Vill inte sluta

Först en uppdatering om hälsenan: Den känns redan bättre. Inte alls lika stel på morgnarna och gör inte lika ont. Fortsätter jag bara med mina tåhävningar borde det hela vara borta inom kort. Jippii!

Men jag gör ju inte bara tåhävningar. Igår frivände vi så att svetten dröp och idag var det dags för ryck och utfall bakåt. (Det hade prehabspecialisten James Jowsey berättat för coach Jenny att man får ett ”enormous ass” av, så det är klart att vi skulle testa det. Vem vill inte ha ett enormous ass?)

Jenny var den som först kallade oss för OBS-klassen, så hon är liksom OBS-klassens mamma, och även om hon nog blir lite trött på oss när vi pratar lite för mycket, lyssnar lite för lite och tjafsar i överkant, så tror jag också att hon längtar lite extra till måndagmorgnar när hon får gå upp klockan 05 för att mysa med oss. I går la hon nämligen upp den här bilden på Facebook och skrev att det ”äntligen var måndag igen”. Och bilden visar ganska bra hur det brukar vara före klassen: någon (Zach) sitter i en squat, någon (Javad) rullar en pinne under foten, någon (Rikard) är dryg mot någon (i det här fallet mig – han kallade mig för Trolldegsstjärt) och får stå och skämmas med dålig hållning. Lika delar galenskap och träning. Precis som jag vill ha det.

Nu är det lite vila när jag inväntar att få ett enormous ass!

Jaha, här står jag och gör tåhävningar. Jag hatar att rehaba, men inser också att det ibland är ett nödvändigt ont. Annars får man liksom bara ont.

Det hela började i somras när jag slafsade omkring i flipflops vareviga dag och i ett par skor som var väldigt nedslitna på ena sidan så att det blev löjligt uppenbart att jag pronerar på höger fot. All denna frånvaro av fotriktiga skor resulterade i en hälseneinflammation.

Jag började med att sluta springa för att bli av med det. Tackade till och med nej till Lidingöloppet. Då skulle det väl bli bra?

Blev det bra? Nej.

Men om jag inte ens springer de korta distanserna som vi springer på crossfit-passen och kör Airdyne eller roddmaskin i stället. Då blir det väl bra?

Blev det bra? Nej.

Ok. Det här med att vila bort eländet verkar inte funka. Hälsenan är fortfarande stel och öm på morgnarna och ibland senare på dagen också. Så fick jag tipset om tunga excentriska tåhävningar av löparen Markus Torgeby. Alltså att jag ska göra en vanlig tåhävning upp på båda fötterna och sedan gå sakta ner på bara den onda foten och verkligen hänga ut senan i nederläget.

Det här rimmar ju perfekt med min syn på kroppen – att det är väldigt få tillstånd vi kan vila oss bra ifrån. Jag tror på rörelse, även när du har ont, men kanske rörelse på ett annat sätt än du brukar. Rörelse för att mjuka upp, rörelse för att få blodcirkulation, rörelse för att utmana. Jag tvekar inte att gå och träna när jag får små ryggskott, och kan till och med ta en Ipren för att kunna träna då. För om jag tränar går det över snabbare! Vi mår inte bra av att sitta still och vila. Det vet till och med min fyraåringa son som hötte med sitt lilla pekfinger åt mig häromdagen, när jag sa att jag hade suttit vid min dator på jobbet hela dagen, och sa ”Mamma, det är INTE bra för kroppen!” Word!

Så i morse stod jag där på gymmet och körde tåhävningar. Upp och ner och upp och ner… Och jag är sugen på att bli kvitt det här nu. Så till den milda grad sugen att jag gjorde JÄTTEMÅNGA tåhävningar och helt körde slut på vaden och hälsenan så att jag inte hade någon kontroll i höger underben och höll på att drasa ner för trappan till omklädningsrummet efteråt. Jag klarade mig dock helskinnad från platsen och jag kommer att göra nya hävningar i morgon.

To be continued…

Vi är på roadtrip, jag, chefred Marie och AD Sofie. I Lofoten. ”Hm”, tänker ni kanske nu. ”Varför åker de till Lofoten i slutet på oktober? Är det inte en smula ogästvänligt då?” Jo, jag erkänner, det är ganska bistert. I skrivande stund blåser det 23 m/s ute och regnet piskar mot rutorna. Men vi är nybastade och sitter i soffan i vår stuga. Jag fattar inte problemet. Och som ni ser på bilden hade vi fint väder på vår löptur i förmiddags.

