Blogg

Playitas – Fuerteventura


Tjina!

Har nu för första gången besökt Kanarieöarna eller närmare bestämt Playitasresort på Fuerteventura. Innan jag åkte dit gjorde jag ingen research då jag litade på mina vänners positiva erfarenheter av ön.
Tidigare år har jag cyklat i Sydfrankrike eller Spanien, men eftersom hela triathlonsfären verkar hänga där så blev jag nyfiken och kände mig utanför som inte hade varit där själv. Vi fick hjälp av Apollo som gav oss ett superupplägg för en billig penning. Normalt är det inte lätt att samordna 22 personers framfart men det gick fantastiskt smidigt. Vi fick med alla cyklar och väskor både på ner- & hemresan, inte säker på att det hade varit möjligt om vi åkt med t ex Norwegian. Väl på plats är ett charterupplägg väldigt lämpligt när man är så många. Buffémat är ingen personlig favorit men oslagbart när tjugotalet viljor ska bestämma sig för dagens tre måltider.

Ön Fuerteventura är inte den vackraste platsen på jorden även om utsikten från många av öns berg är häpnadsväckande. Är man där med idén sticka ut och rulla några bekväma mil om dagen, springa lätt och beskåda en vacker grönskande natur så ska man nog ta ett annat ställe. Det är tuffa förhållanden där, verkligen. Det blåser somliga dagar fruktansvärt mycket. Även om man pressar på i motvinden är det ibland svårt hålla 20 km/h. När det var som värst körde vi ett lagtempoupplägg vi fem som är starkast och då höll vi 15-18 km/h trots att vi roterade varannan minut. Min wattmätare visade +300 watt. Detta är ändå cyklister som ledigt klarar sub 5h på en IM cykling. Desto snabbare kunde det gå i medvinden. En dag cyklade vi 7,5 mil norrut mot öns näst största stad Corralejo, det tog 3:30h. En lätt småsur Björn Andersson mumlade något om att det måste vara något typ av bottenrekord. Hem tog sträckan 1:45h.

Skulle väl sammanfatta mina erfarenheter när det kommer till att cykla i liknande miljöer.

– Ha en kittad cykel med fräscha däck, undvik högprofilshjul, byt kransen bak till 11-27 och se till att allt sitter fast på ramen.

– Linjecykel är att föredra. Upplever man har bättre kontroll generellt samt sitter bättre när man klättrar. På platten förlorar man mot tempocyklarna, speciellt i medvinden men man är ju där för att träna, inte tävla.

– Man kan aldrig ha för mycket energi & vätska med sig ut. Det blev stundtals väldigt varmt, speciellt i stigningarna. Jag är väldigt varmblodig så behövde dessutom hälla vatten över hjälmen för att hålla skallen sval.

– Solskydd, damma på med minst 20 över hela kroppen och 50 på näsa, läppar & nacke. Sitta vid poolen efteråt som en rödblinkande kräfta med cykelränder ser bara nördigt ut.

Själva simningen var över förväntan, klart vatten trots blåsten och behaglig temperatur. Det låg några bojar ute vilket underlättar upplägget. 50 meters bassängen är magisk, hela inramningen är grym och simma utomhus är ett lyckopiller jämfört med alla deprimerade simhallar hemma i Sverige. Att det dessutom knappt var klor i vattnet var en bonus.

Största besvikelsen var nog löpningen. Vet inte vad jag hade förväntat mig men kände att det inte fanns speciellt många roliga alternativ. Nu spelade det ingen roll då man inte flyger 450 mil för att springa, men en 400 metersbana saknades på orten. Hörde dock att de planerar bygga en sådan inom 2-3 år. Min skada gjorde att jag aldrig kom upp till den legendariska fyren. De som var där sade att det var en mäktig och ansträngande upplevelse.

Summa sumarum, tränar man på Playitas kommer du bli duktigt starkt och hård. Man ska inte räkna antal mil och fokusera på snitthastigheter utan försöka få till timmarna istället. När man sedan ska träna och tävla i Sverige så kommer man sannolikt vara väl förberedd om vinden skulle tillta och man kan cykla mer avslappnat med vetskapen om att man behärskar detta. Jag upplevde även att det funkar att ta med familjen då orten hade tennisbanor, barnpool, sandstrand och mängder med andra sportiga aktiviteter. Problemet som jag kände det var svårt att kunna slappna av mellan passen och inte bli sugen på träna mer, hyfsat i-landsprobelm.

