Självspringande skor



Med facit i hand var det ett bra beslut att dra ner på farten tidigt förra söndagen i London istället för att jaga ett spöke och kraschlanda halvvägs. För det är garanterat vad som hade hänt om jag inte hade gjort det. Vid det här laget känner jag mig själv så pass bra att jag vet att jag aldrig hade haft en chans i värmeböljan. Istället kunde jag njuta av ett fantastiskt lopp i en lika häftig stad. På många sätt påminde förra helgens lopp om fjolårets upplevelse i Boston men med skillnaden att jag då, i slutet av loppet, bestämde mig för att kriga för sub3. Det gjorde jag inte i år, brydde mig inte om det alls. Jag ville njuta på riktigt av loppet, publiken, stämningen och folkfesten men framförallt ta mig i mål med så lite slitage som möjligt. Och det gjorde jag. Känslan dagarna efter var mer som efter ett långpass, inte en mara och jag var igång med löpningen redan efter två dagar. Mission accomplished!

Jag hatar den där j-a värmen så mycket att jag saknar ord men har bestämt mig för att inte älta det mer. Varför lägga energi på nåt som jag inte kan styra över? Det var ju lika jobbigt för alla andra och jag kom undan ganska billigt. Jag slapp ligga i ett dike och spy eller bli bortburen på bår eller vara så groggy att jag inte kunde springa rakt som tyvärr var priset för många runt omkring mig. Och det är alltid lika sorgligt när en medlöpare får sätta livet till under pågående lopp men tyvärr var även det sanningen förra helgen. Det enda som stör mig är att jag inte fick betalt för all den träning som jag gjort i vinter men jag är ganska säker på att det kommer att ränta av sig förr eller senare. Förhoppningsvis redan till helgen för på lördag står jag på startlinjen för att springa Umeå halvmarathon. Då kommer det garanterat inte vara några 30 grader, snarare tvärtom. Men banan ska åtminstone vara snöfri enligt trovärdiga källor.

Innan jag stack till London överraskade jag mig själv och beställde ett par Nike Vaporfly 4% samt ett par Nike Zoom Fly. Det var lite av ett impulsköp, i alla fall Vaporflysen. När dom släpptes på Nike’s hemsida fanns det ingen tid för eftertänksamhet, det var bara att klicka på köp och hålla tummarna för att dom skulle finnas kvar när det var dags att checka ut för dom sålde nog slut på mindre än en kvart.

Har vart sugen att testa dom ända sen Kipchoge nästan bröt 2-timmars barriären förra våren men samtidigt tyckt att 2500:- för ett par skor vart nästintill ocker – särskilt med tanke på hållbarheten. Det är en jävligt dyr milkostnad. Men samtidigt har dom skapat ett kraftigt ha-begär och hypen runt omkring har inte direkt gjort saken lättare så till slut var det bara att kapitulera. Dom senaste åren har jag inte brytt mig så mycket om vad jag har haft på fötterna, har försökt köpa fjolårets modeller och sprungit i både Asics, Nike, Adidas, New Balance, Salming, Saucony mm men nu är det slut med det. Från och med nu är det Nike som gäller fullt ut. Pegsaus på träning, Zoom Fly till fartpass och Vaporfly på tävling. Tripp trapp trull. Det känns som en oslagbar kombo.

Zoom Fly var först ut att testas förra veckan. Det första som slog mig var att skorna kändes väldigt annorlunda jämfört med alla andra skor jag sprungit i. Det kändes nästan som att stå på en balansplatta för man nästan gungade fram och tillbaka. Till en början hade jag lite svårt att bestämma mig för om det var bra eller dåligt men redan efter ett par meter blev det ganska tydligt hur kolfiberplattans fjädring påverkade farten positivt, fick ett helt annat driv i steget och definitivt en del fart gratis tack vare det. Dessutom var dom som balsam för både fötter och kropp, kände ingen muskulär trötthet varken under eller efter nånstans. Till skillnad från Vaporflysen kändes det inte som en utpräglad tävlingssko, snarare blev jag överraskad över hur mycket sko det faktiskt var. Dom kommer nog vara helt perfekta för tempopass. Träningsversionen av VP men för en billigare peng helt enkelt. 

Jag fick mina Vaporfly samma dag som jag kom hem från London och ville testa dom direkt men bestämde mig för att vänta tills benen var riktigt fräscha. Och idag var det äntligen dags. Trotsade regnet, blåsten och kylan och snörde på mig dom. Med tanke på hur få mil dom faktiskt håller så ville jag inte springa allt för långt och slita ut dom i onödan. Trodde på förhand att dom skulle kännas ungefär som Zoom Fly men det var nånting helt annat. För det första kändes det som man studsade fram bara av att gå i dom. ZoomX skummet i mellansulan kan vara den skönaste dämpning som jag någonsin sprungit i och spöar definitivt skiten ur Boost, Flytefoam, Everrun och alla andra varianter. Det måste upplevas helt enkelt. Och i kombination med kolfiberplattan skapade det en känsla av att nästan ha självspringande skor. Totalt blev det 9km i 3.45-fart och känslan var att ansträngningen var mycket lägre än normalt. Ångrar att jag inte sprang med pulsband. Framförallt kändes det som jag studsade fram i motlut och backar där jag normalt tappar rätt mycket eftersom jag är så sjukt dålig på att springa uppför. Till det negativa hör såklart prislappen. 2500kr är sjukt mycket pengar för ett par skor som håller i 10-20mil. För det andra så var den väldigt instabil, nästan fladdrig i sidled och skarpa kurvor var ingen höjdare. Jag undrar hur det kommer att kännas i slutet av en mara för mig som pronerar sjukligt mycket. Men trots det så är jag helt såld redan efter ett pass och känner att jag bara måste ha ett par till. För det var nästan en religiös upplevelse. Så får ni chansen att köpa skorna, gör det! Och det ryktas ju även om att det finns ett fåtal Vaporfly Elite (alltså skorna som Kipchoge hade) nånstans därute vilket mycket väl skulle kunna vara löpningens heliga gral om man fick tag på dom.

