När straffet är belöningen


I fredags när jag skulle gå hem från jobbet började det helt plötsligt vräka ner snö. Fredag eftermiddag, då är man ogärna kvar längre än man behöver men det snöade så pass mycket att jag drog mig för att överhuvudtaget ens gå ut trots att jag bor 2min från jobbet. Det var länge sen jag såg så stora snöflingor. Istället gick jag upp till personalrummet och hittade ett gäng andra kollegor där som tänkte samma sak som jag. Två koppar kaffe senare snöade det fortfarande lika mycket. Bara att gilla läget. På väg hem frågade en kollega: -”Inte ska du väl ut och springa nu i det här vädret?”. -”Eh jo. Men jag kör nog bara 2mil istället för 3″, svarade jag lite sarkastiskt. På nåt sätt är det vi som tränar som framstår som konstiga och udda och hela tiden får försvara hur mycket vi tränar. Att åka hem och sätta sig i soffan, käka pizza och bara resa sig för att fylla på chipsskålen är däremot helt okej och ifrågasätts aldrig. Att sticka ut och springa en fredagkväll efter jobbet är inget straff, inte ens när det snöar i april och man är helt slut. Klart som fan att det tar emot många gånger men det är ingen ursäkt. Jag inser också att det inte är ett helt friskt beteende, vissa skulle säkert vilja kalla det för beroende. Man är som en heroinist på jakt efter sitt fix med skillnaden att det är endorfinerna som hägrar. 

Den här veckan har fortsatt i samma spår som tidigare, dvs jag har fortfarande svårt att tagga till och köra hårt. Jag tror det har å göra med uteblivna målbilder. Just nu har jag ingen målbild alls. Jag vill springa Kungsholmen Runt på 1.20 men jag ser det inte framför mig som jag vanligtvis brukar göra inför ett lopp. Jag vill springa Stockholm Marathon bättre än ifjol, dvs sub 2.55 men just nu tänker jag mest på hur jobbig Västerbron kommer vara på andra varvet snarare än att tänka positivt. Jag tuggar på men har svårt att tända till, vill mest att det ska bli sommar så jag kan få börja med sub 2.50 träningen inför Berlin. Det är i stunder som dessa som jag ofta återvänder till Mårten Klingbergs fantastiska bok ”Tills det svartnar”. Den är helt fantastisk. Ni som inte läst den, gör det.

”Träning ska inte vara roligt/…/Om man tror att man ska på fest och får en spark på pungen istället är det klart man skiter i det” har ekat i mitt huvud hela den här veckan. Klingberg vet vad han snackar om. Att träna är sällan roligt och just nu är det inte roligt nånstans att springa men det skiter jag i och springer ändå. Det borde fler göra. För snart så vänder det igen. Helt plötsligt så kommer motivationen tillbaka som ett brev på posten. Livet handlar inte om att ha roligt hela tiden, det handlar snarare om att bita ihop. Vill man blir bättre så måste man träna hur tråkigt det än är. Kanske har det till viss del vänt. Igår körde jag 10km i min tänkta halvmarafart och det gick över förväntan. Sprang visserligen inomhus på band för att säkra upp farten, när motivationen tryter är det skönt att inte behöva göra hela jobbet själv. Ställde in bandet på 3.50min/km och sen dunkade jag på. Ingen musik, ingen tv, bara jag och mina tankar. Det kändes oförskämt lätt. Idag sprang jag långpass och helt plötsligt hade jag avverkat 33km. Det kändes också ganska lätt. Är det här vändpunkten?

På jobbet är det just nu många som håller på att gå ner i vikt. Jag har ju gått i dom tankarna också och när jag lite försiktigt antytt det vid lunchbordet så har jag mer eller mindre blivit idiotförklarad och fått konstiga, oförstående blickar utan en chans att få förklara mig. Om jag bestämmer mig för det så har det ingenting å göra med att jag tycker att jag är tjock eller är missnöjd med min kropp, det skulle i så fall bara vara för att se om det kan hjälpa mig att bli ännu snabbare. Ju mindre att släpa runt på, desto lättare och snabbare, men det är lite som att svära i kyrkan, ett inte helt legitimt skäl till att få ingå i den gemenskap som gör det pga övervikt. Därför pratar jag hellre Mehmet Kaplan eller tysk brunkol vid lunchbordet eller äter min hamburgare och mina friterade strips från Sibylla i tystnad.   

