Stretchutmaning


I fredags blev jag utmanad av Sisi på Nordic att testa en stretch. Sisi är en så fantastiskt grym atlet och inte minst gymnast och jag tänkte att om hon inte klarar att komma ner hela vägen så kommer ju inte jag göra det heller. Men döm om min förvåning när ryggen slog i backen. Egentligen ska man kunna dra sig tillbaka upp igen, men det var jag inte i närheten av att klara av. Det får bli nästa utmaning.

Men stretchen är skön! Du får med hela baksidan inklusive latsen och ländryggen som jag tycker kan vara svåra att komma åt annars. Var noga med att stå högt upp på tå och ha hälarna tätt intill väggen. Och håll hårt med händerna!

Du behöver visst inte komma hela vägen ner, gå en bit och vänd tillbaka upp. Upprepa några gånger. På filmen går jag ner hela vägen för att skryta, förstås.

Lycka till!

Sommarnummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • SUPERFRIDA starkare än någonsin
  • Spring i sommar. Så tränar du bäst på hemmaplan
  • Testa Musses styrkepass
  • Perfekta powershakes! Bästa mellanmålet
  • 4 roliga utmaningar
  • 7 grymma ryggsäckar i stort test
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

BMW Berlin Marathon – Race Report


Det blev inte 2.48.48 idag. Jag gjorde ett försök och hade det inom räckhåll ett bra tag men vek ner mig mellan de kritiska 35-40km. Istället passerade jag mållinjen på 2.50.52. Nytt PB. Första känslan som kom var lättnad, otroligt skönt att det var över. Sen kom besvikelsen. Inte ens sub 2.50 fixade jag. Nu några timmar efter målgång känner jag mig ändå nöjd. PB är alltid PB. Jag tror inte att jag hade kunnat disponera loppet på nåt annat sätt och det var ju trots allt mitt snabbaste marathonlopp någonsin. Jag är nöjd med att jag lyckades få till ett bra lopp för det var verkligen inte igår. Senast jag sprang bra var i Barcelona och det är ett halvår sen, alla lopp efter det har gått mer eller mindre dåligt. Jag ska smälta den här upplevelsen men jag tror att jag måste bli snabbare på milen och halvmaran om 2.48 ska gå.

Marahelgen började i fredags då jag lämnade Sundsvall på eftermiddagen för att ta mig ner till Arlanda. Kände mig riktigt nervös och spänd, på gränsen till att det kändes jobbigt. Det normala brukar ju annars vara att jag alltid har ont nånstans som tar det mesta av fokuset men nu khade jag inga skavanker eller dålig form att oroa mig över. 19.30 lämnade flyget Stockholm och ett par timmar senare var jag och brorsan på plats i Berlin, på samma hotell som ifjol men med en helt annan känsla. Kunde känna doften av PB. Somnade ganska fort efter en hel dag med resande. På lördagen var det tidig uppstigning, vi skippade frukostjoggen och siktade istället på att vara ute på mässan när dom öppnade. Ifjol var det rena katasrofen med flera timmars köande för att få sin nummerlapp, i år gick det betydligt smidigare. Expon hade flyttat från den gamla flygplatsen till en mer central mässhall som kändes mycket bättre rent logistiskt. Behövde inte köa särskilt länge för att få nummerlappen. Gick sen runt och kollade lite bland alla utställare och var klar redan vid 11-tiden. Eftermiddagen ägnades sen åt lite sightseeing och att kolla in start/målområdet.

Imorse ringde klockan redan 05.30. Hängde på låset till frukosten som öppnade 06.00 för att få så mycket tid som möjligt att smälta maten. Åt lite för många chokladbullar och croissnanter och kände mig inte alls så lätt som jag ville. Efter frullebn väntade de obligatoriska toabesöken x 3. Kvart över sju lämnade vi sen hotellet och tog spårvagnen till Hauptbahnhof. Därifrån var det några minuterscpromenad innan man kom in till startområdet, alldeles utanför Riksdagen. 