Med tanke på alla superlativ låter det kanske som om jag skulle vara sponsrad av Nike men så är självklart inte fallet (men jag skulle inte ha nåt emot det *blink*blink*). 4000kr för dom båda skorna är jävligt mycket pengar. Däremot så börjar jag förstå hypen och varför det här är en gamechanger även för oss motionärer, om än ett år försent. Näst på tur att inhandlas är Nike Pegasus 35 som enligt rykten också ska ha ZoomX dämpningen och vara en helt annan sko än tidigare års modeller. Men innan dess måste jag köpa ett par Pegasus 34:or för det är fortfarande den bästa mängdsko jag ägt. Kanske även Nike Epic React? Sa jag förresten att jag är såld på Nike numera?

På lördag är planen att göra en bra halvmara uppe i Umeå, självklart i mina Vaporfly. Har egentligen inga förväntningar mer än att jag vill kräma ur kroppen och bli trött, korsa mållinjen med känslan att jag gav allt för dagen. Återkommer med rapport.

Såg ni förresten nypremiären av Sverige springer på TV4? Jag satt bänkad och var riktigt taggad för jag gillade dom tidigare säsongerna och tänkte ”fan vad kul med en ny säsong” men efteråt kände jag mig bara lurad. Det var ju precis som att se första avsnittet från första säsongen. Att få följa med till Portugal på träningsresa, hm, kändes inte det bekant på nåt sätt? Jo just det ja, det var ju det dom gjorde i säsong 1 och 2. Och inslaget med produkttesterna, kändes inte det mer som billig reklam för Asics och Reebok än seriösa test? Framförallt när man inte ens kunde tala om vad modellerna hette. Är tveksam till om jag kommer se nåt mer men jag tycker det är kul att programmet återuppstått. Synd bara att dom inte förnyat sig.

/Hörs

PS! Om ni inte blev helt sålda på mina intryck av Vaporfly så kanske Shalane Flanagan är bättre på att förklara grejen! För alla som äger VP så är det mycket igenkänningsfaktor på slutet. Jag kom på mig själv med att stå och rengöra mina skor med en tandborste nu ikväll 🙂

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet
Antal kommentarer: 5

Johan Hedlund

Välkommen till Nike World 😉
Perfekt kombo med ZoomFly och Vaporfly. Som du säger vill man inte använda något annat efter att man provat 🙂
Själv har jag flera uppsättningar av kombon för att inte slita ut dem för snabbt.
Lycka till på lördag! Jag har också halvmaralopp på agendan.


Anders Larvia

Nike har verkligen lyckats skapa ett liknande ha-begär som Apple gjorde för några år sen, nu finns det liksom ingen återvändo 🙂 Lycka till själv, är det Kungsholmen runt som gäller eller nån annan halvmara?


M

Det kanske bara var för dig och kreditkortet att lyda – Just Do It!
Men ärligt, om inte såna som du får lägga massor av pengar på löparskor som är ett så genuint intresse, vem skulle då få…
Helt rätt!


Stefan

Nike passar också mina fötter perfekt.
Har du testat Lunarglide? Jag tycker att det är en betydligt skönare/bättre mängdsko är Pegasus.


Johan Hedlund

Sätermaran är det som gäller för mig. De har hm-distans bla. Nytt pers inom räckhåll känns det som!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

London Marathon Race Report



Att komma till London i fredags var ungefär som att komma till Kanarieöarna. Ett tag började jag fundera på om jag satt mig fel plan och hamnat på Gran Canaria istället. Ni vet, den där känslan av kvalmig, klibbig och tung luft som slår emot en så fort man kliver ut från flygplanet så att man nästan får en chock av värmen. Det var den värmen som välkomnade alla oss löpare som intog London nu i helgen. Normalt sett en efterlängtad känsla när man åker på charterresa till solen, men inte när man ska springa 42,2km. Jag visste att det skulle bli varmt och var även inställd på det men hoppades in i det sista på att väderprognoserna skulle vara fel. Men när jag kom upp från tunnelbanan vid Leicester Square sent i fredags kväll och möttes av den tunga klibbiga luften så insåg jag ganska snabbt att värmen var där för att stanna. Min kropp fick nästan en chock. Trots att klockan var tio på kvällen kändes det som en het och varm sommardag. Och med den insikten så dog mina drömmar om ett nytt PB. Jag försökte intala mig själv att jag skulle hålla mig till min plan och göra ett försök men insåg nog innerst inne att det var kört.

