Motiverad


Det här med motivation är intressant. Att resa sig upp ur soffan för att gå och köpa mjölk 200m bort kan ofta vara fruktansvärt jobbigt och ta emot, särskilt om det är mörkt och kallt och blåsigt och allmänt jävligt ute men att ge sig ut och springa 20 000m i samma förhållanden är något man kan se fram emot, t.o.m längta efter att få göra ibland. Jag är av naturen ganska lat. Kan jag skjuta upp nånting till dagen efter så gör jag gärna det. Om jag inte hade haft en tävling inplanerad nu i vår så hade jag nog intagit soffläge varje kväll och käkat chips. Det gör jag förvisso ändå men jag springer först. För när det kommer till min löpning så är jag långt ifrån lat. Ibland förundras jag över hur jag orkar med att springa alla mil. Jag tror att det har å göra med mål. Förutom att jag är lat så är jag samtidigt ganska målinriktad. Och just nu är målet att göra en bra mara. Har jag bestämt mig för nånting så vill jag gärna göra det så bra som möjligt. För det krävs kontinuitet och många mil i benen. Då blir det lätt att motivera sig själv att göra alla pass. Det är en egenskap som jag upptäckt att dagens generation saknar. Långsiktighet och planering. Det finns inga likes i världen som väger upp känslan av att nå ett mål som man strävat efter under en lång tid.  

Motivationen är det som sagt inget fel på, däremot vore det en lögn å påstå att alla pass är njutbara eller roliga. Just nu är löpning roligt typ en gång på tio, resterande pass är mest ett nödvändigt ont som måste göras. Att springa hårda intervaller med blodsmak i munnen och mjölksyra som sprutar ur öronen är inte roligt nånstans, om jag vill ha roligt så går jag ut och dricker öl och snackar skit, det är roligt. Därmed inte sagt att hårda intervaller med blodsmak och mjölksyra är tråkigt, det har sin charm. Men roligt? Nej. 

Imorse var det dock roligt att springa. Eller snarare skönt. Veckans alla nyckelpass var redan avvklarade inklusive långpasset så det var bara ren och skär njutning som stod på schemat. Dels hade jag trevligt sällskap med några andra vassa löpare och dessutom var det fantastiskt vinterväder med en sol som både tittade fram och värmde och inga restriktioner mer än att springa i behaglig fart. Feel-good löpning, det är löpning när den är som bäst.

Det känns som det har hänt nånting med kroppen den här veckan. Helt plötsligt tål den mycket mer än tidigare. Det gör i sin tur att skallen är med på ett helt annat sätt. Jag har sprungit på rätt bra och dessutom fått in tre pass med fart utöver min vanliga mängd och kroppen känns inte mer sliten än tidigare. Plötsligt händer det. Kanske är det mitt år i år. Så här har träningen sett ut i veckan:

Måndag: 4x5km tröskel, totalt 24km
Tisdag: Distans 20km
Onsdaf: Fartlek 20x1min i marafart varje kilomer, totalt 20km
Torsdag: Styrka (bickar å bröst, viktiga muskelgrupper för löpare)
Fredag: 10x1000m i 3.30-fart, totalt 20km med upp/nedjogg
Lördag: Långpanna 34km
Söndag: Lugn distans 22km

Totalt: 140km

Om 1 månad, 27 dagar, 18 timmar och 55 minuter står jag på startlinjen i Barcelona och ska vara i toppform. Det kanske kan gå. Jag är hoppfull men samtidigt känns det lite skrämmande med tanke på att det är full vinter ute och att springa i linne på asfalt känns ganska långt borta. Men jag fortsätter att pinna på och hoppas att det ska gå. Hitills håller min plan. Får jag bara vara hel och frisk så kommer jag inte ha nånting att skylla på om jag misslyckas.

Den mentala trötthet som ibland brukar infinna sig under en tung träningsperiod har också lyst med sin frånvaro. Jag har ett mantra som jag upprepar för mig själv hela tiden. Sub2.50. Sub2.50. Sub2.50. Inatt vaknade jag till vid 3-tiden, reste mig upp ur sängen och mumlade sub2.50 för mig själv innan jag somnade om. Det är nästan lite sjukligt. Egentligen är det ganska fascinerande hur vi motionärer sätter upp godtyckliga mål, ibland tagna helt ur luften och lägger ner timmar varje vecka på att försöka uppnå dem. Det är ju inte så att vi siktar på världsrekord, vi gör det bara för vår egen skull och det är bara vi själva som sätter den pressen på oss. Det är intressant tycker jag. Oavsett om det är milen på en timme eller maran under 3 timmar så beundrar jag alla som har ett mål och gör allt dom kan för att uppnå det.  

