Blogg

Discobygg



Så här såg det ut förra veckan. Upp och ner, upp och ner. Jag lyckades pricka in två pass efter varandra där det var så ohyggligt mycket armhävningar. Nu råkar det vara så att jag är ganska bra på just armhävningar och jag gav mig den på att göra alla på tå. Under första passet gjorde vi åtminstone 80 stycken (Det var en AMRAP på 3×6 minuter med 8 armhävningar som en del i cirkeln) och det var fruktansvärt jobbigt. Men coach Nils tyckte att jag gjorde så fina armhävningar att jag gjorde de sista varven på ren och skär stolthet.

Mellan våra 6 minuters AMRAPs var det inte någon vila, utan då var det bear crawl och shuttle runs på 60%. Det kändes som om man lunkade fram lite skönt sådär avslappnat, men när jag tittade omkring mig och såg att alla andra såg i det närmaste steloperarade ut så misstänkte jag att jag såg likadan ut. Gammelmänska-löpning på mycket låg nivå var resultatet av alla goblet squats, chinups och armhävningar.

Dagen efter var det armhävningar i ringar och sen hade jag så ont i bröstet! Så där så att det gör ont ända in på bröstbenet, liksom. Jag försökte mig på att göra dips efteråt, men jag var så trött att jag inte ens kom ner kontrollerat, utan bara rasade ihop, så den idén fick jag lägga på hyllan.

Idag var jag piggare i bröstet, men tröttare typ överallt annars. Det var fest med OBS-klassen på fredagen och på lördagen hade chefredaktörn Marie sin 40-årsfest. Efter att ha tokflåsat mig på cykel till gymmet tackade jag allt högre stående jag kunde komma på, att det inte var ett flåspass, utan ren styrka.

Nu är det mycket sömn, bra mat, mycket vatten och allmänt mys och ta hand om kroppen som gäller. Man är ju inte 20 längre.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Vill inte sluta


Valet av idrott är märkligt på flera plan. Inte nog med att jag egentligen inte alls har tid med min satsning utan tvingas även ha ett upplägg som jag inte gillar. Nu pratar jag inte om träningsschemat utan säsongen som sådan. Känns värdelöst behöva lägga ner när jag är i min bästa form. Ta en ofrivillig vila och sen börja om från början igen bara för att alla andra gör det. När jag var yngre och satsade på tennis bytte tävlingarna bara karaktär. Träna hårt och tävla gjorde man året om. Lugnare perioder hade man under skolloven. Nu är det precis tvärtom. Nu tränar man som mest på semestern.

Som tur är har jag faktiskt en utmaning kvar innan vi stänger böckerna för 2014. Vi är ett gäng som åker till Thanyapura i Thailand för att pröva deras anläggning. Men kan väl kalla den för Asiens motsvarighet till Playitas. Precis som med Playitas så är det Apollo som är researrangör. Vaket av denna resebyrå att dra nytta träningsflugan. Aktiv semester är inget nytt men själva paketeringen är genial. Kul att dem som inte golfar, spelar tennis eller åker skidor också kan åka på en sportcharter för en rimlig kostnad.

Tidpunkten är noga utvald då Challenge Phuket gå samma vecka. Merparten av deltagarna skall vara med. Vi är ett hyfsat starkt gäng som gör upp där nere eller vad sägs om Rasmus Henning, Björn Andersson, Allan Hovda (vinnaren av Norseman) och Emma Graaf. Orten har säkert lockat dit fler proffs på en semestertävling inkl deras familjer. Oavsett motstånd ska det bli kul. Personligen tävlar jag helst mot så många bra som möjligt snarare än försöker vinna Kalle Anka tävlingar bara för att boosta mitt marknadsvärde hos en okunnig publik. Jag har dock lyxen att ha detta som en hobby. Annorlunda för dem som försöker leva på det såklart.

Banan där nere verkar något märklig. Första 1200 meter av simningen är i öppet hav sen springer man 100 meter på land för att simma sista 600 i en grumlig sjö (säkert full av giftormar). Cyklingen verkar knixig och full med korta branta backar. Oklart med hjulvalen men som Björn säger, skitsamma – det är mesigt att bromsa (?!). Löpningen är platt men misstänker att i den värmen & fuktigheten så blir det tufft ändå. Har inga krav på mig själv utan ska försöka så gott jag kan. Bara kul få ur sig det sista innan jag ”måste” vila.

Har ingen plan klar för nästa år. Anmäld till Kalmar & Challenge Fuerte. Hade hemskt gärna kört en IM tidigt på året för att säkra en Hawaii slot. Vore kul få starta Kona fräsch och inte ha en tveksam uppladdning som tidigare. Blir lite mer fokus på uthålligheten nästa år. Fått det väldigt klart för mig nu att det är där den stora förbättringen kan göras. Farten har jag.

