Blogg

OBS och stadiga axlar


Det här, mina damer och herrar, är min älskde OBS-klass. Visst är de fina? Visst fattar man att det är värt varenda gäspning att gå upp klockan fem för att träna med dem? De är underbara, fantastiska, söta, snälla och allt sånt där. Dessutom inspirerande att träna med. Bästa helt enkelt.

Och nu axlar! Min kära kollega Sofie (triathlon-Soffi, Lanttolife med 4 miljarder följare på bloggen, THE woman) simmar och har en sladdrig axel. Tyckte att hon skulle göra något åt det, så jag satte ihop tre övningar åt henne, som stabiliserar axlarna. Och så tänkte jag att, va fan, det är klart att ni också ska få ta del av dem. Just du sitter kanske också där med sladdriga axlar, och vem är då jag att undanhålla er övningar?

Håll till godo! (Jag ber om ursäkt för mitt trötta och osminkade yttre. Jag hade inte ens kammat mig när jag filmade. De var ju tänkta till Sofie, och vi har delat hotellrum mer än en gång, så jag tänkte att det inte gjorde något. Men det bjuder jag på!)

Övning 1: Vrängningar med vikt

Vrängningar med pinne har du säkert gjort. Man står med pinnen framför låren och drar den sedan med raka armar över huvudet och ner bakom ryggen så långt man kan. Är det döenkelt, smalna av greppet en smula. Sätt nu en liten vikt på pinnen också. Börja lätt och öka allterftersom.

Övning 2: Bottom up press

Håll en kettlebell upp och ner, så att botten hamnar upp mot taket när du pressar den upp över huvudet. Det ställer högre krav på din handled och axel för att balansera upp den. Börja lätt, det här är tuffare än man kan tro. Sitt gärna på golvet med rak rygg under övningen så får du utmana bröstryggen ordentligt också.

Övning 3: Armbar

Håll en kettlebell i ena handen och böj samma ben som arm som är upp. Vrid nu kroppen, gärna tills höften har vänt runt helt. Armen med kettlebellen pekar hela tiden rakt upp. Pressa den aktivt upp mot taket hela tiden.

Lycka till!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

#revansch


Igår kväll låg jag länge och grubblade på varför det gick som det gick under Yasso800. Ja, det fanns förvisso en del omständigheter som inte var de bästa förutsättningarna för ett snabbt intervallpass, men jag brukar vanligtvis kunna skjuta sånt åt sidan när det kommer till just träningen. Tankarna pendlade mellan allt från ”nu lägger jag ner det här” till ”jävlar vad jag ska revanschera mig imorn”. Det är lite sympomatisk för mig. Om nånting inte går som jag tänkt eller planerat vill jag gärna rätta till det så fort som möjligt oavsett vad det gäller, helst redan igår, hur dålig idé det än må vara. Idag tog jag revansch. Hur det gick? Fråga Therese Johaug

Platsen för skådespelet var återigen Hedbergskas slitna 200m bana med skillnaden att idag hade jag sällskap av 30 st fotbollskids som körde sprint där och som inte hade vett nog att hålla sig ur vägen, ett par gånger sprang jag rätt in i ett par av dom när dom hoppade in på banan från ingenstans och tappade minst nån sekund på det, otroligt viktiga sekunder, jävla småkids alltså. Hade en bra känsla i kroppen idag, enda orosmolnet var höger vad som fortfarande var stel, inte som kevlar men nästintill. Bra med sömn, vindstilla och en fin vårkväll i sol och kortbrallor.

Betsämde tidigt att ha en liten säkerhetsmarginal och inte gå för för fullt och göra om gårdagens misstag, ville bara genomföra dom tio 800-ingarna med en bra känsla. Öppnade första på 2.49 och avslutade sista på 2.43 med gott om krafter kvar, däremellan pendlade de mellan 2.42-2.52 och till slut hamnade jag på ett snitt på 2.48min. Totalt 20km idag med upp/ner- och joggvila. Märkligt hur löpningen kan pendla så från en dag till en annan. Nu är jag på gång igen! Nu börjar jag tro på PB igen nästa helg på Kungsholmen runt.

/Hörs

Lights – Running with the boys


Antal kommentarer: 2

Frida Michold

Gött! Du förtjänade din revansch. Om det är till någon tröst så är dina inlägg lika roliga att läsa, vare sig du skriver om bakslag eller revansch


Anders Larvia

Tack Frida, dina också 🙂 Inga fler 2.32or ever!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Challenge Fuerteventura – Second Place, first looser.


