Vinnarskallar


   Idrott är enkelt i teorin, en lek som ska vara rolig och som ska få oss att ta fram det bästa i oss. I praktiken är det självklart inte så enkelt eftersom idrott handlar om människor och människor drivs av alla möjliga olika känslor.

   Jag känner ibland att löpartidningar handlar alldeles för mycket om träningsprogram för att nå vissa tider och prestationer eftersom det är enkelt att göra ett veckoschema men svårare och mer komplicerat att prata om människor, känslor och drivkrafter.

   De senaste dagarna har jag funderat en del på drivkrafter, framgång, vinnare och förlorare. Oftast berättar vi samma historia om och om för varandra och våra barn, att det viktigaste är att göra sitt bästa samt att ha roligt. För om man har gjort sitt bästa har man gjort tillräckligt och kan känna sig nöjd. Självklart är inte idrotten eller samhället så enkelt ens när man är barn och det blir inte lättare ju äldre vi blir.

   Jag växte upp med min syster Johanna och våra synsätt på vinnandet var väldigt olika. Vi åkte iväg tillsammans för att springa årets viktigaste terräng lopp, NCAA. Jag var exalterad över att äntligen få göra det som jag tränat för hela hösten och tyckte att det skulle bli höstens roligaste tävling, medan för Johanna var det en situation som satte det liv hon försökte infinna sig i och vara lycklig i på sin spets. Hon grät hejdlöst halva natten över livet och när hon äntligen somnat gick jag in på toaletten och stoppade in handen i munnen och grät ljudlöst över den ångest det innebär att se sin lilla syster olycklig. Nästa morgon gick vi upp och hittade våra egna drivkrafter och motivation för att springa säsongens bästa lopp.

   Jag är den som gillar att sätta upp ett mål som motiverar mig, träna emot det och sedan blir riktigt glad om jag lyckas och missnöjd om jag inte lyckas. Jag kan inte sträcka mig till att säga att jag är nöjd om jag har gjort mitt bästa, men jag kan se nyansen att jag gjorde mitt bästa idag, men det är inte ett bästa som jag är nöjd med och accepterar, utan jag vill fundera ut hur jag kan göra det bättre nästa gång. Johanna hade vinnarskalle, men jag såg henne aldrig bli riktigt glad eller nöjd över en vinst. Hon kunde gå in stenhårt för löpningen i perioder, men bara vara bäst för att det var oacceptabelt i hennes värld att inte vinna. Antingen vann hon eller var hon värdelös. Löpningen kunde både betyda allt och ingenting. Att ha föraktet för att inte vinna som drivkraft är grymt starkt, men ger tyvärr väldigt lite glädje igen. Livet var svart eller vitt, bra eller dåligt och jag försökte fylla ut nyanserna där emellan. Efter hennes tredjeplats på EM i terräng 2005, som alla andra tyckte var sensationellt bra sa hon till mig på kvällen efter hon kommit hem. ”Ida jag hade vunnit om jag inte fuckat upp i mitt huvud.” Hon kunde pendla mellan total tilltro till sin kapacitet att vinna när huvud, hjärta och kropp var synkat och total meningslöshet i att tävla över huvudtaget.

   Jag har mött människor, vinnarskallar med vitt skilda drivkrafter. Där finns sorten som man allra först kommer att tänka på, de som alltid vill vinna i allt de företar sig. De som älskar att tävla mot andra och sig själva. Sedan finns det sorten som gillar att ta reda på var deras egna gränser ligger, de presterar lika bra själv mot en klocka som mot en annan person. En del ser inte sin egen kapacitet utan blir alltid glatt överaskade över sina prestationer och lyckas skapa en bra känsla av att alltid lyckas. Andra är medvetna om sin kapacitet men har ingen lust att vandra vägen för att se vad den leder. De finns personerna som lever på drivkraften att bevisa för världen att de kan. Vissa människor lever i en framtidsversion eller fantasiversion av sig själva eller jämför sig bara med andra, aldrig med sig själva och är därför aldrig nöjda med vilka de är eller var de presterar.