Redan vid åtta tiden på lördag morgon var värmen olidlig. Jag och brorsan begav oss tidigt mot nummerlapssmässan för att slippa de värsta köerna. Expot låg en ganska bra bit utanför stan och krävde en 45minuters resa med tunnelbanan men till slut var vi framme. Jag har slutat shoppa på alla dessa mässor, mest för att det ändå bara hamnar oanvänt i garderoben men i år var jag faktiskt inställd på att shoppa loss, mest för att jag ångrat mig i efterhand att jag inte köpte nån Boston tröja förra året och heller inget i Berlin i höstas. Känns lite tråkigt att gå på gymmet i urtvättade NYC Marathon tröjor från 2013. Därför blev jag lite besviken på mässan för den levde inte upp till förväntningarna. New Balance sålde en massa fula London Marathon kläder i egenskap av huvudsponsor men annars var det mest krims krams på mässan; gels, bälten, sportdryck, reklam för andra lopp runt om i världen osv. Nike, Adidas och Asics lyste med sin frånvaro. Kom i alla fall ut därifrån med en t-shirt och ett par kepsar.

Resten av lördagen spenderades med att kolla in lite av stan. Picadilly Circus, Oxford Street och dom andra kända gatorna. Gick även förbi en Nike affär och klämde lite på Vapor Fly 4% skon som dom faktiskt hade i lager. Lyckades dock beställa ett par förra veckan när dom släpptes igen så förhoppningsvis dyker dom upp om ett par dagar. Värmen var nu så olidligt att det till slut blev jobbigt att bara vandra omkring så istället blev det tillbaka till hotellet för att börja den mentala laddningen inför söndagens lopp och dricka en jävla massa vatten. På kvällen hittade vi en okej italienare runt hörnet som både serverade god mat och portioner som mättade. Somnade ganska snabbt lite senare på kvällen.

Kl.05.30 ringde klockan på söndagen för att kunna hänga på låset till frukosten och hinna med de obligatoriska toalettbestyren innan Springtimes buss anlände till hotellet vid halv åtta tiden. Hade med mig överdragskläder som jag hade tänkt slänga men insåg direkt jag klev utanför hotellets dörr att några överdragskläder inte hade vart nödvändiga. Helvette vad varmt det var. Bussresan ut till Greenwich tog en halvtimme och sen väntade den obligatoriska väntan. Tyvärr fanns det ingenstans att ta skydd från solen så det var bara att lägga sig ner i gräset och känna solen börja bränna i ansiktet. Startområdet var välorganiserat, bra med toaletter och pissoarer och bra tillgång på vatten och sportdryck. Tiden gick ganska fort för helt plötsligt var det dags att hoppa in i startgruppen. Starten i London är indelad i tre grupper som startar på olika ställen innan man möts efter nån kilometer. Både jag och brorsan startade i Blue Group 1 och hade hyfsat bra utgångsläge. 

Det första som slog mig när Drottningen herself startade loppet var att det var sjukt trångt. Gatan vi sprang på var inte bredare än en normal bilväg hemma i Sundsvall och där trängdes nu tusentals löpare i ett försök att positionera sig. Första kilometern handlade mest om att sick-sacka och kryssa sig fram, det var först vid 5k som det började lätta en aning. Jag och brorsan sprang ihop en dryg mil och jag sa ganska tidigt att jag nog förmodligen skulle sänka farten och försöka ta mig i mål med så lite slitage som möjligt för jag kände ganska omgående att jag inte kunde trycka på i hettan utan risk för att hamna kräkandes i ett dike längre fram i loppet. Det bekräftades av första femman som gick alldeles för sakta för att det skulle finnas nån chans till att persa. Vi passerade milen på dryga 40min och strax efter tog jag beslutet att jag inte var beredd på att spränga mig själv i värmen och drog ner på farten. Brorsan sprang vidare medan jag kände mig lättad över att ha fattat det beslutet. Nu skulle jag försöka njuta så mycket som möjligt istället.

Första milen av London Marathon hade mer karaktären av förort och mindre villakvarter snarare än stadskänsla. Det fanns ingenstans att ta skydd mot solen som stekte på och nån vind var det heller inte tal om. Som tur var dök vätskestationerna upp med ganska små avstånd och vid varje station tog jag två flaskor vatten, en som jag drack och en som jag hällde över kroppen. Vatten på flaska är ju för övrigt helt fantastiskt bra, fattar inte varför alla lopp inte har det så. Tyvärr läste jag efter loppet att vattnet hade tagit slut för dom som startade sist och att vissa hade fått springa i nästan en mil utan vätska, att många hade hoppat in på restauranger och fått köpa eget vatten. Det är inte okej!

Första riktiga publikmagneten var Cutty Sark och jag blev förvånad över det öronbedövande dånet där. Därifrån var det mer eller mindre publik hela tiden ända in i mål och eftersom banan var så smal hela vägen så kändes det mycket mer intimt än tex New York eller Berlin. Publiken var helt fantastiskt. Vid det här laget var jag rätt tagen av värmen trots att farten inte var snabbare än vanlig distansfart. Men så dök Tower Bridge upp. Satan vad mäktigt, jag blev helt tagen av att springa över den mäktiga bron att jag glömde bort hur varmt det var. Betydligt häftigare än att springa in på 1st Avenue.

