Marathonvecka


Först å främst måste jag börja med att få gratulera Josefine som höll för trycket och kammade hem resan till New York! Stort grattis! Du var min favorit till att vinna från första början, förhoppningsvis gav vi andra dig en match i alla fall (tack till alla som röstade på mig). Jag är glad för din skull för jag vet vilken otroligt mäktig upplevelse det är att springa marathon i staden som aldrig sover. Det är svårt att inte falla för New York som stad, det är kärlek vid första ögonkastet. Jag har ju sprungit NY både 2013 och 2014 så det var kanske inte mer än rättvist att nån annan nu får chansen att bli sådär upp över öronen förälskad i New York Marathon på samma sätt som jag blev första gången. 2013 var det ren och skär magi att springa genom de fem stadsdelarna. På nåt sätt lyckades jag kapa 17min från Stockholm ett halvår tidigare tack vare euforin och publiken. Hade inte ens tänkt tanken att springa sub3 och helt plötsligt hade jag fixat den där magiska drömgränsen för första gången i världens häftigaste lopp utan att riktigt förstå hur det gick till. Det kommer du göra också! 

För egen del väntar Vintermaran på lördag. Jag har ingen aning om kroppen kommer att hålla eller vilken tid som är rimlig att sikta på. Det jag vet är i alla fall att vaden verkar hålla ihop för tillfället. Peppar peppar. Löpning fyra dagar på rad förra veckan med 20km progressiv distans i söndags ner till tävlingsfart som kändes kontrollerat och nu ikväll 15km varav 5km i tänkt tävlingsfart på strax under 20min, också det med en lätt och fin känsla. Men det här är inte mitt år uppenbarligen. En kliande känsla på utsidan av knät har börjat smyga sig på, oroväckande nog på ungefär samma ställe som löparknät i somras. Ingen smärta, inga känningar, inget löparknä, bara en olustig känsla som jag gärna hade vart utan såhär ett par dagar innan. På lördag står jag i alla fall på startlinjen i Stockholm och gör ett försök. Tänker öppna i 4-fart och se hur länge det håller. Går det så går det. Just nu är känslan att det kan bli allt mellan PB och ett nytt löparknä. Ovisst med andra ord.

Det ska i alla fall bli riktigt kul att springa ändå på lördag. Ser fram emot att bli trött i ben och lungor. Vädret ser okej ut och formen känns bra, det gäller som sagt bara att kroppen håller ihop. Har inga förväntningar eller ambitioner mer än att kunna springa på bra. Saknar kontinuiteten och hårdheten för att ha det där riktiga självförtroendet. Det talar för att det kommer bli riktigt jobbigt på lördag. Bävar lite för att vägga ordentligt. Å andra sidan känns farten mycket bekvämare nu än tidigare, i vintras var det jobbigt att springa i tänkt tävlingsfart på träning, det är det inte nu. Känslan är lite som inför Asics Grand 10. Bra form men högst osäker på hur hårt kroppen går att pressa. Men där blev det ju oväntat PB. Kanske går det att överraska på maran också. Nu återstår bara nåt kortare pass, sen blir det till att frossa i kolhydrater. Skallen är med, jag hoppas att kroppen också är det.

Dagens låt: den här gången skiter jag i Joe Espositos You’re the best. Det gick inför Rotterdam och Stockholm men inte Berlin. Den här gången prövar jag nåt annorlunda. Dixie Chicks. Det är ett gäng coola katter. Dom har visat den kristna högern i Texas att man inte behöver vara en redneck med konservativa åsikter för att få spela country. Det är coolt. Kolla in dokumentären Shut up and sing om deras beef med George W Bush, Nashville och halva amerikanska befolkningen. Girl power på riktigt.

Septembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kickstart i höst, roligaste passen, hetaste prylarna
  • Lidingöspecial
  • Plogga, svensk idé blev internationell succé
  • Höstens nya skor, Vi har testat 13 modeller
  • Forskning: Hjärnan älskar löpning
  • Träning: Hoppa dig i form
  • Smart mat

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack Anna, kul att du också ska springa på lördag, du får hojta till och heja om du ser mig. Martha Wainwright är cool, riktigt bra folk rock. Kanadensarna vet hur man gör bra musik. Hennes brorsa Rufus är ju inte så tokig han heller.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Gubbe


För ett par år sen hade jag en elev som ville veta hur gammal jag var. 32 år svarade jag. Hon såg lite förvånad ut och svarade ”asså du ser ju ganska fräsch ut för å vara så gammal” i ett försök att vara snäll. Det var såklart menat som en komplimang även om det inte kändes så där och då. Igår var jag till en sjukgymnast för att få min vad undersökt. Han var lite imponerad över mina ”monstruösa vader” som han uttryckte det, slog mig själv lite för bröstet inombords innan jag hörde honom säga gubbvad. Fan. Åldern börjar visst ta ut sin rätt. Det är väl bara å inse att man är närmre att vara gubbe än 20 igen.

Har kört crosstrainer hela veckan och vilat från löpning. Lika tråkigt som alltid. Fick dock till ett par riktigt bra pass på crosstrainern och var helt slut efteråt. Vaden har känts okej men har ändå stått emot instikten att sticka ut och springa i väntan på ett professionellt utlåtande. Valde att gå till sjukgymnast istället för naprapat den här gången.

Förutom att han konstaterade gubbvad så hittade han en del triggerpunkter på gastrocnemius där jag var öm / kände smärta och hade lite olika teorier om vad som kunde ha hänt under söndagens pass. Det skulle kunna vara en bristning men eftersom jag inte kände någon direkt smärta utan bara känningar så uteslöt han en blödning. Alternativt trodde han att det kunde vara ärrvävnad från den förra bristningen som krampade ihop pga dålig blodcirkulation eller syrebrist. Oavsett orsak så gav han OK att börja springa igen men menade samtidigt att maxa en mara om drygt en vecka innebär en överhängande risk att slå upp den igen och vara tillbaka på ruta ett. Har precis vart ute och testat vaden. Första 4-5km kändes den stel och konstig men det släppte efter ett tag och mot slutet av passet tänkte jag inte ens på den. Drygt 17km i 4.45-fart höll den för i alla fall. Det kanske kan gå…

På söndag är det New York Marathon. Då får vi också reda på vem av oss som får åka över nästa år och springa. Omröstningen är avslutad, nu är det bara att vänta. Hoppas såklart att det blir jag, samtidigt unnar jag dom andra att få uppleva magin i New York. För magiskt är precis vad det är, får fortfarande rysningar när jag tänker på starten, stämningen och hela loppet. Så Frida, Marcus, Josefine och Sanna, det här är vad ni har att vänta er om ni vinner

Starten

Loppet

Efter målgång

Den tjocka tanten


Det verkar inte vara meningen att jag ska få springa en mara nu i höst. I alla fall inte hel och fräsch. Ända sen Asics Grand 10 har jag gått och inbillat mig att oturen som grinat mig i ansiktet sen i somras äntligen tagit slut. Att det äntligen är min tur. Har till och med börjat drömma om stordåd de senaste dagarna på vintermaran. PB. Kroppen har verkligen känts pigg och svarat bra på träningen. Har känt mig iform. Hel framförallt. Fram tills nu. Under dagens tänkta långpass sa vänster vaden ifrån, precis som under det sista passet inför Berlin Marathon. Fattade direkt vad det var, samma känsla som för en månad sen. Avbröt direkt och började skamset promenera hem. När jag gick där längs Selångersån kändes det som om hela Sundsvall var ute och sprang denna gråtrista söndag, blev omsprungen på löpande band och försökte undvika deras strirrande blickar som i mitt huvud sa nånting i stil med ”Jaså du orkade inte riktigt springa hela vägen hem”. Ville bara skrika rakt ut. För en kort sekund tänkte jag att nu skiter jag i det här, nu lägger jag ner allt vad löpning heter och börjar med boule eller nåt.