   Vi pratar om att skapa lagsammanhållning, glädje, gemenskap och vinnarkulturer. Där människor känner sig uppskattade oavsett om de lyckas eller inte. Genom trygghet kan vi skapa vinnare. Jag tror att delad glädje ger dubbel glädje samt att framgång smittar av sig. Samtidigt består grupper av människor och människor är olika, har olika förutsättningar, har olika känslor och olika inställning till sitt idrottande. Det finns ingen formel som är likadan för alla och säger att sätter du in så här många träningstimmar på kontot får du ut det här resultatet eller förbereder du dig på det här sättet får du ut den här prestationen. Några får alltid mer utdelning och andra mindre, idrott är inte rättvist på det sättet. Alla blir aldrig bra eller det tar olika lång tid för oss. Vi lever i ett samhälle med dubbelmoral där vi säger till oss själva och andra att jämför dig bara med dig själv, fastän vi skapar tävlingar där du tävlar mot andra. Även om du gör ditt bästa och slår det största personliga rekordet av alla kanske det inte räcker i jämförelse med andra. Ingen vinner en tävling för att de har slagit störst personligt rekord. Även om vi uppskattar varandras strävan och bedrifter är det svårt att vara sist och vara stolt över att man har lagt ner precis lika många timmar, gjort sitt bästa som den som vann fastän med en helt annan utdelning. Hur skapar vi kulturer där vi både hänförs över fighten, bryr oss om vinster och förluster samtidigt som alla får samma uppskattning för sin strävan? Idrotten, människor och känslor är både väldigt enkelt och oerhört komplicerat.

Sommarnummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • SUPERFRIDA starkare än någonsin
  • Spring i sommar. Så tränar du bäst på hemmaplan
  • Testa Musses styrkepass
  • Perfekta powershakes! Bästa mellanmålet
  • 4 roliga utmaningar
  • 7 grymma ryggsäckar i stort test
Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 4

Stefan Danielsson

Krångligt, skönt att jag bara vara en glad motionär


Saga

Starkt och modigt inlägg. Välbehövligt.


Jenny Bursell

Fint inlägg om din bakgrund och fint inlägg om hur komplex både människan och livet är! Du skriver bra! Tack för att du delar med dig!


Lennart Johansson

Jag befinner mig i den situationen att ha tävlat i en lagsport halva livet, till att på ”gamla” dar börjat springa. Det som finns inom mig är strävan att tron att jag ska kunna prestera som tidigare. Det gör att trots all träning blir besvikelsen stor när jag så klart aldrig kommer att vinna enligt resultatlistan.
Jag har tagit de första stegen i utveckligen mot att tänka att jag ska bara tävla mot mig själv och känna mig nöjd med detta. Ett jättesvårt dilemma att vänja sig med att se den sanningen i vitögat.
Att känna mig tillfreds med att säga och verkligen känna att ” jag duger så bra”!

Tack Ida för att få följa Dig och läsa om dina mycket viktiga frågor och funderingar Du tar upp.
Hälsningar Lelle



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

3 roliga kom-igång-pass

3 roliga kom-igång-pass


Som vi kom överens om (eller hur?) i det förra inlägget är det viktigaste när man är nybörjare på träning att börja lugnt. Luuuugnt. Men lugnt behöver ju faktiskt inte betyda tråkigt. Det finns massor av roliga upplägg som funkar fint för en kropp som kanske inte har smakat så mycket på träning förut. Här kommer tre pass i tre olika längder (45, 20 och 12 minuter) som du kan växla mellan. Testa att köra varje pass en gång i veckan så att du tränar varannan dag. Passen innehåller inga redskap, så du kan göra dem hemma. Se samtidigt till att öka på din vardagsmotion, som att gå eller cykla till jobbet och affären. Känns det rimligt? Dra annars ner intensiteten i början och kör två pass i veckan. Men, och det här är viktigt, att du blir trött betyder inte att det är för tufft. Det är inte farligt att bli trött. Det kan vara obehagligt, men våga känna att du klarar av det. Gör du det kommer du att kunna ta nya kliv i din träning snabbare.

Lycka till!

Pass 1 – 45 minuter

Det här passet baseras på en promenad, men om du vägrar att vara utomhus kan du göra samma upplägg på motionscykel eller löpband. Men tänk på att kroppen och hjärnan gillar att vara ute i friska luften också.

Promenera raskt i 10 minuter, gärna i kuperad terräng. Du ska känna att pulsen går upp och du blir lite varm.