Jag fortsatte att tugga på, kände mig ganska fräsch trots att värmen var bedrövligt jobbig. Mellan halvmarapasseringen och fram till 30k var banan rätt knixig och jag hade dålig koll på var vi egentligen var men sprang och tänkte att om vädret bara hade vart bra så hade det nog gått att persa för banan kändes riktigt platt och snabb trots en del 90 graders svängar. Nånstans efter 30km började värmen ta ut sin rätt, kände mig sliten och dippade lite. Hade inte kollat på klockan så mycket men nånstans i bakhuvudet fanns ändå tanken på sub3. Strax efter började jag bli lite illamående av allt vatten och alla gels och sportdryck som jag tagit och jag har aldrig sett så många utslagna löpare nån gång som jag gjorde under den sista milen. Började bli lite rädd att jag druckit för mycket för det började ta emot att dricka vatten. Vid 35k kom sub3 farthållaren ikapp mig och jag gjorde ett försök att hänga på. Det kändes okej till en början men när killen framför mig helt plötsligt tvärstannade och började kaskadspy mitt på vägen så kände jag att jag förmodligen skulle drabbas av nåt liknande om jag pressade mig mer så det fick bli min qeue att dra ner på farten igen. 

Nån kilometer senare längs med Themsen fick jag syn på farthållaren igen och kände att jag närmade mig honom mer och mer. Insåg ganska snabbt att det inte var jag som hade sprungit ikapp utan han som hade tappat. När jag kom upp jämnsides med honom frågade jag snabbt hur han låg till men han bara vinkade bort mig och såg sjukt plågad ut. Sista 5k kunde jag faktiskt njuta fullt ut. Vet inte hur många gånger jag har sett Paula Radcliffes världsrekord och när det gick upp för mig att jag sprang på samma ställe som jag sett så många gånger på tv så fick jag nästan lite gåshud. Att närma sig målet var helt magiskt och publiken var helt tokiga. Förbi Buckingham Palace och sen målrakan, jag hade tänkt att jag skulle göra värsta segergesten men jag var så tagen att jag helt glömde bort det. Där och då kändes målgången häftigare än Boylston Street. 3.04.50 stannade klockan tills lut på.

Fick min medalj, finisher t-shirt och en påse med diverse ätbara saker innan jag stötte ihop med brorsan som också hade fått slå av på takten. Det blev inget nytt PB, inte ens en sub3 mara, men det var inget som jag tänkte på då. Allt jag kände var euforiska känslor av lycka över att ha fått springa London Marathon. Lite senare på kvällen blev det först ett stopp på en pub i närheten av hotellet och sen gemensam middag med alla andra Springtime resenärer. Imorse när vi gick mot tunnelbanan för att ta oss till Heathrow hade vädret slagit om. Luften var sådär klar och krispig som man vill ha på en mara och svala vindar svepte in över stan. Varför kunde det inte ha fått vara så igår? var det första jag tänkte, men slog bort dom tankarna ganska fort och påminde mig om att jag faktiskt var nöjd med det jag fått uppleva.

Kanske har jag gått och blivit soft eller blödig. Det normala hade vart att jag känt mig irriterad och arg över att inte ha persat, inte ens sprungit in under 3 timmar, det vet alla ni som följt mig här på bloggen men jag kunde faktiskt inte förmå mig själv att känna så imorse. Kanske har jag gått och blivit klok, insett att man inte kan styra över allt och att man får anpassa målen efter förutsättningarna. Det enda som stör mig är all träning som jag lagt ner inför loppet för jag vet att jag hade kunnat persa med rätt förutsättningar. Just nu känner jag mig faktiskt inte speciellt sliten och det är en rätt skön känsla. Kör nog igång med träningen igen ganska snart och funderar på att revanschera mig på Umeå Halvmarathon om ett par veckor. Vi får se vad som händer, men revansch ska jag ha! London Marathon kan i alla fall starkt rekommenderas! Snabb bana, bra organisation, enkelt och smidigt innan start och fantastisk atmosfär! Just nu rankar jag det i topp med Boston som helhetsupplevelse. Det enda minuset är att man inte själv kan anmäla sig hur som helst eller delta i lotteriet, istället är man tvungen att åka med researrangör och dom platserna är inte heller många så det gäller att vara ute i tid om man vill springa!

/Hörs

London Calling Pt.2



Nu är det bara 4 dagar kvar, sen smäller det. London Marathon 2018, bring it on! I år känns det verkligen som om jag har gjort jobbet grundligt och den största farhågan är väl egentligen om jag började trappa ner på träningen i tid eller inte, om benen verkligen är så pass pigga och fräscha att de är redo för en maxinsats på söndag. 42,2km är fortfarande jävligt långt och kräver utvilade ben, annars är det kört. Förra veckan sprang jag bara 50% av min normala mängd och den här veckan har jag bara joggat en lugn mil samt kört ytterligare en mil nu ikväll med fem kilometer i tävlingsfart. Dom tvångsmässiga tankarna på att springa varje dag har vart jobbigare än någonsin inför det här loppet, men förhoppningsvis har jag ändå vilat tillräckligt. Att vila för mycket är inte heller bra, då blir benen bara sega och mosiga.

