Blogg

Självspringande skor


Med facit i hand var det ett bra beslut att dra ner på farten tidigt förra söndagen i London istället för att jaga ett spöke och kraschlanda halvvägs. För det är garanterat vad som hade hänt om jag inte hade gjort det. Vid det här laget känner jag mig själv så pass bra att jag vet att jag aldrig hade haft en chans i värmeböljan. Istället kunde jag njuta av ett fantastiskt lopp i en lika häftig stad. På många sätt påminde förra helgens lopp om fjolårets upplevelse i Boston men med skillnaden att jag då, i slutet av loppet, bestämde mig för att kriga för sub3. Det gjorde jag inte i år, brydde mig inte om det alls. Jag ville njuta på riktigt av loppet, publiken, stämningen och folkfesten men framförallt ta mig i mål med så lite slitage som möjligt. Och det gjorde jag. Känslan dagarna efter var mer som efter ett långpass, inte en mara och jag var igång med löpningen redan efter två dagar. Mission accomplished!

Jag hatar den där j-a värmen så mycket att jag saknar ord men har bestämt mig för att inte älta det mer. Varför lägga energi på nåt som jag inte kan styra över? Det var ju lika jobbigt för alla andra och jag kom undan ganska billigt. Jag slapp ligga i ett dike och spy eller bli bortburen på bår eller vara så groggy att jag inte kunde springa rakt som tyvärr var priset för många runt omkring mig. Och det är alltid lika sorgligt när en medlöpare får sätta livet till under pågående lopp men tyvärr var även det sanningen förra helgen. Det enda som stör mig är att jag inte fick betalt för all den träning som jag gjort i vinter men jag är ganska säker på att det kommer att ränta av sig förr eller senare. Förhoppningsvis redan till helgen för på lördag står jag på startlinjen för att springa Umeå halvmarathon. Då kommer det garanterat inte vara några 30 grader, snarare tvärtom. Men banan ska åtminstone vara snöfri enligt trovärdiga källor.

Innan jag stack till London överraskade jag mig själv och beställde ett par Nike Vaporfly 4% samt ett par Nike Zoom Fly. Det var lite av ett impulsköp, i alla fall Vaporflysen. När dom släpptes på Nike’s hemsida fanns det ingen tid för eftertänksamhet, det var bara att klicka på köp och hålla tummarna för att dom skulle finnas kvar när det var dags att checka ut för dom sålde nog slut på mindre än en kvart.

Har vart sugen att testa dom ända sen Kipchoge nästan bröt 2-timmars barriären förra våren men samtidigt tyckt att 2500:- för ett par skor vart nästintill ocker – särskilt med tanke på hållbarheten. Det är en jävligt dyr milkostnad. Men samtidigt har dom skapat ett kraftigt ha-begär och hypen runt omkring har inte direkt gjort saken lättare så till slut var det bara att kapitulera. Dom senaste åren har jag inte brytt mig så mycket om vad jag har haft på fötterna, har försökt köpa fjolårets modeller och sprungit i både Asics, Nike, Adidas, New Balance, Salming, Saucony mm men nu är det slut med det. Från och med nu är det Nike som gäller fullt ut. Pegsaus på träning, Zoom Fly till fartpass och Vaporfly på tävling. Tripp trapp trull. Det känns som en oslagbar kombo.

Zoom Fly var först ut att testas förra veckan. Det första som slog mig var att skorna kändes väldigt annorlunda jämfört med alla andra skor jag sprungit i. Det kändes nästan som att stå på en balansplatta för man nästan gungade fram och tillbaka. Till en början hade jag lite svårt att bestämma mig för om det var bra eller dåligt men redan efter ett par meter blev det ganska tydligt hur kolfiberplattans fjädring påverkade farten positivt, fick ett helt annat driv i steget och definitivt en del fart gratis tack vare det. Dessutom var dom som balsam för både fötter och kropp, kände ingen muskulär trötthet varken under eller efter nånstans. Till skillnad från Vaporflysen kändes det inte som en utpräglad tävlingssko, snarare blev jag överraskad över hur mycket sko det faktiskt var. Dom kommer nog vara helt perfekta för tempopass. Träningsversionen av VP men för en billigare peng helt enkelt. 