Ifjol kändes det som det var hur mycket folk som helst som trängdes, i år kändes det lite mindre, kanske för att vi var lite tidigare på plats. Vädret kändes lovande, lite kyligt i luften men man kände att det skulle bli varmt i solen. Vi hade gott om tid så vi la oss under ett träd och slumrade till ett tag. Det var ganska skönt att få några minuters extra sömn men samtidigt kände jag mig slö när det var dags att bege sig. Kände också att jag hade lite ont i framsida lår efter gårdagens promenerande som började oroa lite.

Efter lite uppjogg på väg mot startfållan var det dags att göra sig redo. Hann se starten av rullstolsracet innan jag hoppade in i stargrupp C. Började känna mig taggad och peppad och såg frame mot att få springa iväg. Hade bestämt mig innan för att inte få hybris och öppna i 3.45-fart utan springa på klockan fram till 3 mil och sen känna efter hur det kändes.

När startskottet ljöd kom jag iväg rätt bra, fick sick sacka lite i början, men gatorna var breda så det kändes aldrig trångt även fast det var många löpare tätt runt omkring. Första kilometern gick på 4.01 och sen var det fri lejd framåt.

Första femman passerades på 20.10, kände dock ingen panik över det utan tänkte mest att det kändes riktigt lätt. Första milen avverkades på 40.13 och känslan då var precis såsom jag ville, det kändes som uppvärmning. Passerade rätt många svenskar som jag småpratade med några, många hade ungefär samma mål som mig. Andra milen gick på exakt 40min och halvan passerades på 1.24.32. Kände mig fräsch och tänkte att nu börjar loppet på riktigt. Fram till 25km fortsatte det med samma känsla men strax därefter kom första dippen. Började känna mig riktigt trött och sliten, kollade på klockan men tappade inte så mycket. Tog en gel och fick en kick av den och lika fort som tröttheten kom, lika fort försvann den.

Vädret var mer eller mindre perfekt, kanske lite för varmt, men inget som påverkade, det fanns gott om skugga längs hela banan. Första delmålet som jag hade ställt in mig på var 30km där jag ville ha 2 timmar. Passerade på 2.00.39 men kände fortfarande ingen panik. Vid det här laget tuggade jag på och gick som en klocka och hade krafter för att öka om jag skulle behöva. Sprang med en bra klunga stora delar av loppet som gick oerhört jämnt. Trots det tappade jag något på femman fram till 35 och var där 1 minut efter planen. Nu började jag känna mig lite orolig för nu började det bli jobbigt. Kilometrarna kändes längre och längre och jag fick ingenting gratis. På Kurfürstendamm höll jag farten tack vare publiken men så fort den långa paradgatan var förbi så kom den andra dippen. Kände mig riktigt trött och kroppen skrek stanna. Tappade klungan och hamnade själv med ganska många metrar fram till en rygg. Tog en ny gel men fick ingen respons. Började prata med mig själv, ”håll ihop det här nu, Anders” och ”kom igen nu för helvette” men det hjälpte inte heller. Kilometrarna låg nu kring 4.15 och 2.48.48 var kört. Krafterna kom och gick, ibland kändes det lätt, ibland bara total misär. Ställde in huvudet på att kriga för sub 2.50 men vid 40km passeringen visste jag att det också var kört. Passerade på ganska exakt 2.42 men kände att jag inte hade 3.45-fart i mig just då som hade behövts. Gjorde i alla fall ett försök, ökade farten men kom knappt ner i 4-fart. Med knappa kilometern kunde jag äntligen skymta Brandenburger Tor. Nu var det så pass nära så nu gav jag allt. Ökade farten, la in en lång slutspurt och plockade en hel del folk dom sista 400m.

Första känslan när jag knäppte av klockan var lättnad. Lättad att smärtan äntligen var över. Kände ren glädje av att få stanna upp och inte behöva springa mera. Sen kollade jag klockan. 2.50.52. Då kom besvikelsen. Trots nytt PB var besvikelse det andra jag kände. Väntade in brorsan som kom in på 2.54. Började den långa vandringen bort mot startområdet, fick min medalj, poncho och lite snacks och dryck och först då började jag känna mig lite nöjd. Nu när det gått ett tag så känner jag mig ännu mera nöjd. Jag persade ju trots allt. 2.48.48 får vänta. Först måste jag bli snabbare på milen och halvmaran.