Det känns så typiskt. Hade det nästan på känn. Så bra som det gått de senaste veckorna har det inte gjort på flera år. Klart nåt skulle hända. Egentligen skulle jag ha sprungit mitt långpass igår förmiddag tillsammans med Robert som också ska springa Vintermaran. Långpass med fartökning var planen. Men igår vaknade jag med betongkeps efter några öl för mycket i fredags och fick skamset ställa in vårt gemensamma pass. Stack ut och sprang på eftermiddagen istället och kände mig riktigt fräsch trots allt, en fartökning hade inte vart omöjligt att mäkta med, men bestämde mig ändå för att ta långpasset idag. Med tanke på hur dagens pass slutade borde jag ha kört det igår och tagit vilodag idag som planerat. Fan! Det duggregnade lite lätt när jag stack ut imorse och vinden blåste rätt upp i ansiktet, kände direkt att det här kommer bli jobbigt. Var inte riktigt med mentalt. Mycket riktigt, den första timmen i 5-fart var otroligt seg och när jag sen drog upp farten så fick jag slita för att hålla 4-fart. Ansträngningen var som under ett millopp och jag hörde mig själv flämta efter luft högt och ljudligt hela tiden, det lät som jag höll på å dö ungefär. Bet ihop och tänkte att en mil får räcka, lite nerjogg så jag får ihop 30km men sen blir det chips i soffan. Känslan från i onsdags då jag sprang pulserande tusingar med lätt känsla helt oberörd var som bortblåst. Tog mig igenom hela milen på ren vilja och när jag äntligen slog av på farten så märkte jag direkt hur vaden krampade ihop och stelnade till och hann tänka ”men för helvette, inte nu igen” innan det tog stopp.

Det positiva är ändå att det inte känns lika illa som förra gången. Då fattade jag ju inte vad det var utan försökte småjogga bort det i ett par kilometer. Nu avbröt jag direkt. Det kan ha gjort stor skillnad. Vaden är stiff och öm men smärtar inte när jag gör en tåhävning eller sträcker ut den så förhoppningsvis är det ingen ny bristning. Det får väl bli alternativträning igen den här veckan och löpvila tills vaden känns bra. Eventuellt en ny omgång med nålar hos naprapaten. Om den inte hinner bli inte helt bra till Vintermaran vetifan om det blir nån start. Har ingen större lust att jogga runt den på samma sätt som Berlin. Så kul är det inte att springa 4,2mil i november i Sverige. Då kan jag lika gärna ta säsongsvila redan nu och på allvar börja fundera på varför jag går sönder hela tiden. Men än ger jag inte upp, förhoppningen är att stå på startlinjen den 7 november och uträtta stordåd. Jag SKA stå på startlinjen och uträtta stordåd. Punkt. It aint over ’til the fat lady sings. 

Dagens låt: får trösta mig med det här tills vidare, årets mest efterlängtade skivsläpp. Av singeln att döma verkar det som om det vart värt 4 års väntan…

Det här med träningsprogram


De senaste veckorna har jag kommit på mig själv med att inte riktigt veta vad eller hur jag ska träna inför Vintermaran. Måste erkänna att det vart otroligt lyxigt att inte själv behöva fundera kring upplägg, farter, vila, mängd osv under året med Team Asics. Bara kolla mejlen var fjärde, femte vecka och vänta på ett skräddarsytt träningsprogram från LG. Har väl blivit så bortskämd av det att omställningen till att behöva börja tänka själv känns jobbigare än jag på förhand trodde. 

Ska erkänna att det fanns ögonblick i våras då jag stundtals längtade efter att få bestämma helt själv, ögonblick då jag tänkte att vissa långpass var för korta, kände att det var för mycket intervaller eller att farterna på tusingarna var på tok för långsamt. Nu i efterhand när jag kollar igenom alla program fattar jag grejen. Ser helheten. The big picture. Den som jag inte såg då. Egentligen är jag inte typen som slaviskt kan följa ett träningsprogram, jag behöver friheten att få freebasa en del och köra mycket på känsla men jag kan ändå inte låta bli att sakna strukturen, tydligheten och de långsiktiga målen med träningsprogramen. Och att ha nån som säger åt en vad man ska köra gör att man inte behöver tänka så mycket. Det är skönt. Tänker tillräckligt mycket som det är.

