Meditationslångpass
Det är strålande sol när jag vaknar till jollret av glad bebis. Jag är på besök i Åre och tänker att det här blir en perfekt dag för ett långpass runt Åreskutan. Det är hög och klar luft och inte ett spår av den tjocka dimma som många mornar ligger som ett tjockt täcke över Åre.
Jag börjar springa i skogen bland stora granar och mossa och tar mig snabbt upp mot Totthummeln och sedan vidare upp mot lilla Åreskutan. Här har det kommit ett tunt lager snö över natten och en hel vit värld glimmar och gnistrar i solskenet. Efter lillskutan tar jag mig neråt och bort mot Blåsten och baksidan. På stenar och hällar ligger ett tunt lager is och jag tar det ganska lugnt nerför, men ibland skrämmer jag ändå upp vita ripor som flaxar iväg över snön. Nu springer jag på stigar jag har sprungit på många gånger förut. Jag brukade bo i Björnen och en favoritrunda gick precis här under lillskutan och Blåsten, med utsikten över Helgesjön.
Jag har ett lite speciellt förhållande till favoritställen och favoritrundor. Jag vill gärna besöka platserna lite då och då, se hur de ändras under året, se till så att allt är bra. När jag inte kan springa så saknar jag självklart själva springandet, men jag längtar också till vissa platser och stigar. (Nu tycker ni kanske att man kan väl gå eller cykla där istället, men det kan man faktiskt inte alls, eller man kanske kan, men det är inte alls samma sak. Vissa ställen ska upplevas löpandes, punkt slut.)
Nu bara springer jag och njuter och tänker. Det har nu gått ett år sedan jag flyttade från Åre, men det känns länge sedan. Mycket har hänt på ett år.
Jag kommer till baksidan av skutan och springer och tänker på när vi en gång gjorde en tur hit med skolan för att göra toppturer. All snö hade blåst ner i skogen, så vi fick göra nerturer istället. Det var en helt fantastisk natt, vindstilla och stjärnklart och vi satt och drack whisky och spelade Yatzy. Jag fick över 300 poäng men vann ändå inte.
Jag rundar skutan och springer genom Ullådalen, nu har det vackra stilla vädret förbytts till kall motvind. Jag kommer till Tväråvalvsliften och minns hur jag gjorde mitt första skärmflyg här, Jag var väldigt nära att flyga in i liftstolpen i starten och sedan tappade jag radiokontakten och försökte istället landa så gått jag kunde utan instruktioner. Det blev väl inte helt på rätt plats.
Nu har jag bara sista biten kvar ner till byn igen. Jag tar ett downhill spår ner eftersom det ändå inte är några cyklister i backen så här års. Jag känner i kroppen att det var länge sedan jag sprang långpass, men det har varit underbart att bara springa, minnas bakåt, drömma framåt eller inte tänka alls. Bara springa i allt det vackra och hamna i meditationslöpningen där det bara är jag och fjället som existerar.
Jag önskar er alla ett underbart långpass i helgen! Se till era gamla rundor eller ut på upptäcksfärd!