Vet inte riktigt hur jag ska få ihop mina mil nästa vecka då jag ska på konferens i Stockholm ett par dagar. Packar självklart med löparskorna men det finns en risk att det kommer bli mer öl och nätverkande i hotellbaren än löpning på kvällarna. Man vill ju inte verka allt för konstig och avvikande även fast man hellre skulle springa. Men det löser sig, sa bonden som sket i vassen. Får väl bli tidig uppstigning och morgonjogg eller kanske helt enkelt nån extra vilodag, det skulle inte vara det sämsta. Nu stänger snart ICA, måste hinna köpa lite karra som belöning efter dagens långpanna. 

/Hörs

Dagens låt: en bortglömd pärla signerad Dave Stewart från Eurythmics. Men det är Candy Dulfers saxofon som är den stora behållningen. 

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sommar, sol och löpning
  • Kom i toppform, semesterns smartaste träning
  • Spring tystare, minska skaderisken och öka effektiviteten
  • Fokusera, lägg tid på det som verkligen har effekt
  • Test: 17 nya trailskor
  • 6 snygga solbrillor
  • The Biggest badass
Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 3

Marcus Hartmann

Var det inte i ”vasken” bonden sket? Det har jag alltid trott.


Anders Larvia

Tack för det Inger, det värmer! @M: fartlek, det var en klockren beskrivning, har inte tänkt på det tidigare men självklart är det så 🙂 @Marcus: uppe i ume sa vi vassen men så är vi ju lite eljest där också så det ska säkert vara vasken


Anders Larvia

Hej Eva! Håller helt å hållet med dig, borde bli bättre på att ta löpvila då och då och inte bara när jag är skadad, det är nog min största utmaning, att våga vila. Motivationen har som tur är vänt och nu är skallen med igen så nu går jag för PB nästa helg på Kungsholmen Runt



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tränings-PMS


Här sitter jag och känner mig dålig. Det där var i torsdags och jag hade marklyft gång på gång på nära 100 kilo. Jag borde känna mig stark och duktig, jag hade ju trots allt som träningsmål för ett par år sedan att lyfta 100 kilo EN gång. Men i stället kände jag mig dålig. Och svag. För att jag började jämföra mig med andra, inte med mig själv. Jag valde att sura ihop över att jag stod och marklyfte knappt vikten som coach Númi hade kört ryck på ett par dagar tidigare. Och jämförde med hur mycket Coach Patricia tar i marklyft. Nu är det ju så här att Númi ska tävla i EM i crossfit och Patricia precis var och tävlade i EM i tyngdlyftning, så det är ju inga dunungar jag jämför mig med. Men där och då spelar det ingen roll. Jag är svag och dålig.

Nu har jag börjat se ett mönster. Jag har sådana här dagar ibland, men har tänkt att ”Så är det väl bara”. Men nu har jag kunnat koppla ihop det här med att jag ett par dagar senare får molande ont i magen. När värken är borta känner jag mig stark igen. Jag lider helt enkelt av tränings-PMS! Det är otroligt skönt att se ett sådanat här mönster, för då vet jag vad som händer nästa gång känslan av att man är kass kommer krypande. Det kommer att släppa, och det snart!

Idag var jag tillbaka på banan igen, stark som en oxe och uthållig som en häst. Och utan molande värk i magen.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Avslaget


Jag har fortfarande inte hittat den där riktiga motivationen att springa hårt och mycket igen. Barcelona Marathon blev en mycket större urladdning än jag trodde, framförallt mentalt. Har inte vart i närheten av att känna den där hungern jag hade i vintras, när varje pass var ett steg närmre slutmålet, när inget väder var dåligt och när allt bara flöt på. Har snarare känt mig mätt på löpning de senaste veckorna och haft svårt att tagga till ordentligt. Det är ett jobb som måste göras men inte så mycket mer än så just för tillfället. Har förvisso kört dubbelpass idag men det blev ganska mycket mellanmjölk. Istället förundras jag mest över hur jag kunde mata på med 13-14mil vecka efter vecka hela vintern utan att tröttna när jag just nu känner mig sliten efter betydligt mindre. 