Stanna på lämplig plats och gör två varv av följande styrkecirkel:

  • 10 knäböj – hitta gärna något i knähöjd och så siktar du med rumpan mot den som om du ska sätta dig på den. Då är det lättare att hitta rätt teknik.
  • 10 steg utfallsgång – ta stora kliv och pressa dig upp med det främre benet så att rumpan får jobba.
  • 10 situps – tänk stora rörelser – du ska ner hela vägen och upp hela vägen. Ta pauser om du inte orkar alla 10 på en gång.

Promenera 10 minuter till. Tappa inte i tempo.

Stanna till på lämplig plats och gör två varv av följande styrkecirkel:

  • 5–10 armhävningar – ja, jag vet att det är en tung övning, därför finns det alternativ. Sätt händerna på en upphöjning, ett bord, en bänk eller liknande och gör armhävningar. Eller så gör du negativa armhävningar, det vill säga sänker dig ner långsamt tills du ligger på mage. Sedan tar du dig upp hur du vill och börjar om. Det går jättebra att göra de negativa armhävningarna på knä om de blir för tunga på tå.
  • 5–10 upphopp – böj på benen, ner med fingrarna i backen och hoppa upp helt utsträckt.
  • 30 sekunder hög planka – flytta runt vikten från ena handen till andra under de 30 sekunderna så att du inte bara står helt statiskt.

Promenera 10 minuter till i rask takt.

Pass 2 – 20 minuter

AMRAP står för As Many Rounds As Possible, alltså så många varv som möjligt – och det är så många varv som DU klarar. Du måste utgå från dig själv och inte döma dig för hårt om du inte klarar så många varv första passen. Vila så mycket du behöver mellan varven och övningarna, utan att det blir slappt. Du ska hitta ett tempo som du kan hålla under hela passet så att du inte rusar iväg i början och sedan går in i väggen, för då är det svårt att komma tillbaka. Det här kommer förmodligen att bli veckans tuffaste pass, så se till att vara utvilad när du sätter igång. (Här kan du också träna tillsammans med en kompis, även om hen är mer vältränad än du, ni kör ju samma pass, bara i olika tempon.

10 knäböj

10 korsade utfallssteg

10 roterande planka – gör den på knä och det blir för tungt. Om det känns för lätt kan du hålla i en liten vikt, en bok eller liknande.

10 mountainclimbers per sida – kliv eller hoppa fram med en fot i taget. Håll ett högt tempo.

2 burpees (det går jättebra att kliva ut till plankan, lägga dig ner på mage, pressa dig tillbaka upp och kliva in med fötterna. Du behöver inte hoppa ut och in.)

Vill du kan du förstås öka tiden på passet. Men det viktigaste är att du faktiskt räknar varven så att du kan se att du orkar mer och mer när du har tränat ett tag.

Pass 3 – 12 minuter

Här bygger passet på hela minuter. Du jobbar med en övning i 45 sekunder, sedan vilar du 15 sekunder och börjar på nästa övning när nästa hela minut börjar. Du kommer att köra tre varv av fyra övningar. Gör så många repetitioner du kan på den tiden, men var noga med tekniken – stressa inte. När det är övningar där du gör ena sidan i taget, gör varannan sida. Övningarna kommer att utmana styrkan och också rörligheten som är viktig att träna upp. Det kan släppa på alla möjliga krämpor och kommer att göra dig smidigare vilket underlättar all träning.

Övning 1: Trebent brygga – se till att verkligen sträcka dig uppåt och bakåt. Tryck ifrån ordentligt med både handen i golvet och fötterna.Sänk höften till golvet mellan varje repetition och byt sida.

Övning 2: Yogapressar – här ska både axlarna och magen jobba. Var försiktig så att du inte hänger i ryggen i bottenläget, utan ha hela tiden kontroll.

Övning 3: Utfall med vridning – kommer du inte ner med handen i golvet, håll din hand på knät och rotera överkroppen.