Jag fick mina Vaporfly samma dag som jag kom hem från London och ville testa dom direkt men bestämde mig för att vänta tills benen var riktigt fräscha. Och idag var det äntligen dags. Trotsade regnet, blåsten och kylan och snörde på mig dom. Med tanke på hur få mil dom faktiskt håller så ville jag inte springa allt för långt och slita ut dom i onödan. Trodde på förhand att dom skulle kännas ungefär som Zoom Fly men det var nånting helt annat. För det första kändes det som man studsade fram bara av att gå i dom. ZoomX skummet i mellansulan kan vara den skönaste dämpning som jag någonsin sprungit i och spöar definitivt skiten ur Boost, Flytefoam, Everrun och alla andra varianter. Det måste upplevas helt enkelt. Och i kombination med kolfiberplattan skapade det en känsla av att nästan ha självspringande skor. Totalt blev det 9km i 3.45-fart och känslan var att ansträngningen var mycket lägre än normalt. Ångrar att jag inte sprang med pulsband. Framförallt kändes det som jag studsade fram i motlut och backar där jag normalt tappar rätt mycket eftersom jag är så sjukt dålig på att springa uppför. Till det negativa hör såklart prislappen. 2500kr är sjukt mycket pengar för ett par skor som håller i 10-20mil. För det andra så var den väldigt instabil, nästan fladdrig i sidled och skarpa kurvor var ingen höjdare. Jag undrar hur det kommer att kännas i slutet av en mara för mig som pronerar sjukligt mycket. Men trots det så är jag helt såld redan efter ett pass och känner att jag bara måste ha ett par till. För det var nästan en religiös upplevelse. Så får ni chansen att köpa skorna, gör det! Och det ryktas ju även om att det finns ett fåtal Vaporfly Elite (alltså skorna som Kipchoge hade) nånstans därute vilket mycket väl skulle kunna vara löpningens heliga gral om man fick tag på dom.

Med tanke på alla superlativ låter det kanske som om jag skulle vara sponsrad av Nike men så är självklart inte fallet (men jag skulle inte ha nåt emot det *blink*blink*). 4000kr för dom båda skorna är jävligt mycket pengar. Däremot så börjar jag förstå hypen och varför det här är en gamechanger även för oss motionärer, om än ett år försent. Näst på tur att inhandlas är Nike Pegasus 35 som enligt rykten också ska ha ZoomX dämpningen och vara en helt annan sko än tidigare års modeller. Men innan dess måste jag köpa ett par Pegasus 34:or för det är fortfarande den bästa mängdsko jag ägt. Kanske även Nike Epic React? Sa jag förresten att jag är såld på Nike numera?

På lördag är planen att göra en bra halvmara uppe i Umeå, självklart i mina Vaporfly. Har egentligen inga förväntningar mer än att jag vill kräma ur kroppen och bli trött, korsa mållinjen med känslan att jag gav allt för dagen. Återkommer med rapport.

Såg ni förresten nypremiären av Sverige springer på TV4? Jag satt bänkad och var riktigt taggad för jag gillade dom tidigare säsongerna och tänkte ”fan vad kul med en ny säsong” men efteråt kände jag mig bara lurad. Det var ju precis som att se första avsnittet från första säsongen. Att få följa med till Portugal på träningsresa, hm, kändes inte det bekant på nåt sätt? Jo just det ja, det var ju det dom gjorde i säsong 1 och 2. Och inslaget med produkttesterna, kändes inte det mer som billig reklam för Asics och Reebok än seriösa test? Framförallt när man inte ens kunde tala om vad modellerna hette. Är tveksam till om jag kommer se nåt mer men jag tycker det är kul att programmet återuppstått. Synd bara att dom inte förnyat sig.

/Hörs

PS! Om ni inte blev helt sålda på mina intryck av Vaporfly så kanske Shalane Flanagan är bättre på att förklara grejen! För alla som äger VP så är det mycket igenkänningsfaktor på slutet. Jag kom på mig själv med att stå och rengöra mina skor med en tandborste nu ikväll 🙂


Antal kommentarer: 5

Johan Hedlund

Välkommen till Nike World 😉
Perfekt kombo med ZoomFly och Vaporfly. Som du säger vill man inte använda något annat efter att man provat 🙂
Själv har jag flera uppsättningar av kombon för att inte slita ut dem för snabbt.
Lycka till på lördag! Jag har också halvmaralopp på agendan.


Anders Larvia

Nike har verkligen lyckats skapa ett liknande ha-begär som Apple gjorde för några år sen, nu finns det liksom ingen återvändo 🙂 Lycka till själv, är det Kungsholmen runt som gäller eller nån annan halvmara?