Det är i stunder som dessa som jag får backa bandet och påminna mig om alla fantastiska löpupplevelser jag samlat på mig genom åren. Flera fantastiska marathonlopp runt om i Europa, morgonjogg i Central Park, löpning i fjällen, sena kvällrundor i solnedång, snabba pass på bana, hela Team Asics grejen, alla trevliga löpare man träffat på och inte minst det faktum att jag kan springa utan smärta. Det är lätt att ta för givet när man inte är skadad. När jag tänker tillbaka på mina bästa löpupplevelser kommer jag också osökt att tänka på mina sämsta upplevelser och alla vidriga pass man genomlidit genom åren. Det skänker nästan lika mycket glädje som att tänka på dom positiva upplevelserna, vetskapen att man genomlidit en hel del är mentalt stärkande. Det är få pass man egentligen ångrar, jag har bara ett som jag kan komma på. För ett par år sen var jag i Italien med jobbet och självklart var löparskorna med. Vi bodde i en liten pittoresk by utanför Florens som var omgiven av flera berg. En dag fick jag och en kollega för oss att vi skulle springa upp till ett av dessa berg. Det var på eftermiddagen, alla andra hade börjat lukta på vinet i väntan på middagen men vi snörde på oss skorna och stack iväg. På väg upp för den flera kilometer långa serpentinvägen slog det oss att vi sprang och samsades med galna italienare med lite för tunga högerfötter. Utsikten uppe på berget var magnifik och definitivt värd mödan upp. Men sen blev det kolsvart på två sekunder och vi började fundera på hur fan tar vi oss hem nu? Att springa mot trafiken nerför en slingrande serpentinväg i bäcksvart mörker utan reflexer i Italien gör man bara om man har dödslängtan. Alternativt är två dumdristiga turister från Sverige som inte riktigt tänker till. Det passet hade jag gärna skippat.

Imorse var vi på Himlabadet med Runacademy och körde ett vattenpass. Trots min fobi för vatten blev jag ändå lite sugen att testa på det, det såg faktiskt både roligt och jobbigt ut. Efteråt stack vi ut för att hitta en bra trail slinga till kommande pass och jag blev påmind om varför jag föredrar asfalt framför skog. Efter två meter var jag dyngsur om fötterna, pulsen stack iväg i den obanade terrängen och jag hade fullt sjå att försöka hålla mig på fötter när jag parerade för stenar, rötter och trädgrenar. Att det ösregnade i början gjorde inte saken bättre. Men jag höll i alla fall inte på att dö som den där gången i Italien, så alla pass som genomförs är bra pass. Nästan.

I valet mellan Kunsgholmen runt och Umeå halvmarathon föll lotten till slut på Kungsholmen. Det blir nog bra. Måste försöka tagga till ordentligt till dess. Åtminstone göra ett försök att putsa perset från ifjol. Tänker inte göra några större förändringar i träningsupplägget. En anledning till att löpningen känns lite avslagen just nu är nog för att det är ett halvår kvar till Berlin som ju för mig är årets största händelse. Jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer gå in 110% för det, men det är lite tidigt att göra det just nu och jag vill inte gå sönder igen. Varken Kungsholmen eller Stockholm Marathon är några prioriterade lopp i år, de blir snarare två bra träningspass. 

Igår var det Recordstoreday. Det är sånna dagar som jag grämer mig att jag inte längre har kvar min skivsamling. För ett par år sen hade jag en grym skivsamling. Jag började köpa skivor nån gång på högstadiet och höll på med det till ganska nyligen. Jag hade en budget på 3000kr per månad tidigare, som mest har jag betalat 600 US dollar för en skiva, då fick jag leva på vatten och bröd resten av månaden men det var det värt. Nu lägger jag dom pengarna på löpning istället. Man kan aldrig ha får många skor, jackor eller splitshorts. Och det är ju inte gratis att åka runt i Europa och springa marathon heller. Å andra sidan går detsamma att säga om skivor. 