Vad som händer nu återstår att se. Jag ska vila den här veckan och på ett sätt vore det skönt med säsongsvila redan nu. Å andra sidan känns det lite tidigt och formen är det ju uppenbarligen inget fel på. Kan hända att det blir nåt millopp eller halvmara, vi får se. Först ska jag njuta av mitt nya PB den här veckan och inte ta ett löpsteg dom kommande dagarna.

/Hörs

Antal kommentarer: 2

Anders Larvia

Tack allihopa Nu när det gått ett par dagar så känner jag mig rätt så nöjd och stolt trots att det inte blev några 2.48, framförallt är jag nöjd med att jag bet ihop efter 40km och inte lät det rinna iväg. Det kommer fler maror och nya chanser.

@Stefan N: hur gick det för dig? Brorsan sprang med negativ split för andra maran i rad, det är nog nånting jag aldrig kommer mäkta med. @Stefan P: jag var bra sugen på att lägga mig i diket och spy vid 38km, såhär i efterhand är jag glad att jag inte gjorde det. Kör hårt så kommer du att fixa sub3. Jag gick från 3.16 till 2.59 på min första sub3 mara så 9min är absolut görbart! Tack Lars och Staffan. Har inte bestämt om det blir ett nytt 2.48 försök i Boston som nog blir nästa mara, ska iaf köra lite mer specifik 10km och halvmara träning fram tills dess.


Anders Larvia

Första sub3 maran var i New York 2013, några månader innan stapplade jag i mål i Stockholm på 3.16. Det var dock med minsta möjliga marginal (2.59.57), målet var egentligen inte sub3 men det gick tack vare publiken. Tränade på rätt bra även inför Stockholm, för mig var hemligheten att springa långsammare på träning men öka antalet mil i veckan och det är ungefär så jag fortfarande tränar. Ska springa Å-stadsloppet i helgen så det kommer en race report i helgen från det loppet 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Race Gear Details



Hej!

Detta inlägg kommer handla om hur jag tänker kring mina aktiva val för maximera min prestation samt minimera oförutsedda olyckor eller andra ovälkomna problem. Det är självklart alltid viktigt med förberedelser så man kan enbart fokusera på sin framfart utan behöva leka mekaniker eller sjukvårdare på vägen. Men ju extremare förutsättningar desto mindre förlåtande blir misstagen.

Simningen:
– Enklaste momentet då man slipper släpa på något samt få saker som kan gå sönder.
Hängselcykelbyxor Bontrager Ballista under mitt swimskin från HUUB som sitter riktigt bra på mig samt Speedo Speedsocket simglasögon med solglas som jag alltid har. Har dessa under badmössan då de annars lätt flyger av vid de fighter som uppstår i vattnet. Har inget vaselin på kroppen utöver grenen inför cyklingen. Tar en Gel & Power Bar Waffle strax innan start. Har även druckit 0.5l vätska med Resorb.

