Nästa Period


Hängig, gammal och slut som artist!

Det sammanfattar min känsla efter tävlingen på Fuerteventura. Tre stycken tävlingar på halva ironmandistansen inom två månader, varav de sista två samma vecka verkar ha tagit ut sin rätt. Inte bara kroppen kändes sliten och ömmade utan även skallen kändes utmärglad. Under samma period tränade jag även en hel del och var på ett renodlat läger. Motivationen verkar jag ha oavsett hur jag känner men självförtroende och träningsglädjen får sig en törn. Försökte med mindre träning och lugnare pass men det blev ändå bara skräp. Precis som med så många andra slitna utövare drabbades jag också av sjukdomar. Barnens baciller är som målsökande missiler. Känner direkt av om immunförsvaret är nere och skickar en B52:a efter en. Är absolut inget fan av antibiotika men det är skrämmande effektivt och jag har inte ”råd” låta kroppen sköta tillfrisknandet då det kan ta flera veckor att bli frisk….

Hade dock formen på gång inför Halmstad men med sviktande hälsa fick jag se mig själv som besegrad tre kilometer in på löpningen. Kändes tråkigt behöva bryta där och då  men visste att jag behövde efterföljande träning mer än ett halvruttet resultat. Fick ett hyfsat kvitto på att cyklingen blivit stabil och simningen hade nått en hyfsad lägstanivå. Springa är min mest naturliga gren så den är jag sällan orolig över även om jag fullkomligt hatar vara i dålig löpform.

Ett par dagar av penicillin och jag var frisk & stark igen. De pass jag gjort sedan dess har känts bra till riktigt bra. Speciellt cykeln som stundtals känns fenomenal och att varje pass blir bättre än det föregående. Försöker inte testa löpbenen i detta skede då jag vill undvika bli för sliten samt hålla mina ”skador” i schack. På en Ironman ska man knappast springa speciellt fort så egentligen skitsamma vad jag springer milen på i dagsläget. Mer intressant ha en stabil & uthållig känsla. 

Fokus kommande veckor blir kort och gott – Mängd!

Love/hate denna period då det stundtals känns som korvstoppning men också befriande ha ett rent samvete då man vet att det gör otroligt gott för formen på en långdistans. Har fortfarande kvalité på schemat men undviker Vo2max i största utsträckning. De hårda pass jag kör ligger närmre min tröskel och intervallerna är relativt långa. Har två veckor kvar innan jag påbörjar min tre veckor långa semester. Mitt arbete tillåter inte riktigt några längre utsvävningar under kontorstid så jag tränar i princip hela kvällarna. Familjen har slagit läger ute i skärgården så dem kan jag ändå inte träffa på vardagarna. 

För er som undrar hur en vecka ser ut för någon som mig denna period så kommer den här…..kommer sannolikt köra några längre utpräglade cykelpass samt löp. Men detta är basen.

Måndagar – Cykel tempo. 3×15-20 mins alt 75-90 mins @ 280-300 watt (HIM intensitet)
Tisdagar – Simning & löpintervaller, 4×3 alt 3x4km.
Onsdagar – Cykel distans 3-4h @ 220-240 watt
Torsdagar – Löpning lätt distans + Cykel tröskel 5×10 alt 4×12 mins @ 325-340 watt. 
Fredagar – Löpning 60-75 mins.
Lördagar – Simning + Löpning distans 21-28 km.
 
Söndagar – Simning + Cykel 3h @ 220-240 watt. 

Förhopppningvis kommer detta resultera i något i hästväg. Har en hyfsad klar plan för hur jag ska köra Kalmar i år. På de tidigare fem försöken inte kört varken snabbt eller smart. Ska jag vara helt ärlig har jag nog inte gjort en bra Ironman ännu. Hawaii 2014 är väl den minst dåliga men de första 18 kilometrarna av löpningen där var katastrof. Börjar tyvärr inse att en Ironman aldrig känns bra utan de är de minst dåliga loppen som är de bra. Men skam den som ger sig. Någongång vill jag känna att jag disponerade perfekt utifrån mina förutsättningar. Om det så är det sista jag gör……

Tänker ännu inte ha något tidsmål men om jag får ut min kapacitet så är 9-9:10h möjligt om det inte blåser åt helvete. Helst vill jag ha halv storm så alla övriga grillas rejält ute på Öland. Har nog en starkare cykeldel än de flesta så tar mindre stryk av tuffa förhållanden. I min bok är det coolare köra fort när alla andra skriver uppsatser om tuffa förhållanden. Man vill vara den som gör det ”omöjliga”. Kolla bara på Jan Frodeno i Frankfurt. Age Groupers dog som flugor medan han sätter barnrekord….. Som en satsande vän till mig sa ”Vet inte om jag ska inspireras eller sluta träna”.