/Hörs

Dagens låt: Återupptäckte dom här snubbarna när jag sorterade lite musik häromdagen. Windsor Drive, ett gäng amerikaner fast med ett brittisk pop sound. Kolla genast upp om man gillar Keane, Travis, Snow Patrol, Coldplay och liknande.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tillbaka i Kalmar


Jag är tillbaka i Sverige igen efter drygt fyra månader i Alperna. Det har varit fantastiskt kul att få ha varit med på så många roliga tävlingar och jag är glad att jag gav mig själv den här chansen i vinter. Jag är nöjd med att kunna summera säsongen med fem top tio placeringar på världscupen och två femteplatser på långloppen. Det känns lite konstigt att jag helt plötsligt har en sport till som jag satsar på, men det är verkligen en sport som jag börjar älska mer och mer.

Sista veckorna i alperna började jag känna mig ganska sliten efter många och långa tävlingar och mindre och mindre träning eftersom jag mest försökte återhämta mig under dagarna imellan tävlingarna. Men sedan jag kom hem till Sverige i slutet av mars har jag lyckats med att både vila upp mig och vara uppe i Abisko och Kebnekaise, träffa kompisar, göra några mysturer och avsluta skimo året med Keb Classic som i år igen bjöd på kanonförhållanden. Det är verkligen en häftig tävling som kan konkurrera med tävlingarna i Alperna med sin bansträckning, även om det både är betydligt mindre deltagare och åskådare. Den som letar efter ett nytt lite udda äventyr nästa år kan jag verkligen rekommendera att anmäla sig.

Nu börjar springsuget komma mer och mer och eftersom jag gillar att tävla drar jag igång direkt med att springa en halvmara (Nordic classic running) på Gotland i morgon. Jag har gjort två bedrövliga långsamma ”snabba” pass i veckan. Ett tröskelpass på 5×2 km där jag slutade ta tid efter första intervallen eftersom tiden inte direkt bidrog till att skapa en positiv stämning i vårsolen. För att få lite fart i benen gjorde jag igår ett besök på Fredrikskans i Kalmar och sprang 8×400 m. Det positiva är att jag i alla fall springer snabbare än tävlingsfart, det negativa är att jag fortfarande springer väldigt långsamt. Men det brukar alltid gå bättre på tävling än träning och för tillfället är ända målet att slussa in mer och mer löpning i träningen de kommande veckorna fram till 7 maj när det är dags för Transvulcania på 76 km.

Tillsammans med Jenny Råghall. Glada vinnare av Keb Classic som i år också var SM.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Crash and Burn – IMSA


Brukar säga man aldrig ska prata tider på en full Ironman. Det kan hända mycket på vägen att det så gott som aldrig går lika bra eller smidigt som planerat. Ironman South Africa tog mig på orden.

Förberedelserna hade gått fantastiskt bra. Den långa resan ner gick över förväntan. Alla grejer kom med och inga krämpor som störde uppladdningen. Lyckades acklimatisera mig bra inför loppet och var samlad samt sugen göra en bra tävling. Då Kalmar & Vichy slutade i tragedi 2015 ville jag inte måla upp en allt för optimistisk målsättning men träningsresultaten har varit mycket goda och jag har varit i stort sett skadefri senaste halvåret. Gjorde ingen research på startfältet då jag inte ville sätta för mycket press på mig. Tanken var ”kör ditt race, disponera förnuftigt initialt och öka när du märker du har kontroll.”

Tyvärr fick vi aldrig veta hur bra eller dåligt det gick. Jag kraschade rakt in i kravallstaketet efter 300 meter cykling. Lyckades inte få ihop cykeln i tävlingsbart skick samt jag blödde ordentligt från hakan.
Visste inte hur illa det var med mig eller om cykeln skulle gå fixa till så jag tog mig till racets första aid station ca 19 km ut. Tyvärr hade jag bara näst tyngsta växeln (53-12) köra på samt inga aeropinnar hålla i så det blev upprätt eller stående cykling. Hade fortfarande ambition slutföra racet men förstod att jag måste lyckas laga bakväxeln då banan innehåller 1300 höjdmeter. Fick ligga över 300 watt alldeles för länge på den växeln som jag hade för ta mig fram i anständig fart. Sitta upprätt i 18 mil med löst styre var heller ingen vidare lösning. Väl framme vid vätskestationen som hade en cykelmek & sjukvårdspersonal kunde vi konstatera att cykeln inte var i körbart skick. Vad som dock avgjorde mitt öde var när läkaren fick syn på mig. Hakan hade ett stort gapande sår som behövde sys omedelbart. Jag & cykeln var duktigt nerblodade och tack vare adrenalinet hade jag inte märkt hur dåligt jag mådde. Efter en känslokollaps över bli avplockad från racet stoppade de mig i en ambulans tillbaka till Transition Area där läkarvård fanns. Kunde konstatera att jag behövde 5 stygn på hakan, hade svullen höft samt lättare hjärnskakning. Bula vid vänster öga samt svullen panna efter fått en brännmanet i ansiktet på simningen.