M

Det kanske bara var för dig och kreditkortet att lyda – Just Do It!
Men ärligt, om inte såna som du får lägga massor av pengar på löparskor som är ett så genuint intresse, vem skulle då få…
Helt rätt!


Stefan

Nike passar också mina fötter perfekt.
Har du testat Lunarglide? Jag tycker att det är en betydligt skönare/bättre mängdsko är Pegasus.


Johan Hedlund

Sätermaran är det som gäller för mig. De har hm-distans bla. Nytt pers inom räckhåll känns det som!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

To start or not to start?!


Hej!

Står i valet & kvalet huruvida jag ska ställa mig på startlinjen på söndag i Cannes. Allt gick så bra, löpningen var osannolikt, cyklingen på gång och simningen började så smått kännas mindre dålig. Men så en tisdag när huvudserien var genomförd och vi skulle bara göra några stegringslopp på 120-150 meter så kom den där isande brännande känslan i vaden.

Skadan var precis där den stora vadmuskeln möter den lilla soleus. Avbröt direkt och tog hela elva vilodagar från löpning. Cyklade desto mer. Rättare sagt cyklade som en galning, minst ett pass om dagen. Försökte mixa upp det men det blev ganska hårt som oftast, ja ni känner mig. Gjorde även allt jag hann med som rehab för påskynda läkningsprocessen av min självdiagnoserade minibristning. Har sedan dess varit i stort symptomfri och kan springa utan besvär 8-9 km i varierad fart. Dock inte prövat något snabbare än 4:00 min/km då det känns onödigt. Tyvärr har det inte blivit mycket simning alls. Det är så svårt motivera sig ta sig till simhallen då jag har så hopplöst dåligt med tid just nu och det ger i min mening så dålig bang for the buck. Längtar tills man kan simma ute och slipper trängas, anpassa mig efter evigt dåliga öppettider och framförallt slipper kloret som jag är ”överkänslig” mot.

Är alltså i skrivande stund inte säker på om jag ska tävla eller inte även om det lutar åt start. Sugen på en värdemätare på cykeln samt få borsta av lite allmän race rost. Min tvekan är inte då jag sannolikt kommer simma uselt eller springa dåligt utan för jag är rädd slita upp skadan så pass att även denna säsong blir haltande. Det som jag lovade mig själv den inte får bli. Nu tänker ni ”Kan du inte bara köra igenom loppet utan maxa ur allt & lite till?”. Nä det kan jag inte, det är ju själva anledningen med tävla. Just se vad som finns där och tömma sig fullständigt. Vill man ha en lagom genomkörare kan man träna istället. Gör inte besväret med alla förberedelser för träna några timmar i dyra kläder. Det är inte min stil.. Packar ner väskorna som om jag ska tävla iaf och åker ner med mina vänner. Bestämmer mig på fredag hur jag gör. Men som sagt, 90% säker på jag startar.

Bara tanken få springa ner i havet i hälarna på Gomes är ju sanslös cool. Sen lär man inte så honom förrän den/de gångerna han varvar en på löpet. I övrigt brukar det vara bra motstånd. Frassarna är bra, inget snack om det.

Cannes körs på distanserna 2.000 meter OW sim, 110km cykel (2000 höjdmeter) + 16km löp längs Croisetten.

Nelker


Antal kommentarer: 1

Fredrik

Var försiktig med vaden. Det är så lätt att dra upp igen och igen och igen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

London Marathon Race Report


Att komma till London i fredags var ungefär som att komma till Kanarieöarna. Ett tag började jag fundera på om jag satt mig fel plan och hamnat på Gran Canaria istället. Ni vet, den där känslan av kvalmig, klibbig och tung luft som slår emot en så fort man kliver ut från flygplanet så att man nästan får en chock av värmen. Det var den värmen som välkomnade alla oss löpare som intog London nu i helgen. Normalt sett en efterlängtad känsla när man åker på charterresa till solen, men inte när man ska springa 42,2km. Jag visste att det skulle bli varmt och var även inställd på det men hoppades in i det sista på att väderprognoserna skulle vara fel. Men när jag kom upp från tunnelbanan vid Leicester Square sent i fredags kväll och möttes av den tunga klibbiga luften så insåg jag ganska snabbt att värmen var där för att stanna. Min kropp fick nästan en chock. Trots att klockan var tio på kvällen kändes det som en het och varm sommardag. Och med den insikten så dog mina drömmar om ett nytt PB. Jag försökte intala mig själv att jag skulle hålla mig till min plan och göra ett försök men insåg nog innerst inne att det var kört.