Övning 4: Planka med axeltouch – se till att inte vrida kroppen när du lyfter handen. Nudda axeln och byt sedan arm.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Väck kroppen under dagen

Väck kroppen under dagen


Hur många timmar om dagen sitter du ner på din rumpa? Ja, det är smärtsamt att erkänna att det största delen av dagen spenderas på stolen, men för många av oss är det den bistra verkligheten oavsett om det är i bilen, på kontoret eller i tv-soffan. Det kan ju vara skönt att sitta, men alltför många timmars sittande om dagen (du går upp, sitter och äter frukost, sitter i bilen eller bussen till jobbet, sitter på kontoret, sitter på bussen hem, sitter och äter, sitter i soffan…. Ja, du fattar.) gör att våra kroppar mår sämre. Du kan säkert själv känna att du blir lite stel, stum och trött efter en lång dags sittande. Dessutom visar forskning att du fördubblar risken att drabbas av fetma och hamnar i riskzonen för en hel rad hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes om du sitter så mycket.

”Men jag tränar ju på gym två gånger i veckan!”

Ja, det är jättebra att du gör det, men problemet är att det inte hjälper särskilt mycket i ett hälsoperspektiv. Du kan liksom inte radera stillasittandet genom ett par timmars rigoröst tränande i veckan. Det viktigaste är att du bryter de långa sittsessionerna genom att göra små aktiva pauser. Nej, det handlar inte om rena träningspass på jobbet, det finns mycket annat du kan göra för att bli mer aktiv.

  • Stå upp och jobba en del av dagen. Du kan till exempel stå upp varannan timme eller fram till lunch, om du inte vill stå upp och jobba hela dagen. Har du inte höj- och sänkbart bord bör du prata med din chef.
  • Ta en promenad på lunchen. Och då menar jag något längre än till lunchrummet och tillbaka. En rask promenad på 15 minuter gör susen.
  • Ta telefonpromenader. När det ringer till dig, gå runt och prata i stället för att sitta stilla.
  • Skriv ut på skrivaren längst bort så att du måste gå en bit för att hämta din utskrift.
  • Stå upp när du är på möte. Du blir piggare också, även om mötet drar ut på tiden.
  • Ta små pauser under dagen och gör några övningar, till exempel de nedan. Det tar bara några minuter och gör hela skillnaden för din hälsa. Den här lilla cirkeln kommer att bryta stillasittandet, mjuka upp runt skuldrorna, ryggen, axlarna och höfterna och får upp pulsen en smula.

Yogapressar Stå i hunden, som ett upp-och-nervänt V. Rulla fram till en planka och gör en lätt bakåtfällning. Ta det lugnt de första repetitionerna och öka bakåtfällningen allt eftersom. Gör tio stycken.

Djupt utfall med rotation Börja i hunden. Ta ett stort kliv fram med höger fot och sätt vänster hand i golvet. Se till att det sträcker i framsidan på vänster höft innan du roterar höger hand upp mot taket. Kliv tillbaka till hunden och upprepa på vänster sida. Gör fem per sida.

Knäböj med armsträck Stå mellan höft- och axelbrett med fötterna. Böj på benen som om du ska sätta dig på en stol som står bakom dig. Samtidigt höjer du armarna framför dig. Gå så långt ner du kan utan att krumma ryggen. Om du vill utmana din bröstrygg sträcker du armarna uppåt över huvudet. Ryggen ska fortfarande inte krummas och du ska inte falla fram med vikten på tårna, så sträck inte högre upp än du kan hantera. Ta ner armarna igen när du reser dig upp. Gör mellan fem och tio stycken.

Avsluta med att rulla ner och krumma ryggen med händerna ner mot golvet och sedan rulla upp och sträcka dig lätt bakåt med armarna upp över huvudet. Gör så ett par tre gånger.

 

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vinterträning


   Jag är inte något stort fan av nyårslöften och jag har inte heller gjort några nyårslöften inför 2018. Men det gnager lite i mig att jag inte uppdaterar den här bloggen oftare och det vill jag göra oftare under 2018. Ibland bara försvinner veckorna, jag tycker inte att jag gör något speciellt intressant eller jag tycker att jag gör för mycket och inte har tid till att skriva. Egentligen gör jag ju många saker, tänker många tankar och intresserar mig för mycket under en dag men vad ska jag skriva här? Nu frågar jag alltså ni som läser min blogg, vad vill ni läsa om? Vill ni att jag skriver om mitt liv, vad jag gör, vad jag tränar? Vill ni att jag skriver mina tankar och erfarenheter kring olika tränings och tävlings relaterade frågor? Mat, goda recept? Livsgrubblerier? Annat? Kommentera gärna eller skicka ett mail om ni har önskemål.