Jag fick faktiskt till en runda runt Kungsholmen förra veckan tillsammans med brorsan när jag var där i jobb. Vilken frihetskänsla det var att få springa i kortbrallor på sopade asfaltsvägar i strålande solsken och slippa dubbade skor, ishalka och underställ. Det var nästan så att det var lite av en religiös upplevelse, för det var ett halvår sen sist och kroppen har ju en tendens till att fort glömma hur det känns. Var rädd för att det skulle vara svårt att hitta rätt i ansträngning men vi rev av 7km i 3.50-fart som kändes oförskämt lätt, vi kunde springa och prata med varandra utan problem. Även nu ikväll hamnade jag närmre 3.50 än 4.00 med samma lätta känsla så frågan är om jag inte tänker spänna bågen på söndag och öppna i 3.50-fart snarare än 4-fart.

Nervositeten börjar även den smyga sig på och det tolkar jag som att kroppen börjar göra sig redo för en rejäl fight, ett bra tecken med andra ord. Kommer också på mig själv med att kolla väderappar en gång i halvtimmen för att se om prognoserna för London förändrats eller inte, ytterligare ett bra tecken på att skallen börjar tagga till. Som det ser ut just nu är det ju sommarvärme i London men förmiddagarna ser ändå hyfsade ut, kring 14-15 grader och det kan jag leva med. Slipper gärna värmeböljan från Boston ifjol då kroppen började protestera direkt. Å andra sidan tror jag att dom som sprang Boston i måndags gärna skulle ha bytt, fy fan vilket bedrövligt väder det såg ut att vara. Är sjukt glad att jag fick uppleva det loppet i solsken från sin bästa sida. Stockholm 2012 framstod nästan som behaglig när man såg tv bilderna.

Det enda negativa just nu är att jag har fått en punkt på vänster skinka som ömmar nåt fruktansvärt direkt jag sätter mig eller trycker på den. Var rädd för att det skulle hämma löpningen när jag stack ut tidigare ikväll men som tur var så kunde jag springa obehindrat även om jag kände av den där triggerpunkten hela tiden. Ber till alla löpargudar som finns att det ska ge med sig till söndag. Jag har sprungit mer eller mindre varje dag sen den 1 januari utan minsta lilla känning men så fort jag drog ner på löpningen och vilade ett par dagar i rad så fick jag ont. Den logiska slutsatsen av det borde vara att vila inte är bra nånstans. Har även lyckats hålla förkylningarna på avstånd trots att i princip alla på jobbet gått runt och snorat. ”Stanna hemma för helvette” har jag velat skrika rakt ut i fikarummet många gånger den senaste veckan men okej då, jag fattar att ingen stannar hemma från jobbet bara för att man är lite småförkyld. Städtanterna på jobbet måste undra varför tvålen som normalt räcker en månad tagit slut på ett par dagar 🙂

På fredag kväll lyfter planet mot London. Jag tror att jag är redo. Det känns nästan så. Nu vill jag mest få det här loppet överstökat så jag kan börja fokusera på nästa. Nä, skämt åsido, det ska bli jävligt kul att få springa en mara igen och framförallt att få göra det i London. Om alla stjärnor står rätt på söndag så kommer det att bli ett nytt PB, det är känslan för så mycket som jag har tränat inför det här loppet har jag aldrig gjort. Jag har bara vart i London en gång tidigare och då bestod Arsenals backlinje av Tony Adams, Nigel Winterburn, Lee Dixon och Steve Bould. Det var med andra ord jävligt länge sen så jag ser minst lika mycket fram emot att få se lite av London som att hämta hem ett nytt pers. En sak kommer jag i alla fall ihåg från min förra London tripp och det var att jag snurrade Jackson Browne hela tiden på min Sony Walkman. Så bara därför så tänker jag peppa inför loppet med Mr Browne även den här gången. Running on empty är ju lite av alla löpares nationalsång passande nog. Återkommer med en race report nästa vecka, förhoppningsvis en glad sådan. 

/Hörs

London Calling Pt.1



Jag har alltid lika svårt att vänja mig vid dom sista veckorna innan en mara och i år är inget undantag. Normaltillståndet för oss löpare är ju att springa varje dag, mer eller mindre. Helt plötsligt ska man inte göra det. Klart som fan att det kryper i både kropp och ben. Det är nästan så att det är värre än att sluta snusa. Dessutom känner jag mig alltid så jävla tjock när jag inte får springa och det är ingen rolig känsla. Tvärtom så är det hemskt. Jag är ju ingen tjockis men jag känner mig som en just nu. Jag vet att det bara är i mitt huvud och jag vet ju också varför jag inte bör springa särskilt mycket så här en och en halv vecka innan loppet men fan, det är likt förbannat jobbigt å jag kan inte rå för det! Så går det när man vänjer kroppen med att springa varje dag.

Dom senaste veckorna har jag haft lite panik på grund av det bedrövliga underlaget. I en och halv vecka har vi haft en enda stor slaskfest här i Sundsvall. Jag klagar rätt ofta på vädret – mest för att det hör till – men tycker faktiskt för det mesta att det går rätt bra att springa oavsett is, snö och minusgrader men förra veckan var vedervärdig på alla tänkbara sätt. Det var knappt så det gick att springa överhuvudtaget. Istället plaskade jag omkring med slask upp till vaderna och halkade stup i kvarten samtidigt som jag svor högt och ljudligt för mig själv, det var svårt att ens hålla styrfart, än mindre få in nån rytm eller känsla. Det här är vad jag har haft å jobba med i jakten på toppformen.