I flygstolen på väg till Stockholm, Arlanda igen. Har varit ett par fantastiska dagar på Playitas. Som så många andra män är jag hemmakär och trygghetsnarkoman. Detta var mitt fjärde besök inom loppet av 14 månader och börjar känna mig riktigt hemmastadd i området. Hade tufft ta mig till transferbussen idag, skulle väldigt gärna stannat längre. Bara skicka hit ungarna med Fed Ex, saknar dom små skurkarna galet mycket. Annars haft tur med vädret, kära vänner på plats och en väl genomförd tävling vilket självklart spär dock på trivseleffekten.

Challenge Fuerteventura är en tävling på halva Ironmandistansen. Precis som med så många andra lopp under Challenge paraplyet så är distanserna inte korrekt utmätta. Svårt någonsin få veta exakt hur långt man kört men i år verkar det som om simningen var 100-200 meter lång, cyklingen 2km och löpningen hela 1000 meter för kort. Lika för alla som sagt men jag hade hellre haft lång cykel & löp än sim. Både cykelbanan & löpbanan var för i år nya men besläktade med de gamla. Väderförhållandena var för området väldigt gynnsamma. Varmt i solen såklart men vi slapp den ökända vinden och i skuggan var det nog inte mer än 24-25 grader.

Jag var aningen osäker på hur det skulle gå då jag nyligen tävlat. Nästan mer orolig för den mentala biten än den fysiska. Cyklingen trodde jag skulle gå bra, där fungerar jag mer som en robot och ska ändå inte ta ut mitt max. På löpningen däremot, där gäller det ha viljan med sig. Ligga i 3:50-4:00 fart efter ha legat runt 270-285 watt i över två och en halv timme på cykeln kräver att man är taggad.

Underskattade simmomentet tyvärr och simmade igen åt helvete klantigt. Snett, otaktiskt och utan någon vidare känsla. Förbannade mig efteråt då jag visste att nu var jag tvungen cykla in 2-3 minuter extra för det jag hade tappat på den klunga där jag borde ligga med. 33 minuter tog det, katastrof.

Ute på cyklingen struntade jag i allt vad måttlighet & pacing innebär. Kände att jag kunde riskera mer nu när jag hade två bra resultat att luta mig mot från Dubai & Cannes. Cyklade ikapp & ifrån allt jag såg och fann mig efter 4 mil helt ensam på de soldränkta vägarna. Med aningens brist på motivation och något att jaga så tappade jag nog lite effekt här. Fokuserade på hålla mig positiv och få i mig näring. 2:37h tog det att cykla +88km. Visade sig senare vara en helt ok tid för dagen men ingen kioskvältare direkt. Benen kändes annars fina under hela momentet och hade bra tryck uppför och vågade köra offensivt nerför.

Då jag hade slagit av mot slutet var benen ganska fräscha ut på löpningen. Känner till löpbanan väl och visste att de jag såg framför mig inte skulle bli några problem springa om och förbi. Märkte tyvärr efter halva löpningen att det bara fanns en agegrouper kvar inom räckhåll och att de två-tre övriga som låg i topp inte gick göra något åt. Den som jag närmast jagade va en tuff jäkel att springa ner. McManus hette han och körde som M45-49. ”Men kan du sluta kämpa och ge upp någon gång, gubbjävel” tänkte jag vid upprepade tillfällen när han gång på gång ökade tempot. I sista backen upp innan det avslutande flacka partiet i byn lade jag in min stöt. Gick om hårt, sa inte ett ord utan bara matade på hela vägen upp till krönet. Kändes som lungorna skulle sprängas och jag ville bara lägga mig och dö men tröstade mig med att den gode McManus nog mådde ännu sämre då han lät som en brunstig Gnu mitt uppe i strypsex. ”Det kan du gott ha din jävel” myste jag skadeglatt och kunde springa de sista två kilometrarna relativt kontrollerat in i mål. 1:21:37 tog den +20km backiga löpbanan.

Väl i mål var jag helt tömd. Gjorde som skidåkaren Johan Olsson, lyckades ta ut allt som fanns i kroppen. Hade inte orkat springa många meter till. Färdig, finito & kaputt. En lång och tuff period hade nått sitt slut. Kändes fantastiskt där och då få sluta röra på sig men finner mig nu extremt frustrerad över att det är så långt kvar till nästa riktiga prövning.

4:38:41 tog det för mig. Räckte till 24:e plats bland herrarna, 4:e amatör (igen) och 2:a plats i min AG M35-39. Hade jag inte simmat som en idiot så hade första platsen och en top tre bland amatörerna varit möjlig men man är inte bättre än sitt senaste resultat. Känner mig ändå väldigt nöjd med vad jag lyckades krama ur kroppen och nu vet jag konkret vilka bitar som skall fixas med. I Kalmar är det ingen lek, kommer inte lämna något åt slumpen. Vid goda förhållanden ska SUB9 ryka med marginal.

Två veckor ostrukturerad träning/vila framför mig innan jag ska ner i gruvan igen. Ska bli kul men tråkigt ändå att den här perioden av säsongen är slut. Älskar resa & träna/tävla på exotiska platser.

