Blogg

Nya PR och en mosad bröstkorg


Firade tisdag med ett nytt PR i både Turkish getup och viktad pullup! Jihoo! Jag lyckades resa mig upp med en 26-kiloshantel på rak arm, upp i en snygg Turkish getup. Eller snygg och snygg. Utifrån såg det nog rätt snyggt ut, men inne i huvudet var det mest snurriga tankar av typen ”Ofyfanofyfan”, ”Tappa inte nu”, ”Nonononono!!!” Men upp kom den. Och ner.

När jag hade kommit ner liggande på vänster sida och bara skulle lägga ner hanteln på golvet igen släppte jag för en sekund kontrollen lite – jag var ju klar, hade persat och var överlycklig! – och när jag då böjde armen lite drullade hanteleländet ner på bröstet via vänster lår. Så nu har jag en lårkaka på vänster lår och en som det känns tillknycklad bröstkorg. Som tur är landade den rakt på bröstbenet och inte på en tutte. Men jag tappade luften och fick sitta en stund och återhämta mig.

Sedan var jag tydligen redo att maxa i viktad pullup. Mitt tidigare PR var 7,5 kg extra och det satte jag idag också. Sen gick jag upp till 10 kilo och då gick det otroligt långsamt på slutet. Men jag lyckades pressa upp hakan över räcket. Allvarligt var jag ju tvungen att göra det – alla från OBS-klassen som var där stod och tittade. Hade jag missat hade de aldrig slutat håna mig. Se där vad lite press kan göra.

Se till att persa ibland – pressa dig till ditt yttersta för att se var dina gränser går och se att du faktiskt utvecklas. Dessutom är det sjukt kul att persa!


Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Dubai i Bilder


Här kommer ett gäng bilder från en av världens i särklass mest påkostade 70.3:or. 

Kan varm rekommendera för den som är sugen på ett tidigt race men glöm inte packa ner starka cykelben då det ofta blåser här samt stor plånbok då det är dyrt.

På väg till simstarten. Jag har en Roka Maverick Pro, syns nere i mitten av bilden.

600 meter simmade samt sprungit ca 800 meter från Jumeirah Beach Marina till T1.

Ut ur stan, försöker få ner adrenalinet och kryssa mellan hetsiga AG´s.

Inte alls bekväm i sittställningen. Björn kommer få en del att jobba med här.

Genom en av många rondeller på väg ut mot vändpukt. Fortfarande en del AG´s att cykla om. Banan är annars spikrak och innehåller rolling hills. 300 höjdmeter.

Ut ur T2 som 3:a i min AG. Tyvärr distansmässigt långt bakom mina jämlikar då jag hamnade långt bak i starten. Hade initialt en Relay löpare som sällskap men han väggade tidigt.

Fint flyt och bra frekvens. Inget slår bra löpform.

Lite mindre glädje men fortfarande kontroll.

Målrakan, ingen sprint behövdes detta år.

Ingen aning om plats eller tid, mest lättad vara i mål efter en stabil insats. Min nettotid var 4:01:30. Tavlan visar Herrproffsens tid fortfarande som startade ca 30-40 minuter före oss.

Så coolt få tävla på såna här platser i världen. Svårlaget!

Så, nu räcker det med halvnakna bilder. Ni hittar säkert fler på min instagram @nelker

Prutt!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ironman 70.3 Dubai



Hej!

Då var årets första race ur världen. Normalt sett är ett lopp i januari inte speciellt viktigt ur en nordisk synvinkel men för mig inför säsong 2016 var det extremt viktigt. För det första har jag brutit mina tre senaste lopp (Halmstad, Kalmar & Vichy). Även om jag hade ”giltiga” skäl skapar det besvärliga hjärnspöken och väcker tvivel om min kapacitet. Jag har ett underbyggt förtroende för min kropps förmåga att prestera men den värsta farhågan för mig är om mitt psyke skulle bli soft och jag börjar fabricera anledningar bryta så fort det blir tufft. 2014 slutade också med en DNF i Phuket och kommer ihåg att jag även då hade problem hämta mig från det. Därför var det så sjukt viktigt få bevisa för sig själv även denna gång att jag fortfarande kan prestera så man kan återgå till träningen utan en oro i själen att det senare kan skita sig. Nu med ett bra resultat det bara bygga vidare och finslipa formen för nästa lopp…man är inte bättre än sitt senaste lopp.