Nu ska jag försöka kurera mig så jag kan börja träna igen. Legat till sängs i influensa i tre dagar.

Prosit!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Enormous ass


Först en uppdatering om hälsenan: Den känns redan bättre. Inte alls lika stel på morgnarna och gör inte lika ont. Fortsätter jag bara med mina tåhävningar borde det hela vara borta inom kort. Jippii!

Men jag gör ju inte bara tåhävningar. Igår frivände vi så att svetten dröp och idag var det dags för ryck och utfall bakåt. (Det hade prehabspecialisten James Jowsey berättat för coach Jenny att man får ett ”enormous ass” av, så det är klart att vi skulle testa det. Vem vill inte ha ett enormous ass?)

Jenny var den som först kallade oss för OBS-klassen, så hon är liksom OBS-klassens mamma, och även om hon nog blir lite trött på oss när vi pratar lite för mycket, lyssnar lite för lite och tjafsar i överkant, så tror jag också att hon längtar lite extra till måndagmorgnar när hon får gå upp klockan 05 för att mysa med oss. I går la hon nämligen upp den här bilden på Facebook och skrev att det ”äntligen var måndag igen”. Och bilden visar ganska bra hur det brukar vara före klassen: någon (Zach) sitter i en squat, någon (Javad) rullar en pinne under foten, någon (Rikard) är dryg mot någon (i det här fallet mig – han kallade mig för Trolldegsstjärt) och får stå och skämmas med dålig hållning. Lika delar galenskap och träning. Precis som jag vill ha det.

Nu är det lite vila när jag inväntar att få ett enormous ass!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Nu du din hälsena!


Jaha, här står jag och gör tåhävningar. Jag hatar att rehaba, men inser också att det ibland är ett nödvändigt ont. Annars får man liksom bara ont.

Det hela började i somras när jag slafsade omkring i flipflops vareviga dag och i ett par skor som var väldigt nedslitna på ena sidan så att det blev löjligt uppenbart att jag pronerar på höger fot. All denna frånvaro av fotriktiga skor resulterade i en hälseneinflammation.

Jag började med att sluta springa för att bli av med det. Tackade till och med nej till Lidingöloppet. Då skulle det väl bli bra?

Blev det bra? Nej.

Men om jag inte ens springer de korta distanserna som vi springer på crossfit-passen och kör Airdyne eller roddmaskin i stället. Då blir det väl bra?

Blev det bra? Nej.

Ok. Det här med att vila bort eländet verkar inte funka. Hälsenan är fortfarande stel och öm på morgnarna och ibland senare på dagen också. Så fick jag tipset om tunga excentriska tåhävningar av löparen Markus Torgeby. Alltså att jag ska göra en vanlig tåhävning upp på båda fötterna och sedan gå sakta ner på bara den onda foten och verkligen hänga ut senan i nederläget.

Det här rimmar ju perfekt med min syn på kroppen – att det är väldigt få tillstånd vi kan vila oss bra ifrån. Jag tror på rörelse, även när du har ont, men kanske rörelse på ett annat sätt än du brukar. Rörelse för att mjuka upp, rörelse för att få blodcirkulation, rörelse för att utmana. Jag tvekar inte att gå och träna när jag får små ryggskott, och kan till och med ta en Ipren för att kunna träna då. För om jag tränar går det över snabbare! Vi mår inte bra av att sitta still och vila. Det vet till och med min fyraåringa son som hötte med sitt lilla pekfinger åt mig häromdagen, när jag sa att jag hade suttit vid min dator på jobbet hela dagen, och sa ”Mamma, det är INTE bra för kroppen!” Word!

Så i morse stod jag där på gymmet och körde tåhävningar. Upp och ner och upp och ner… Och jag är sugen på att bli kvitt det här nu. Så till den milda grad sugen att jag gjorde JÄTTEMÅNGA tåhävningar och helt körde slut på vaden och hälsenan så att jag inte hade någon kontroll i höger underben och höll på att drasa ner för trappan till omklädningsrummet efteråt. Jag klarade mig dock helskinnad från platsen och jag kommer att göra nya hävningar i morgon.

To be continued…



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Roadtrip Lofoten


Vi är på roadtrip, jag, chefred Marie och AD Sofie. I Lofoten. ”Hm”, tänker ni kanske nu. ”Varför åker de till Lofoten i slutet på oktober? Är det inte en smula ogästvänligt då?” Jo, jag erkänner, det är ganska bistert. I skrivande stund blåser det 23 m/s ute och regnet piskar mot rutorna. Men vi är nybastade och sitter i soffan i vår stuga. Jag fattar inte problemet. Och som ni ser på bilden hade vi fint väder på vår löptur i förmiddags.