Ska tillbaka ner sista helgen i April för att köra Challenge Fuerteventura. Distansen är en halv Ironman. Vi körde cykelbanan sista dagen i riktigt hård vind så jag hoppas verkligen det kommer blåsa mindre på tävlingsdagen annars måste jag packa ner pannlampa & mörkerkikare. Körde nära mina tävlingswatt och då tog det ca 3h, det är nästan 20 minuter långsammare än vad jag trodde jag skulle tävla på. De fyra backarna som banan innehåller är långt ifrån snälla. Den första som tar sex-sju minuter att klättra uppför har 11% som snittlutning. Det var inte roligt att ha 11-23 på cykeln då. Fick stå under stora delar och snittade över 350 watt för att komma upp.

För er som ligger vakna om nätterna och undrar hur det går med min nervskada så kan jag glatt berätta att jag är hyfsat återställd. Kan springa 5-6 km utan besvär och kommer inom några veckor börja köra kavalité igen.
När diagnosen svaga inre magmuskler, stel ländrygg och dålig rörlighet fastställdes så var det lättare att börja träna mig stark igen. Gör nu samlagsliknande övningar som gjort underverk. Ser ni mig lättklädd, liggandes invid en löparbana, torrjuckandes så döm mig inte för hårt. Jag vill egentligen bara springa….

Nelker


Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Greppeligrepp


Jag gillar verkligen kettlebellssvingar. Det är en skön övning som känns rätt för kroppen. Och dessutom har jag insett att jag nu kan svinga en 24-kilos över huvudet. Åtminstone ett par gånger. Det är kul!

Idag var det ryska svingar med i passet – alltså svingar som inte går hela vägen upp, utan du stannar när kulan är i ögonhöjd. Då kan man ta tyngre vikt än annars. 12 stycken skulle man göra. Innan dess skulle man ro 180 meter, och efter 6–8 ringrodd och det skulle ta mindre än 90 sekunder, för sedan skulle man ligga i hollowposition resten av tiden tills 90 sekunder hade gått. Så fick man vila 60 sekunder innan det var dags igen. 6 varv.

Och innan det här var det styrkedelen – och det var ryck.

Jag passade på att köra coach Jakobs muscleup-programmering också innan passet idag. Mycket ringar och dips.

”MEN STACKARS GREPPET DÅ!?” undrar nu vän av ordning.

Ja, greppet. I efterhand undrar jag också hur jag egentligen lyckades ta mig igenom passet. Eftersom det var ryska svingar tog jag tag i 24-kiloskulan och tänkte att det måste ju gå. Det gjorde det också, men jädrans så trött jag var i greppet på slutet. Sista varvet var jag nästan rädd att kulan skulle susa iväg från mina trötta händer, men det gjorde den inte.

Det var ett jätteroligt pass som ni gärna får testa om ni vill! Och se till att ro av bara helvete för annars hinner ni inte ner i hollow innan det har gått 90 sekunder. Och andas för guds skull inte innan du börjar på svingarna, det är bara att suga tag i kulan och börja svinga. Skoj skoj!

I morgon blir det burpee broad jumps, shuttle runs och annat flås. Damn, alltså. Det blir jobbigt.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Mota bort svackan med det du är bra på


När träningssvackan, visserligen är på upphällningen, men fortfarande gnager lite i bakhuvudet som en liten röst som viskar ”är du inte lite mer andfådd än alla de andra?” eller ”Du ser att de andra gör PULLUPS, va? Du gör RINGRODD!” så är det skönt att hitta något annat man är bra på. Jag är bra på att stretcha. Alltså jättebra! Jag är vig och ser till att fortsätta vara det genom att köra mycket rörlighet och sitta i, för andra, obekväma positioner. Rörlighet ligger liksom för mig. Och det känns ju bra att kunna imponera på sina medtränande på något sätt när svackan bråkar.

Kolla också så fult jag hade kombinerat strumporna och skorna. Det var verkligen jättefult!