Vi har hunnit med att åka RIB-båt och kollat in havsörnar och fjordar, ätit jättegod mat, åkt till vägs ände – alltså där E10 tar slut längst ut på Lofoten – på Lofotens tå, tagit en massa fina bilder och i morgon avrundar vi det hela med en ridtur på islandshäst innan vi åker hem igen i morgon kväll. Lofoten är fantastiskt. Åk hit! Sen kan du ju välja att åka hit på sommaren istället, men du är långt mycket tuffare om du brummar hit på hösten. I dare you!

Foto: Sofie Lantto (förutom den i mitten. Det är en wifie som jag har tagit.)

När jag började med crossfit för snart två år sedan älskade jag helheten. De komplexa övningarna, de korta WODarna, burpeesarna – ja kort sagt allt. Men ganska snart upptäckte jag att jag blev lyckligast när jag fick gå och hämta en skivstång och det vankades lyft. De olympiska lyften är svåra, men jag har älskat dem från början. Marklyft hade jag lättare för, och mitt första konkreta mål var att lyfta 100 kilo. Jag tog hjälp av Jakob Sandström på Nordic, som programmerade mig upp till 100 kilo förbluffande snabbt. Det var strax före min födelsedag förra året jag gjorde det där 100-lyftet. Och i födelsedagspresent fick jag ett halsband som det står ”Live Love Lift” på. Från den dagen tog jag knappt av mig det. Jag identifierade mig med någon som lyfte.

Men så hände något i somras. Jag hade kommit en bit på mitt nya mål som var att klara en muscle up. Jakob programmerade, och som den otåliga människa jag är så trodde jag att det där väl skulle vara enkelt fixat. Det var det inte. Och långsamt slutade jag vara ”Anna-Lena som är stark och lyfter” och blev i stället ”Anna-Lena som tragglar ihjäl sig med en massa skit i pullupsräcket och ringarna”. Det hör man ju direkt att det inte är lika kul. Plötsligt hängde halsbandet på en krok i badrummet i stället för runt min hals.

Det här har inget med Jakobs programmering att göra, tro inte det. Hans programmering är klockren för mig – han hittar små (och dessvärre också stora) svagheter som vi stärker upp tillsammans och som är viktiga i hela min träning och min vardag. Från att inte klarat av att göra en enda pullup kan jag nu göra flera, och kan göra både viktade chin ups och viktade dips. Jag är starkare i hela överkroppen, för trots allt får han mig att göra saker jag aldrig för mitt liv skulle göra annars. Och han bryr sig om hur det går för mig – så där på riktigt. Skickar peppande SMS när jag har dåliga dagar eller svackor, och ber mig maxa när han märker att jag är stark så att jag plötsligt slår flera PR på en och samma vecka.

(Jag skulle ta en ny bild på oss idag, men glömde det, så vi tar en favorit i repris – från förra sommaren.)

Men tillbaka till lyften. Nu har det varit mycket olympiska lyft på schemat på Nordic och jag börjar få in rätt bra tryck i mina ryck, men tar fortfarande frustrerande lite vikt. Och frivändningarna får jag ingen ordning på. Jag bestämde mig för att ta en PT-timme med Jakob för att få lite hjälp. Kanske kan han se vad som går snett. Ja, rättare sagt, om han inte kan se det så kan ingen det. Det finns ta mig fan ingen som kan granska som han. Han står bredvid och tittar. Jag gör en frivändning. Han säger ”Mmmm, en gång till”, flyttar sig två decimeter åt sidan och tittar på mig, uppifrån och ner, som om han kan se igenom skinnet på mig. Jag gör en frivändning till. Han säger ”Försök få in stången närmare magen”. Jag gör en till och han utbrister ”JA!”.

Och så där höll vi på i en timme. Och jag älskade det! Plötsligt förstod jag vad jag gjorde för fel! Nycklar som ”Stången närmare magen” och ”Släpp inte stången när du fångar den i frontrack” fick mig att komma längre i min lyftteknik än vad många timmar på gruppträningsgolvet har gjort. Tveka inte – har du issues med dina lyft, gå till en coach och få hjälp! Det är inte helt bekvämt att bli så till den milda grad granskad, nej sannerligen inte, i början vill man bara hojta ”Men sluta stirra då!”, men det är värt det tusen gånger om.

Nu sitter halsbandet där runt min hals igen. Jag har bestämt mig för att lägga in mer lyft i min träning igen. För att jag älskar det och för att det får mig att må bra. Muscle upen får komma när den kommer – träningen på väg dit är otroligt viktig för mig, men jag kan inte identifiera mig med den, för det är en rejäl självförtroendedödare.

Nej, nu är det dags för: Live. Love. Lift.