Tre saker jag älskar med dig

   Just nu är det en liten mellanperiod för mig, fortfarande höst men snart vinter. Jag har vilat en månad i från löpningen och jag börjar bli sugen på att träna ordentligt igen. Idag när jag var ute och åkte rullskidor tänkte jag tillbaka på sommaren som varit och hur glad och tacksam jag är över att ha kunnat springa en hel sommar. Nu ska jag berätta hur det gick till i sommar när jag sprang mitt första ultralopp.

   När sommaren började var det längsta lopp jag sprungit 10 km och den längsta sträcka jag sprungit på träning 25 km. Efter att ha tillbringat de senaste åren i Jämtland och i Norrland var jag mest sugen på att testa att springa trail och fjäll-lopp. Sommaren började ändå med ett par 10 km gatlopp och ett halvmaraton. Jag testade att springa 35 km en gång på Öland och det slutade med att jag efteråt fick lägga mig på en filt på gräset i fosterställning och vila flera timmar efteråt. Då undrade jag hur jag skulle orka springa ännu längre, plus kupering längre fram?

   Sommaren fortsatte ändå med att jag sprang några längre lopp, Hornindal runt (36 km), Axa Fjällmaraton (44km) och Salomon trail tour (21km). Loppen gick bra, även om jag har mycket att lära för att bli snabb när det är brant och tekniskt uppför eller utför. Vid Salomon trailtour i Järvsö blir jag övertalad att springa halvvasan 45 km nästa helg.

    Jag kommer till Mora på kvällen två dagar före loppet och Johan och Elov (bloggarna här på Runner’s) och Linus (Holmsäter) tycker att jag borde springa 90 km istället. Jag säger nej av en mängd anledningar. Jag är rädd för att bli skadad, jag har tävlat mycket, varje helg innan dess, jag har just varit förkyld, jag känner mig inte fräsch, jag vet inte ens om jag kan springa 90 km. Men det är just det sista som fastnar i mitt huvud. Det skulle vara lite kul att testa eftersom jag inte har en aning hur jag skulle klara av det.

   Nästa morgon är det dags för en gemensam morgonjogg och jag blir presenterad för arrangörerna. Helt plötsligt är det ordnat, jag ska springa ultravasan 90 km. Bestämde jag verkligen det här själv? Jag får lite tips från de rutinerade. Elov säger att de första 3 timmarna försvinner innan du hinner blinka. Ett råd jag inte litar speciellt mycket på eftersom det kommer från en person som springer 24 h lopp på bana. Jonas (Buud) säger åt mig att utgå från den tid jag tänkt ha i mål och sedan hålla mig till den och springa disciplinerat i början. Som om jag har funderat speciellt mycket på vad jag kan springa på 90 km. Tidigare har 100 km tider sagt mig mindre än ett släggresultat. Jag ska springa mot Jasmin Nunige från Schweiz, vinnare av Swiss Alpine Maraton 6 gånger och en 2.39 tid på maraton. Jag tänker att det är dumt att hänga på henne från början utan jag får försöka hitta ett tempo själv som känns rimligt.

   Starten går kl 05 och det är mörkt och kallt och jag har inte lyckats sova nånting på natten innan. Men stämningen är laddad och förväntansfylld och soluppgången över myrarna är helt fantastisk och jag bara springer och njuter på de fina stigarna. Plötsligt har faktiskt 3 timmar redan gått! Jag passerar maraton markeringen och känner mig hur pigg som helst, men vid Evertsberg är jag hela 10 minuter efter Jasmin. Jag börjar ösa på i backarna utför Evertsberg och det går bra ett tag, men sedan vid 60 km börjar det kännas att det här är långt, benen är helt sönderslagna. Jag tycker att jag springer fruktansvärt dåligt mellan 60-80 km, men ändå tar jag in på Jasmin. Vid sista stationen vid Eldris är jag 6 min efter. Jag får hjälp med lite energi och hejning och försöker hitta tillbaka till lite bättre löpning igen. Jag lyckas komma upp i 4.20 fart mot slutet och tar in ytterligare några minuter men lyckas aldrig komma i kapp. Men det är en härlig känsla att få svänga in på upploppsrakan i Mora och klara av nånting som inte ens funnits i min tanke 2 dygn tidigare. 

   Första dagarna efteråt känner kroppen aldrig mer. (Jag tror de flesta som springer maraton och längre distanser upplever detta) Men ganska snart så börjar hjärnan ticka igång och analysera allt som jag kunde gjort bättre och jag har insett denna sommaren att jag gillar att springa långt. Nästa sommar blir det förhoppningsvis Ultravasan igen och många fler trail och ultralopp.

   Under många år sprang jag nästan inte alls utan ett par sporadiska tillfällen per år. Ett tag gjorde alla montona rörelser så som simning, cykling, vandring och skidåkning ont i höften. Min aktivitet var begränsad till att gå tråkiga promenader i kvarteret.

   Sedan blev det sakta bättre och jag kunde leva ett rätt vanligt liv och jag började hitta andra intressen och tyckte att livet var helt ok. Jag började acceptera att jag kanske aldrig skulle kunna springa igen och om jag skulle kunna börja springa igen, då skulle jag bara mysjogga några gånger i veckan och aldrig pusha det och springa snabbt.

   Men det där var ju igentligen bara skitsnack som jag försökte intala mig själv. Självklart så njöt jag först av att bara kunna jogga, men det gick inte lång tid förrän jag tänkte ”Ohh, ett lopp hade ju varit roligt att springa”. Jag inser att det jag har saknat mest är att ställa mig på en startlinje och ge allt.

   Jag har aldrig varit rädd för att försöka sträva efter det jag helst vill ha i livet. Jag är jättedålig på att ”safa” och ibland har jag tänkt att jag borde lära mig att ge upp lite snabbare. Jag har blivit bättre på att lyssna på kroppen och att vila i tid, men det finns inga garantier. Jag kommer att bli skadad igen och jag kommer att komma tillbaka igen. 

   Jag tror aldrig att man lär sig att falla. Det kommer alltid att göra ont, annars har man inte satsat tillräckligt mycket av sig själv i ett projekt. Men man blir bättre och bättre på att ta sig upp igen.