   Idag tänkte jag i alla fall skriva om vinter träning. Jag har faktiskt bara sprungit tre gånger sedan i mitten av november när jag avslutade löpsäsongen med the Northface 50 miles. Det är både frivilligt och ofrivilligt. Jag åker mest skidor på vintern och tävlar i skidalpinism. För er som inte känner till sporten går den i korta drag ut på att gå upp på berg med lätta skidor med stighudar under och uppe på toppen rycker man bort hudarna och åker utför. En helt fantastisk sport som jag älskar mer och mer och som i Sverige oftast går under fortkortningen skimo från engelskans skimountaineering.

   För två år sedan när jag började med skimo och började träna med Emelie (Forsberg) var jag fascinerad och förundrad över hur hon och Kilian (Jornet) som var professionella löpare och sprang enorma mängder hela sommaren nästan från en dag till en annan kunde byta från löp till skidsäsong och sedan göra samma snabba byte på våren från skidor till löpning. De flesta löpare jag känner vill ju alltid springa och jag var inget undantag. Även om jag tränade mycket skidor och tyckte att det var väldigt roligt, var det fantastiskt skönt att även ge mig ut på en del löp pass. Det kändes otänkbart att inte springa alls på många månader om jag nu kunde springa och inte var skadad.

   I år märkte jag att jag hade fått ont i en fot när jag testade att springa någon vecka efter the Northface 50 miles som gick i mitten av november. Jag provade ytterligare att springa en gång ett par veckor senare och det kändes fortfarande inte bra och en MRI visade på en liten svullnad i framfoten. Läkaren rekommenderade 4 veckors vila och jag tänkte att då tar jag 6 veckors vila från löpning för att vara på den säkra sidan.

   Om man nu ska vara skadad kom den här skadan vid en perfekt tidpunkt. Jag hade avslutat löp säsongen, jag skulle ha en vilovecka och sedan skulle jag börja åka skidor. Jag måste säga att det här är den absolut bästa skadan jag någonsin har haft. En skidpjäxa fungerar nästan som ett gips för foten och det kändes ingenting i foten av att gå på skidor uppför berg (Nu pratar jag om framfoten, skavsår är en annan historia.)

   Under två månader har jag knappt saknat löpningen en ända gång och det gick verkligen från en dag till en annan att ändra mina tankar från att kretsa kring löpning till höjdmetrar, skidteknik, snöförhållanden, väder och lavinprognoser.  Att få spendera 20-25 timmar i veckan ute på skidor med att gå upp på berg och åka utför istället för inne på en x-trainer eller en träningscykel är en sådan frihet. Samtidigt kan jag inte tänkta mig någonting som är lika jobbigt och som bygger lika mycket kondition som att köra skimo intervaller. Eftersom man även använder armarna i skimo är det ännu jobbigare och ger högre puls än att springa back intervaller. Att åka utför offpist i puder eller stökiga förhållanden slår även jägarvila med hästlängder när det gäller benstyrka.

   På våren av en löpsäsong känner jag mig alltid i väldigt bra uppförs form och jag tror att det är mycket tack vare skimon som Transvulcanias klättring har gått bra. Plattlöpnings formen däremot är oftast sämre och kommer mer och mer allt eftersom sommaren går.

   Även om skimon är bra kompletterande träning för sommaren älskar jag sporten för vad den är. Jag går massor av höjdmeter och spenderar många timmar ute i bergen eftersom det är det jag nu älskar att göra på vintern. Jag har mål och drömmar och tränar för att prestera på skimo tävlingar, inte därför att det är bra konditionsträning för löpningen och ett sätt att hålla mig i form. Det är väldigt mycket intressantare att spendera tid på något som har ett värde för mig och något som jag vill utvecklas i än att ”bara träna”. Jag är faktiskt ganska bra på att vara tålig, ha tråkigt i nuet och bara träna för framtida rolig träning och tävling, men det är samtidigt en egenskap jag föraktar hos mig själv eftersom det med den inställningen bara blir målet som räknas och jag accepterar att vägen dit är dödstråkig. Jag är väldigt glad att jag har hittat ett sätt utöver löpningen som jag älskar att röra mig på.