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Bakslag


”And if I knew heartbreak was coming I would’ve set out running past the city houses and ditches on the highway” (Neko Case)

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Kanske har jag ropat hej för tidigt, kanske slet maran i Rotterdam mer än jag trott, märkt och velat erkänna. Idag var en sån där dag då ingenting stämde. Den började med mindre än 5h sömn, vaknade med en ganska dålig känsla och kände att högra vaden var stel som kevlar när jag rullade ur sängen. Gjorde inte ont, bara jävligt stel. Upptäckte efter morgonduschen att jag inte hade nån frukost hemma, lyckades leta rätt på en halvt knäckebröd längst in i skafferiet och skrapade ur 2mm jordnötssmör ur en gammal burk. Väl på jobbet upptäckte jag att jag glömt datorn hemma, skulle visa film så det sket sig, fick skjuta från höften hela dagen. Men skitsamma tänkte jag, jag skulle ju springa Yasso800 på eftermiddagen och foksuerade på att mentalt ladda upp infför det istället, dessutom skulle jag efter det få belöna mig med att gå ut och käka med en gammal studiekompis som var på besök i stan för jobb, kanskle även få unna mig en öl eller två en helt vanlig måndag.

Lagom till att det var dags att snöra på sig skorna hade dessutom en huvudvärk från helvetet börjat smyga sig på tillsammans med ilningar i tänderna från samma helvete, fick ladda upp med att dricka varmt vatten från kranen bara därför. Snörde på mig de tunnaste, lättaste och snabbaste skor jag kunde hitta och märkte redan efter ett par hundra meter att det inte funkade alls med den stela vaden. Bet ihop och sprang vidare bara för att få vända hem efter ett par km och byta skor. Ingen bra början. Väl framme vid Hedbergskas slitna 200m bana strulade klockan, lyckades inte få till intervallerna rätt, stod och svor medan jag försökte trycka på alla knappar som fanns. Gav upp och tänkte att jag får väl köra manuellt då istället. Boom, iväg, jävlar vad tunga benen kändes, satan vad det blåste kallt och fan vad opeppad jag var just där och då. Kände att det i alla fall gick fort, på tok för fort, ändå så fortsatte jag att trycka på. 2.32 på första intervallen och när jag stannade klockan kände jag hur syran sprutade ut genom öron, näsa och mun. Joggvilan på 400m kändes som 4m. Boom, iväg igen med syra i hela kroppen. Andra på 2.47 och när jag stannade höll jag på ramla omkull av utmattning. Tänkte ”vafan håller jag på med”. Under den tredje intervallen kom ihåg att jag lovat mig själv att lyssna på kroppen även denna vecka och just nu skrek kroppen efter syre tillsammans med ”SLUTA” i fetstil. Kom aldrig i mål på den tredje. Satte mig ner på banan helt tom och blev sittande där rätt länge innan kylan gjorde sig påmind. Man måste kunna känna efter när det är läge att avbryta, idag var en sån dag. Joggade iväg, besviken såklart och förbannade mig själv för att vara en sån nybörjare.

Joggade ihop 16km allt som allt så att jag i alla fall kunde tillåta mig själv att gå ut och äta utan dåligt samvete. Idag var det mycket som gick fel. Det är bara att bryta ihop och komma tillbaka. Får se om jag gör ett nytt försök redan imorn eller om det blir i slutet av veckan. Nu ska jag tröstäta en stor påse godis och lyssna på hårdrock istället. Just nu skiter jag att det ilar i tänderna, att tröstäta godis funkar alltid.

/Hörs 

Neko Case

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ni vann mig!


Grattis Sofia, Jennie och Carina! Ni vann en PT-timme med mig! Wiiiii! Skicka ett mejl till alpettersonpt@gmail.com så bokar vi in en tid.

Ni andra, som inte vann – alltså ni hade också jättebra motiveringar och det var sjukt svårt att välja vem som skulle vinna. Ni som också var med och tävlade kan jag erbjuda ett par pass till ett förmånligt pris om ni skickar ett mejl till mig. Det vore så roligt att träna er alla!

Tack så mycket alla som var med och sprang Women’s Health Halvmarathon igår. Helg sjukt duktiga var ni, oavsett om ni sprang på 1.15 eller på 2.45. Ni är grymma!

Puss på er! Nu kör vi en ny supervecka!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Veckan som gått


”I will run to you, down whatever road you chose. I will follow you down, I will run to you” (Stevie Nicks & Tom Petty)

Jag är igång med träningen på allvar igen. Har vart noga med att lyssna på kroppen den här veckan och vart extremt noga med att känna efter hur kroppen känts före och efter varje pass. Har enorm respekt för distansen 42.2km och det gäller att vara ödmjuk efter en urladdning som ett marathon innebär. Har gått på både en och två minor tidigare efter genomföra marathonlopp. Det sägs ju att det tar en dag per mile att återhämta sig fullt efter en mara innan man kan köra igång på samma intensitet som innan, det skulle innebära 26 dagar, dvs nästan en månad. Samtidigt tror jag att ju bättre tränad man är för just marathondistansen, desto kortare återhämtningstid. Så jag kommer vara nog med att lyssna på kroppen även nästa vecka.