Nelker 

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kladdkaka


Okej. Det har blivit lite väl mycket chillande nu på slutet. Värmen har inte gjort det lättare direkt. Samtidigt blir jag lite småirriterad på folk som beklagar sig över hur jobbigt det är att springa i 30-gradig värme. Jag var likadan själv ifjol när de tropiska nätterna hittade upp även till Norrland. När man är skadad hatar man alla som kan springa, därför sticker det lite extra i ögonen när nämnda personer beklagar sig över värmen. Håll käften och var glada för att ni kan springa överhuvudtaget, tänker jag tyst för mig själv. Det är en helt annan grej att stå inne på en crosstrainer medan högsommaren pågår för fullt utanför jämfört med att faktiskt få vara utomhus och springa. Så jag tycker faktiskt att jag gjort mig förtjänt av att få spy lite galla och vara bitter. Men också att få ligga med fötterna i gräset, jobba på brännan och slippa crosstrainern.

Som sagt, lite för mycket kladdkaka de senaste dagarna och lite för lite träning. Men nu har jag svalt den sista tuggan och är redo att ta i. Har vart i Stockholm, tillbaka till brottsplatsen. I fredagskväll när jag promenerade hem från Djurgården längs Strandvägen i en fantastisk sommarkväll kom minnena från ASM tillbaka. Stannade till i höjd med Norrmalmstorg och tänkte att det var här skiten började, exakt där högg det till för första gången på utsidan av knät under första varvet och nu över en månad senare dras jag fortfarande med skiten. Borde jag inte ha klivit av ändå? Var det verkligen så smart att pina sig igenom 4mil med ett ont knä? Det blev ju inte ens PB.

Igår testade jag att springa på asfalt. Det gick över förväntan. Ett varv runt Lötsjön i Solna i 30 gradig värme. Kände mig extremt ringrostig, det kändes konstigt att springa. Men skönt såklart. Hade bestämt mig för 20min, inte en sekund längre. Kom ganska exakt 3,83km och direkt efter kändes det barakonstigt att vara klar. 20min är ju inte ens uppvärmning. Under våren låg snittlängden på mina pass på 20km, det är en viss skillnad. Men knät höll och framförallt fick jag inte ont efter som jag alltid fått tidigare, även fast det gått hyggligt att springa tidigare har smärtan alltid kommit som ett brev på posten några timmar senare. Det gjorde den inte igår. Det känns så jävla gött, som ett riktigt stort framsteg.

Idag ska jag ta igen för alla öl som slunkit ner i helgen genom att stå på crosstrainern tills jag ramlar av och imorn ska jag testa att springa igen och hoppas att det fortfarande känns lika bra. Om jag kan få komma igång och springa korta rundor nu i juli så tror jag fortfarande på att Ultravasan ska kunna vara genomförbar. Den mängd och kontinuitet jag haft de senaste åren måste ju ha byggt upp nånting tycket jag.

/Hörs


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Semesterträning som heter duga


Nu har jag semester och kommer att vara borta från Nordic i fem veckor. Det känns lika overkligt varje gång. Först går det flera månader där jag blir ledsen om jag så missar ett av mina fyra pass i veckan med OBS-gänget, och sedan ska man plötsligt vara borta fem veckor i sträck. Men tro inte att jag ligger på latsidan för det! Nej, jag försöker hålla mig till att träna varannan dag under semestern, och då blir det oftast något crossfit-inspirerat. Jag har satt upp ringar i ett träd och pappa har tagit ut sin gamla skivstång från 70-talet hit till stugan. Det är ingen olympisk stång, men det går att göra en hel del med den ändå. Till och med lite för smala ryck. Det gjorde jag igår. Först lite träning i ringarna – lite ring-chinups och pikar – och sedan blev det 21-15-9 ryck varvat med 600, 400 och 200 meter löpning ut på udden där vi har stugan.