   Vad tänker jag då om vinterlöpning och vinterträning? Jag tycker att det kan vara otroligt härligt att springa i ett vinterlandskap, men allt som oftast är det inte jätteroligt att vara löpare i Sverige på vintern. Jag tänker att det kan vara en bra period att ägna några av löptimmarna åt andra träningsformer och försöka hitta någon träning som faktiskt är roligare än att springa i snöslask eller på isgata. Du kanske även kan spendera lite extra tid för styrka och rörlighet. Och om du är långtids skadad, hitta någon träning som känns meningsfull och utvecklande i sig själv, träna inte bara därför att du ska hålla igång löpformen.

Passa på nu, eftersom alla löpare vet ju att när våren och sommaren kommer vill vi ju bara springa och strunta i all annan träning!

Och ni som gillar berg, snö och brudar på hudar kan jag rekommendera instagram kontot @swedenskimogirls

Antal kommentarer: 5

Stefan Danielsson

Skriv på som du brukar Ida;)
Blanda som du vill, resor, speciella upplevelser, ospeciella upplevelser, träning, roligt, sorgligt. Själv tycker jag det är kul att läsa hur du upplever olika tävlingar, speciellt om jag också var med.


Lennart Johansson

Är nybörjare på skimo men tycker det är kul och givande. Jag kör mycket längdskidor också. Saknar inte löpningen ännu.

Jag tycker det är intressant att läsa om dina tankar kring träning. Du får gärna delge oss/mig vad som du tänker i vardagen om livet och framtiden.
Tack för ordet! Lelle


Michaela

Läser gärna ännu mer om dina tankar och erfarenheter kring olika tränings och tävlings relaterade frågor


Stefan

Jag läser gärna tävlingsrapporter 🙂


Ida Nilsson

Tack så mycket för feedback 2xStefan, Michaela och Lennart!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

10 steg till mer grönt på tallriken

10 steg till mer grönt på tallriken


Oavsett vad anledningen är (kinkiga barn och vuxna eller bara dålig fantasi), så är sanningen att väldigt få av oss faktiskt äter de rekommenderade 500 grammen frukt och grönt varje dag. Men det går ju att göra det lite lättare, att ta genvägar till att få i sig mer grönt varje dag. Det behöver inte vara så svårt, nämligen. 

  • Fruktboosta din frukost. Ät fruktsallad istället för müsli till din yoghurt eller en blodgrape som final på frukosten.
  • Ja, det är uttjatat men faktum är att grönsaksstavar före middagen verkligen funkar för både barn och vuxna. Skär upp morötter, gurka, paprika och lägg rädisor i en skål. Det behövs inte ens dipp när folk är hungriga.
  • Grytor är perfekt höstmat och perfekta att gömma grönsaker i. Krossade tomater, bönor och lök försvinner nästan i mustiga grytor och åker ner i även den kinkigaste magen.
  • Fyll ut din köttfärssås med finriven morot, zucchini eller rättika. Man blir förvånad över hur mycket morot man faktiskt kan stoppa i utan att det varken syns eller känns. Krydda lite extra bara. Det är bra för dig som också vill dra ner lite på köttkonsumtionen.
  • Pimpa din vanliga sallad. Att knapra isbergssallad, tomat och gurka blir inte många särskilt glada av. Nej, ansträng dig lite när du gör sallad. Blanda ner finriven vitkål (varför inte syrad?), smakrika salladsblad, söta småtomater i olika färger, krämig avokado och toppa med knapriga frön eller nötter.
  • Använd grönsaker som sås. Ät guacamole eller en ratatouille till dina köttfärsbiffar eller din kyckling.
  • Ät soppa! Om du bara visste hur mycket grönsaker du kan sätta i dig om du gör en krämig grönsakssoppa. Koka potatis, purjolök, vitlök, morötter, rotselleri i grönsaksbuljong. Mixa slätt och red av med lite grädde. Toppa om du vill med knaperstekt bacon.
  • Glöm inte lunchlådan! Många av oss äter en portion mat helt utan grönsaker när vi äter lunch på jobbet. Släng ner lite bönor eller andra grönsaker som inte gör något om de blir varma så kan du värma alltihop på en gång.
  • Mosa, mosa, mosa. Varför bara potatis i potatismoset? Mosa ner lite palsternacka, rotselleri eller blomkål i moset också.
  • Testa att byta ut potatisen, pastan och riset mot stekta gröna bönor, ugnsrostade rotsaker, blomkålsris eller en grönsaksröra.  