Redan vid åtta tiden på lördag morgon var värmen olidlig. Jag och brorsan begav oss tidigt mot nummerlapssmässan för att slippa de värsta köerna. Expot låg en ganska bra bit utanför stan och krävde en 45minuters resa med tunnelbanan men till slut var vi framme. Jag har slutat shoppa på alla dessa mässor, mest för att det ändå bara hamnar oanvänt i garderoben men i år var jag faktiskt inställd på att shoppa loss, mest för att jag ångrat mig i efterhand att jag inte köpte nån Boston tröja förra året och heller inget i Berlin i höstas. Känns lite tråkigt att gå på gymmet i urtvättade NYC Marathon tröjor från 2013. Därför blev jag lite besviken på mässan för den levde inte upp till förväntningarna. New Balance sålde en massa fula London Marathon kläder i egenskap av huvudsponsor men annars var det mest krims krams på mässan; gels, bälten, sportdryck, reklam för andra lopp runt om i världen osv. Nike, Adidas och Asics lyste med sin frånvaro. Kom i alla fall ut därifrån med en t-shirt och ett par kepsar.

Resten av lördagen spenderades med att kolla in lite av stan. Picadilly Circus, Oxford Street och dom andra kända gatorna. Gick även förbi en Nike affär och klämde lite på Vapor Fly 4% skon som dom faktiskt hade i lager. Lyckades dock beställa ett par förra veckan när dom släpptes igen så förhoppningsvis dyker dom upp om ett par dagar. Värmen var nu så olidligt att det till slut blev jobbigt att bara vandra omkring så istället blev det tillbaka till hotellet för att börja den mentala laddningen inför söndagens lopp och dricka en jävla massa vatten. På kvällen hittade vi en okej italienare runt hörnet som både serverade god mat och portioner som mättade. Somnade ganska snabbt lite senare på kvällen.

Kl.05.30 ringde klockan på söndagen för att kunna hänga på låset till frukosten och hinna med de obligatoriska toalettbestyren innan Springtimes buss anlände till hotellet vid halv åtta tiden. Hade med mig överdragskläder som jag hade tänkt slänga men insåg direkt jag klev utanför hotellets dörr att några överdragskläder inte hade vart nödvändiga. Helvette vad varmt det var. Bussresan ut till Greenwich tog en halvtimme och sen väntade den obligatoriska väntan. Tyvärr fanns det ingenstans att ta skydd från solen så det var bara att lägga sig ner i gräset och känna solen börja bränna i ansiktet. Startområdet var välorganiserat, bra med toaletter och pissoarer och bra tillgång på vatten och sportdryck. Tiden gick ganska fort för helt plötsligt var det dags att hoppa in i startgruppen. Starten i London är indelad i tre grupper som startar på olika ställen innan man möts efter nån kilometer. Både jag och brorsan startade i Blue Group 1 och hade hyfsat bra utgångsläge. 


Det första som slog mig när Drottningen herself startade loppet var att det var sjukt trångt. Gatan vi sprang på var inte bredare än en normal bilväg hemma i Sundsvall och där trängdes nu tusentals löpare i ett försök att positionera sig. Första kilometern handlade mest om att sick-sacka och kryssa sig fram, det var först vid 5k som det började lätta en aning. Jag och brorsan sprang ihop en dryg mil och jag sa ganska tidigt att jag nog förmodligen skulle sänka farten och försöka ta mig i mål med så lite slitage som möjligt för jag kände ganska omgående att jag inte kunde trycka på i hettan utan risk för att hamna kräkandes i ett dike längre fram i loppet. Det bekräftades av första femman som gick alldeles för sakta för att det skulle finnas nån chans till att persa. Vi passerade milen på dryga 40min och strax efter tog jag beslutet att jag inte var beredd på att spränga mig själv i värmen och drog ner på farten. Brorsan sprang vidare medan jag kände mig lättad över att ha fattat det beslutet. Nu skulle jag försöka njuta så mycket som möjligt istället.

Första milen av London Marathon hade mer karaktären av förort och mindre villakvarter snarare än stadskänsla. Det fanns ingenstans att ta skydd mot solen som stekte på och nån vind var det heller inte tal om. Som tur var dök vätskestationerna upp med ganska små avstånd och vid varje station tog jag två flaskor vatten, en som jag drack och en som jag hällde över kroppen. Vatten på flaska är ju för övrigt helt fantastiskt bra, fattar inte varför alla lopp inte har det så. Tyvärr läste jag efter loppet att vattnet hade tagit slut för dom som startade sist och att vissa hade fått springa i nästan en mil utan vätska, att många hade hoppat in på restauranger och fått köpa eget vatten. Det är inte okej!