/Hörs

Dagens låt: strax före jul valdes Chicago in i rockens Hall of Fame, inte en dag för tidigt. Jag älskar det David Foster gjorde med Chicago på åttiotalet, definitionen av slick västkust, men jag älskar också det lite råare Chicago från tidigt 70-tal. Framförallt älskar jag Terry Kaths gitarrspel. Jimi Hendrix lär ha sagt ”he’s better than me” om Terry när han såg Chicago framföra 25 or 6 to 4.

 

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack Stefan! Träningen har gått oförskämt bra hittills, har nästan gått å väntat på ett bakslag och mycket riktigt så kom det igår, men förhoppningsvis så räcker det med en lite lugnare vecka.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vältränad?


Häromdagen frågade en bekant som vet att jag springer en del vad mitt nästa lopp är. Barcelona Marathon, svarade jag lite svävande. Egentligen gillar jag inte att prata träning med personer som inte själva tränar därför det blir lätt så att man får inta försvarsställning och motivera varför man springer 12-13mil i veckan som om det vore jättekonstigt. ”-Det är väl inga problem för dig som är så vältränad”, fick jag som svar. Jo, det är ett jävla problem tänkte jag tyst för mig själv men sa ingenting.

Jag skulle inte kalla mig själv för vältränad just nu. Jag springer en del men inte så mycket mer än så. Även om jag tycker att jag varierar passen så är det ändå ganska ensidigt att bara springa. Egentligen borde jag träna mer allsidigt för att inte gå sönder igen men just nu har jag inte orken för det. Marathonträningen tar all tid. Och all styrka som jag en gång hade har jag tappat för länge sen och smidighet ska vi inte prata om. En vältränad person har inte problem att ta sig upp ur sängen på morgonen inbillar jag mig. För några år sen däremot skulle jag nog ha sagt att jag var vältränad. Förutom att jag sprang 6-7mil i veckan så tränade jag även annat 4-5ggr i veckan. Tung styrketräning, gick på corepass, bodypump, spinning, tränade med kettebells mm. Ett tag körde jag mycket funktionella styrkeövningar, låg på pilatesbollar och ålade mig. 30 chins och tresiffrigt i bänkpress var inget problem. Men det var då. Jag tror inte jag fixar tio situps just nu. Uthållighet har jag en del av, snabbhet inte lika mycket men styrka, smidighet, rörlighet, balans och koordination som jag tycker krävs för att man ska vara vältränad existerar inte. Jag menar inte att jag är otränad, jämfört med många andra ligger jag nog över snittet, men vältränad är ett komplext begrepp som jag tycker ska innefatta fler delar än att bara vara uthållig eller bara vara stark. Ta till exempel många medelåldersmän på gymmet med en begynnande ölmage som utan problem trycker 200kg i knäböj eller marklyft, jag tror att många av dom ser sig själva som vältränade. Starka ja, vältränade nej. 2.10 på maran men inte orka två chins tycker jag heller inte gör att man är vältränad. När jag har fixat mitt drömmål på maran så ska jag jobba på styrkan, smidigheten och dom andra bitarna, men just nu lägger jag krutet på att springa.

Tyvärr är det full vinter här i Sundsvall med allt vad det innebär. Hitills har jag kört nästan alla pass ute trots -22 grader, ishalka eller snöoväder men nu börjar jag bli less på riktigt. Det har snöat konstant sen igår och i kombination med dryg vind så fick det bli löpband idag. Droppen kom igår när jag snöpulsade mig fram utan sikt i snöoväder och svor konstant. Idag blev det 4x5km tröskel på löpband i splits och linne. Då kan det se ut så här. Inte särskilt vackert nånstans men det blev ett bra pass. Och jag slapp pulsa i snö.