Skönt gäng som vanligt på morgonen. Här har vi både 06.10-klassen och sömntutorna i 07.00-klassen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

En liten sablans ljusning


Tänk om det var så! Tänk om gårdagen var kulmen på den här svackan! Tänk om allt som behövdes var att köra ryck med Björk. Tro mig, det vore inte första gången just det tagit mig ur en svacka. Coacherna har alla sina styrkor – det de gör bäst. Det här är ju mina åsikter, naturligtvis, men jag tycker oftast att Björk är bäst på att instruera just ryck, Jenny bäst på att peppa under riktigt grisiga pass, Nils på alla sorters knäböj, Númi på allt i räcket och Jakob på alla olympiska lyft. (Nu finns det ju fler coacher, men det här är de jag brukar träna för.)

Jag lekte lite med Jakobs muscleups-övningar i ringarna också, och det kändes riktigt bra. Ända tills jag avslutade mina dips med att smälla till mig själv i ansiktet med ett gummiband så att det såg ut som att jag hade fått ett piskrapp över läppen och kinden. Men det gjorde inte så mycket – det matchade ju bara min vänstra skinka som blev alldeles randig av lite för ivriga hopprepshopp.

För att hålla lite koll på skuldrorna i ringchinsen bad jag en tjej ta en bild bakifrån i toppläget. Det är inte förrän jag ser bilder på mig bakifrån som jag inser hur sned jag faktiskt är. Till och med sportbehån sitter ju helt snett. Jag har, som jag skrivit tidigare, inte så mycket problem med min skolios, men rent estetiskt hade jag kunnat önska mig en rak rygg. Men nu tänker jag titta på bilden och glädjas lite över att jag har skaffat mig lite lats. Det är nämligen bland annat de som ska dra upp mig i min muscleup.

Jag är inte helt tillbaka än, men det var otroligt skönt att avsluta veckan med ett bra pass där jag inte kände mig usel. Nu blir det sedvanlig vila i helgen och nya tag i nästa vecka.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

När svackan kryper sig på


Jag är inne i en träningssvacka. Det händer då och då och jag har svårt att koppla ihop det med något annat som händer i livet, utan de bara smyger sig på mig och så när jag minst anar det så står svackan där rakt framför mig och ler elakt. Träningssvackor betyder olika saker för olika människor. För många träningsperiodare är svackan när de överhuvudtaget inte tränar på några månader, eller till och med ett år. För någon annan kan det vara en period på någon eller ett par månader då man tränar mindre av någon anledning och för någon annan räcker det med ett par veckor för att räkna det som en svacka.

För mig handlar svackorna om en känsla. Jag tränar lika mycket som annars, tuggar i mig mina pass och kan till och med längta till Nordic lika mycket som jag brukar. Känslan kommer under passet och efteråt. Jag känner det direkt – jag saknar det där lilla extra, det som gör att man känner sig oövervinnerlig. Och det blir bara värre och värre under passets gång. Det känns ofta ok under uppvärmningen (jag är GRYM på uppvärmningar), men jag har då redan sett på tavlan vad det är vi ska göra sen och då börjar träningssvacka-tankarna snurra. ”Åh, nej. Det där som jag är så dålig på.” ”Det är knappt någon idé att ens försöka.” ”Jag kanske lika gärna ska gå hem på en gång.”

Lite senare under passet räcker det med att jag får en kommentar om en förbättring för att det sista lilla unset av sjävförtroende ska försvinna. Och då ger kroppen upp! Jag kan stå mitt emot coachen och få en massa bra tips om teknikförbättringar och jag ser ut som att jag verkligen gillar tipsen. Men inne i huvudet snurrar bara tankarna ”Varför bryr du dig ens om att berätta det här för mig? Jag är ju KASS!” ”Jag kommer aldrig aldrig bli bättre” ”Jag står fortfarande och stampar på samma ställe som när jag började träna crossfit”. Jag känner mig tung, svag och långsam. Alla andra är bättre än jag.

Jag vet att svackan kommer att gå över. Jag kommer snart tycka att jag är queen of fucking everything igen, men det är en seg och tung väg dit. Nu gäller det bara att bita ihop tills den bra känslan kommer krypande igen.

Over and out.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Poolboy


 

Det är inte ofta mina inlägg handlar om simning. Precis som många andra tränar jag ogärna det jag är sämre på och gärna det jag redan behärskar.

