörs

Mer än bara löpning



Jag är löpare. En ganska hängiven sådan men det är inte allt jag är. Jag älskar att springa och jag älskar allt som har med löpning att göra men inte alltid och inte hela tiden. Har till exempel fortfarande inte riktigt hittat tillbaka till glädjen med att springa men veckovolymen har ändå hamnat på 10-12 mil den senaste månaden. Jag springer mina mil och det är egentligen inte särskilt jobbigt att ge sig ut, det sitter liksom i ryggmärgen och är lika naturligt som att borsta tänderna. Och jag vet att glädjen kommer att komma så fort träningen blir målstyrd, nu handlar det mest om att underhålla formen. Och det är dumt att klaga när kroppen är hel och löpningen fungerar som den ska. 

Jag inser när jag tittar tillbaka på mina gamla inlägg att jag nog framstår som en riktig löparnörd, nån som tänker på löpning dygnet runt och vars hela tillvaro kretsar kring löpning och den egna träningen. Ibland är det nog säkert så men för det mesta inte. Häromdagen snubblade jag in på milen sub-40 Lennarts blogg där han i en serie inlägg raljerar kring den osunda inställning som vi löpare ibland har till vår omgivning. Han har vissa poänger men målar upp en bild av oss löpare som jag i alla fall inte känner igen mig helt i, trots att jag skulle beskriva mig själv som definitionen av en löparnörd.

Den bild jag visar upp av mig själv här på denna blogg är bilden av mig som löpare, konstigt vore väl annars. Då är det lätt å tro att det är allt jag är. Men en vanlig vecka springer jag kanske 10 timmar vilket motsvarar ca 5% av veckans alla timmar, det finns många saker som jag lägger mer tid på än springandet och det är alltså en ganska liten andel av veckans tid som jag de facto lägger på träning. Ändå identifierar jag mig så starkt som löpare, vilket är anmärkningsvärt. Det är absolut inte så att jag viger hela mitt liv åt det även om man lätt skulle kunna tro det.

Löpningen är mitt största intresse och nånting som jag spenderar både mycket tid och pengar på men jag är mer än bara löpare. Här är några saker som jag lägger minst lika mycket tid på som på löpningen om inte mer: 