Tröskel är intressant. Min uppfattning är att många stirrar sig blinda på en fart. Jag tror det är bättre att gå på puls när man ska träna tröskel för farten är ju beroende av underlag, väder, vind och övriga förhållanden. Det förutsätter ju att man vet sina pulszoner. Jag tränar sällan med pulsband nuförtiden men om jag ska springa tröskel vill jag verkligen ha det. Och lägger man 3-4000kr på en dyr pulsklocka tycker jag också att man borde fundera på att lägga en tusenlapp på ett riktigt test så man verkligen får glädje av sin dyra pulsklocka. Jag tränade länge i tron att min maxpuls följde snittet och kunde beräknas med en formel. 195 sa den. Varje gång jag kom upp på 80% höll jag på och dö. Ändrade i smyg till några slag lägre. Det hjälpte inte heller. Sen gjorde jag ett sånt där laktat- och vo2max test och fick reda på att min maxpuls inte alls var 195, utan långt därifrån. Helt plötsligt blev det mycket lättare att träna pulsbaserat. Det var typ det jobbigaste jag gjort och det kostade några kronor men det var helt klart värt det. Funderar på att göra om samma test nu i vår. Jag vet fortfarande inte vad som är ett bra testvärde, har inte orkat sätta mig in i det, kommer ihåg att jag fick 61ml/kg/min eller hur det nu mäts men tycker att ett tiotal maror senare och ca 13 000km löpning på det så borde jag kunna förbättra det.

/Hörs

Dagens låt: denna dag måste självklart tillägnas David Bowie. Det är helt omöjligt att välja ut en platta som definierar honom. Glamrock, pop, soul, funk, new wave, electronica, klassiskt, han har gjort allt. Hunky Dory är min personliga favoritskiva och All the young dudes min favoritlåt men denna sorgens dag väljer jag istället hans fantastiska insats på Comfortably numb tillsammans med David Gilmour. Vila frid David!

Hur långt är ett snöre?


Hade tänkt springa veckans långpass idag för att ha det avklarat men när jag vaknade imorse visade termometern -19 grader och långpass i det vädret kändes inte särskilt lockande. En stor fördel med att inte följa nåt program är att kunna improvisera efter dagsform och väder och inte känna sig som en slav under ett schema. Jag kör mycket distans och låter dagsformen få bestämma farten. Ibland går det fort, ibland långsamt, vissa gånger lägger jag in fartökningar och andra gånger kör jag pulserande, lite mer fartleksbetonat. Ibland flackt, ibland kuperat. Oavsett vad man kallar passen för så trivs jag med det upplägget, särskilt nu på vintern. Trots att det blir mycket distans så är det inte så enformigt som det låter, jag tycker att jag lyckas få tillräckligt med variation. Men veckans viktigaste pass är ändå långpasset. Jag har nån sorts hatkärlek till det. Det är utan tvekan ett av veckans jobbigare pass, inte så mycket för ansträngningen utan snarare för att det är mentalt jobbigt att springa lugnt och långsamt länge, nästan så att det blir tråkigt och därför gör jag ofta felet att springa dom lite för fort. Nu på vintern är de ännu jobbigare än vanligt, jag blir fortare uttråkad pga underlaget, svär för mig själv och trots att det inte är särskilt jobbigt pulsmässigt så blir det jobbigt pga kyla, snömodd, ishalka och isande vindar. Men jag springer dom pliktroget varje vecka ändå därför att jag tror på att det är det enskilt viktigaste passet (i kombination med mycket mängd) för att bli bra på marathon.

Hur långt är ett långpass egentligen? Ungefär lika långt som ett snöre säger vissa, lika långt som ett rep menar andra. Jag har sen tidigare bestämt mig för att långpass är 30km eller mer. Vet inte riktigt varför. När jag började intressera mig för marathon och satte mig in i löpningens vokabulär fick jag lära mig att alla pass över 90 minuter är långpass. Jag hade en 2:a i kemi men förstod i alla fall så pass mycket att långpassens syfte var att öka antalet kapilärer i musklerna, lära kroppen att använda fett istället för glykogen samt att vänja sig vid långvarig belastning. Det lät ganska enkelt och logiskt. Sen började jag fundera lite mer. Tar glykogenet verkligen slut vid exakt 90 minuter? För alla? Om så är fallet borde man väl rimligen behöva springa ännu längre än 90 minuter för att använda fett och inte stanna vid 90min. Det låter lite godtyckligt, ungefär som att 26p på ett prov är godkänt men 25p är underkänt. Och varför springer vissa långpass på 18km och andra på 38km?