Snille som jag är ljög jag för läkarna så de skulle släppa iväg mig och gick efter ombyte ut på banan för heja på mina vänner som körde. Var så fruktansvärt ledsen och besviken att det var det enda sättet inte bryta ihop fullständigt, resonerade jag. Hade faktiskt en väldigt kul dag vid sidan och gjorde allt så mina kompisar inte skulle behöva gå samma öde till mötes som jag och behöva kliva av. Tyvärr var det 30 grader i skuggan & vindstilla vilket tog knäcken på många denna dag. Port Elizabeth är ”The windy city” men just idag var det så gott som vinstilla och den afrikanska solen tar inga fångar. Fick dock betala för det då jag fick sprängande huvudvärk & de blessyrer jag dragit på mig börja ömma rätt rejält när kroppen stelnade till & adrenalinet va slut.

Vad händer nu?!

Vet ärligt inte. Är i min livs form och har väl 5-6 veckor på mig få ur det ur systemet om jag nu ens hittar ett race som inte är fullt. Största hindret är hitta tiden & kraften flyga runt halva jorden igen för ett möjligt misslyckande till. Det här var loppet som jag omsorgsfullt hade valt ut. Hade jag cyklat som jag brukar, dvs som min vän Jonas som körde hade jag haft ca 3:45h på mig springa maran för en Kona slot. Inte för låta dryg men det gör jag med förbundna ögon i den formen jag är nu. Hade snarare haft en bra chans hamna på pallen. Men istället åker jag hem utan ens få chansen att testa vad jag hade i mig. So I guess we will never know.

Best guess……Ironman Lanzarote om det går få ihop med jobb & familj. Ingen lätt tävling, men vilket race är det?!

Oavsett om man tycker jag förtjänar detta eller inte så kan vi väl enas om att min otur borde ta slut snart?

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

First we take Manhattan


…then we take Berlin. Marathon alltså. I höst blir det en efterlängtad revansch i Tyskland efter fjolårets fiasko då jag gick sönder två dagar innan avresa. Planen var ju egentligen Frankfurt men när chansen att springa Berlin dök upp igen så var det inte ett så svårt val. Frankfurt i all ära, men men Berlin är Berlin, världens snabbaste bana i en av Europas hippaste städer. Sub 2.50 here I come!

För 4-5 år sen var New York mitt drömlopp. När jag äntligen fick chansen att springa där 2013 var det precis så häftigt som jag hade föreställt mig och det blev inte direkt sämre av att jag i bara farten spräckte 3-timmars gränsen för första gången där. Utan publikens jubel och den magiska inramningen hade det aldrig gått. Redan året efter var jag tillbaka på startlinjen på Verazzano bron till tonerna av Frank Sinatra, den gången hade jag en mindre angenäm löpupplevelse pga vädret men inramningen, stämningen och loppet var lika magiskt då som första gången. Jag unnar verkligen alla att nån gång få springa och uppleva New York Marathon, alla andra marathonlopp kommer kännas fjuttiga efter det. Men för stunden känner jag mig klar med New York, mest pga att det inte är en bana man persar på såvida man inte är i superform. Inte ens Boston lockar pga Heartbreak Hill. Självklart vill jag springa New York igen och Boston och Tokyo och alla andra häftiga maror. Men just nu är upplevelsen underordnad sluttiden så därför har Berlin seglat upp på min förstaplats. Berlin är mitt drömlopp, det är där jag ska persa och springa fortare än jag någonsin gjort. Ifjol kom jag hem från Berlin med en bitter eftersmak, som tur var fick jag lite revansch under Asics Grand 10 två veckor senare men det var ändå inte Berlin Marathon, så att få en ny chans känns helt underbart.