(Jag ber om ursäkt för den dåliga bildkvaliteten – jag vet inte vad som hände. Men det syns ju hur snabbt jag springer! Trots att jag ser ut som någon ur Minecraft…)

Nu ska jag kolla vad coach Jakob har skrivit att jag ska göra i morgon – han har utlovat lite strikt gymnastik. Det blir kul!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Myrlöpning


Jag uppskattar verkligen all feedback jag fått på hur jag ska bemästra mitt löparknä. Det är kul att det finns så många hjälpsamma löpare som engagerar sig och tar sig tid att lämna en liten kommentar. Sen kanske jag inte följer alla tips och råd till punkt och pricka men det betyder inte att jag avfärdar det som skrivs. Som signaturen MB skrev så tror jag att man själv känner sin kropp bäst och att det bara är man själv som vet när det är dags att trappa upp eller ner, vila eller öka, söka hjälp eller självbehandla en skada.

Jag känner verkligen att löpvilan gjort mig gott och för det är jag tacksam att så många tagit sig tid att rekommendera, för helt ärligt hade jag nog själv aldrig kommit på tanken att vila en hel vecka. Men jag kände också att en vecka fick räcka, förr eller senare måste man ju våga ta dom första stapplande stegen och det gjorde jag igår. Det var en fantastisk känsla att få springa igen. Det blev varken asfalt, grus eller stigar utan jag tänkte att jag skulle vara lite smart för en gångs skull och börja med ett skonsamt underlag.

Det var en ny upplevelse som jag verkligen kan rekommendera, framförallt som alternativ träning eftersom det kändes extremt skonsamt för knät, men även som kvalitetsträning eftersom pulsen stack iväg som en raket. Totalt blev det 40min löpning på blöt myrmark och jag kände aldrig av knät varken under eller efter löpningen. Däremot var det bland det jobbigaste jag gjort på bra länge, har inte haft så hög puls sen jag gjorde ett maxpulstest för flera år sen, var tvungen att stanna flera gånger för att få ner pulsen. Normalt när jag kör hårda intervaller brukar jag ligga nånstans kring 165 i puls, nu stack den iväg till över 170 på bara nån minut och mjölksyran sprutade ur öronen. Så förutom att komma igång med löpningen igen blev det ett riktigt bra träningspass för pumpen. 

Jag har ju inte haft möjlighet att springa in mina nya Asics Fuji Racer än så länge eftersom jag knappt kunnat ta ett löpsteg sen Stockholm Marathon så det var första gången jag fick snöra på mig dom och dom kändes riktigt sköna. Med dom på fötterna ska det nog vara möjligt att avverka Ultravasans 90km men tyvärr kändes dom inte speciellt nya precis efter.

Det känns riktigt skönt att kroppen höll för 40min löpning även om det var på myr och det inte på nåt sätt kan jämföras med stötarna som knät utsätts för på asfalt. Men det känns ändå som ett steg i rätt riktning. Nästa steg blir att testa en kort runda på asfalt senare i veckan. Ska också försöka få till nåt fler myrpass men det är verkligen utanför min comfort zone och med tanke på hur extremt jobbigt det var så lär det inte bli den här veckan i alla fall, men sommaren är ju lång.

Imorn ska jag tillbaka för en andra stötvågsbehandling. Jag hoppas verkligen att det kommer märkas på spänningarna i ITB och på trigger punkterna att jag både vilat en vecka och dessutom rehabat och stretchat som en galning den senaste veckan. Jag känner mig hoppfull. Planen är att fortsätta med crosstrainern och rehab den här veckan parallellt med att testa hur knät reagerar på lugn och kort asfaltslöpning.

I mitt förra inlägg fick jag rådet att chilla lite och bara njuta av sommaren. Det är svårt när man normalt sett äter, sover, andas och skiter löpning dygnet runt under årets alla dagar, ännu svårare när man dessutom är skadad. Men jag har försökt ta fasta på det rådet och försökt chilla så gott det går och inte tänka på löpning tjugofyra sju.

/Hörs

Dagens låt: Mauro Scocco är aldrig fel, fantastisk version av Jag saknar oss.

Antal kommentarer: 3

Anders Larvia

Gör’t! Men glöm inte myggmedel, dom små jävlarna älskar myr.


Anders Larvia

Tack för tipsen, ska testa det nästa gång och hoppas att jag inte stöter på nån älg eller björn för den delen.


Anders Larvia

Eftersom jag befinner mig i Umeå just nu har jag gått till Umeå Rygg & Ledklinik, hemma i svallet har jag tidigare gått hos Ryggkliniken och Teamed.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Halmstad 11.3 – DNF


Vilken sinnessjuk sporthelg om man är en inbiten triathlonnörd!