Cyklingen:
-Står och väger mellan min race suit från Fusion eller cykelställ från Bontrager. Oavsett vilka triathlonkläder jag har så har ingen tillräcklig vaddering för 18 mil i tempoställning. Ska även läsa på huruvida man får ha t-shirt långa ärmar under simningen på detta race då det är lite olika med det beroende på tävling som har non-wetsuit swim. Lutar åt cykelbyxor på simmet sen drar jag på mig cykeltröjan i T1. Kunna ligga ”bekvämt” i 5h på cykeln är värt allt. Speciellt på detta race när det är så mycket annat som kan knäcka dig. Skav & domningar är mentalt nedbrytande och det var fantastiskt slippa det i Kalmar även om det kostade någon minut extra i T2 när jag bytte om till trisuit.
– Huvudet får en Bontragers Ballista Aero Road Helmet. Snabb & bekväm samt lätt kyla av skallen.
– Oakley Jawbreakers Prizm skyddar ögonen.
– Bontragers XXX skor på fötterna. Vanliga cykelskor samt strumpor på fötterna.
– Hade tänkt ha en 55 chain ring men då det kommer strula till min slope i wattmätaren så behåller 53:an på. Det blåser som bekant där samt långa utförslöpor vilket får mig trampa ur relativt ofta. Riktiga cyklister klarar hålla hög kadens men jag är dålig på det. Över 100 frekvens och jag tycker det snurrar för fort. Önskar jag vore mer mekaniskt begåvad och kunde ordna med såna här saker själv. SRM mätaren har just varit i Tyskland efter varit strulig så värdesätter hellre konsekvent data den här gången än slippa tvingas frihjula i några backar. Tar 11-23 som kassett.
– Har Bontrager Aeulos Clincher 90 mm bak och ett 50 mm fram. Latexslangar och Continentals GP4000IIs 25 mm bak resp 23mm fram. Inte de snabbaste men väger man in punkteringsrisken i kalkylen så är det ett snabbt & tryggt val.
– Kommer sannolikt införskaffa en påfyllningsbar flaska till styret samt ha ett vanligt flaskställ på ramen. Flaskorna man får vid stationerna passar dåligt i flaskhållare samt riskbest släppa styret under många partier för dricka. Bakom sadeln sätter jag inget utan lägger reservslangar, verktyg & patroner i Treks reservdelslåda (speed box). Kan inte ha vätska bakom sadeln då jag får kramp i bröstryggen då jag fipplar där efter en 4km simning. Utöver två flaskor med Vitargo sportdryck har jag med mig 12 st Powerbar Gels. Det är minimun vad jag ska få i mig men brukar ta nån extra vid langningarna. Inga bars, salttabletter eller annat tjafs, keep it simple.


Löpningen:
Byter om till en Fusion trisuit, heldräkt. Fräscha strumpor, Frottépannband, Oakley Radar med ren lins och Salming Distance 3 med snabbsnören. Slabbar på mig solskydd på armarna & ansikte. Greppar 6 Polerbar Gels med koffein och trippar iväg längs Alií Drive. Vätskestationerna kommer varje Mile (1.6km). De är välfyllda och de som jobbar där är extremt service minded. Ingen risk man kommer sakna något, gäller bara vara disciplinerad och få i sig skiten hela tiden.

Slutsats: Kommer köra ganska exakt som i Kalmar med undantag för hjulen, hjälmen & dryckeslösningen för mina aerobars. Varför ändra på ett vinnande koncept?!

Frågar på det?!

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Maui Mike


Hallå!

En vecka kvar tills jag åker till Hawaii. Vet faktiskt inte vad som hände med de senaste fem. Känns som tiden flugit iväg. Tog en vilovecka från all sport efter Kalmar, fick dessutom en bonusvecka till av komplett vila då jag drog på mig en elak barnbakterie som sänkte mig helt. Fick en tuff uppstartvecka och har sedan dess försökt klämma in mina pass så gott det går mellan jobb & tid med familjen. Tröstar mig med det inte går komma i bättre form än i Kalmar utan på sin höjd något liknande. Försökt genomföra de nyckelpass som gav mest i somras och undvika dem som sliter. Har även en hel del privata tidsslukande projekt så uttrycket Time Management har verkligen applicerats.

Kan tycka det är något dåligt genomtänkt endast få 6 veckor på sig förbereda sig för en ny Ironman efter man lyckats kvala i Kalmar. Det är ju inte direkt ett millopp i krispig höstluft som väntar den 8:e oktober. Har tidigare år inte riktigt maxat ur vilket gjort det lättare hitta form och motivation. Denna gång fick man en vecka mindre förbereda sig på samt jag var bra mycket mer trasig än 2013 & -14. Hunnit bli några år äldre hjälper inte heller. Nu framstår jag gnällig men för mig är målet alltid tävla bra och anser inte riktigt jag får rättvisa förutsättningar göra det med detta upplägg. Som jag alltid sagt, Kalmar förtjänar ligga tidigare på året av flera skäl. Detta skulle då vara det främsta och gäller såväl proffs som amatör.