Första riktiga publikmagneten var Cutty Sark och jag blev förvånad över det öronbedövande dånet där. Därifrån var det mer eller mindre publik hela tiden ända in i mål och eftersom banan var så smal hela vägen så kändes det mycket mer intimt än tex New York eller Berlin. Publiken var helt fantastiskt. Vid det här laget var jag rätt tagen av värmen trots att farten inte var snabbare än vanlig distansfart. Men så dök Tower Bridge upp. Satan vad mäktigt, jag blev helt tagen av att springa över den mäktiga bron att jag glömde bort hur varmt det var. Betydligt häftigare än att springa in på 1st Avenue.

Jag fortsatte att tugga på, kände mig ganska fräsch trots att värmen var bedrövligt jobbig. Mellan halvmarapasseringen och fram till 30k var banan rätt knixig och jag hade dålig koll på var vi egentligen var men sprang och tänkte att om vädret bara hade vart bra så hade det nog gått att persa för banan kändes riktigt platt och snabb trots en del 90 graders svängar. Nånstans efter 30km började värmen ta ut sin rätt, kände mig sliten och dippade lite. Hade inte kollat på klockan så mycket men nånstans i bakhuvudet fanns ändå tanken på sub3. Strax efter började jag bli lite illamående av allt vatten och alla gels och sportdryck som jag tagit och jag har aldrig sett så många utslagna löpare nån gång som jag gjorde under den sista milen. Började bli lite rädd att jag druckit för mycket för det började ta emot att dricka vatten. Vid 35k kom sub3 farthållaren ikapp mig och jag gjorde ett försök att hänga på. Det kändes okej till en början men när killen framför mig helt plötsligt tvärstannade och började kaskadspy mitt på vägen så kände jag att jag förmodligen skulle drabbas av nåt liknande om jag pressade mig mer så det fick bli min qeue att dra ner på farten igen. 

Nån kilometer senare längs med Themsen fick jag syn på farthållaren igen och kände att jag närmade mig honom mer och mer. Insåg ganska snabbt att det inte var jag som hade sprungit ikapp utan han som hade tappat. När jag kom upp jämnsides med honom frågade jag snabbt hur han låg till men han bara vinkade bort mig och såg sjukt plågad ut. Sista 5k kunde jag faktiskt njuta fullt ut. Vet inte hur många gånger jag har sett Paula Radcliffes världsrekord och när det gick upp för mig att jag sprang på samma ställe som jag sett så många gånger på tv så fick jag nästan lite gåshud. Att närma sig målet var helt magiskt och publiken var helt tokiga. Förbi Buckingham Palace och sen målrakan, jag hade tänkt att jag skulle göra värsta segergesten men jag var så tagen att jag helt glömde bort det. Där och då kändes målgången häftigare än Boylston Street. 3.04.50 stannade klockan tills lut på.

Fick min medalj, finisher t-shirt och en påse med diverse ätbara saker innan jag stötte ihop med brorsan som också hade fått slå av på takten. Det blev inget nytt PB, inte ens en sub3 mara, men det var inget som jag tänkte på då. Allt jag kände var euforiska känslor av lycka över att ha fått springa London Marathon. Lite senare på kvällen blev det först ett stopp på en pub i närheten av hotellet och sen gemensam middag med alla andra Springtime resenärer. Imorse när vi gick mot tunnelbanan för att ta oss till Heathrow hade vädret slagit om. Luften var sådär klar och krispig som man vill ha på en mara och svala vindar svepte in över stan. Varför kunde det inte ha fått vara så igår? var det första jag tänkte, men slog bort dom tankarna ganska fort och påminde mig om att jag faktiskt var nöjd med det jag fått uppleva.