Men så plötsligt händer det även här uppe i norr. På nåt konstigt sätt så har vi fått en del barmark trots att det fortfarande är två meter höga snövallar överallt och att värmen lyser med sin frånvaro. Fråga mig inte hur men som ett brev på posten så fick jag ihop ett sista långpass på mer eller mindre asfalt hela vägen nu i helgen och igår sprang jag i marafart för första gången på ett halvår utomhus. Och fan vad jag gillade det! Ovant ja, men fruktansvärt skönt trots att benen protesterade lite på grund av det hårda underlaget. Nu känner jag mig helt plötsligt mycket lugnare. Tänk vad så lite kan göra.

Imorn åker jag till Stockholm ett par dagar i jobbet och ser verkligen fram emot att få springa nåt varv runt Kungsholmen och testa på tävlingsfarten på riktigt. Jag har faktiskt packat ner kortbrallor och håller tummarna för att dom får komma till användning. Bara det känns ju helt sjukt med tanke på att vi har tvåsiffrigt minus här på nätterna. Egentligen hade jag velat fokusera fullt ut på barhäng och restaurangbesök men det kostar å ligga på topp så nåt pass ska jag se till att få till. Det måste jag. Om inte annat för å bedöva känslan av att känna mig tjock som ju ökar exponentiellt ju mer jag äter och ju mindre jag springer. Å andra sidan är ju tre dagars mässa i Stockholm en ganska bra ursäkt för att faktiskt vila ordentligt och inte tänka på löpning hela tiden.

Med tanke på att vi som sagt fortfarande har vinter så har jag faktiskt inte hunnit bli riktigt så nervös som jag borde vara än. Det känns lite för långt borta när man tittar ut genom fönstret och bara ser en massa snöhögar men faktum är ju att det bara är 12 dagar kvar nu. På ett sätt kanske det är bra att jag inte har hunnit bli så nervös än men samtidigt blir jag lite orolig. Tar jag det inte på lika stort allvar som tidigare? Jag som vanligtvis brukar vara helt uppslukad en månad i förväg; drömma om loppet, visualisera hur jag persar, korsar mållinjen, ha studerat varenda del av banan, tänkt igenom taktik och klädval mm. Det har jag inte gjort nu. Jag har ju inte sprungit 2000km sen nyår bara för att komma hem från London med en medalj och vara nöjd med att ha deltagit. 

Återkommer med ett sista inlägg nästa vecka innan jag sätter mig på planet till London, förhoppningsvis har jag taggat till på riktigt då och även hittat flytet och känslan i löpningen. Tills dess så laddar jag upp med musik på tema London som sig bör och två av världens bästa gitarrister. ”You can be cool but you will never be Clapton-playing-rhythm-guitar-for-you-cool”

/Hörs

Happy easter



God dag! Äntligen är tre månader av hårt slit över. Nu kan jag faktiskt börja skymta mållinjen långt där borta vid horisonten. Idag kan jag slå mig själv lite för bröstet, känna mig nöjd med vad jag åstadkommit hittills och blicka tillbaka på 13 veckor med riktigt bra kontinuitet, mängd och fart. För å vara en talanglös motionär så är jag faktiskt lite imponerad av mig själv, framförallt med tanke på att jag nog aldrig har haft så mycket att göra på jobbet som i år parallellt med all träning. Dessutom så har mer eller mindre varje helg sen januari inneburit fest i någon form vilket medfört att långpassen alltid har sprungits lite småbakis. Och eftersom jag är just en talanglös motionär så tycker jag det är viktigt att inte begränsa sitt liv till att bara träna och försaka allt annat roligt trots att man har idrottsliga ambitioner. Men tro inte att jag på nåt sätt skulle vara nöjd för det. Att överleva den 31 mars var bara det första delmålet. Det jobbigaste återstår ju. Loppet med stort L den 22 april. Det är då det är upp till bevis. Vad jag menar är att jag är nöjd med att jag har lyckats hålla mig till min plan till 100%, inte gått sönder eller blivit sjuk utan faktiskt har gett mig själv en ärlig chans att prestera så bra som möjligt i London. Dom senaste tre månaderna har mängdmässigt sett ut så här:

Januari: 662km
Februari: 602km
Mars: 601km

Egentligen hade jag tänkt att börja trappa ner redan förra veckan men det sket sig ganska hårt. Kände mig hård i kroppen och matade på som vanligt men framförallt hägrade >600km nu i mars. Jag är ju en slav under både siffror och min träningsdagbok och drivs av det till mångt och mycket så det gick liksom inte att ta en vilodag då. Men just idag unnar jag mig faktiskt lyxen att vila och trycker en massa godis istället. Det är ju trots allt påsk.