Många menar att det är bättre att mäta långpasset i tid snarare än distans. Jag gör det som sagt inte men jag tycker ändå att det låter rimligt, framförallt eftersom farten då inte blir en lika viktig faktor att ta hänsyn till och det skulle förklara ovanstående diff i längd. Vi är alla olika, har olika förutsättningar, gränser och tränar inför olika distanser. Det som för nån är ett långpass är för andra vanlig distans. I december sprang jag 20st pass på 90min eller mer och med 90min definitionen skulle det då innebära att jag sprang 20st långpass. Det faller ju på sin egen orimlighet. Jag tror det kan finnas en poäng med att inte definiera hur långt ett långpass ska vara med risk för att man psykologiskt anpassar sig till nåt man på förhand bestämt sig för. Tex har jag allt för ofta gett upp vid exakt 30km bara för att jag bestämt mig för att det är ett långpass när jag mycket väl kunnat fortsätta ett tag till. Hur långt ett långpass ska vara är nog upp till var och en, däremot tycker jag att veckans längsta pass är en bättre definition än 90min. Det behöver inte vara lika långt från vecka till vecka, bara att det är det längsta. Men om man tränar specifikt inför tex marathon tror jag ändå att det behöver finnas en undre gräns för hur långa vissa av passen bör vara. Jag har bestämt mig för att mitt längsta pass ska vara lika lång tid som jag tänker springer loppet på, dvs 2.50. Sen ska jag sluta upp med att logga ”korta långpass” också som jag gjorde tidigare. Ett långpass kan ju inte vara kort. Det är som å säga att man är liberalkommunist. Eller elitmotionär. 

Trots att det inte blev nåt långpass imorse så har det ändå blivit löpning. Dubbelpass till och med. En timmes morgonjogg i minusgraderna och nu i eftermiddag 20km i min tänkta tävlingsfart på löpband. Det var jobbigare än jag tänkt men å andra sidan ska det vara jobbigt att springa i tävlingsfart, särskilt när formen är kass och benen slitna. Förhoppningsvis går det lättare och lättare allt eftersom. Det är ett av mina nyckelpass som jag tänker springa varje vecka. Och till dig på löpbandet brevid – svaret är Ja, vi tävlade.

Och appropå hur långt ett snöre är, det är ju mer av en filosofisk fråga, men i det här fallet går det att räkna på. Man får inte glömma bort att träna knoppen också, den behöver minst lika mycket träning som kroppen. Jag skänker den fantastiska boken Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami till den som fixar den snyggaste lösningen på frågan: hur långt är snöret?

(cylindern är 12cm lång och 4cm i omkrets)

Dagens låt: den här skivan har jag missat, har snurrat den konstant de senaste dagarna och den hade lätt tagit sig in på min top10 lista förra året om jag bara hade upptäckt den i tid. Modernt men men ändå retro. Det här är riktig R&B / soul. Usher, Chris Brown och Rihanna är det inte. 

Bra start på året


2016, nu kör vi. Nytt år, nya möjligheter och nya rekord som ska slås. Som vanligt är motivationen på topp så här i början på januari som den alltid brukar vara men nu börjar det märkas att man är mitt uppe i pågående maraträning. De senaste fem veckorna har jag ägnat åt att bygga upp en bra grund med 12-13mils löpning/vecka utan att känna mig sliten, tvärtom så har jag känt mig oförskämt pigg och fräsch men nu börjar verkligheten komma ikapp. Idag sprang jag min 70:e kilometer på tre dagar och pannbenet fick verkligen jobba, benen likaså. Sliten var bara förnamnet, fick verkligen anstränga mig för att inte se ut som en äldre tant med höftprotes som var ute och powerwalkade när jag sprang förbi folk som var ute på sin söndagspromenad nu på eftermiddagen. Det här är en ganska beskrivande bild hur jag brukar känna mig i allmänhet när jag springer och i synnerhet idag.

Har ägnat en del av julledigheten åt att surfa runt på nätet och läsa artiklar om löpning, olika löparbloggar, forum och lyssna på podcasts. Normalt tycker jag mig inte ha tid för det och prioriterar hellre att läsa nån trevlig politiker- eller musikblogg men nu har tiden funnits. En tanke som slår mig är löpningen blivit så fruktansvärt teoretisk på motionsnivå och att många verkar glömma det viktigaste, nämligen att springa. De flesta av oss kommer aldrig bli elit och behöva fundera i dessa banor. Ibland känns det som om det är viktigare att diskutera hur lång vila man ska ha mellan sina tusingar, drop på skorna eller hur man ska äta före och efter ett pass än själva löpningen, det är Phil Maffetone hit och Renato Canova dit. Det slår mig att det finns många självutnämnda experter som verkar veta precis hur och vad man ska träna. Jag hoppas att jag inte tillhör den kategorin. Jag är fortfarande en nybörjare på det här med löpning och på sin höjd en hygglig motionär som gnetar på, jag försöker att inte ta mig själv på för stort allvar men också att vara ödmjuk inför de som kan det här med löpning bättre och vill hela tiden lära mig mer. Hade det inte vart för Team Asics hade jag nog aldrig börjat blogga om löpning. Vem skulle egentligen vara intresserad av det mer än jag själv? Jag har absolut inget emot att diskutera löpning och träning men känner samtidigt att jag inte har ork att gå omkring och fundera på om jag skulle ha haft 45s ståvila istället för eller 60s joggvila, det stjäl bara massa energi och tar fokus från det som är viktigt. I min träningsdagbok de senaste veckorna står det distans, distans, distans, långpass, distans med fartökning, distans osv. Jag har sprungit en hel del kuperat, i backar, progressivt och med fartleksinslag men det viktigaste tycker jag är att jag sprungit och inte vad jag väljer att kalla träningen för. Under 2016 hoppas jag att trenden blir att tänka lite mindre och springa lite mer. Sen tror jag att många inklusive mig själv skulle må bra av att springa skiten ur sig lite oftare för att utvecklas ännu mera. Löpning är precis som livet i stort, det gör sällan ont om man hela tiden befinner sig i bekvämlighetszonen.

