Marathonvecka
Först å främst måste jag börja med att få gratulera Josefine som höll för trycket och kammade hem resan till New York! Stort grattis! Du var min favorit till att vinna från första början, förhoppningsvis gav vi andra dig en match i alla fall (tack till alla som röstade på mig). Jag är glad för din skull för jag vet vilken otroligt mäktig upplevelse det är att springa marathon i staden som aldrig sover. Det är svårt att inte falla för New York som stad, det är kärlek vid första ögonkastet. Jag har ju sprungit NY både 2013 och 2014 så det var kanske inte mer än rättvist att nån annan nu får chansen att bli sådär upp över öronen förälskad i New York Marathon på samma sätt som jag blev första gången. 2013 var det ren och skär magi att springa genom de fem stadsdelarna. På nåt sätt lyckades jag kapa 17min från Stockholm ett halvår tidigare tack vare euforin och publiken. Hade inte ens tänkt tanken att springa sub3 och helt plötsligt hade jag fixat den där magiska drömgränsen för första gången i världens häftigaste lopp utan att riktigt förstå hur det gick till. Det kommer du göra också!
För egen del väntar Vintermaran på lördag. Jag har ingen aning om kroppen kommer att hålla eller vilken tid som är rimlig att sikta på. Det jag vet är i alla fall att vaden verkar hålla ihop för tillfället. Peppar peppar. Löpning fyra dagar på rad förra veckan med 20km progressiv distans i söndags ner till tävlingsfart som kändes kontrollerat och nu ikväll 15km varav 5km i tänkt tävlingsfart på strax under 20min, också det med en lätt och fin känsla. Men det här är inte mitt år uppenbarligen. En kliande känsla på utsidan av knät har börjat smyga sig på, oroväckande nog på ungefär samma ställe som löparknät i somras. Ingen smärta, inga känningar, inget löparknä, bara en olustig känsla som jag gärna hade vart utan såhär ett par dagar innan. På lördag står jag i alla fall på startlinjen i Stockholm och gör ett försök. Tänker öppna i 4-fart och se hur länge det håller. Går det så går det. Just nu är känslan att det kan bli allt mellan PB och ett nytt löparknä. Ovisst med andra ord.
Det ska i alla fall bli riktigt kul att springa ändå på lördag. Ser fram emot att bli trött i ben och lungor. Vädret ser okej ut och formen känns bra, det gäller som sagt bara att kroppen håller ihop. Har inga förväntningar eller ambitioner mer än att kunna springa på bra. Saknar kontinuiteten och hårdheten för att ha det där riktiga självförtroendet. Det talar för att det kommer bli riktigt jobbigt på lördag. Bävar lite för att vägga ordentligt. Å andra sidan känns farten mycket bekvämare nu än tidigare, i vintras var det jobbigt att springa i tänkt tävlingsfart på träning, det är det inte nu. Känslan är lite som inför Asics Grand 10. Bra form men högst osäker på hur hårt kroppen går att pressa. Men där blev det ju oväntat PB. Kanske går det att överraska på maran också. Nu återstår bara nåt kortare pass, sen blir det till att frossa i kolhydrater. Skallen är med, jag hoppas att kroppen också är det.
Dagens låt: den här gången skiter jag i Joe Espositos You’re the best. Det gick inför Rotterdam och Stockholm men inte Berlin. Den här gången prövar jag nåt annorlunda. Dixie Chicks. Det är ett gäng coola katter. Dom har visat den kristna högern i Texas att man inte behöver vara en redneck med konservativa åsikter för att få spela country. Det är coolt. Kolla in dokumentären Shut up and sing om deras beef med George W Bush, Nashville och halva amerikanska befolkningen. Girl power på riktigt.
Antal kommentarer: 1
Anders Larvia
Tack Anna, kul att du också ska springa på lördag, du får hojta till och heja om du ser mig. Martha Wainwright är cool, riktigt bra folk rock. Kanadensarna vet hur man gör bra musik. Hennes brorsa Rufus är ju inte så tokig han heller.
Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. .