  • Musik – även fast jag har sålt min skivsamling som bestod av 4-5000 skivor så är det fortfarande ett av mina största intressen. Jag lägger mer tid på att läsa recensioner, lyssna på musik och upptäcka nya album och artister än löpningen och har fortfarande en gigantisk samling som ska underhållas fast digitalt. Nån gång tänker jag mig dock att jag ska börja om med det fysiska skivsamlandet men inte låta det bli en lika pengaslukande besatthet som tidigare. Jag önskar också att jag vore lika sugen att åka på festivaler som förr i tiden men hela grejen med tält känns bara jobbigt nuförtiden. Helst av allt vill jag ha sittplats på en konsert och gärna sitta med anteckningsblock och penna. 
  • Sport – att vara Liverpool supporter är sällan roligt men det går ju liksom inte bara att sluta. Varje vecka är det mängder med analyser som ska läsas och matcher som ska ses. Det tar orimligt mycket tid egentligen. Det har blivit ett lite sundare intresse dom senaste åren vilket kanske mest beror på att mitt intresse för NBA basket eskalerat. NBA slukar orimligt mycket tid, framförallt när man håller på med fantasy basket. Varje dag är det statistik som ska gås igenom och analyser som ska göras för att hålla koll på vilka spelare som är värda att satsa på. 
  • Politik, samhälle, nyheter – jag har alltid vart intresserad av politik och samhällsfrågor. För några år sen var jag jag lokalt engagerad i Folkpartiet men insåg ganska tidigt att det inte var min grej. Men intresset består och så även mina liberala värderingar. Att försöka förstå sig på vad som sker runt omkring oss kommer alltid vara av intresse. Det bästa som finns är att slänga ut en provocerande brandfackla vid lunchbordet och se vilka som nappar. Oavsett om det är bitcoins, Donald Trump, SD eller Metoo som ska diskuteras så krävs det mycket inläsning av nyheter vilket tar tid eftersom DN, SVT och Expressen sällan ger en korrekt bild av verkligheten. 
  • Dricka öl – jag gillar öl och jag gillar krogmiljön. Däremot är jag ingen ölnörd utan tycker att ipor och apor är ganska tråkiga. De senaste åren har jag sponsrat krogarna här i stan med alldeles för mycket pengar men det är rätt trevligt att kombinera ölintresset med politikintresset. Det bästa som finns är att runda av veckan nere på stan och försöka lösa alla världsproblem. En gång sa en servitris när vi skulle betala: ”förlåt att jag tjuvlyssnat på er men fan vad tråkiga saker ni har pratat om hela kvällen, bara politik och ekonomi.” Och i fredags när jag satt på Bishops Arms med en god vän kom vi på den eminenta idén att vi borde spela in en podd bara för att våra diskussioner alltid är så briljanta. Vi tycker inte lika om nånting och är sällan överens men klickar ändå. Jag kallar honom på skämt för Stalinist och han mig för Sverigedemokrat.
  • Kläder – jag är fåfäng så därför spenderar jag en hel del pengar på kläder och läser gärna modebloggar och modetidningar typ Cafe och King. Kan inte komma på senast jag köpte löparkläder, däremot har jag säkert lagt tiotusen kronor på Ralph Lauren skjortor det senaste halvåret. Gant och Morris funkar också. Dressman går däremot fetbort. Jag gillar preppystilen; gult, lila, rosa och grönt men jag gillar också jeans, ullrockar, trenchcoats, kavajer, skinnjackor och chelsea boots.  
  • Chips – jag är en stor chipskonnäsör, det är det många som inte vet. Det kan verka konstigt men chips är bland det bästa som finns. Ibland tänker jag att man borde blogga om chips istället för löpning. Äter säkert 3 påsar i veckan och gärna nya annorlunda smaker. Som tur är går det att få tag på andra chips än OLW och Estrella nuförtiden. Walkers, Gårdschips, Lays och Bjäre gör alla bra produkter. Chips är mer än bara chips.
  • Jobbet – upptar såklart det mesta av veckans alla timmar. En gång i tiden tyckte jag att mina ämnen – matematik och historia var det bästa som fanns. Numera tycker jag det är roligare att fördjupa mig i den digitala delen av undervisningen snarare än att fördjupa mig i mina ämnen. Den digitala revolution som pågår i samhället just nu är det största som hänt sen industrialiseringen och det är på tiden att det slår igenom i skolans värld också, en dator och projektor är inte lika med en digitalisering som många verkar tro, inte när man använder det som en OH apparat. 
  • Förutom ovanstående finns det massor med annat som jag skulle kunna nämna som jag lägger tid på. Böcker, tv serier, filosofiska funderingar, sociala medier, teknik, matprogram, youtube, hamburgare mm.

Min egen löpning är något jag sällan pratar särskilt mycket om med andra, har liksom inget behov av det och inte dom jag umgås med heller. Dessutom skulle ingen fatta vad jag pratade om. Visst, folk på jobbet grattar när man vart iväg och tävlat och frågar ibland hur träningen går men mer än så är det inte. Jag pratar gärna löpning och är nördig men då ska det vara i ett sammanhang där alla förstår vad man pratar om. Tex våra Runners Cafe som vi haft här i stan. Samlar man ett gäng människor som ägnar orimligt mycket fritid åt att springa så kommer det att pratas pulskurvor, intervaller, skor och olika tempon. Och sånt älskar jag! För jag är ju trots allt löpare och älskar att springa.

För övrigt så är jag nu anmäld till Chicago Marathon i höst så det känns bra att ha nästa års marathonlopp spikade redan nu. London i vår och USA i oktober. Med tanke på att båda loppen är platta som pannkakor så ska det nog kunna bli ett PB även nästa år. Sen får vi se om det även blir Stockholm Marathon. Det vore lite kul att springa den nya banan även om den inte känns jätteupphetsande. I januari drar jag igång med träningen på riktigt så fram tills dess blir det till att fortsätta jakten på glädjen. Men eftersom mina andra intressen skänker mig så pass mycket glädje kan jag kan stå ut med att löpningen är enformig ett tag till. Chris Stapleton med fru Morgane är tex en sådan källa till glädje. Det är så mycket bättre än den skäggige namne som synts i tv rutan på fredagar.

   

/Hörs

Oinspirerad



Just nu är löpningen mest ett tvång. Jag springer för att jag måste, inte för att jag tycker det är skönt eller kul. Jag har liksom ingen inspiration alls. Vet inte om det är vädret, årstiden, mörkret eller att det är långt kvar till nästa tävling men nånting är det som gör att det tar emot. Det är å andra sidan ingen ursäkt till att inte springa. Det är inte så jävla kul att vakna varje morgon heller för den delen, men man kastar ju inte in handduken för det. Samma sak med träningen. Jag gör mina 10-11mil per vecka men utan glädje i väntan på bättre tider och att det ska vända och att motivationen ska komma tillbaka.