London blev lite mer verkligt tidigare i veckan när jag fick mitt startnummer och en tjugosidor lång pdf med all information om loppet. Hittills har jag liksom vart i min lilla träningsbubbla och inte direkt tänkt så mycket på själva loppet men nu blev det påtagligt att det är nära, närmre än jag kanske hade hoppats på. För än så länge lyser asfalten med sin frånvaro, snön ligger fortfarande tung på backen tillsammans med en jävla massa is och slask. Förra lördagen började våren dock nalkas litegrann och jag fick till knappt en mil på asfalt. Tyvärr kändes det sjukt konstigt på nåt sätt att springa utan dubbar. Efteråt var jag fruktansvärt stel i fotlederna, det var som att fötterna har glömt bort hur det är att springa på asfalt. Och det oroar mig lite. Fick dock ingen mer chans för dagen efter kom det en decimeter nysnö och det var status quo igen. Halleluljah!

Tidigare i veckan hade vi också vårt Runners Cafe som Micke i Sundsvalls Friidrott anordnar. Det är ett sjukt bra koncept tycker jag, att träffas för att prata löpning utan löparkläder under lite mer lättsammare former. Temat för kvällen var trail. Tror aldrig vi har vart så många som vi faktiskt var så uppenbarligen verkar folk gilla trail. Alla utom jag. Jag gillar inte skogen och undviker den helst men att säga nåt sånt är som att svära i kyrkan. Faktum är att jag hellre springer 50 varv runt ett hus än på en skogsstig. Trots det så gick jag in med ett öppet sinne. Fick dock bita mig i tungan för att inte säga vad jag egentligen tänkte och det brukar inte vara likt mig men det gäller att välja sina strider. Och att gå i polemik med de nästintill religiösa trailfantasterna var en diskussion jag aldrig skulle kunna vinna. Istället lyssnade jag på vad de sa men tyckte mest det var tråkigt att ”dom” uppenbarligen tycker att skogen är ”finare” än asfalten, att det finns nånting fult med allt som är mätbart och att Stockholm Marathon eller 4,2mil på asfalt inte går att jämföra med nåt extremt traillopp på 1500 höjdmeter och obanad terräng. Och det roligaste var att en av kvällens talare raljerade över orienterare som en sekt. Om det är en sekt vad är då trailvärlden? Orkade inte vara kvar ända till slutet utan gick på gymmet och dunkade 8x1000m i 3.20-fart istället. Irritationen var ett perfekt bränsle som jag tog ut på bandet.

Jag tycker inte man ska underskatta den drivkraft som finns i det mätbara såsom tid, sträcka, hastighet osv framförallt för oss motionärer. Utan GPS klockornas intåg är jag övertygad om att löpningen inte hade blivit så folklig som den faktiskt har blivit. Folk vill kunna mäta det dom gör för det är ju det hela samhället går ut på idag. Mäta likes och följare. Kunskap och siffror. Jämföra löner. Tider. Nagelfara diagram, staplar och stolpar. Framförallt kunna se nån form av progression. Få det på pränt. GPS klockorna har blivit våra ”fotbollar”. På gott och på ont. Jag fattar att för många är traillöpningen en reaktion på just detta och allt detta raljerande ska ses i ljuset av att min enskilt största drivkraft är just det mätbara. Jag kan mycket väl se mig själv bli en skogsmulle i framtiden som springer fjällmaror och lopp i Alperna när jag är gammal och har tröttnat på att mäta sträckor och jaga tider. Och nu blir ni kanske förvånade men i vinter har jag faktiskt nästan sprungit mer utan klocka än med. Och jag har älskat det. Att slippa vara en slav under klockan. Så det finns kanske hopp för mig ändå.

Nästa vecka när vi går in i april så släpper jag upp på träningen rejält och ska börja unna mig vila på riktigt. Vi har ju påsklov hela veckan men själv ska jag precis som på sportlovet jobba med lovskola. Det kan nog vara bra att ha nåt annat att distrahera sig med då för vila är nåt som jag aldrig har vart bra på. Den egentliga anledningen till att jag offrar mina lov är ju dock för att kunna kompa ut den tiden när jag ska iväg och springa marathon. Det är inte alltid man har sånt flyt som ifjol när Boston låg precis på påsklovet. Men innan dess ska det firas påsk. Och på påsken ska man äta godis och lyssna på Marillion. Det är sen gammalt. 

/Hörs

Nästan redo



Jag överlevde den här vintern också. En fet like på det! Och vilken jävla vinter det har vart. Förmodligen den vidrigaste, äckligaste och jobbigaste vintern sen Dackefejden för oss som hatar snö och kyla. Trots det så har jag sprungit mer, längre och snabbare än nåt annat år. Inga förkylningar, inga skador och inga motivationsdippar, allt har liksom bara flutit på utan problem. Ytterligare en like på det! Och även om vintern är långt ifrån över så är i alla fall grundträningen inför London nu gjord. 1630km sen jag drog igång. 21,1km i snitt per dag. Nu återstår snart bara den sista fasen – att försöka hitta formen och den där lätta känslan i löpningen när det känns som om man flyger fram och tävlingsfarten känns som distansfart. Och dom löpfria dagarna som gått att räkna på en hand hittills ska definitivt bli fler framöver.