Imorn startar jag upp januari månads träning på allvar. Planen är att fortsätta springa mycket distans och ligga kvar på ungefär samma veckomängd men att skruva upp farten på ett par av veckans pass. Senaste tiden har den mesta träningen genomförts i ganska moderat tempo överlag, i januari ska jag försöka springa mer och mer i min tänkta tävlingsfart. 20km marafart är ett pass som jag tänker köra varje vecka, det gjorde jag ifjol inför Rotterdam och det fungerade bra då så förhoppningsvis är det ett vinnande koncept även i år. Misstänker att det kommer få bli på löpband till stor del med tanke på väder och underlag ute så det är bara att ställa in huvudet på att behöva stångas med alla nytillskott på gymmet som nu ska infria sina nyårslöften och som skamlöst ockuperar löpbanden med timmeslånga promenader. Man kan ju få hjärnblödning för mindre.

Jag går in i 2016 med gott mod och förväntnar mig stordåd. Jag kommer bli oerhört besviken om jag inte lyckas med mitt uppsatta mål men det viktigaste under det här året är ändå att hålla mig hel och frisk. Jag vill inte uppleva en till sommar på crosstrainer eller en höst fylld av krämpor utan kontinuitet. Hitills hänger kroppen med även om den börjar kännas lite sliten men konstigt vore väl annars. Sub 2.50 på maran är det enda konkreta mål som jag satt upp inför den här säsongen, vill inte fokusera på så mycket mer och jag är övertygad om att mina tider på både milen och halvmaran per automatik kommer förbättras utan någon specifik träning för dom distanserna om jag bara klarar av maran. Det ligger ju lite i sakens natur att jag behöver bli snabbare på kortare distanser för att bli snabbare på marathon. Jag kommer göra ett allvarligt försök i Barcelona om drygt två månader men jag kommer inte gräva ner mig om det inte går då. Året är långt och det kommer fler tillfällen att lyckas. Stockholm Marathon blir nog försök nummer två om det inte går i Spanien. Men fram tills dess tränar jag på som om det vore på liv och död.

/Hörs

Dagens låt: i väntan på rykande färska album har jag blivit lite nostalgisk och lyssnat igenom gamla guldkorn. Beatles som numera finns på Spotify har snurrat en del, men så länge dom vägrar lägga upp mono-versionerna så bojkottar jag Betales på spotify. –”You haven’t heard Sgt. Pepper till you’ve heard it in mono” (John Lennon). Häromdagen snurrade jag hela ABBA boxen och kom osökt att tänka på Josefin Nilsson i samma veva. Där snackar vi bortglömt guldkorn signerat Björn och Benny som mycket väl skulle kunna ha vart ABBAs stora comeback och det är svårt att inte försöka föreställa sig hur det här skulle låta med Agneta Fälthskog istället…

Årskrönika


I samma veva som jag gick på julledighet tog jag även lite jullov härifrån bloggen men nu är jag tillbaka. Något jullov från träningen har det dock inte blivit, tvärtom så har milen har ramlat in på kontot allt eftersom och jag räknar med att dom kommer ränta av sig rätt bra framöver. Jag skulle kunna vänja mig vid att vara ledig hela tiden, varva löpning med att slappa, det är en rätt skön tillvaro. Skinkan, sillen och syltan har intagits i Obbola, ett par mil utanför Umeå. En hel del choklad, glögg och öl har slunkit ner också.