Om inte min egen satsing vore nog så är jag även grundare & ordförande i klubben Terrible Tuesdays. Har tagit på mig uppgiften bevaka, sammanfatta samt sammanställa klubbdeltagarnas eskapader. Vi hade tidigare utnämnt Vansbro som KM på halv ironman distans vilket gjorde min helg rätt kaotisk då jag själv skulle köra Halmstad 11.3. ITU VM i Motala kördes samma dag vilket inte gjorde saken bättre…. Vad som var kul är alla tusentals svenskar som fyller tre stora lopp (svenska mått) och att de ändå håller hyfsad klass rakt igenom. Då Halmstad kan ses som ett motionslopp i år så var det ändå 13 personer under 4:21h trots en tuff cykelbana. Snabba tider i Vansbro var inte lika oväntat med tanke på startfältet. Motala hade ju ITU VM status men tycker ändå inte att de höll mer än nämnvärt högre klass om man bortser från de proffs som deltog. Kul se så många föreningar & organisationer försöka göra kalendern fullsmetad med arrangemang. Nog en tidsfråga innan Challenge eller Ironman lägger vantarna på en av våra halvdistanser. Tråkigt bara säsongen är så kort och väder-osäker vilket trasslar till simningen. Verkar som samtliga lopp i helgen hade stora grupper av atleter med märkliga symptom tack vare en kall & utmattande simning?!

Pre start med min kära barndomsvän Philip Kellin

Jag fick för andra gången bryta ett lopp. Förra gången var Challenge Laguna i Thailand. Var då helt trasig från Kalmar & Hawaii. Dessutom var det över +40 grader i skuggan vilket gjorde att varken min kropp eller skalle orkade genomföra hela distansen. Hade senaste veckorna haft seglivade symptom från diverse barnbaciller som sprids på såväl arbetsplatser som i småbarnsfamiljer. Då min simform varit usel har jag simmat ”ikapp” sista veckan i 13-14 gradigt vatten vilket inte riktigt har varit det smartaste. Är ju som sagt allergisk mot klor så jag chansade att detta var ändå bättre för slippa ytterliggare allergiutbrott. Sista veckan hade jag utskrivet penicillin som jag borde tagit men av någon konstig anledning trodde jag kroppen skulle orka bekämpa skiten ändå. Märkte i torsdags & fredags hur bihålor och orken var skräp men intalade mig att det bara var trötthet. på startdagen kände jag mig fräsch och fokuserade bara på hur jag skulle vinna. Har chansat tidigare och det har fungerat. I Cannes var det så.

”15.2 grader i Nissan” ropade de ut. Efter ha provsimmat konstaterade jag att de ljög. Det fanns folk med termometrar och dessa visade samtliga ca 14 grader. ”Tur att det är medströms” tänkte jag så lidandet blir kort. 28 minuter efter startskottet brunnit av klev jag i land. Rejält nedkyld och hade dålig känsel i händer & fötter. Yrsel hade jag också men lyckades ändå få av mig dräkten och med mig cykeln ur T1. Försökte få kontroll över kroppen så gott jag kunde men min puls var skyhög. Valde nonchalera det då jag antog att adrenalinet & hjärtat jobbade hårt för jag skulle bli varm igen. Lade mig efter den beryktade Galgbacken nere i tempoställning & började arbeta fokuserat.

Världens längsta kyckling på ett älgstaket

Cykeldelen i Halmstad är där jag brukar träna på sommaren så jag kunde banan som om det vore min egen bakgård. Björn hade sagt ”280-290 watt borde du klara” vilket jag höll med om även om jag visste det är inget man bara gör sådär. Tog ca 2 mil innan Kristian Hallsten plus Johan kom ikapp och vi började slå följe. Visste att han är en gammal cykelprofil samt gjort Kalmar på 8:44h vilket gjorde honom till en trygg partner. Han är extremt stark uppför och jag har mer på platten & nerför. Det är så mycket lättare och roligare när man har någon att köra med. Vi försökte hålla avståndet men när folk kommer i mellan & banan slingrar sig så kan det absolut hända det blir lite fel. Ber om ursäkt som någon tyckte vi körde nära i vissa sammanhang men jag kan intyga att det var aldrig avsiktligt. Det är omöjligt ligga & köra om varannan sekund bara för banan förändrar sig när så många olika cyklister med olika styrkor ligger på led. Jag hade 295 watt NP denna runda så ingen kan knappast säga jag låg & softade på hjul. Sporten har en utmaning här anser jag. Hur gör man vid grupperingar när dragspelet börjar, hur ska domarna döma?! 20 meters lucka vore bäst men omöjligt införa om alla startar samtidigt. Vad gör man när hundratals människor kommer ur vattnet samtidigt. Hur ska man då hålla ett led i chack….det går lixom inte. På Hawaii kommer över tusen personer upp mellan 1:05-1:15. Domarna skiter helt i straff bland motionärerna första sex milen då det helt enkelt inte går….åker mest runt och visar upp sim närvaro så det inte spårar ur fullständigt.