Memo to self: Tävla endast om du är redo för det, oavsett distans. Då slipper du både fysiska och mentala tillbakagångar.

För sammanfatta Dubai 70.3:

Kraftiga vindar, upprört hav med strömmar gjorde att man ändrade simbanan helt. I normala fall hade organisationen ställt in simningen men eftersom den togs bort i Bahrain ville Ironman Middle East inte ha en till ”flopp”. Vi fick helt enkelt simma i en småbåtshamn. Små & små, mest yachts men ni fattar. Proffsen fick ostört simma sina 2×600 meter runt innan de släppte i boskapen med 3 sekunders lucka en & en. Tyvärr hamnade jag för långt bak och dök inte i förrän 10 min efter första AG. Gjorde min livs simning på 600 meter innan jag sprang de 800 metrarna på stranden till T1. Hade redan där passerat 100 pers totalt och var nu 3:a i min AG.

Hade en strategi inte gå hårt på cykeln till vändpunkten 45 km ut. Det blåste extremt mycket snett bakifrån ut, så med 260 watt höll jag stadiga 42-50 km/h. Ovanan ligga i båge och sitta still var dock värre än väntat. Skav i grenen och nacke som strålade smärta. Irriterande hur snabbt man förlorar den vanan och fick mentalt stålsätta mig för inte tappa gnistan. Efter vändpunken fick man stormen rakt i ansiktet. Det var stundtals löjligt med sand som blåste rakt in i käften och piskade smalbenen. Har dock efter skolats på cykeln i Halmstad & Playitas lätt för cykla i vind så det var nog här jag hade mitt bästa parti relativt sett på cykeln. Var annars inte särskilt nöjd med cykeldelen. Inte gjort en bikefit på nya cykeln än och tappade power pga ovana alldeles för mycket. 270 watt NP när jag nådde T2, 39 km/h i snitt. 2:19h tog 90 km med 300 höjdmeter denna stormiga dag.

Har haft en mycket stabil löpform sista tiden. Skadefri sedan länge och lyckats hålla god kontinuitet. Saknar fart men då mitt mål är Sydafrika så får den delen hållas tillbaka. Märkte direkt efter några hundra meter ut på löpningen att det här har jag. Rytmen kom snabbt och kraften fanns där. Testade inte var gränsen låg på första varvet av tre då jag ville verkligen ha en jämn halvmara samt ha lite krut i tanken om det skulle bli en duell längre fram. Tyvärr blev det aldrig så utan jag fick springa solo hela vägen. Var för långt bakom mina jämlikar tack vare min fadäs vid starten. Var trött och sliten sista 3-4km men hade absolut mer ta ut men det är omöjligt anser jag utan ”nåt att springa för”. 1:24:40 är därför ett gott kvitto efter en tuff cykling på en vindpinad strandpromenad. Löpningen var dessutom korrekt uppmätt precis som cyklingen. Hatten av Ironman Dubai!

Kom trea i min Agegroup M35-39 på tiden 4:01:31 (25:a totalt). Reflektionen av det är att Challenge Race är rena sandlådan i de flesta fall. Fick jag se mig besegrad av säkert 8-9 amatörer. Som svensk är jag dock väldigt nöjd. Cykla trainer är inte samma sak som utomhus och precis som jag sa tidigare så kan det bara bli bättre. Viktigaste är att löpningen fanns där, cykla är lättare få till. Löpningen är ett gissel då skador och annat jämt kommer i vägen.

Fick även chansen åka till VM på 70.3 i Australien. Racet går 5 veckor före Hawaii och blir en bra back up plan om Sydafrika skulle skita sig.

Stort grattis till Rickard Carlsson som var bästa svensk för dagen och även vann sin AG M25-29. Även imponerande bedrifter från Mattias Krantz, Martin Johansen, Rickard Arnerup, Britt Welander (1:a plats), Johanna Sundberg m fl.