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Min väg


Snö, snö, snö. Kan inte komma ihåg senast jag upplevde en vinter med så här mycket snö. Och det värsta är att den är överallt; upp, ner, höger och vänster, vart man än vänder sig är det vitt. Dom meterhöga vallarna skapar nästan en känsla av att vara instängd i ett rum med väggar av snö runt omkring sig och det är ingen behaglig känsla. Folk som bott här i stan längre än mig säger att det var nåt liknande 1995. Jag som vanligtvis brukar förbanna och svära åt vintern, snön och minusgraderna orkar inte ens göra det längre. Jag har kapitulerat. Accepterat att det här är normaltillståndet. Global uppvärmning my ass! Det enda jag inte har kapitulerat inför är snöröjningen. Jag skiter i vems men nåns huvud måste ryka efter den här vinterns katastrofala snöröjning, eller snarare bristen av den. Ja, det finns tusen förmildrande omständigheter med tanke på hur mycket snö som fallit men faktum kvarstår ändå att jag och alla andra som betalar alldeles för mycket i skatt ändå måste kunna förvänta oss att vägarna ska vara funktionsdugliga. Speciellt vi som dagligen nyttjar dom till att gå till jobbet eller springa. 

Snön till trots så känner jag mig ändå som en maskin. Precis som Forrest Gump bara springer och springer jag utan att stanna eller se tillbaka. Mitt enda fokus just nu är ett nytt pers i London om tre månader och då måste jobbet göras. Det finns inga genvägar och inga ursäkter. Min runstreak är uppe på 21 dagar nu. Jag har egentligen aldrig fattat grejen med just runstreaks och har heller aldrig strävat efter det, behöver man en vilodag bör man ta en vilodag är min filosofi och inte tvångsmässigt springa bara för att inte bryta en svit men just nu börjar det faktiskt bli en grej även för mig bara för att visa för mig själv att jag klarar det. Minimigränsen är dock 60min, kortare än så tycker jag inte räknas. Vi får se om jag härdar ut, kroppen skriker efter en vilodag.

Hittills har det blivit 4 distanspass, 2 fartpass och ett långpass per vecka nu under januari och uppbyggnadsfasen. 16,6mil, 15mil och 15,5mil under dom tre första veckorna.

Känner mig rätt så sliten men inte så sliten som jag trodde att jag faktiskt skulle vara. Kan inte direkt påstå att benen är tipp topp när man ger sig ut och slåss mot snön varje kväll men dom rullar ändå på helt okej. Däremot så längtar jag efter känslan att få springa ett fartpass med fräscha ben för det var verkligen inte igår, tänk vad snabb man skulle känna sig, men det är en lyx som jag inte tycker mig ha råd med just nu. Och fartpassen funkar ändå rätt okej, slitna ben till trots. Jämfört med förra året så märker jag att farter som tidigare kändes omänskliga plötsligt är mänskliga nu. Nåt annat som jag längtar efter är att få springa i vanliga skor och slippa ståldubbarna för en gång skull. Jag saknar mina Nike Pegasus, mina Adidas Boston och mina Asics DS Racer. Nu funkar det visserligen rätt okej att springa odubbat men det straffar sig för det mesta direkt, som tidigare i veckan då jag valde odubbat och redan efter nån kilometer vurpade på en isfläck och nästan bröt lårbenshalsen. Nu gick det bra som tur var men jag lärde mig läxan. Så länge snön och isen ligger kvar så blir det mina Icebug och Asics Fujisetsu som kommer få göra jobbet.

