Våga vara dålig!


Idag körde jag ett av mina pass från Coach Jakob. Det är väldigt blandade känslor. Det är lite som att kliva in på slakteriet varje gång. Jaha, här kommer jag och ska vara dålig. Han programmerar ju saker åt mig som jag vet att jag är dålig på – för annars gör jag de inte. Och det är klart att det är roligare att gå på andra pass nu när jag faktiskt inte får kallsvettningar och ångest om det står pullups på tavlan. Eller dips. Ja, ni fattar. Det gäller att våga vara dålig, för då kommer allt annat att bli roligare. Du kommer inte bli bättre på saker du suger på om du bara sitter och hoppas på att du ska bli bättre. Tro mig, jag har provat. Det tar tid och svett och en ansenlig mängd ilska och tårar. Men sen blir det bättre. I alla fall lite, för nu när jag kan göra pullups får Jakob mig att göra viktade pullups istället.

Så, jobba dig genom dina brister!

Kom ihåg det peeps!

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Marathonvecka


Först å främst måste jag börja med att få gratulera Josefine som höll för trycket och kammade hem resan till New York! Stort grattis! Du var min favorit till att vinna från första början, förhoppningsvis gav vi andra dig en match i alla fall (tack till alla som röstade på mig). Jag är glad för din skull för jag vet vilken otroligt mäktig upplevelse det är att springa marathon i staden som aldrig sover. Det är svårt att inte falla för New York som stad, det är kärlek vid första ögonkastet. Jag har ju sprungit NY både 2013 och 2014 så det var kanske inte mer än rättvist att nån annan nu får chansen att bli sådär upp över öronen förälskad i New York Marathon på samma sätt som jag blev första gången. 2013 var det ren och skär magi att springa genom de fem stadsdelarna. På nåt sätt lyckades jag kapa 17min från Stockholm ett halvår tidigare tack vare euforin och publiken. Hade inte ens tänkt tanken att springa sub3 och helt plötsligt hade jag fixat den där magiska drömgränsen för första gången i världens häftigaste lopp utan att riktigt förstå hur det gick till. Det kommer du göra också! 

För egen del väntar Vintermaran på lördag. Jag har ingen aning om kroppen kommer att hålla eller vilken tid som är rimlig att sikta på. Det jag vet är i alla fall att vaden verkar hålla ihop för tillfället. Peppar peppar. Löpning fyra dagar på rad förra veckan med 20km progressiv distans i söndags ner till tävlingsfart som kändes kontrollerat och nu ikväll 15km varav 5km i tänkt tävlingsfart på strax under 20min, också det med en lätt och fin känsla. Men det här är inte mitt år uppenbarligen. En kliande känsla på utsidan av knät har börjat smyga sig på, oroväckande nog på ungefär samma ställe som löparknät i somras. Ingen smärta, inga känningar, inget löparknä, bara en olustig känsla som jag gärna hade vart utan såhär ett par dagar innan. På lördag står jag i alla fall på startlinjen i Stockholm och gör ett försök. Tänker öppna i 4-fart och se hur länge det håller. Går det så går det. Just nu är känslan att det kan bli allt mellan PB och ett nytt löparknä. Ovisst med andra ord.

Det ska i alla fall bli riktigt kul att springa ändå på lördag. Ser fram emot att bli trött i ben och lungor. Vädret ser okej ut och formen känns bra, det gäller som sagt bara att kroppen håller ihop. Har inga förväntningar eller ambitioner mer än att kunna springa på bra. Saknar kontinuiteten och hårdheten för att ha det där riktiga självförtroendet. Det talar för att det kommer bli riktigt jobbigt på lördag. Bävar lite för att vägga ordentligt. Å andra sidan känns farten mycket bekvämare nu än tidigare, i vintras var det jobbigt att springa i tänkt tävlingsfart på träning, det är det inte nu. Känslan är lite som inför Asics Grand 10. Bra form men högst osäker på hur hårt kroppen går att pressa. Men där blev det ju oväntat PB. Kanske går det att överraska på maran också. Nu återstår bara nåt kortare pass, sen blir det till att frossa i kolhydrater. Skallen är med, jag hoppas att kroppen också är det.

Dagens låt: den här gången skiter jag i Joe Espositos You’re the best. Det gick inför Rotterdam och Stockholm men inte Berlin. Den här gången prövar jag nåt annorlunda. Dixie Chicks. Det är ett gäng coola katter. Dom har visat den kristna högern i Texas att man inte behöver vara en redneck med konservativa åsikter för att få spela country. Det är coolt. Kolla in dokumentären Shut up and sing om deras beef med George W Bush, Nashville och halva amerikanska befolkningen. Girl power på riktigt.