Undra på det går fort nerför, 100kg ekipage

Med 20 km kvar slog jag av, måste spara på benen, låg ändå 2:a i loppet ihop med Johan & Kristian. Höll komfortabla watt samt tog in extra energi. Kände mig stark fortfarande. Matt är man alltid. Plötsligt när jag skulle fippla med skorna inför T2 hände nåt. hela ryggen började krampa våldsamt och det började kännas olustigt. Ett mirakel jag inte körde in i kravallstaketet. Höll minen men mådde skit när jag bytte om från cykeln. Satt stilla i 20 sekunder extra för samla mig något innan jag sprang iväg efter Kristian & Johan.

Normalt måste jag begränsa mig för inte springa för fort, nu fick jag bita ihop för hålla farten 3:55 min/km uppe. Pulsen rusade och kroppen skrek stanna. Ibland kan det kännas tufft konvertera från cykel till löp men denna dag var det hemskt. Efter kommande två kilometrar blev det bara värre och kramperna i ben, mage & rygg förvärrades. Kunde knappt få luft och jag var tvungen att stanna. Började inse det var hopplöst men testade 500-600 meter till. Förgäves, det var slut. Bara promenera in till stan & packa ihop.

Jag är inte personen som går 15 km. Inte så jag behöver bevisa för mig själv längre att jag kan springa 21,1km. ”Death before DNF” kanske det töntigaste uttrycket som finns. Hälsan är vår finaste gåva, tänker inte riskera den för jag inte kan stå ut med negativ kritik från omgivningen.

Tråkigt inte få fightas med dagens toppgäng men om man ska se det positiva så kan jag ganska snart börja träna hårt igen inför Kalmar. Ska bara låta penicillinet ha sin gilla gång.

Stort tack till Halmstadtriathlon.se för ett superarrangemang. Vågar påstå den finaste cykelbanan i Sverige!

Stort supergrattis till vinnaren Sebastian Björklund som för dagen var överlägsen segrare. Roligast denna dag var dock se min vän Richard Bäckström kriga till sig en 2:a plats efter en monsterlöpning på 1:21h. Raka benen & du vinner nästa lopp din räksmugglare!

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Working On A Tan


Om exakt 20h har jag haft ofrivillig löpvila i exakt en vecka. Det har inte hänt sen…ja, Dackefejden. Eller åtminstone på ett par år, sen förra skadeperioden. Dom som inte vet bättre fnyser säkert åt det men för en löpare är en vecka utan löpning en evighet. Måste erkänna att det var jobbigast dom första dagarna, att mentalt ställa in huvudet på att inte springa men nu när skallen accepterat det och kroppen börjat bli avvänjd från löpning så går det faktiskt helt okej.

Istället har jag stängt in mig på gymmet och köttat crosstrainer, gymmat, rehabat och promenerat som fan. Och appropå promenader. Eller gång. Eller powerwalk som vissa säger. Fy fan vad träligt. Fattar inte hur folk står ut med det som ”träningsform”. Det går ju übersakta, man får inte upp pulsen och allt man vill är att springa istället. Enda anledningen att jag ägnat mig åt timmeslånga promenader är för att jobba på brännan, få lite sol. Det har liksom aldrig vart ett problem tidigare när man ägnat hela somrarna åt att springa. Förra sommaren när det var värmebölja fick jag en riktigt schysst bränna för då var man ju mer eller mindre tvungen att springa i bar överkropp för att överleva, tänkte dock inte på pulsbandet, så jag gick omkring med en bränna likt den i Sällskapsresan hela förra sommaren. Inte så kul men det var åtminstone en solbränna. Det hör ju sommaren till. Åtminstone en schysst bonnbränna men inte ens det har jag. Man blir inte så brun av att stå innte på ett gym flera timmar om dagen. Därför går jag. Och att ligga i en solstol och pressa är liksom inget alternativ eftersom det fortfarande är typ vintertemperaturer ute. I fredags blev det en sväng in till schtaan, trots regn och miserabelt väder var det rätt mycket folk ute på Umes krogar. Brolle spelade tydligen nere vid Kajen också. Satt och huttrade med en öl i handen på Sjöbris uteservering och funderade på om det var juni eller januari. 