Att det blir Berlin istället för Frankfurt innebär lite ändrade planer i planeringen. Tanken från början var att ha hela sommaren som uppbyggnadsperiod, tävla mig i form på hösten med millopp och halvmaror för att sedan avsluta säsongen på topp med ett dunderpers i Frankfurt. Nu kommer jag inte ha råd att lalla på allt för mycket i sommar eftersom Berlin ligger betydligt tidigare i tid. Jag kommer heller inte ha råd med en månads återhämtning efter Stockholm Marathon så det blir nog inget 2.50 försök där.

Den här veckan har vart lite sisådär när det gäller träningen. Vilodag i måndags och festligheter på tisdagen innebar uppstigning 05.30 och morgonjogg för att få till nån löpning överhuvudtaget. Det är fortfarande inte min grej, det tog en timme innan både kropp och knopp började fatta att den rörde sig framåt i nånting som skulle kunna liknas vid löpning. Tur att jag var ensam ute på gatorna då. På kvällen hade Sundsvalls kommun sin egen gala för oss lärare där årets pedagog, gymnasielärare, rektor osv skulle utses. Inte riktigt min påse, men det bjöds på 3-rätters och vin och det tackar man ju inte nej till. Dessutom var Johan Olsson där som prisutdelare så mitt mål med kvällen blev att försöka haffa honom och ta en selfie. I tisdags prisades vi lärare för vårt viktiga arbete, igår dagen efter fick vi reda på att vi är övertaliga och att vissa av oss inte kommer ha jobb till hösten. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Tur att man har löpningen att luta sig mot när man känner att man håller på å få hjärnblödning.

Igår testade jag Salomons nya asfaltssko Sonic One som lämnade mer att önska efter första passet. Hade läst mycket om den innan och den verkade på förhand som en spännande och trevlig sko men jag klarade med nöd och näppe av att fullfölja gårdagens pass. Sista biten var jag tvungen att ta en hel del gångpauser pga att fötterna skrek av smärta, känslan var ungefär densamma som när man åkte skridskor på lågstadiet.

Mina fötter verkar inte vara rätt målgrupp, behöver betydligt mer dämpning än vad dom erbjöd och passformen var lite speciell. Hade tänkt nån form av tempopass men det var bara att lägga dom tankarna åt sidan och fokusera på att försöka ta sig hem. Kanske blir ett nytt försök ikväll, då med DS Racer eller Tarther på fötterna istället. Jag tycker att man ska kunna ta nya skor direkt ur kartongen och bara ge sig ut och knappt märka att man har dom på fötterna, då vet man att man har hittat rätt. Dom var i alla fall rätt snygga så jag får väl ge dom ytterligare nån chans. Vi som inte är så snabba får kompensera det med att försöka se snygga ut medan vi låtsas springa fort.

På söndag ska vi köra ett pass vattenlöpning med Runacademy. Som tur är ”slipper” jag vara med i vattnet, har utvecklat nån form av fobi mot vatten på äldre dagar, men det ska bli intressant att vara med och betrakta det från sidan ändå. Kanske kan det få mig att våga testa nån gång i framtiden. Vi har bra uppslutning på våra pass, alla verkar supernöjda, har roligt och det är härligt att se löparglädjen sprida sig till så många. Jag lär mig hur mycket som helst, vi fokuserar ju rätt mycket på teknik så varje vecka innebär nya löpskolningsövningar som ska övas in för att sedan kunna visas. Har gett upp hoppet för länge sen om att kunna förbättra mitt eget löpsteg men hade jag fått lära mig hur man ska springa redan från början så hade jag kanske vart både snabbare och mindre skadebenägen.

/Hörs

Dagens låt: Leonard Cohen må ha skrivit den och ingen skugga ska falla över Joe Cockers version men Jennifer Warnes spelade in originalet och ett original är ett orignal. Steve Ray Vaughan’s karaktäristiska gitarr är pricken över i:et i denna klassiker.

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

@Stefan: Kul att du också ska springa, du får komma fram å heja i vimlet! Vad siktar du på för sluttid? Tror också att sub1.20 är svårare, i alla fall för mig som mest fokuserar på mängd och tröskel, med lite mera fart så kanske det kan gå.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in