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack Anna, kul att du också ska springa på lördag, du får hojta till och heja om du ser mig. Martha Wainwright är cool, riktigt bra folk rock. Kanadensarna vet hur man gör bra musik. Hennes brorsa Rufus är ju inte så tokig han heller.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tre saker jag älskar med dig


Men oj så pretentiöst! Jag känner ju kanske inte ens dig. Men nu handlar det om att du ska tänka så om andra. Alltså ta en sekund och fundera på vad det är du tycker om men människor omkring dig. Man vet ofta ATT man tycker om någon, men inte VARFÖR. Vilka egenskaper är det du älskar med just den personen? Det är olika på alla, så börja fundera. Det här satt vi och pratade om på en middag med mina bästa kolleger häromveckan. Och idag har Sofie skrivit ett långt och, för mig tårdrypande, blogginlägg om just det här – varför hon tycker om mig.

Gå gärna in och läs hennes fina inlägg om mig (hej egoboost) och sätt dig sedan ner och fundera på varför du tycker om människor i din omgivning. Och du, säg det gärna också till dem. Det kan vara så att du tycker om egenskaper hos dem som de inte ens visste att de hade.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Hur jag halkade in på ultralöpning


   Just nu är det en liten mellanperiod för mig, fortfarande höst men snart vinter. Jag har vilat en månad i från löpningen och jag börjar bli sugen på att träna ordentligt igen. Idag när jag var ute och åkte rullskidor tänkte jag tillbaka på sommaren som varit och hur glad och tacksam jag är över att ha kunnat springa en hel sommar. Nu ska jag berätta hur det gick till i sommar när jag sprang mitt första ultralopp.

   När sommaren började var det längsta lopp jag sprungit 10 km och den längsta sträcka jag sprungit på träning 25 km. Efter att ha tillbringat de senaste åren i Jämtland och i Norrland var jag mest sugen på att testa att springa trail och fjäll-lopp. Sommaren började ändå med ett par 10 km gatlopp och ett halvmaraton. Jag testade att springa 35 km en gång på Öland och det slutade med att jag efteråt fick lägga mig på en filt på gräset i fosterställning och vila flera timmar efteråt. Då undrade jag hur jag skulle orka springa ännu längre, plus kupering längre fram?

   Sommaren fortsatte ändå med att jag sprang några längre lopp, Hornindal runt (36 km), Axa Fjällmaraton (44km) och Salomon trail tour (21km). Loppen gick bra, även om jag har mycket att lära för att bli snabb när det är brant och tekniskt uppför eller utför. Vid Salomon trailtour i Järvsö blir jag övertalad att springa halvvasan 45 km nästa helg.

    Jag kommer till Mora på kvällen två dagar före loppet och Johan och Elov (bloggarna här på Runner’s) och Linus (Holmsäter) tycker att jag borde springa 90 km istället. Jag säger nej av en mängd anledningar. Jag är rädd för att bli skadad, jag har tävlat mycket, varje helg innan dess, jag har just varit förkyld, jag känner mig inte fräsch, jag vet inte ens om jag kan springa 90 km. Men det är just det sista som fastnar i mitt huvud. Det skulle vara lite kul att testa eftersom jag inte har en aning hur jag skulle klara av det.

   Nästa morgon är det dags för en gemensam morgonjogg och jag blir presenterad för arrangörerna. Helt plötsligt är det ordnat, jag ska springa ultravasan 90 km. Bestämde jag verkligen det här själv? Jag får lite tips från de rutinerade. Elov säger att de första 3 timmarna försvinner innan du hinner blinka. Ett råd jag inte litar speciellt mycket på eftersom det kommer från en person som springer 24 h lopp på bana. Jonas (Buud) säger åt mig att utgå från den tid jag tänkt ha i mål och sedan hålla mig till den och springa disciplinerat i början. Som om jag har funderat speciellt mycket på vad jag kan springa på 90 km. Tidigare har 100 km tider sagt mig mindre än ett släggresultat. Jag ska springa mot Jasmin Nunige från Schweiz, vinnare av Swiss Alpine Maraton 6 gånger och en 2.39 tid på maraton. Jag tänker att det är dumt att hänga på henne från början utan jag får försöka hitta ett tempo själv som känns rimligt.

   Starten går kl 05 och det är mörkt och kallt och jag har inte lyckats sova nånting på natten innan. Men stämningen är laddad och förväntansfylld och soluppgången över myrarna är helt fantastisk och jag bara springer och njuter på de fina stigarna. Plötsligt har faktiskt 3 timmar redan gått! Jag passerar maraton markeringen och känner mig hur pigg som helst, men vid Evertsberg är jag hela 10 minuter efter Jasmin. Jag börjar ösa på i backarna utför Evertsberg och det går bra ett tag, men sedan vid 60 km börjar det kännas att det här är långt, benen är helt sönderslagna. Jag tycker att jag springer fruktansvärt dåligt mellan 60-80 km, men ändå tar jag in på Jasmin. Vid sista stationen vid Eldris är jag 6 min efter. Jag får hjälp med lite energi och hejning och försöker hitta tillbaka till lite bättre löpning igen. Jag lyckas komma upp i 4.20 fart mot slutet och tar in ytterligare några minuter men lyckas aldrig komma i kapp. Men det är en härlig känsla att få svänga in på upploppsrakan i Mora och klara av nånting som inte ens funnits i min tanke 2 dygn tidigare. 