Det känns faktiskt som om jag är redo att tävla snart och det brukar det aldrig göra vid den här tiden på säsongen. För det mesta känns det alltid som man inte riktigt är ”klar”, att man inte hunnit med alla pass som man skulle ha velat genomföra. Inte ens när vi har haft barmark i februari och man har kunnat nöta flertalet pass på asfalt innan så har jag känt mig riktigt redo men det börjar jag faktiskt göra nu. Jag har dock gett upp hoppet om att få känna smaken av asfalt innan det är dags att ställa sig på startlinjen. Det kommer vara löpband som gäller för att hitta fartkänslan ända fram till race day och det är bara att gilla läget. Om det smälter undan så pass mycket att dom stora körfälten i alla fall blir snöfria så kan man ju alltid ge sig ut mitt i natten bara för att få springa några hundra meter på asfalt men vid det här laget så har jag blivit ganska bra kompis med bandet. Och som tur är så har ju alla människor med nyårslöften sakta men säkert börjat inse sina begränsningar och slutat ockupera löpbanden på gymmet i tid och otid så nu kan man faktiskt gå på gymmet efter jobbet och slippa köa 45min för att få ett löpband. Inget illa menat men jag fattar liksom inte grejen med att gå på ett band i 60min på 6km/h, det måste ju vara så sjukt mycket trevligare att göra det utomhus i frisk luft. 

I början av veckan gjorde jag ett försök att springa en halvmara på sub80 som ett formtest. Det slutade dock med en kletig pannkakssmet, dvs det gick åt helvete. Jag vek ner mig för första gången i år. Pallade varken med värmen eller tristessen och kunde inte motivera mig till att fortsätta även fast det kändes kontrollerat både för hjärta och lungor. I torsdags gjorde jag dock ett nytt försök och då gick det betydligt bättre. Framförallt så höll jag pulsen kontrollerad rakt igenom, den stack aldrig iväg mot slutet vilket brukar vara det normala.

Tyvärr klarade jag inte av att motivera mig till en halvmara då heller. Batteriet i iPoden dog en bit in i passet och klarade bara av en minut åt gången innan den dog på nytt. Och utan musik så går det inte att springa på löpband, i alla fall inte för mig. Så jävla bra kompisar är vi inte. Men jag är nöjd med att jag ändå fick till ett bra pass. Ännu mer nöjd är jag med lördagens 38km långpass i 4.30-fart på is och snö med underställ, dubbla vantar och dubbade skor. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle vart på asfalt i snabba skor och kortbrallor. 

Trots att vi fått känna på lite vår nu i helgen med plusgrader och sol så är det is, snö och slask som gäller. Läste nån artikel i lokalblaskan häromdagen att det finns en risk att snön kan ligga kvar till juni om det inte händer nåt med vädret. Min quiltade Ralph Lauren jacka får vänta ett tag till med andra ord. Jag som hade sett fram emot och längtat efter att få köpa nya löparskor också, kanske Nike Vaporfly eller Adidas nya Sub2 sko men det känns ganska meningslöst om dom ändå inte går att använda inom den närmsta framtiden. Istället måste jag nog köpa ett par nya dubbade skor för det är dubbat som kommer å gälla minst en månad framåt. Mina Icebug som jag köpte i december gav upp i lördags.

Helvette vad dålig kvalité, det är fan under all kritik. 1800spänn för ett par skor som höll i drygt 3 månader. Till deras försvar så har jag använt dom mer än planerat pga den bedrövliga vintern men ändå, man tycker att dom borde hålla minst en säsong i alla fall. 100mil hann dom gå. Mina dubbade Asics har gått 200mil och är inte ens i närheten av att ge upp. Har trivts riktigt bra med dom på fötterna men jag är tveksam till om jag vill sponsra Icebug igen med tanke på deras tveksamma hållbarhet. Tyvärr är ju utbudet bland dubbat ganska dåligt, framförallt om man vill ha nåt som inte väger 300g eller mer.

Egentligen skulle jag behöva uppdatera löpargarderoben också. Jag har tre par Asics jackor som alla av nån anledning har spruckit under ärmarna och nästan alla mina tights har också spruckit i grenen. Dessutom är alla shorts och linnen söndertvättade efter vinterns alla pass på löpband och luktar död bäver trots att dom är nytvättade. Dom senaste veckorna har jag fått gräva fram en gammal Kistaloppet sub40 jacka i storlek Large och ett par 10 år gamla sunkiga Intersport tights att springa i. Det hade vart okej om det hade vart mörkt dygnet runt som i december men nu när det äntligen har blivit ljust vill man ju inte se ut som en luffare när man cruisar fram längs cykelvägarna. Jag vill ju att folk ska tänka ”fan vad han ser snabb ut” men det gör jag ju inte i en jacka som är stort som ett tält och som nästan går till knäna. Men det är så förbaskat tråkigt att köpa löparkläder, ungefär lika roligt som att köpa strumpor eller kallingar. Köper ju mycket hellre nya skjortor, kavajer eller rockar för dom pengarna. 

Nästa vecka kör jag nog på som vanligt men sen blir det till att släppa upp lite på träningen och börja jobba lite mer med fart men också vila. 

/Hörs

PS! Den här hade jag på repeat under mitt tempopass på löpbandet så länge iPoden levde. Även om jag nuförtiden föredrar Jason Isbell eller Steven Wilson så kommer det här bli årets skiva 2018. Jag menar, vem älskar inte melodiös hårdrock med schlagerrefränger?