Första veckan efter maran vilade jag 3 dagar och sprang 3 distanspass. Redan då kändes det bra. Den här veckan har jag gått på för fullt och hoppat in på LG’s program. Träningen har sett ut enligt följande:

Måndag 20/4:
Tröskel 20min i 3.45-fart + 3km i 3.39-fart, totalt 18,12km i 4.16-fart

Tisdag 21/4
Distans 20km i 4.53-fart + styrketräning 1h (rygg, axlar) 

Onsdag 22/4
Styrketräning 1h (mage, armar, bröst)

Torsdag 23/4
16x500m där varannan intervall gick på 1.45min (3.30-fart) resp. 1.40 (3.20-fart). 9km upp- och nerjogg, totalt 17km med en snittfart på 4.12min/km.

Fredag 24/5
Distans 15km i 4.48-fart

Lördag 25/5
Långpass 30km med en fartökning sista kvarten i 4-fart, snittfart 4.49 min/km

Totalt 100km med en snittfart på 4.37min/km. Imorgon söndag är det vilodag på schemat men funderar eventuellt på att ta ett lugnt distanspass för att få till lite mer volym beroende på hur kroppen känns.

Maj blir en intensiv tävlingsmånad med 2 halvmaror och Stockholm Marathon som avslutning. Främst är det väl långpassen som kommer bli lidande av det men å andra sidan har jag kontinuerligt sprungit långpass på mellan 28-34km nästan varje vecka sen januari så egentligen är jag inte så orolig för det, uthålligheten har jag, det är tempo och fart som behövs för att fixa en bra tid i Stockholm. Jag avvaktar ett tag till med att sätta upp ett konkret tidsmål till Stockholm Marathon, först är det Kungsholmen runt som gäller. Med tanke på hur flackt det är ute på Kungsholmen så hoppas jag kunna kapa minst 1 minut på tidigare PB och komma in på 1.20.XX.

Veckan efter är det dags för Göteborgsvarvet och där har jag inte riktigt bestämt hur jag ska göra än. Första tanken var att agera pacer åt en kollega för sub1.45. Sen visade det sig att han hamnat i näst sista startgrupp av någon märklig anledning. Ärligt talat känns det inte så lockande att hoppa från grupp 1 till 24. Alternativ två är att agera pacer åt en annan kompis som startar i grupp 4. Risken med det är att det blir varken långsamt eller fort och sliter mer än nödvändigt. Alternativ 3 är att testa på marafarten, starta i grupp 1 och springa i 4min-fart. Svårigheten med det kommer vara att hålla tillbaka när alla andra öppnar första kilometern på 3.30, risken för att dras med i det är överhängande. Alternativ 4 är att skita i varvet helt vilket känns lite surt med tanke på att tågbiljetter och startplats redan är betalt. Får fortsätta fundera på upplägget…

Det bästa med att vara tillbaka på vanlig nivå träningsmässigt är att slippa tänka på kosten. När man springer mycket kan man unna sig lyxen att äta mycket och onyttigt. Det är egentligen den främsta anledningen till varför jag springer förutom jakten på PB:n. Jag vill kunna trycka i mig en påse godis en vanlig tisdag eller en chipspåse en torsdagskväll. Det rinner ändå bara av och då har jag ändå ganska lätt för att gå upp i vikt. Och även om nyttigare kost skulle innebära några sekunder snabbare på maran så skulle det inte vara värt det för mig. I samband med nedtrappningen inför en mara fortsätter jag att äta som vanligt men drar ner på träningen vilket såklart märks lite på vikten. Och veckan efter vill man unna sig lite extra samtidigt som man inte tränar lika mycket vilket också märks. Men i samband med dagens långpass känner jag att jag är tillbaka på en nivå där jag inte behöver vara så noga med att tänka på vad jag stoppar i mig ur viktsynpunkt. Därför ska jag äta en flottig pizza till middag, öppna en 300g påse chips och skölja ner det med ett par Brooklyn Lager. Bara det är en anledning till att börja springa.

/Hörs

Stevie Nicks & Tom Petty


Antal kommentarer: 2

Frida Michold

Mat och löpning, det bästa av två världar. Man ska njuta av allt här i livet!


Anders Larvia

@Frida: word 🙂 En del tror att löpning är på liv och död. Det är betydligt viktigare än så. Det gäller såklart även mat. Och alla andra frestelser och laster också för den delen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*