För en gångs skull så levererade tomten också och gav oss en grön jul uppe i norr. Årets julklapp alla gånger. Snön har lyst med sin frånvaro och det enda som går att klaga på är bitvis isiga vägar. Obbola är inte direkt någon metropol som synes ovan så det har blivit rätt många varv runt byn. Jag kommer inte komma upp i 600km nu i december som jag hade hoppats på, till dags datum har jag sprungit 522,3km, men då återstår ett par dagar så 550km är väl inte helt omöjligt. Oavsett vad det landar på så är det en bra start på träningen inför Barcelona Marathon om drygt två månader. Målet med december var att fokusera på mängd och att bygga upp hårdheten i kroppen igen och det tycker jag att jag lyckats bra med. Framförallt så har kroppen börjat tåla träning igen utan att trilskas så nu när januari står för dörren är målet fortsätta med mängdträningen och samtidigt skruva upp farten en aning.

Några få dagar återstår innan 2015 blir 2016 och det börjar bli hög tid att summera löparåret. 2015 har vart både riktigt höga toppar och på samma gång fruktansvärt djupa dalar. Jag har upplevt de mest fantastiska lopp och miljöer samtidigt som vissa stunder vart så mörka att jag funderat på om löpningen är värd all tid man lägger ner. På det stora hela så har det ändå vart det bästa och roligaste året på länge, mycket tack vare Team Asics men framförallt så har jag hittat glädjen med att springa på riktigt och satt upp ett mål som jag bestämt mig för att fixa. Förutom att ha förbättrat mig på både milen, halvmaran och maran så intalar jag mig att jag blivit en klokare och smartare löpare i år. Jag har lärt mig en himla massa om min kropp, om träning och inte minst alla tips och råd från LG. Så länge som jag fortsätter att förbättra mig så måste jag ju göra nånting rätt. Känslan att persa gör det värt alla dom timmar man lagt ner, då glömmer man lätt alla skitpass i snökaos och minusgrader, alla svordomar i spöregn och orkanvindar och inte minst alla skador, krämpor och skavanker.

Årets första lopp är nog ett av de sämsta lopp jag någonsin sprungit. Träningen under vinterns tre första månader flöt på bra så det var med höga förväntningar som jag ställde mig på startlinjen i Premiärmilen för att få ett kvitto på att formen var på väg. Har förträngt sluttiden men kommer ihåg att benen var tunga som bly och att vädret var riktigt pissigt. Bet ihop och försökte förtränga den insatsen så fort som möjligt. Ett par veckor senare var det dags för revansch i Holland, årets första mara som slutade med nytt PB. Trots tiden var jag ändå besviken på insatsen för jag tyckte att jag hade disponerat loppet bra men bonkade ändå hårt och brutalt och såg stjärnor sista biten. Kroppen kändes fräsch efteråt så jag tog inte mer än ett par dagars vila innan uppladdningen inför Stockholm Marathon började. Misstag nummer ett det här året. Trots att benen kändes lätta så hade jag bitvis känningar i både rumpa, höft och ländrygg som jag ignorerade och därmed la grunden för löparknät. Det blev inte bättre av att intensiteten på passen höjdes allt eftersom, farterna blev högre och intervallerna längre. Hann med att springa Kungsholmen runt på 1.21, också det nytt PB, innnan kroppen sa ifrån två kilometer in på Stockholm Marathon. Trots det var jag bara 5 sekunder från tiden i Rotterdam på en mycket tyngre bana, i skitväder och med ett taskigt knä, men till skillnad mot Rotterdam så gick kroppen sönder på riktigt den här gången efteråt. Sommaren ägnades åt rehab, crosstrainer och 15minuters joggingrundor innan jag mirakulöst nog hann bli bra och kunde genomföra Ultravasan 90km springandes utan känningar vare sig före, under eller efter och kunde därmed också titulera mig ultralöpare.

Efter Ultravasan gjorde jag misstag nummer två och underskattade hur mycket det faktiskt slitit på kroppen att förflytta den i 9 mil. Två veckor efter målgången i Mora stod jag på startlinjen igen, den här gången i Umeå och sprang ytterligare ett av mina sämsta millop någonsin, snäppet sämre än Premiärmilen. Med lite perspektiv så förstår jag att det var menlöst att springa det loppet och borde ha lyssnat på coach LG men jag trodde verkligen att jag skulle kunna tävla mig i form efter en sommar av missad träning. Känslan var inte bättre på Stockholm Halvmarathon veckan efter som var lika tung den men ett par veckor senare började det äntligen lossna, trycket i steget kom sakta tillbaka och segheten försvann mer och mer. Började drömma om stordåd under Berlin Marathon bara för att två dagar innan avresa åka på en bristning i vaden. Pinade mig igenom loppet på ren vilja bara för att få medaljen, kom hem till Sverige och började om från början. 1,5 veckas total löpvila som resulterade i ett oväntat PB på milen med Team Asics sista utmaning. I november gjorde jag sen ett sista försök på marathondistansen och öppnade optimistiskt för 2.50 men marathon kan vara brutalt om man inte är tränad för distansen vilket jag inte var så med ett varv kvar tog jag beslutet att kliva av vilket fick bli det sista för säsongen.