   Första dagarna efteråt känner kroppen aldrig mer. (Jag tror de flesta som springer maraton och längre distanser upplever detta) Men ganska snart så börjar hjärnan ticka igång och analysera allt som jag kunde gjort bättre och jag har insett denna sommaren att jag gillar att springa långt. Nästa sommar blir det förhoppningsvis Ultravasan igen och många fler trail och ultralopp.

Antal kommentarer: 1

Ida Nilsson

Om du klarar 45 km på träning tror jag det går galant med ett ultra lopp Annette!
Ja, Åsa kanske blir det Swiss Alpine någon gång.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Gubbe


För ett par år sen hade jag en elev som ville veta hur gammal jag var. 32 år svarade jag. Hon såg lite förvånad ut och svarade ”asså du ser ju ganska fräsch ut för å vara så gammal” i ett försök att vara snäll. Det var såklart menat som en komplimang även om det inte kändes så där och då. Igår var jag till en sjukgymnast för att få min vad undersökt. Han var lite imponerad över mina ”monstruösa vader” som han uttryckte det, slog mig själv lite för bröstet inombords innan jag hörde honom säga gubbvad. Fan. Åldern börjar visst ta ut sin rätt. Det är väl bara å inse att man är närmre att vara gubbe än 20 igen.

Har kört crosstrainer hela veckan och vilat från löpning. Lika tråkigt som alltid. Fick dock till ett par riktigt bra pass på crosstrainern och var helt slut efteråt. Vaden har känts okej men har ändå stått emot instikten att sticka ut och springa i väntan på ett professionellt utlåtande. Valde att gå till sjukgymnast istället för naprapat den här gången.

Förutom att han konstaterade gubbvad så hittade han en del triggerpunkter på gastrocnemius där jag var öm / kände smärta och hade lite olika teorier om vad som kunde ha hänt under söndagens pass. Det skulle kunna vara en bristning men eftersom jag inte kände någon direkt smärta utan bara känningar så uteslöt han en blödning. Alternativt trodde han att det kunde vara ärrvävnad från den förra bristningen som krampade ihop pga dålig blodcirkulation eller syrebrist. Oavsett orsak så gav han OK att börja springa igen men menade samtidigt att maxa en mara om drygt en vecka innebär en överhängande risk att slå upp den igen och vara tillbaka på ruta ett. Har precis vart ute och testat vaden. Första 4-5km kändes den stel och konstig men det släppte efter ett tag och mot slutet av passet tänkte jag inte ens på den. Drygt 17km i 4.45-fart höll den för i alla fall. Det kanske kan gå…

På söndag är det New York Marathon. Då får vi också reda på vem av oss som får åka över nästa år och springa. Omröstningen är avslutad, nu är det bara att vänta. Hoppas såklart att det blir jag, samtidigt unnar jag dom andra att få uppleva magin i New York. För magiskt är precis vad det är, får fortfarande rysningar när jag tänker på starten, stämningen och hela loppet. Så Frida, Marcus, Josefine och Sanna, det här är vad ni har att vänta er om ni vinner

Starten

Loppet

Efter målgång


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Åt sidan istället för upp


Låt mig presentera laterala burpees! Det är ju ingen hemlighet att jag gillar burpees, men visst är det trevligt med förnyelse ibland. Men vi ska ju inte behöva gå så långt att vi inte gör burpees alls. Nej, vi tweakar bara burpeesarna lite genom att göra dem laterala, alltså att vi hoppar åt sidan istället för bara rakt upp. Men tro inte att du kan stryka golvet med fötterna när du hoppar – nej, du ska göra ett riktigt hopp. Kör gärna dina laterala burpees i kombination med en övning med skivstång, till exempel marklyft, eller en kettlebell, till exempel svingar – och så hoppar du över stången eller kettlebellen i dina burpees.

Det fina med laterala burpees är att du inte behöver vara helt utsträckt i höftleden någon gång (som i vanliga), så du kan få ett skönt flyt och ett högt tempo. Testa något av följande pass:

PASS 1:

10 marklyft – 1 lateral burpee

9 marklyft – 2 laterala burpees

Och så håller du på så tills du är nere på 1 marklyft och 10 laterala burpees.

PASS 2:

I 90 sekunder: 15 kettlebellssvingar, 5 goblet squats, resten av tiden laterala burpees över kettlebellen.

Vila 90 sekunder.

Kör 8 till 10 varv.

PASS 3:

Varva 200 meter rodd med 10 laterala burpees över roddmaskinen och 30 sekunder hollow hold eller plankan. Så många varv du kan på 15 minuter.

Lycka till!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in