Kanske har jag gått och blivit soft eller blödig. Det normala hade vart att jag känt mig irriterad och arg över att inte ha persat, inte ens sprungit in under 3 timmar, det vet alla ni som följt mig här på bloggen men jag kunde faktiskt inte förmå mig själv att känna så imorse. Kanske har jag gått och blivit klok, insett att man inte kan styra över allt och att man får anpassa målen efter förutsättningarna. Det enda som stör mig är all träning som jag lagt ner inför loppet för jag vet att jag hade kunnat persa med rätt förutsättningar. Just nu känner jag mig faktiskt inte speciellt sliten och det är en rätt skön känsla. Kör nog igång med träningen igen ganska snart och funderar på att revanschera mig på Umeå Halvmarathon om ett par veckor. Vi får se vad som händer, men revansch ska jag ha! London Marathon kan i alla fall starkt rekommenderas! Snabb bana, bra organisation, enkelt och smidigt innan start och fantastisk atmosfär! Just nu rankar jag det i topp med Boston som helhetsupplevelse. Det enda minuset är att man inte själv kan anmäla sig hur som helst eller delta i lotteriet, istället är man tvungen att åka med researrangör och dom platserna är inte heller många så det gäller att vara ute i tid om man vill springa!

/Hörs


Antal kommentarer: 5

Johan Hedlund

Gott jobbat – och bra att du tog det på rätt sätt och njöt av loppet istället.
Du kommer vara snabb som vinden i Umeå 😉


Stefan

Synd att vädret ska ställa till det, men det är mycket som ska stämma för att man ska göra en bra mara. Jag såg loppet på teve och alla utom Kipchoge såg ut att lida av värmen.

Fördelen med att du ”gav upp” tidigt är ju att du förmodligen kan trappa upp träningen ganska snart igen. Och all din nedlagda träning hittills har du med dig till nästa träningsperiod.

Bra jobbat!


M

Härlig läsning, bra lopp med tanke på situationen!


M

Härlig läsning, bra lopp med tanke på situationen!


Anders Larvia

Tack! Kroppen återhämtade sig rätt fort, loppet kändes mer som ett långpass så jag springer för fullt just nu 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Våga vila!
Blogg

Våga vila!


Vila. Hur känns det ordet för dig? Många av oss som verkligen gillar att träna har svårt att acceptera att det kan vara bra, till och med nödvändigt och helt avgörande, att vila ibland. Det kliar i benen på oss så fort vi skriver in vilodag i almanackan. Trots det vet vi alla någonstans att om vi tränar intensivt måste vi också vila och återhämta oss. Du har säkert också upplevt att du plötsligt blir av med små skavanker i kroppen när du drabbas av en infektion och tvingas till vila någon vecka. Plötsligt försvinner den där ömma axeln eller det krånglande knät. Ofta är det ju just det din kropp försöker säga till dig genom att göra lite ont – att du behöver vila. Vilar du regelbundet kommer du också att kunna ge mer när du ska träna hårt.

Men lugn, du behöver inte ligga på soffan i en vecka för att det ska räknas som vila och ordentlig återhämtning, om det känns jobbigt. Många av oss mår minst lika bra av att lägga in aktiv återhämtning då och då i träningsschemat istället för total vila. Du kan lägga in en eller ett par dagar med aktiv vila i veckan om du är van att träna hårt 5–6 pass i veckan. Om du tränar mindre behöver du inte lägga in lika mycket vila, för då kommer vilodagarna automatiskt. Då kan du istället lägga in några pass aktiv vila då och då när du egentligen skulle ha haft en total vilodag.

Vad är då aktiv vila? Ja, det kan vara lite allt möjligt där du inte blir så otroligt trött. Du rör på dig, men på låg intensitet. Bara att byta aktivitet och göra något som du inte brukar och som inte är så tufft fungerar som aktiv vila. Det kan vara till exempel:

Rehab – har du några skavanker som du borde ta hand om med rehabiliteringsövningar? Det är lätt att strunta i att göra sådana övningar när man hellre tränar tufft och då är det perfekt att lägga in dem under dagar med aktiv vila.

Teknik – fila på tekniken i övningar du inte är så bra på förpassas ofta till ”det där gör jag sen”-passen. Och hur ofta blir de av? Aldrig. Passa på att nöta handståenden, knäböjsteknik utan vikt eller lätta löpstegsövningar under dina dagar med aktiv vila.

Promenad – få lite cirkulation med en promenad. Om du vill kan du ju passa på att rensa huvudet genom att gå ut i skogen.

Simma – nej, att simma är inte automatiskt lätt, men om du simmar ett lättare pass då och då är det bland det mest skonsamma du kan göra samtidigt som du får bra cirkulation i musklerna. 

Rörlighet – ta hand om din smidighet och rörligheten i muskler och leder genom att köra ett eget rörlighetspass eller gå på ett lättare yogapass.