Totalt har jag sprungit drygt 4100km i år, lite mindre än jag hade planerat på förhand men som kan förklaras av löparknä och två bristningar i vaden. Desto mer crosstrainer och pilleriövningar på gymmet har det blivit. Snittpasset har legat på 17,9km i en fart på 4.42min/km. 

Jag är hoppfull inför framtiden och massa erfarenheter rikare som förhoppningsvis kan hjälpa mig inför kommande utmaningar. Grundträningen inför nästa stora mål i Barcelona har börjat på bästa sätt så jag avslutar det här året med flaggan i topp och går in i ett nytt löparår full av förväntningar. Målet är att kunna få skriva 2.48.48 på CV:t under 2016. Den som lever får se.

/Hörs

Dagens låt: har som vanligt ägnat mellandagarna med att gå igenom alla skivor som släppts under detta år. Det är lite som att jämföra äpplen och päron men fortfarande nåt som måste göras för varje år måste ju en årets skiva. 2015 var ett av de bättre skivåren på länge med många som aspirerade på titeln men i slutänden var det ganska lätt. 

10. Zac Brown Band – Jekyll & Hide
9. Beth Hart – Better Than Home
8. Coldplay – A Head Full of Dreams
7. Jeff Crosby – Waking Days
6. Mumford & Sons – Wilder Mind
5. Mew – Plus minus
4. Of Monsters And Men – Beneath the Skin
3. Adele – 25
2. Steven Wilson – Hand cannot erase

1. Neal Morse Band – The Grand Experiment
Det här plusmeny och extra allt på samma gång utan att varken bli kladdigt eller för mycket. Varje lyssning är som att lyssna på den för första gången, lite som Spocks Beard fornstora dagar. Neal Morse är kungen av progressiv symofonirock. Lite Genesis här och lite Pink Floyd där. Årets bästa.

En inte helt perfekt helg


Ibland blir det inte som man tänkt sig trots att passen på förhand är planerande in i minsta detalj; saker händer, vädret skiter sig eller kroppen protesterar. Det är en del av charmen med löpning. Ibland är kroppen fräsch, ibland är den sliten, vissa gånger har man all tid i världen tiden, andra gånger inte. Men alla pass som genomförs är bra pass. Häromdagen läste jag senaste ledarkrönikan i RW och insåg att jag aldrig lyckats balansera träningen och resten av livet på ett sånt sätt att jag fått till den perfekta helgen men om jag någon gång skulle lyckas med det skulle den se ut så här; 

Min perfekta helg börjar på fredagen med middag och ett par öl ute på stan. Innan dess har jag självklart hunnit med att träna. Strax före tre tiden stämplar jag ut från jobbet och byter om till tights och löparskor. Eftersom jag både bor och jobbar mitt inne i stan tar det inte mer än 10min från det att jag stänger av datorn tills att trycker igång klockan och känner mig redo att besegra mörkret och kylan. På schemat står den sedvanliga 20km rundan med en fartökning i mitten på 10km i tröskelfart. Benen känns lätta när jag i min ensamhet springer förbi Norrporten Arena och våndas inför den kommande milen som jag vet kommer bli jobbig. Ett tag överväger jag att bara springa vidare i samma fart men lyckas till slut besegra de negativa tankarna och trycker på lap samtidigt som jag ökar farten. Drygt 38 minuter senare känner jag mig nöjd med att ha genomfört en ganska hård mil med kontrollerad ansträngning, joggar ner de sista kilometrarna och ser fram emot den kalla ölen och entrecoten som nu väntar. Kvällen avslutas i Sporthallen med att se Sundsvall Dragons slå från underläge och besegra serieledarna Södertälje.