Har suttit och gått igenom alla program som LG skrev i våras inför både Rotterdam och Stockholm Marathon i ett försökt att strukturera upp de sista veckorna. Har försökt kopiera en del av passen rakt av som jag kände funkade extra bra i våras och vissa pass tar jag skalen av och modifierar en aning. Och är det nåt LG lärt oss så är det att periodisera träningen och att ha ett tydligt syfte, tex vissa veckor med bara mängd, andra veckor med fokus på trösklar och även fartveckor med överfart och kortare distanser. Det är nåt som jag verkligen tar med mig.

Idag kopierade jag ett av passen från i våras som jag verkligen gillade; pulserande tusingar. Modifierade det dock en aningen jämfört med LGs instruktioner och ökade på antalet repetitioner. Det blev 10x1km i 3.34-fart och 10x1km i 4.45-fart. Varannan snabb och varannan långsam. Med upp- och nerjogg blev det 24km. Både bra volym och fart. Kändes extra gött å hitta en påse chips längst in i skafferiet nu efteråt som jag hade glömt bort. Kaschiiing!

Glöm inte bort att gå in och rösta på vem av oss som ska få åka till New York om ni inte redan gjort det! Och medan ni gör det kan ni se till att komma i rätt sinnesstämning genom att lyssna på musik på temat New York. Det finns nog ingen annan stad i världen som fått så många låtar tillägnade sig som just NY. Det är svårt att välja ut en tydlig favorit men så här skulle min lista se ut: (känns sjukt att behöva solla bort Bob Dylan, Paul Simon, Sting, Lou Reed, Elton John mfl)

5. The Pogues feat. Kirsty MacColl – Fairytale of New York
4. Tom Waits – Downtown train
3. Bobby Womack – Across the 110th street
2. Alicia Keys – Empire state of mind
1. Billy Joel – Miami 2017

 

 

Med sikte på maran


I början av det här året bestämde jag mig för att fokusera på marathon fullt ut. Strunta i att nån gång få till en bra mil- eller halvmara och framförallt inte springa så många lopp som tidigare. Planen var att värma upp med en snabb vårmara utomlands utan någon officiell målsättning, mest som en avstämning efter vinterns träning och sedan justera och finslippa vissa delar för att vara i mitt livs form till hösten. Tanken var hela tiden att frukterna av årets träning skulle skördas lagom till Berlin Marathon. Nu är vi där och det blev inte riktigt som planerat.

Jag kommer ihåg när jag fyllde i ansökningsformuläret till Team Asics i vintras. La inte speciellt många minuter på det utan tänkte mest att jag aldrig kommer ha en chans. Varför skulle dom välja mig, en medioker motionär på sin höjd? Med fjolårets marathongrupp färskt i minnet krävdes det inte ett geni för att förstå att Stockholm Marathon även i år skulle vara en del av detta och eftersom jag ganska tidigt hade bestämt mig för att inte springa det i år så tänkte jag inte så mycket mer på det. Försökte intala mig själv att jag inte skulle ha tid med detta för att inte bli allt för besviken över att inte komma med.

Så en dag i vintras när jag satt och vaktade prov på skolan kollade jag mejlen och såg att jag kommit med. Först fattade jag inte riktigt vad det handlade om eftersom jag förträngt det hela. När vi träffades för första gången i vintras och fick reda på upplägget insåg jag ganska snabbt att min urpsrungliga plan inte skulle hålla, började genast räkna på veckorna mellan UltraVasan och Berlin Marathon och förstod att det skulle vara omöjligt att toppa formen med 90km trail i benen. Dessutom var jag orolig för att benen inte ens skulle hålla för att springa milen så kort inpå en mara.

Det här året blev som sagt inte alls vad jag tänkt mig från början. Det blev så mycket bättre än vad jag någonsin hade vågat hoppats på trots att jag inte riktigt fick till det fullt ut på maran i år som var den ursprungliga planen. Under året med Team Asics har jag persat på milen, halvmaran och maran. Det är svårt att inte vara nöjd med det. Det har vart ett sant nöje och privilegium att få vara en del av detta och extra kul att projektet verkar ha vart så uppskattat från alla möjliga håll och kanter. Jag ser definitivt inte det här året som en parentes i min jakt på maratider utan snarare som ett stort steg framåt med tanke på all jag lärt mig och fått uppleva. 