Slut

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Som en löpare


Ibland händer det märkliga saker i livet. Som när man vaknar och känner att ”Nej, men idag tror jag att det skulle passa att gå ut och springa lite efter att jag lämnat på dagis.” Det har hänt förut.

Men sen blev det ännu konstigare. Jag satte på mig kompressionsstrumpor! Jag klädde mig efter lager-på-lager-teknik och kände att ”idag är jag lagom varmt klädd”. Jag fäste tofsen lite bättre än jag brukar. Jag borde redan då ha anat oråd.

Min son cyklade till dagis, så jag sprang bredvid. Han frågade ”Joggar du?” och jag svarade ja, men inne i huvudet tänkte jag ”Nej, JAG SPRINGER!” Jag älskade ljudet av allt grus på asfalten under mina fötter.

Väl på dagis kunde jag knappt hålla mig från att bara rusa ut! Väl ute försökte jag inte ens springa till skogen, det enda ställe jag ibland gillar att springa. Nej, jag höll mig på asfalten där fötterna knastrade mot gruset. Och vet du hur jag vet det? Jo, för jag valde att inte sätta in hörlurar i öronen! Ok, vi tar det en gång till: jag VALDE att lyssna på mina egna steg! När jag sprang!

Nu förstår jag om ni är lika omskakade som jag, det hela är overkligt, men jag sprang omkring, lite planlöst på trottoarerna i Sjöstan under i runda slängar 40 minuter. Sedan hittade jag en trappa. Avslutade det hela med att springa fem varv på en lite runda som varje varv avslutades med två trappintervaller.

När jag kom hem var jag dyngsvettig och alldeles euforisk.

Som en…löpare.

På måndag ska jag som tur är till läkaren på hälsoundersökning. Då ska jag fråga honom om vad han tror om min mentala status.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Nystart


I’m back! Jag har varken trillat av pinn’ eller slutat springa trots min frånvaro härifrån, jag har bara vart less och mentalt trött den senaste veckan. Därmed inte sagt att jag inte skött min träning. Att vara less är ingen ursäkt till att inte träna, det är bara bita ihop, snöra på sig skorna och tugga på trots att skallen inte alltid är med. Jobbet måste göras hur gärna man vill skita i det. Det är skillnaden mellan succe och fiasko. Ingen har sagt att det ska vara roligt att träna. Det är nästan ofrånkomligt att inte bli mentalt trött under resans gång, jag ser det snarare som ett sundhetstecken. Förra veckan lallade jag dock mest på. Det blev två ofrivilliga vilodagar pga ryggen, sen fick det vara nog. Ipren, alvedon och voltaren tog bort den värsta smärtan så pass att jag kunde köra en del mellanmjölk. Distans, distans, distans och distans. Lyckades även skrapa ihop ett långpass och en tempomil i 3.55-fart men annars var det mest lallande. Skönt på ett sätt men när jags summerade förra veckan fick jag ”bara” ihop 103km löpning. För nåt år sen hade jag tyckt att det vart en anständig veckovolym men just nu tycker jag mest att förra veckan var en bortslängd träningsvecka. 

Ända sen jag drog igång den här maraträningen i höstas så har jag vart fruktansvärt målmedveten och fokuserad på det jobb som måste göras, aldrig tidigare har jag lyckats hitta den gnista som jag har just nu. Förra veckan tog litegrann udden av det fokuset men nu känns det som jag är tillbaka på allvar. En lugn vecka var kanske det som behövdes. Januari har inte blivit riktigt så bra som jag tänkte mig men jag kommer ändå få ihop en hyffsad mängd löpta mil så det är kanske inte är nån större fara riktigt än, det är ju fortfarande några veckor kvar att spela på och kontinuitetn har ändå funnits. Men jag behöver mera fart. Helst på asfalt.