Jag har ofta förbannat hundägare här på bloggen och nu ska jag göra det igen. Återigen – jag inte gillar hundar. Nej, det är inget fel på mig, jag bara gillar dom inte och jag tycker inte heller att dom är det minsta söta eller gulliga. Jag ser bara en massa dreggel och tycker att dom luktar illa. På samma sätt som vissa människor är rädda för spindlar så är jag rädd för hundar. Är det så konstigt egentligen? Man bara förväntas gilla hundar verkar det som. Förra veckan visade en elev mig en bild på sin hund och frågade om jag inte tyckte den var söt. När jag sa att jag tyckte den var ful framstod jag som Adolf Hitler himself. Varför är det så? Och återigen, varför kan inte hundägare fatta att dom ska hålla sin hundar kopplade, att det faktiskt är lag på det? Senast idag sprang jag förbi en okopplad hund modell mindre men som ändå tog sig friheten att börja tugga på mitt ben. -”Men han är ju så snäll och vill bara hälsa” fick jag som svar. –”Vet du vad, jag skiter fullständigt i om han är snäll eller inte”, skrek jag tillbaka så att det hördes i hela centrum. -”Antingen så får du bort hundjäveln från mitt ben eller så sparkar jag till den”. Återstår och se om jag får en polisanmälan på mig för olaga hot till veckan. 

Jag vet inte om ni har observerat ”beefen” på twitter mellan en elitlöpare och en bloggare. Jag hade det inte, kanske för att jag inte har ett Twitterkonto. Nu ska jag inte ge mig in i den diskussion här mer än att konstatera att det är tråkigt och onödigt, men som jag fattade det hela så blåste det över rätt snabbt. Däremot så vill jag ta avstamp i det för att poängtera att det jag skriver här är mitt perspektiv, mina åsikter, mina tankar och på inget sätt någon absolut sanning. Det är egentligen rätt sjukt att jag skrivit den här bloggen i snart 3 år för det var definitivt inte planen när jag började och jag betraktar inte ens mig själv som en bloggare. Min förhoppning är att alla som tar sig tid att läsa mitt babbel kan få ut nånting av det även om jag kanske främst riktar mig till den ambitiöse motionären som likt mig själv springer för nånting mer än bara hälsan. Men jag vet att jag ibland kan skriva med en ton som gör att jag kan uppfattas som dryg. Jag vet att jag raljerar alldeles för ofta och även låter sarkasmen ta över ibland. Jag är inte ute efter att uppfattas som creddig när jag skriver att jag gärna dricker öl innan ett lopp eller att ett långpass är den bästa medicinen mot bakfylla. Jag skriver det därför att det är så jag lever mitt liv. Jag vet att jag använder ord som kan uppfattas som nedvärderande i andras ögon men den enda jag syftar på att förminska när jag skriver att jag springer i ”tjockisfart” är mig själv. Jag skriver den här bloggen för min egen skull i första hand men precis som alla andra så har jag ett visst bekräftelsebehov så självklart skriver jag även för er, men i andra hand.

Så, det blev en lång disclaimer. Vet inte riktigt vart den kom ifrån, kanske pga att jag och en kompis igår gjorde slag i sak och spelade in vår första podcastpilot och eftersom vi båda jobbar som lärare så kände vi att det kunde vara på sin plats att tidigt friskriva sig från potentiella kontroverser med tanke på vårt uppdrag i skolan. Inte för att vi kommer vara särskilt kontroversiella men man vet aldrig. Better safe than sorry. Podden kommer för övrigt inte att handla ett dugg om träning eller löpning vilket är rätt skönt och på samma sätt som jag skriver den här bloggen för min skull så gör vi podden för vår skull. Vi skulle ändå ha suttit och druckit öl och diskuterat klimathotet, H&Ms reklamkampanj eller det politiska landskapet, den enda skillnaden är att vi nu spelar in det för dom närmast sörjande.

/Hörs

PS! Inget inlägg utan en musikvideo. Vi kör på 2018 års bästa platta hittills; Anderson East – en ung Joe Cocker, eller en ny John Mayer?

Antal kommentarer: 3

M

Hihi, jag fnissar åt din intressanta kombo av att du vet att du springer schuuuukt mycket och långt, men ändå aldrig riktigt tycker att det räcker… Härliga blogginlägg, alltid! Jag masochist-njuter av andras plågor… 😉


Micke

Vad är det för twitter beef? Är det något smaskigt man missat?


Anders Larvia

@M: hehe, jag vet 🙂 Tänker ofta att en vilodag är lika med en förlorad träningsdag fast jag vet att jag skulle må bra av det och att man alltid kan träna liiite mer 🙂

@Micke: jag hänvisar till Milen sub40 Lennarts blogg, han har skrivit en inlägg med sin syn på det.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in