 Men vila handlar ju inte bara om att vila någon dag i veckan. Kroppen kan ibland behöva en lite längre viloperiod och en omstart för att må riktigt bra. Ett bra sätt att jobba in vila i din vanliga träning är att periodisera träningen, alltså låta till exempel var sjätte träningsvecka ha betydligt lägre intensitet än de andra.

Du kan med fördel tänka lite extra på att äta lite mer under den veckan också, och om du har möjlighet, även sova lite mer än du brukar. Det kan ge kroppen en omstart som kan ge en extra skjuts i träningen när du ökar intensiteten igen.

 

 


Antal kommentarer: 1

Maria Eiv

Underbar artikel Anna! Har själv tränat och försökt ”kriga mig igenom” men det har oftast resulterat i ännu längre perioder av vilande.
Idag är jag sjuk, fortfarande krasslig efter en kort period av feber och host och ligger i sängen. Tack vare denna artikel och artikeln om att träna när man är sjuk på http://deffa.nu så avstår jag träning med gott samvete i några dagar till!
Kramar Maria



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

London Calling Pt.2


Nu är det bara 4 dagar kvar, sen smäller det. London Marathon 2018, bring it on! I år känns det verkligen som om jag har gjort jobbet grundligt och den största farhågan är väl egentligen om jag började trappa ner på träningen i tid eller inte, om benen verkligen är så pass pigga och fräscha att de är redo för en maxinsats på söndag. 42,2km är fortfarande jävligt långt och kräver utvilade ben, annars är det kört. Förra veckan sprang jag bara 50% av min normala mängd och den här veckan har jag bara joggat en lugn mil samt kört ytterligare en mil nu ikväll med fem kilometer i tävlingsfart. Dom tvångsmässiga tankarna på att springa varje dag har vart jobbigare än någonsin inför det här loppet, men förhoppningsvis har jag ändå vilat tillräckligt. Att vila för mycket är inte heller bra, då blir benen bara sega och mosiga.

Jag fick faktiskt till en runda runt Kungsholmen förra veckan tillsammans med brorsan när jag var där i jobb. Vilken frihetskänsla det var att få springa i kortbrallor på sopade asfaltsvägar i strålande solsken och slippa dubbade skor, ishalka och underställ. Det var nästan så att det var lite av en religiös upplevelse, för det var ett halvår sen sist och kroppen har ju en tendens till att fort glömma hur det känns. Var rädd för att det skulle vara svårt att hitta rätt i ansträngning men vi rev av 7km i 3.50-fart som kändes oförskämt lätt, vi kunde springa och prata med varandra utan problem. Även nu ikväll hamnade jag närmre 3.50 än 4.00 med samma lätta känsla så frågan är om jag inte tänker spänna bågen på söndag och öppna i 3.50-fart snarare än 4-fart.

Nervositeten börjar även den smyga sig på och det tolkar jag som att kroppen börjar göra sig redo för en rejäl fight, ett bra tecken med andra ord. Kommer också på mig själv med att kolla väderappar en gång i halvtimmen för att se om prognoserna för London förändrats eller inte, ytterligare ett bra tecken på att skallen börjar tagga till. Som det ser ut just nu är det ju sommarvärme i London men förmiddagarna ser ändå hyfsade ut, kring 14-15 grader och det kan jag leva med. Slipper gärna värmeböljan från Boston ifjol då kroppen började protestera direkt. Å andra sidan tror jag att dom som sprang Boston i måndags gärna skulle ha bytt, fy fan vilket bedrövligt väder det såg ut att vara. Är sjukt glad att jag fick uppleva det loppet i solsken från sin bästa sida. Stockholm 2012 framstod nästan som behaglig när man såg tv bilderna.

Det enda negativa just nu är att jag har fått en punkt på vänster skinka som ömmar nåt fruktansvärt direkt jag sätter mig eller trycker på den. Var rädd för att det skulle hämma löpningen när jag stack ut tidigare ikväll men som tur var så kunde jag springa obehindrat även om jag kände av den där triggerpunkten hela tiden. Ber till alla löpargudar som finns att det ska ge med sig till söndag. Jag har sprungit mer eller mindre varje dag sen den 1 januari utan minsta lilla känning men så fort jag drog ner på löpningen och vilade ett par dagar i rad så fick jag ont. Den logiska slutsatsen av det borde vara att vila inte är bra nånstans. Har även lyckats hålla förkylningarna på avstånd trots att i princip alla på jobbet gått runt och snorat. ”Stanna hemma för helvette” har jag velat skrika rakt ut i fikarummet många gånger den senaste veckan men okej då, jag fattar att ingen stannar hemma från jobbet bara för att man är lite småförkyld. Städtanterna på jobbet måste undra varför tvålen som normalt räcker en månad tagit slut på ett par dagar 🙂