Vädret har vart bedrövligt här uppe i norr. Eller bedrövligt är nog fan en underdrift. Snökaos, modd, slask, vatten och ishalka. You name it! Har dock försökt att undvika löpbandet så mycket som möjligt och trotsat vädret ändå, för det mesta har det resulterat i en lång harang av svordomar som inte lämpar sig att skriva här. En gång i veckan har jag dock gått in på gymmet och sprungit lite oinspirerat på bandet. Tusingar och trösklar. Och när det har blivit för jobbigt så har jag tagit den enkla vägen och vikt ner mig. Känner inte pressen att behöva pressa mig just nu och det gör att jag gärna sänker farten eller tar längre vila när det blir jobbigt. Värdelöst!

Det skulle nog gå att springa lite fart ute faktiskt nu när nästan all snö försvunnit. Kvar är ishalkan men det är egentligen inget hinder. Mina nya Icebug Oribi var över förväntan, nätta och smidiga och ganska snabba, men tyvärr sämre grepp än mina gamla Asics Fujisetsu. Men istället för att springa fart ute så mellanmjölkar jag distanspassen istället. Helt värdelöst det också. Förra veckan var jag i Stockholm och fick till ett pass på bana tillsammans med brorsan. Det var ovant att springa fort utomhus och eftersom jag sprungit 20km mellanmjölk dagen innan var benen inte direkt pigga på 1500m intervaller. Jag hade blodsmak redan efter den första intervallen och när mjölksyran väl slog till var det kört. Fick gräva riktigt djupt bara för att komma hem levande. Så går det när man springer för fort på distanspassen. 

Men 1500m intervaller är nåt som jag ska fortsätta köra regelbundet istället för tusingar. Det var brorsan som tipsade om det. 1500m är nåt jag nästan aldrig sprungit, dom senaste åren har jag mestadels föredragit 10x1000m eller 5x2000m men ärligt talat så har mina 10×1000 inte vart jätteutvecklande, förmodligen för att jag dom senaste två åren alltid sprungit i samma fart av slentrian. Ska testa att börja springa 6x1500m istället men i samma fart och hoppas på mirakel för fartuthålligheten.

Just nu vill jag mest att det här året ska ta slut så jag får börja träna mot London Marathon på riktigt. Jag har en hel del idéer om hur jag ska förändra träningen nu i vinter men mer om det i ett annat inlägg. Nu ikväll sprang jag faktiskt långpass för första gången sen september. Egentligen hade jag bara tänkt att mellanmjölka 20km som vanligt men benen rullade på utan större bekymmer och helt plötsligt hade jag avverkat 3mil. Det var faktiskt rätt skönt och jag kände mig helt oberörd efter. Så även fast löpningen inte har vart rosa fluffiga moln den senaste tiden så verkar kroppen ändå vara rätt hård och härdad och framförallt redo för riktig marathon träning snart.

Förutom London i vår så funderar jag och brorsan på att dra till USA nästa höst och springa Chicago. Det vore rätt smutt, dels att ha nästa års program spikat redan nu men också att ha två bra chanser att persa på snabba banor. Jag är alltid sugen på Berlin men i år har dom lagt den ett par veckor tidigare av nån anledning vilket gör att det finns en stor risk för värmebölja och det känns inte så lockande. Så Chicago kanske är ett bättre val. Framförallt är det ju en mara som jag aldrig sprungit vilket såklart lockar. För brorsans del kommer det innebära att han är klar med alla majors då, själv har jag ju Tokyo kvar men den känns ganska långt borta just nu. Tyvärr är det ju inte gratis att åka runt och springa lopp i olika länder. Ibland känns det som om man lägger lite för mycket pengar på det här, det är alltid ett ”nästa lopp” som ska betalas känns det som.

Det har som sagt vart lite deprimerande att löpningen inte har känts glädjefull nu på slutet men jag tror att glädjen kommer att komma så fort jag drar igång med den systematiska träningen igen. Istället har jag fått hitta glädjen i andra saker. Som tex det här. Jag älskar ju 80-talet men jag älskar ännu mer att det finns människor 2017 som gör musik som låter som om det fortfarande vore år 1987 och som dessutom har den goda smaken att göra snygga videos och låttitlar med ordet running i. Det blir man glad av.

/Hörs