Med det sagt så tar jag nu återigen sikte mot maran, den här gången som en lite bättre löpare, rikare på både erfarenheter, lärdomar och upplevelser. Om några veckor springer jag min fjärde mara i år. Jag räknar inte med nån monstertid men kroppen känns oförskämt bra för en gång skull och träningen har flutit på senaste veckan. Långpass på 35km igår, ett tempopass på 16km i 4-fart tidigare i veckan och därtill ett gäng 20km pass i distansfart. Framförallt upplever jag att kroppen inte tar stryk på samma sätt som tidigare av träningen. Det är en ny känsla. Att känna sig hel. Och fortfarande har jag några veckor på mig att finslipa formen. 

Det börjar även bli dags att planera upp nästa års säsong. Självklart hoppas jag på att få springa New York Marathon nästa höst. Det vore fantastiskt att få göra ett försök på min drömtid i världens häftigaste lopp. Men oavsett vem av oss som får åka så kommer den personen vara värd det och jag tror att jag pratar för samtliga när jag säger att jag kommer heja fram den personen till stordåd där borta utan nån form av missunsamhet. Nyckeln till att det här blev som bra som det blev har vart sammanhållningen och dynamiken i gruppen. Att det var just vi fem som var de utvalda känns nu i efterhand så naturligt, självklart och rätt. Det är ju vi fem som är och alltid kommer vara Team Asics Go Run It 1.0. Nåt annat hade bara vart fel.









Team Asics – Utmaningarna


När vi sa hejdå till varandra i söndags var jag inställd på att det skulle kännas konstigt att ”börja om”, att en viss tomhet med säkerhet skulle infinna sig efter att Team Asics Go Run It officiellt upphört att existera. Igår stack jag ut och sprang. 20km. Mellanmjölksfart. Lätt och bra känsla men tomheten som jag kände under tiden är svår att sätta ord på. Det kändes både konstigt och annorlunda, som att nånting inom mig saknades eller fattades. Sen februari har jag på varje pass burit med mig känslan av att vara del av nånting större än bara mig själv och min egen löpning. Det har hjälpt mig på så många sätt och gett löpningen en större mening och fokus. Utan den känslan hade jag nog aldrig lyckats komma tillbaka från mina skador så fort som jag gjorde eller fixat rehaben och alternativträningen med sånt starkt fokus. Tomheten är svår att beskriva men framförallt att ersätta. Även fast jag har konkreta mål och lopp att sikta mot så känns det ändå….tomt. Konstigt. Vemodigt. Så tack Frida, Sanna, Marcus och Josefine för ett fantastiskt år och för att jag fått lära känna er. Det har vart sjukt roligt och utvecklande att få springa med er men också att se er utvecklas, krossa uppsatta gränser, barriärer och tider. Vilka stjärnor ni är och vilket jävla stjärngäng vi vart tillsammans. Kärlek till er.

Det känns alldeles för tidigt att göra bokslut över säsongen redan nu. För en gångs skull är kroppen hel och fräsch och dessutom verkar formen ha infunnit sig. Jag vill fortsätta tävla. Springa ännu mera. Tyvärr kan ju vintern slå till när som helst, framförallt när man bor i Norrland. Men en mara till blir det och just nu är siktet inställt på Vintermaran i november. Så kom och heja på mig då och följ mig gärna inför den även fast Team Asics inte längre finns.

Trots att jag inte vill summera säsongen 2015 riktigt än så tänker jag ändå försöka mig på att sammanfatta våra gemensamma utmaningar med Teamet. Den gemensamma nämnaren för samtliga utmaningar har präglats av skador men också av ett stort och envist pannben som gjort att jag kunnat genomföra alla utmaningar och överraskat mig själv trots att jag många gånger tvivlat. Jag har lärt mig otroligt mycket under det här året, men det jag framförallt tar med mig är att aldrig ge upp och inte sluta tro på sig själv.