Senaste veckan har det dock börjat lossna. Fartmässigt syns det inte mer än marginellt men själva känslan under genomförandet är väldigt mycket bättre. Känner verkligen hur kroppen syresätts under tuffare pass och kraften finns där samt tar inte slut som den gör när man är övertränad eller sliten. Får heller ingen kännbar träningsvärk eller direkta skadekänningar vilket bäddar för fortsatt bra pass. Är ju endast bara denna vecka plus några dagar kvar då träningen kan göra skillnad. Efter det har den bara en negativ effekt på mig förutom normal upprätthållande träning.

Åker ner så jag är nere exakt en vecka innan race. Kanske några dagar för lite men vem har i slutet av året möjlighet trolla fram mer ledighet, allra minst jag. Kommer dock göra ett tuffare & längre cykelpass upp till Hawi (Vänpunkten) samt simma massvis veckan innan. Blir något längre löppass (10-11km) också nere i Energy Lab så kroppen samt skallen fattar vad som väntar. Gjorde exakt det tidigare år och det funkade bevisligen bra. Efter det ska jag verkligen bara försöka njuta av det faktum att jag klarade det, tog mig hit och för alla andra som tyvärr inte gjorde det så ska man fan njuta av vistelsen där.

Målsättningen är som alltid: Köra så snabbt det går i de tre grenarna att jag kan fortsätta med nästa och hålla min plan så långt det går på löpningen. Efter min 3:07h mara i Kalmar då jag var märkbart stukad under cyklingen vågar jag spänna bågen såpass att jag ska försöka få till en 3:10-3:15h mara. Gjorde 3:23h 2014 och då anser jag det var riktigt dåligt sprunget under första halvan. Prata tider på Hawaii är som på Vasaloppet – det bestämmer vädergudarna. Vill ramla över mållinjen och känna jag fick ut allt på banan utan några tråkiga problem såväl mekaniska som fysiska.

Kommer en uppdatering senare i veckan där jag tar upp hur jag tänker kring min utrustning och mer ingående över min race plan. Stay Tuned.

Nu ska jag hålla mig glad, utsövd och smart sista dagarna. Wish me luck!

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Dags för monkey bar


Varje dag när jag hämtar min son på skolan säger han ”Jag vill vara en stund i den lilla lekparken”. Jag vet att det är som drar: monkey bar. Det han kallar lekpark är i själva verket en klätterställning som bland annat innehåller en monkey bar, en jättesvår moneky bar med ojämna avstånd mellan handtagen och en del av dem är mjuka så att de svänger fram och tillbaka. Där klättrar han runt i minst en halvtimme tills han är helt slut, blöt av svett i håret och klagar på att han har ont i händerna och armarna.

Just den monkaybar där han klänger omkring är för låg för mig, men bara några meter därifrån finns en högre. Och tur är väl det, för jag har börjat inse att jag måste sätta igång att träna ikapp om jag inte ska hamna hopplöst efter! Han är ju skitstark! På mitt hemmagym som jag tränar på ibland när jag inte är på Nordic, har en monkey bar, så där tränade jag lite idag. Och det är roligt! Finns det monkeybar på ditt gym, testa! Går det bara ett par steg – börja där och försök få till ett steg till varje vecka. Du kommer att bygga bra överkroppsstyrka, kroppskontroll och smidighet.

Lycka till!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Maravecka och slutspurt


Nu är det nära. Dagen som jag har gått och väntat på i mer än ett halvår börjar äntligen närma sig. På söndag är det dags att leverera. Examen. Upp till bevis. Jag vet inte hur många gånger som jag har visualiserat loppet i mitt huvud och tänkt på hur det kommer kännas att korsa mållinjen på söndag. Jag har spelat upp tusen olika scenarior men alla slutar på samma sätt; 2.48 och nytt PB. Man måste våga drömma och tro på sig själv.