Bleka ben. Knappt så man vågar gå i kortbrallor på gymmet. Hemsk känsla.

Tillbaka till crosstrainern. Jag har börjat gilla den. Får upp pulsen rätt bra i motsats till cykel. Det känns som ett helt okej substitut till löpning. Har kommit på att hemligheten är att skippa armarna och dom där handtagen, då blir det ännu mer likt löpning. Idag har jag kört tröskelintervaller, 3x10min i min tröskelpuls och igår körde jag 10x2min och försökte ligga >90% och var helt slut i pumpen efteråt. Trodde faktiskt inte att man kunde simulera känslan av 400-ingar på bana på en crosstrainer. Den största nackdelen är ju att man svettas som en gris. Linnet är ju som en disktrasa efter 5min. Så här såg det ut redan efter uppvärmningen, innan intervallerna.

Inte så fräscht. Dessutom pajjade jag mina Apple hörlurar pga allt svett som trängde in i volymkontrollen. Började undra varför telefonen bytte låt helt random efter ett tag och slog igång voice control innan jag kom på anledningen. Får gå och köpa några lurar som klarar svett lite bättre.

Börjar känna den där sköna känslan av träningsvärk när man vaknar på morgnarna nu. Som jag har längtat. Alla säger att crosstrainer är så skonsamt, men jag har fan träningsvärk i rumpa, lår och vader likt förbannat. Dessutom skön träningsvärk i biceps och latsen och ja, i hela överkroppen av gymmandet. Har på köpet ”återupptäckt” tjusningen med tung styrketräning. Det är en skön känsla att kunna dra iväng tvåsiffrigt i chins, lyfta lite mer än stången i bänkpress och känna att man har lite tryck i armarna.

Imorn har det som sagt gått en vecka utan löpning. Jag har inte haft ont i ITB på flera dagar och kan rulla på foamrollerna utan att skrika av smärta. Har dessutom upptäckt att mina värsta trigger punkter sitter i sätet och dom har jag masserat med hjälp av rulla på en golfboll. Helvette så ont det gjorde i början men nu börjar även det släppa. Känner mig stark. Känns som rehaben och löpvilan gjort nytta. Planen imorn är att testa och ta några stapplande löpsteg men varken på asfalt, grusväg eller stigar utan på ett något mer pulshöjande underlag. Det känns som att kroppen är redo för det nu. Återkommer med rapport.

/Hörs

Dagens låt: Är det nån som förstår känslan av att måsta jobba på en solbränna så är det Brad Paisley.

Antal kommentarer: 3

Anders Larvia

Stig: som du säger är det förmodligen inte helt läkt men jag tror ändå jag vågar testa nån kort runda på 20min parallellt med att fortsätta på crosstrainern och rehaben. Jag är lite rädd för vatten, eller kanske snarare fruktansvärt obekväm i vatten, men det ligger och gror nånstans att jag borde testa vattenlöpning.

Du vet att jag (nästan) alltid lyssnar på coachen, han vet ju vad han snackar om till skillnad mot en annan 🙂


Anders Larvia

Magnus: varken topp 10 i Sverige eller världen och har heller ingen önskan om att bli det, möjligen var jag topp 10 i Sundsvall på årets ASM och det är ju alltid nåt att skryta med om några år när man sitter på hemmet. Min strävan att komma igång med löpningen handlar inte om att jag är rädd för att tappa formen och få börja om, jag vill komma igång och springa för att jag mår som bäst när jag springer om det så bara är i 10min. Självklart har du rätt i att jag stressar och ärligt talat hade jag nog inte vart fullt lika stressad om den här Team Asics grejen aldrig dykt upp. Inte för att jag har nån press på mig mer än från mig själv men det kan vara nog så svårt att stå emot. Men jag ska försöka chilla så gott det går, inte för att jag vet hur man gör när man chillar men jag ska försöka. Och tack för uppmuntrande ord på vägen.


Anders Larvia

Exakt @MB, mitt i prick men å andra sidan tycker jag bara det är kul att mitt löparknä engagerar och hade det inte var för all feedback här så hade jag nog aldrig tänkt tanken på att vila en vecka. Det värmer att du uppskattar bloggen. Och mina lår 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in