På fredag kväll lyfter planet mot London. Jag tror att jag är redo. Det känns nästan så. Nu vill jag mest få det här loppet överstökat så jag kan börja fokusera på nästa. Nä, skämt åsido, det ska bli jävligt kul att få springa en mara igen och framförallt att få göra det i London. Om alla stjärnor står rätt på söndag så kommer det att bli ett nytt PB, det är känslan för så mycket som jag har tränat inför det här loppet har jag aldrig gjort. Jag har bara vart i London en gång tidigare och då bestod Arsenals backlinje av Tony Adams, Nigel Winterburn, Lee Dixon och Steve Bould. Det var med andra ord jävligt länge sen så jag ser minst lika mycket fram emot att få se lite av London som att hämta hem ett nytt pers. En sak kommer jag i alla fall ihåg från min förra London tripp och det var att jag snurrade Jackson Browne hela tiden på min Sony Walkman. Så bara därför så tänker jag peppa inför loppet med Mr Browne även den här gången. Running on empty är ju lite av alla löpares nationalsång passande nog. Återkommer med en race report nästa vecka, förhoppningsvis en glad sådan. 

/Hörs


Antal kommentarer: 3

Johan Hedlund

Stort lycka till!!


M

Run Anders, run!


Stefan N

Hoppas du har en bra dag och får ut krämen ur benen. Brorsan din ser stark ut så det ser ut att bli en jämn match. Kriga på imorgon och lycka till!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Älskade obalans!
Blogg

Älskade obalans!


Att vara ensidig är sällan bra, förutom när det handlar om träning. Nu menar vi inte att du ska köra samma träning hela tiden, utan att du ska ta vikten på en sida i taget. Genom att belasta en sida i taget istället för båda samtidigt bygger du nämligen en kropp i mer balans. Varför? Jo, förmodligen är du som de flesta starkare på ena sidan. När du tränar med båda sidorna av kroppen samtidigt kompenserar din starka sida för din svaga och obalansen i kroppen blir kvar.
Jobbar du med en sida i taget och låter den svaga sidan sätta ribban för vikt och intensitet kommer du pö om pö att bli jämnare, och dessutom måste kroppen jobba mot den ensidiga belastningen genom att koppla in muskler som inte behöver användas om du jobbar med båda sidorna.

Nu är det framför allt ben, rumpa och rygg som får jobba i det här programmet, men även bålen kommer att få sig en duvning bara genom att hålla emot för vikten du har på ena sidan och motverka att du roterar. 

Kör passet två eller tre gånger i veckan. Använd gärna en kettlebell som ger ett mer naturligt grepp än en hantel. Har du ingen kettlebell i passande vikt går det bra med en hantel.

Kör första övningen och vila 30 sekunder innan du kör nästa. När du kört igenom hela cirkeln börjar du om. Kör totalt tre eller fyra varv av hela cirkeln.

Snedlastad front squat

Stå med en kettlebell i höger hand, vid axeln. Fötterna ska stå axelbrett isär. Böj båda benen och tryck höften lite bakåt. Gå så djupt ner du kan med bra hållning i ryggen. Vänd rörelsen och ställ dig upp igen. Det är en repetition. Gör mellan 8 och 12.  Byt sedan arm och gör 8–12 repetitioner.

Enarmspress

Stå med en kettlebell i höger hand, armbågen böjd och ut åt sidan. Vikten är strax ovanför axelhöjd. Spänn magen och pressa vikten upp till rak arm. Håll emot på vägen ner och se till att överkroppen inte roterar eller sjunker ihop. Gör 8–12 repetitioner och byt sedan sida.

Step up

Håll en kettlebell i höger hand, vid axeln. Armbågen pekar ner mot golvet. Placera höger fot på en bänk. Tryck med benet på bänken och kliv upp samtidigt som du lyfter vänster ben framför dig med knät i 90 grader. Kliv ner igen och gör 8 till 12 repetitioner. Byt sedan sida

Rodd utan stöd

Håll en hantel eller kettlebell i höger hand. Fäll i höften med lätt böjda knän tills överkroppen nästan är parallell med golvet. Håll ryggen rak och bålen spänd och ro upp vikten mot midjan. Sänk vikten långsamt. Det är en repetition. Gör 8–12 repetitioner och byt sedan sida. 

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*