Tävling: Stockholm Marathon 30 maj
Uppsatt mål: PB
Tid: 2.55.25
Förutsättningar: När Team Asics sjösattes i vintras hade jag redan bokat in Rotterdam Marathon. Med andra ord var jag redan inne i en specifik mara-träningsperiod, den stora frågan var inte huruvida jag skulle hinna med all träning som krävs inför ett marathon utan snarare hur det skulle funka att springa 2 maror med 7 veckors mellanrum. Trots en viss besvikelse efter att ha missat tidsmålet i Rotterdam med några minuter så var formen ändå god inför Stockholm och förutom att redan ha hunnit med en mara i Holland så hann jag även med att springa Kungsholmen Runt på 1.21 och ställde mig på startlinjen med bra självförtroende.
Resultat: Det som inte fick hända hände efter bara nån kilometer in i loppet. Knivhugg på utsidan av knät. Första tanken var att det var kört. Med facit i hand borde jag ha brutit redan på Strandvägen istället för att pina mig igenom 42,2km med ett trasigt knä, men det slutade i alla fall med personbästa i Stockholm, bara några sekunder från tiden i Rotterdam trots att Stockholm känns som Lidingöloppet i jämförelse med Rotterdam, men också med 2 månaders rehab och en enorm smärta i knät de första veckorna efter som hindrade mig att gå som vanligt.
Betyg på min insats: 4 av 5 kaknästorn.

Tävling: UltraVasan 90km 22 augusti
Uppsatt mål: Överleva
Tid: 9.16
Förutsättningar: Efter en hel sommar med rehab och ytterst lite löpning var jag osäker på om jag överhuvudtaget skulle överleva äventyret i Dalarna. Självförtroendet var inte på topp och formen högst osäker. Dessutom var jag livrädd redan när vi fick reda på denna utmaning eftersom jag aldrig springer i skogen och föredrar flack asfalt. För egen del var det den allra största utmaningen. Min räddning var att jag hann med några veckors mängdträning i augusti med fokus på distans, utan det hade jag aldrig överlevt med så lite löpträning.
Resultat: Den ultimata löpupplevelsen som alla löpare borde testa. Njöt varenda sekund där ute i skogarna och klarade dessutom otippat medaljtiden på 9.30. 90km trail var oerhört långt men det gav ändå ett sug efter att komma tillbaka och kanske nån gång i framtiden prova på 100km och försöka jaga en vettig tid. Den dörren är betydligt mer öppen nu än innan.   
Betyg på min insats: 5 av 5 dalahästar.

Tävling: ASICS Grand 10 Berlin 11 oktober 
Uppsatt mål: Sub40
Tid: 37.04
Förutsättningar: Efter sommarens skadehelvete trodde jag att det äntligen vänt i och med framgången på UltraVasan. Tyvärr blev jag lite för kaxig. Underskattade verkligen hur mycket kroppen faktiskt bryts ner av ultra (speciellt som nybörjare) och inbillade mig att jag var återhämtad redan efter ett par dagar. Det hade inte räckt även om jag kunnat träna på för fullt under sommaren. Det var säkert en del i att jag fick problem med vaden senare under hösten och att Berlin Marathon gick åt skogen. Självförtroendet var inte direkt på topp inför detta lopp heller och formen lika osäker.
Resultat: Även fast kroppen kändes fräsch tack vare extra mycket löpvila veckorna innan hade jag ingen aning om hur det skulle gå eller om kroppen verkligen skulle hålla. På Umemilen en månad tidigare fick jag slita hund för att komma in under 40min och jag klarade knappt av att hålla 4.10-fart på slutet. Därför var det så otroligt skönt att kroppen inte bara höll ihop utan även svarade. 37 minuter hade jag aldrig kunnat drömma om innan med dom förutsättningarna.
Betyg på min insats: 5 av 5 weissbier.

Nu återstår New York Marathon för en av oss. Oavsett vem det blir så är den personen definitivt värd att få åka över och uppleva världens häftigaste lopp på plats. Självklart hoppas jag på att det blir jag som får den fantastiska möjligheten, det skulle betyda allt. Är det nåt jag lärt mig under det här året så är det att marathon är min distans. Än är jag inte redo att ge upp mitt stora mål att springa maran på 2.48.48, tvärtom så är jag ännu mer taggad nu än innan att jag nån gång kommer att fixa det. Det vore otroligt mäktigt att lyckas med det i världens häftigaste stad, i värdens största lopp. Ultra får vänta ett tag till. Än är jag inte klar med marathon.

/Hörs