Det här är första gången som jag faktiskt känner att jag har en rimlig chans att fixa drömmålet 2.48.48. Inför mina senaste maror har jag såklart haft förhoppningar men samtidigt vart realistisk. I Barcelona var det aldrig riktigt nära trots att det blev PB, snarare blev jag positivt överaskad över att jag bara var 3min 15 sek ifrån efter 3 månaders nötande på snö och is i vintermörker. Inför Stockholm Marathon hann jag aldrig ladda om mentalt så även fast formen var helt okej så blev det pannkaka där. Och under fjolårets vintermara hade jag farten men inte uthålligheten. Den här gången känns det som om jag har både och; fart och uthållighet. Men framförallt så har jag sprungit mer än jag någonsin gjort inför nåt annat lopp och dessutom har jag fått vara skadefri hela året bortsett från lite småskavanker. Och även fast jag hade önskat att förra helgens genrep på halvmaran hade gått betydligt bättre än det gjorde så kan jag inte klaga på förutsättningarna. Jag har satt mig själv i den situation som jag drömde om när det blev klart med Berlin i våras; jag har kört mycket mängd, långa trösklar, en hel del överfart och kroppen håller ihop.

Just nu börjar jag känna mig sjukligt nervös, nästan på gränsen till att det känns jobbigt. På nåt konstigt sätt känns det som om allt står på spel. Och ändå så tävlar jag ju bara mot mig själv. Självklart ser jag fram emot loppet och som vanligt ska det bli hur kul som helst att få åka utomlands och springa lopp igen men den här gången har nästan nervositeten tagit över känslan av att jag gör det här för att det är roligt. Just nu känns det faktiskt inte speciellt roligt nånstans utan mest bara jobbigt och ångestframkallande. Men trots nervositeten så har jag ett helt annat självförtroende när det kommer till marathon jämfört med millopp. Jag vet vad jag kan och att jag har gjort hemläxan. Dessutom så älskar jag ju att ligga och nöta asfalt mil efter mil. Förhoppningsvis är den här nervositeten bara positiv och den sista pusselbiten som krävs för att fixa 2.48.

Dom här sista dagarna blir det ganska lugnt med träning. Jag tänker springa 30-35km fördelat på 3 pass innan planet mot Berlin lyfter på fredag kväll, mest för att hålla igång benen, för mycket vila är inte heller bra för då känner jag mig bara seg. Under gårdagens sista lite längre pass inbillade jag mig att jag kände av mitt löparknä. Jag vet inte om det var inbillning eller inte, men jag bestämde mig för att ignorera det. Rullade lite extra på foamrollern på kvällen. Egentligen gillar jag inte maraveckor, dels därför att man känner efter alldeles för mycket och blir nojig av allt och alla men också pga att nedtrappningen. Är man van att springa 130km i veckan så känns 30km som ingenting. Det i kombination med lite extra kolhydrater och det känns som man är en tjockis på riktigt. Ska strax ut och röra på mig så det återstår att se om jag känner av löparknät ikväll också.

Jag hoppas att jag får skriva att jag fixade mitt mål i nästa inlägg. Om inte 2.48.48 så åtminstone sub2.50. I värsta fall ”bara” PB. Annars blir det till att börja om från början. Sluta springa marathon kommer jag definitivt inte göra oavsett vad sluttiden blir. Det är helt enkelt för roligt. I fredags fick jag en plats till nästa års Boston Marathon. Jag hade 18min till godo på kvaltiden så nåt annat hade jag inte räknat med. Kanske det enda positiva med att fylla 35 i år. Vad målsättningen blir där är oklart än så länge, först ska jag fixa ett nytt PB i Berlin på söndag.

/Hörs

PS! Förutom bra med sömn, vila och kolhydrater kräver en mara rätt musik som en del av uppladdningen. Och som vanligt gäller Joe Esposito’s You’re the best eller Bill Contis Gonna fly now. Vilken man väljer är en smaksak. Just inför denna mara känner jag för Rocky.

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack Stefan! Jag tror man kan följa alla löpare live på hemsidan under loppet,, annars finns det en app med livetracking. Jag har startnummer 27319 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in