Vi har hunnit med att åka RIB-båt och kollat in havsörnar och fjordar, ätit jättegod mat, åkt till vägs ände – alltså där E10 tar slut längst ut på Lofoten – på Lofotens tå, tagit en massa fina bilder och i morgon avrundar vi det hela med en ridtur på islandshäst innan vi åker hem igen i morgon kväll. Lofoten är fantastiskt. Åk hit! Sen kan du ju välja att åka hit på sommaren istället, men du är långt mycket tuffare om du brummar hit på hösten. I dare you!

Foto: Sofie Lantto (förutom den i mitten. Det är en wifie som jag har tagit.)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Visuell Recap Hawaii Ironman


Man längtar redan tillbaka till Big Island när man tittar på alla bilder från tävlingen. Finns ingen tvekan i dagsläget om åka tillbaka dit vid nästa möjlighet. Kommer springa hårt i Kalmar. Man vinner verkligen en slot. Folk som säger att det är dyrt och omständigt får tycka det, jag är av en annan åsikt. Får nog lägga undan några veckopengar dock om familjen ska ner. Gratis är det inte men är hellre pank och lycklig än rik och bitter.

Age Groupers går ner i vattnet för att simma till startlinjen. Klockan är 6:40. 1600 sammanbitna herrar som tar sina första simtag för dagen.

Nu är alla samlade. Bara sekunder kvar tills kanonen smäller till och tävlingen är igång.

Starten. Här ser man hela banan. Nästan 2 kilometer lång innan man tar en höger vid den vita båten långt där ute och simmar tillbaka parallellt med den väg man simmade ut. Idag är det mer sjö än normalt och strömmar. Kristallklart vatten, ca 26-27 grader. Våtdräkt förbjudet vilket drar ner tiderna med ca 3-5 seks per 100 meter.

1:10h tog det för den långe gänglige svensken med startnummer 1602. Medioker insats, ligger nu på 800:e plats av 2500 deltagare. Folk är bra, inget snack om det.

Första milen är runt stan. Många stressade triatleter som gör av med onödig energi. Jag tog det lugnt och såg till fylla på med energi efter simningen och inför vad som komma skall.

Ca 5 mil ut på cykeln. Här med Markus Hagberg hack i häl. Det är ungefär här jag bestämmer mig för lägga i en växel till.

På väg ner från vändpunkten i Hawi. Det blåser hårt från sidan och är nerför. Går i 55-60 km/h här ungefär och man får koncentrera sig så man inte kastas av vägen.

Raksträcka efter Hapuna Beach. Här kommer min vikt & storlek till användning. Går i 70 km/h på platten, halv storm rakt bakifrån. Cyklar relativt hårt fortfarande då jag känner mig stark. Ljudet från mina hjul är sagolikt. Önskar jag hade fler växlar…

Med 40 kilometer kvar vänder vinden och kommer nu rakt emot en. Stundtals från sidan då vägen slingrar sig genom Lavafälten. Har som tur var krafter kvar och inga negativa tankar vilket får mig fortsätta pressa på och göra mig så liten som möjligt i vinden. Många har börjat sätta sig upp och hemsöks av negativa hjärnspöken. Min Garmin visade på en average temperature av 35.5 grader.

Öppnade löpningen utan forcera farten. Mådde inge vidare och började få negativa tankar. Många upplever den första biten som hemsk då cyklingen varit väldigt krävande. Håller 4:15-4:25 min/km utan problem. Stannar vid varannan aid station för is & vätska.

Efter 16 kilometer ska man upp Palani. En 400 meter lång och brant backe. Här går jag så min puls inte går i taket. Dricker och försöker komma på bättre tankar. Många springer men de flesta går jag om på eferföljande löpsträcka då de mår apa efter backen.

Uppe på Queen K är det sinnessjukt varmt men då det är blåsigt & molnigt just denna dag så är det nästan uthärdligt. Håller fortfarande runt 4:30 fart här. Kroppen är bra, benen fantastiska men kämpar mot överhettning. Huvudvärk & lätt illamående.

Fortfarande pop i steget.

Tror mitt ansiktsuttryck säger allt. Kunna avsluta starkt och vara 3:e svensk herre bara minuten efter 2:an känns fantastiskt. Alla timmar och allt jag offrat för detta ögonblick. Priceless. Sprang sista 2 kilometer runt 4:00 fart, inget att spara på.

Ena sekunden löpandes, här 2 meter efter mållinjen håller min kropp på att kollapsa. Omfamnar en funktionär gråtandes. Har inget kvar, helt tom.

Nu är det slut på diabilder!

Puss



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*