Just nu har vi plusgrader och regn kombinerat med en jävla massa snö = ännu sämre förutsättningar för att springa fort ute jämfört med -22 grader och plogade vägar. Tack för att det finns löpband. Jag försöker begränsa mig till att bara använda löpbanden när jag ska springa lite fortare så all distans och uppjogg sker ute hur dåliga förhållanden det än må vara. Dels slipper man tristessen på löpbandet och dessutom skrapar man ihop lite mer mängd. Jag börjar alltid mina fart- eller intervallpass på band med 7-10km jogg ute, så roligt är det inte med löpband så kan jag slippa det så gör jag det gärna, sen hoppar jag in på gymmet och dunkar på bandet. Gör dock inte samma misstag som jag gjorde igår. Hittade inget rent linne så jag tog en sprillans ny inplastad tischa från nåt lopp som jag aldrig använt. Fel nummer ett. Dessutom glömde jag bort att tejpa bröstvårtorna. Fel nummer 2. Igår körde jag 4x15min tröskel och alla som sprungit på ett löpband vet att man svettas nåt kopiöst. Efter första intervallen var tischan genomblöt och lagom till den andra började det skava lite obekvämt. Under den tredje började den vita tischan bli röd och under den avslutande intervallen klev jag ganska tididgt över min mjölksyragräns men det var ändå ingenting jämfört med smärtan från den skavande tischan. Besparar er med en bild för det var ingen vacker syn. Det blev i alla fall ett bra pass och en nystart. Tischan åkte i soptunnan på gymmet.

Mitt största bekymmer just nu är att jag stadigt ökar i vikt för varje vecka. Inte så mycket men det är fortfarande en ganska linjär ökning sen december. Det är obra. Till mitt försvar är det ju semeltider och dessutom har jag hittat en ny favorit i Hellmans majonäs som jag använder som smör på mackorna, men det kanske är hög tid att börja se över kostvanorna. När jag står på startlinjen i Barcelona vill jag känna mig utmärglad och tunn, som om jag vore en hämtad direkt från Gulag och riktigt så känner jag mig inte just nu. Tvärtom. Jag känner mig mera som Edward Blom för tillfället.

Jag har fortfarande ingen riktig plan mer än att det är fart som gäller framöver kombinerat med lite längre långpass och inslag av fartökningar. Fortsätter att freebasa och köra mycket på dagsform. Egentligen gillar jag ju inte intervaller, mest för att jag blir störd av vilan, det känns som om den tar bort lite av fokuset från passet men jag ska i alla fall försöka köra liter mer överfart. Om 6,5 vecka smäller det. Snart börjar nedräkningen…

/Hörs

Dagens låt: förrut när jag var en riktig skivsamlarnörd hade jag ofta lyssningsmarathon. Jag bestämde mig för en artist/grupp och lyssnade igenom hela deras katalog, från början till slut. Det tog ofta en hel helg. Satt gärna med en anteckningsbok, gjorde olika noteringar och smuttade på en 20-årig Macallan. Det är nörderi på hög nivå. Att lyssna på musik på riktigt kräver koncentration dvs man kan inte göra nåt annat samtidigt som att diska, städa, promenera, springa eller köra bil. Då kommer man inte höra allt. Möjligen kan man läsa konvolutet. Till helgen ska jag köra en Rolling Stones mara. Jag är ingen frälst Stones fantast trots att jag genom åren köpt på mig det mesta med dom. Nu ska det säljas så innan jag gör mig av med det ska jag bli frälst och höra saker som jag tidigare missat.


Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack Stefan! Ska dra ner på mängden nu i februari och försöka få till minst tre kvalitetspass i veckan istället, men så länge de körs på löpband tycker jag inte att det sliter lika mycket som på asfalt. Igår körde jag tex 20km i 4.00-fart på band och långpass nu idag utan att känna mig sliten. Det är alltid kul att försöka slå andra svenskar utomlands så jag ska göra mitt bästa för att hålla så många som möjligt bakom mig 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Res till Palma med mig!


I mars är det dags för mig att för första gången åka som instruktör på träningsresa. Vi på Women’s health ska ta med oss kalastränare som Tanja Djelevic, Maria Olofsson, Magnus Hagström och vi i redaktionen (Sofie, Jenny, Marie och jag) och åker en vecka till Palma på Mallorca för en träningsvecka som heter duga. Det blir också god mat, slappa dagar på stranden och annat sånt där som man gillar jättemycket.

Så in och boka och åk med mig till Palma! Jag vill verkligen att just du följer med!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*