Pling pling – AKTA ER!

Så här såg det ut förra veckan. Upp och ner, upp och ner. Jag lyckades pricka in två pass efter varandra där det var så ohyggligt mycket armhävningar. Nu råkar det vara så att jag är ganska bra på just armhävningar och jag gav mig den på att göra alla på tå. Under första passet gjorde vi åtminstone 80 stycken (Det var en AMRAP på 3×6 minuter med 8 armhävningar som en del i cirkeln) och det var fruktansvärt jobbigt. Men coach Nils tyckte att jag gjorde så fina armhävningar att jag gjorde de sista varven på ren och skär stolthet.

Mellan våra 6 minuters AMRAPs var det inte någon vila, utan då var det bear crawl och shuttle runs på 60%. Det kändes som om man lunkade fram lite skönt sådär avslappnat, men när jag tittade omkring mig och såg att alla andra såg i det närmaste steloperarade ut så misstänkte jag att jag såg likadan ut. Gammelmänska-löpning på mycket låg nivå var resultatet av alla goblet squats, chinups och armhävningar.

Dagen efter var det armhävningar i ringar och sen hade jag så ont i bröstet! Så där så att det gör ont ända in på bröstbenet, liksom. Jag försökte mig på att göra dips efteråt, men jag var så trött att jag inte ens kom ner kontrollerat, utan bara rasade ihop, så den idén fick jag lägga på hyllan.

Idag var jag piggare i bröstet, men tröttare typ överallt annars. Det var fest med OBS-klassen på fredagen och på lördagen hade chefredaktörn Marie sin 40-årsfest. Efter att ha tokflåsat mig på cykel till gymmet tackade jag allt högre stående jag kunde komma på, att det inte var ett flåspass, utan ren styrka.

Nu är det mycket sömn, bra mat, mycket vatten och allmänt mys och ta hand om kroppen som gäller. Man är ju inte 20 längre.

Först en uppdatering om hälsenan: Den känns redan bättre. Inte alls lika stel på morgnarna och gör inte lika ont. Fortsätter jag bara med mina tåhävningar borde det hela vara borta inom kort. Jippii!

Men jag gör ju inte bara tåhävningar. Igår frivände vi så att svetten dröp och idag var det dags för ryck och utfall bakåt. (Det hade prehabspecialisten James Jowsey berättat för coach Jenny att man får ett ”enormous ass” av, så det är klart att vi skulle testa det. Vem vill inte ha ett enormous ass?)

Jenny var den som först kallade oss för OBS-klassen, så hon är liksom OBS-klassens mamma, och även om hon nog blir lite trött på oss när vi pratar lite för mycket, lyssnar lite för lite och tjafsar i överkant, så tror jag också att hon längtar lite extra till måndagmorgnar när hon får gå upp klockan 05 för att mysa med oss. I går la hon nämligen upp den här bilden på Facebook och skrev att det ”äntligen var måndag igen”. Och bilden visar ganska bra hur det brukar vara före klassen: någon (Zach) sitter i en squat, någon (Javad) rullar en pinne under foten, någon (Rikard) är dryg mot någon (i det här fallet mig – han kallade mig för Trolldegsstjärt) och får stå och skämmas med dålig hållning. Lika delar galenskap och träning. Precis som jag vill ha det.

Nu är det lite vila när jag inväntar att få ett enormous ass!

Jaha, här står jag och gör tåhävningar. Jag hatar att rehaba, men inser också att det ibland är ett nödvändigt ont. Annars får man liksom bara ont.

Det hela började i somras när jag slafsade omkring i flipflops vareviga dag och i ett par skor som var väldigt nedslitna på ena sidan så att det blev löjligt uppenbart att jag pronerar på höger fot. All denna frånvaro av fotriktiga skor resulterade i en hälseneinflammation.

Jag började med att sluta springa för att bli av med det. Tackade till och med nej till Lidingöloppet. Då skulle det väl bli bra?

Blev det bra? Nej.

Men om jag inte ens springer de korta distanserna som vi springer på crossfit-passen och kör Airdyne eller roddmaskin i stället. Då blir det väl bra?

Blev det bra? Nej.

Ok. Det här med att vila bort eländet verkar inte funka. Hälsenan är fortfarande stel och öm på morgnarna och ibland senare på dagen också. Så fick jag tipset om tunga excentriska tåhävningar av löparen Markus Torgeby. Alltså att jag ska göra en vanlig tåhävning upp på båda fötterna och sedan gå sakta ner på bara den onda foten och verkligen hänga ut senan i nederläget.

Det här rimmar ju perfekt med min syn på kroppen – att det är väldigt få tillstånd vi kan vila oss bra ifrån. Jag tror på rörelse, även när du har ont, men kanske rörelse på ett annat sätt än du brukar. Rörelse för att mjuka upp, rörelse för att få blodcirkulation, rörelse för att utmana. Jag tvekar inte att gå och träna när jag får små ryggskott, och kan till och med ta en Ipren för att kunna träna då. För om jag tränar går det över snabbare! Vi mår inte bra av att sitta still och vila. Det vet till och med min fyraåringa son som hötte med sitt lilla pekfinger åt mig häromdagen, när jag sa att jag hade suttit vid min dator på jobbet hela dagen, och sa ”Mamma, det är INTE bra för kroppen!” Word!

Så i morse stod jag där på gymmet och körde tåhävningar. Upp och ner och upp och ner… Och jag är sugen på att bli kvitt det här nu. Så till den milda grad sugen att jag gjorde JÄTTEMÅNGA tåhävningar och helt körde slut på vaden och hälsenan så att jag inte hade någon kontroll i höger underben och höll på att drasa ner för trappan till omklädningsrummet efteråt. Jag klarade mig dock helskinnad från platsen och jag kommer att göra nya hävningar i morgon.

To be continued…

Vi är på roadtrip, jag, chefred Marie och AD Sofie. I Lofoten. ”Hm”, tänker ni kanske nu. ”Varför åker de till Lofoten i slutet på oktober? Är det inte en smula ogästvänligt då?” Jo, jag erkänner, det är ganska bistert. I skrivande stund blåser det 23 m/s ute och regnet piskar mot rutorna. Men vi är nybastade och sitter i soffan i vår stuga. Jag fattar inte problemet. Och som ni ser på bilden hade vi fint väder på vår löptur i förmiddags.

Vi har hunnit med att åka RIB-båt och kollat in havsörnar och fjordar, ätit jättegod mat, åkt till vägs ände – alltså där E10 tar slut längst ut på Lofoten – på Lofotens tå, tagit en massa fina bilder och i morgon avrundar vi det hela med en ridtur på islandshäst innan vi åker hem igen i morgon kväll. Lofoten är fantastiskt. Åk hit! Sen kan du ju välja att åka hit på sommaren istället, men du är långt mycket tuffare om du brummar hit på hösten. I dare you!

Foto: Sofie Lantto (förutom den i mitten. Det är en wifie som jag har tagit.)