Inte så att jag ogillar simning utan bara svårt att få in det i vardagen. Simhallar växer inte på träd i Stockholm, eller snarare de få som finns är väldigt välbesökta. Att jag dessutom är klorallergiker gör inte saken bättre då det enda vatten jag verkar hyfsat tåla är det på Eriksdal som ligger på andra sidan stan från var jag bor & jobbar. De har en lägre klorhalt då de även använder någon typ av saltlösning. Mina symptom som är liknande hösnuva yttrar sig ändå men jag ligger inte däckad i något/några dygn efteråt. Tvingas dock missbruka nässpray för att inte min familj ska tvinga mig sova utomhus på nätterna samt för att undvika huvudvärk. Detta är ingen långsiktig lösning inser jag men slemhinnorna får vila under sommaren då jag uteslutande endast simmar i sjö alt hav. Har tidigare kommit undan med endast simma en gång i veckan då jag istället utvecklades inom löpning och cykling. Nu när dessa två grenar bjuder på motstånd är det lämpligt att lägga ner mer tid & energi på det där jag har mest att vinna. Kan jag förbättra min simsplit med 6-8 minuter från tidigare år så har jag en mycket lättare uppgift att placera mig väl då jag slipper ta in det försprånget på cykeln & under löpningen. Självklart bättre att jaga än jagas men vore skönt att slippa känna sig usel och få slappna av mer under cyklingen med vetskapen om att jag redan ligger bra placerad i min age group.

Sagt och gjort. Sedan min nerv/muskelskada har jag simmat flitigt. Inte dåraktigt ofta utan tre rejäla gånger i veckan. Rejält för mig är tränarledda pass mellan 2-3,5 km. Nu skrattar säkert riktiga simmare men tidigare år har mina veckopass legat runt 1,5-2,5 km och intensiteten halvdan. Har kunnat simma mer och oftare men vill verkligen inte riskera ytterliggare skador pga överbelastning. Detta är och har varit det enda som jag kunnat träna sista veckorna utan förvärra min skada eller drabbas av andra besvär. Skulle man ta bort det skulle jag få ett nervöst sammanbrott.

Till en början kändes varje simpass deskruktivt. Upplevde träningarna som hemska och att jag måste vara den mest talanglösa idiot som någonsin besökt en simhall. Började trots min skeptiska inställning se små små förbättringar och kände stundtals viss njutning under somliga serier. Hade som strategi skita i vad klockan visade då jag ville först få ordning på tekniken innan jag började hetsa mina splits. När tekniken sedan sitter borde tiderna komma…..det var mitt resonemang. Micke Rosén har varit ett fantastiskt stöd och har vid upprepade tillfällen böjt på sanningen genom försöka intala mig att jag har talang. Precis som vid viss medicinering så fungerar det om man bara vågar tro på det, Sport-placebo!

För att bjuda mina läsare på tider så har jag satt PB på hundringar. Inte säker på att man kan uttrycka sig så men jag har aldrig tidigare gjort en bättre serie så jag tar mig rätten att kalla det vad fan jag vill!
Passet inleddes med 1200 meter i Eriksdals 50:a. Hyfsat ansträngande simning med medley- & teknikfokus. Huvudserien var sedan 8×100 med start 2:00 mins. Tanken var att simma riktigt hårt men samtigt hålla jämn fart serien genom. Råkade trycka igenom de första två @ 1:24 vilket i normala fall är 5-6 sekunder för fort. Fokuserade på att simma med hög fokus på teknik & kadens på utvägen för att sedan ha krafter kvar till hemvändan. Vi hade en ivrigt påhejande Simon Sjödin längs kanten med ett stoppur i högsta hugg. När han vid upprepade tillfällen sade 1:24, 1:23, 1:22 trodde jag honom inte även om det kändes bra. ”Inte fan kan jag simma såhär utan syra och spykänslor” tänkte jag. Tydligen kunde jag det och även om de sista två som gick på 1:21 resp 1:20 kostade mig en huvudvärk resten av dagen så var det helt fantastiskt. Ett kvitto på att jag nu är på rätt väg och att uppoffringen har varit värd detta. Mitt mål att gå under timmen på en Ironmandistans känns nu mindre naiv. Här finns några alster från passet http://www.humanambition.se/?p=6838.

Imorgon drar jag ner till Playitas med ett tjugotal dårar. mer om det i nästa inlägg….

Aquaman



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*