På lördagen vaknar jag utvildad, klockan har hunnit bli 9 innan jag kravlar mig ur sängen och slår på kaffebryggaren. Inga kapslar eller macchiato eller annan skit, vanligt hederligt bryggkaffe, gärna extra starkt så det river till lite extra. Ute är det skitväder, det blåser orkan, termometern visar nollgradigt och när jag kliver ut på balkongen ser jag att det har kommit ett tunt lager med snö som lagt sig ovanpå asfalten så den knappt syns längre. Svär lite för mig själv men dricker ur de sista dropparna och byter om. Dubbla lager ovanpå överkroppen och buff runt halsen. Jag kliver ut genom porten och ryggar tillbaka av vindbyarna som omfamnar mig från alla håll. Svär ytterligare gång innan jag startar klockan och ger mig iväg. 16km lugn distans. Det tar ett tag att få upp värmen och benen känns lite slitna men jag tuggar på och kommer ganska snabbt in i ett behagligt lunk och betar av kilometer efter kilometer och precis när det börjar kännas lätt upptäcker jag att jag nästan är tillbaka hemma. Klockan är inte ens elva och jag har både hunnit med en sovmorgon och dagens försa pass och dessutom fått kämpa mot naturens element som gör att jag känner mig lite extra nöjd med mig själv. Nu väntar några timmars slappande i soffan innan det är dags för dagens andra pass. Det har hunnit bli mörkt ute när jag packar väskan med splits, linne och lätta skor och beger mig mot gymmet. Intervaller på band. Att försöka springa fort ute är meningslöst. Byter om och upptäcker att jag glömt hörlurarna hemma. Svär återigen för mig själv men tänker skitsamma, vem behöver musik i öronen för att springa fort? Värmer upp några kilometrar innan jag skruvar upp farten till 17.2 och påbörjar den första tusingen. Tio tusingar senare river jag av mig linnet som är lika blött som om jag hade duschat med det på mig och känner mig återigen ganska nöjd. Tusingarna var hårda men kontrollerade och det kändes riktigt bra. På väg från löpbandet till omklädningsrummet går jag förbi bänkpressen, slänger på 70kg och inser efter det första setet att jag inte längre orkar det. Skamset smyger jag därifrån och byter om istället. På med en rosa skjorta och sen ner på stan för att möta upp några kompisar på Bishops.

På söndag ringer väckarklockan 07.00. Det krävs både en och två znoozningar innan jag tvingar mig upp. Munnen är lite torr men ingen betongkeps. Som alltid är söndagar lika med långpanna. Kaffet smakar inte lika gott som dagen innan och jag är betydligt mer sugen på vatten än frukost men en timme senare står jag ombytt och redo. Sundsvall är ödsligt och tomt men vädret mycket bättre. Första milen går genom stan, över Sundsvallsbron och vidare mot Södermalm innan jag är tillbaka där jag började och ger mig ut på den vanliga 2 mils rundan. Gatorna är tomma, möter inte en enda löpare och knappt nån bilist, har vägarna helt för mig själv. Magen är lite bubblig efter gårdagen så det blir ett ofrivilligt stopp på Statoil i Granlo där jag samtidigt passar på att köpa en halvliter vatten. Nu börjar kroppen vakna till liv vilket också märks på farten som gradvis ökas omedvetet och sista biten känns så pass lätt att jag kostar på mig en fartökning. Klockan visar 32km när jag stänger av den och jag kan summera en bra helg träningsmässigt. Resten av söndagen spenderas i soffan med fötterna i högläge. Ser Liverpool spöa Man Shitty och efter det pluggar jag in mina AKG K702 lurar i hörlursförstärkaren för att lyssna in veckans skörd av skivor i lugn och ro. Två påsar chips senare börjar jag skissa på nästa veckas träning innan jag utmattad somnar och drömmer att jag springer min nästa mara på 2.48.48.

Den här helgen blev inte riktigt som jag på förhand tänkt. Jag ville kunna summera 14 mil igår men fick nöja mig med 11,5. I fredags ställde vädret till det och kroppen var sliten så det fick bli crosstrainer. Det blev förvisso ett dubbelpass i lördags med en ganska bra känsla under tusingarna men efter det var kroppen ännu mer sliten. I söndags slängde jag väckarklockan i väggen när den ringde och när jag väl gav mig ut efter lunch så blev det inget långpass, men ölen från kvällen innan satte i alla fall inte några större spår på dagsformen. Imorn går jag på jullov i hopp om bättre helger framöver. Ibland finns det faktiskt fördelar med läraryrket. Jullov är ett exempel. Sommarlov ett annat. Tid för att springa med andra ord. Det ser ut som om december kommer bli en av mina bästa månader på länge, jag ska se till att avsluta det här året på topp och gå in i 2016 med bästa möjliga förutsättningar, ge mig själv möjligheten att kunna uträtta stordåd till våren. Den som lever får se.

/Hörs

Dagens låt: Firar in jullovet med att damma av gamla Mark Knopfler album. Det här är nästan lika bra som Sultans of swings och Brothers in arms. Men bara nästan.