Blogg

Våga vila


Då har det äntligen blivit dags att stänga juli för den här gången. Som jag har längtat! Snälla låt det få bli 15 grader, mulet och duggregn nu i augusti som kompensation. Som sagt, det har inte vart det lättaste att bedriva vettig löpträning i dom här extrema förhållandena men ökenhetta och värmebölja till trots så väljer jag att vara nöjd med den löpning som blivit av. Jag vill gärna tro att det har gjort mig starkare att springa i den här värmen och jag har försökt att njuta av att vara hel och kunna springa även om det har vart svårt för att inte säga omöjligt stundtals. Visst, fartträningen har blivit lidande och inte riktigt vad jag hade hoppats på, distanspassen har stundtals vart outhärdliga i värmen – särskilt mitt på dagen – och jag har vid det här laget tappat räkningen på hur många gånger som jag stannat och i ren frustration svurit högt och ljudligt åt alla vädergudar. Vissa dagar har allt bara känts hopplöst och bedrövligt, andra dagar när benen vart hyfsat pigga har jag ändå tänkt positivt; att medan dom flesta ligger och steker på beachen så plågar jag mig här i solen med att tugga asfalt. Det har till och med vart så varmt att jag tvingats hoppa i havet bara för att svalka av mig. Det kanske låter konstigt men till saken hör att jag nog är den största badkrukan som går på denna jord och jag har inget minne whatsoever av att jag frivilligt har badat i vuxen ålder. Tack för det sommaren 2018. Så här i efterhand så måste jag motvilligt erkänna att det faktiskt var lite skönt, det enda jag ångrar är att jag inte gjorde kanonkulan när jag ändå var igång och att jag inte dokumenterade denna historiska händelse. Vissa kanske skulle se det som en lyx att dagligen springa förbi fyra sandstränder inom radien av en halvmil som jag gjort de senaste veckorna – särskilt en sommar som denna – men jag har inte ens reflekterat över det innan jag till slut blev övertalad att hoppa i. Och så hemskt var det ju inte, men nu kan det gärna få dröja ytterligare tjugo år innan jag badar igen.

För en månad sen skrev jag ner ett nummer på en lapp. 620. Det har vart min drivkraft den senaste tiden. 620 km, mitt huvudsakliga mål nu i juli att nå, ett mål som jag normalt inte skulle ha några problem att klara men den här sommaren har ju vart allt annat än normal. Med tanke på all träning som jag redan har gjort i år så har planen alltid vart att nöja mig med en månad av hyfsad mängd inför Chicago i höst för att sedan fokusera mer på fart – min stora svaghet – men jag har kommit på mig själv med att tvivla många gånger den senaste tiden och ibland nästan fått lite panik! Vad gör jag om jag inte fixar det pga värmen? Då är ju allt kört, har jag tänkt. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte har vart plågsamt men nu den sista juli så kan jag äntligen stänga dagboken på 618,3km. Och vi avrundar väl uppåt till tiotal så check på det! 

Förresten så har RW.se har strulat för mig nu på slutet så jag har inte kunnat skriva nåt på ett tag, därav min frånvaro härifrån de senaste veckorna om nån undrar men nu ska allting funka, back in buisness, både här och i spåret. Egentligen hade jag tänkt att belöna mig själv med en lugn återhämtningsvecka denna vecka om jag tog mig i mål på 620km men just nu känner jag mig inte alls speciellt sugen på det. Tvärtom, nu när jag bevisat för mig själv att jag fixade målet för juli så är jag mer taggad än innan. Så imorn blir det nog 4x5km tröskel, eller åtminstone 3x5km bara för att belöna mig själv. Ibland är straffet själva belöningen eller var det tvärtom, belöningen är straffet? Skitsamma, ni fattar.

Det här med vila har jag nog berört tidigare men en sak är säker och det är att jag fortfarande är lika dålig på det. Senast jag hade en löpfri dag var nog nån gång i mitten på juni strax efter att jag gick på semester så det börjar ju bli hög tid för det, det fattar ju till och med jag, men även om hjärnan säger en sak så betyder inte det att hjärtat fattar det. Jag är helt enkelt rädd för att vila. Där sa jag det. Min rädsla för att vila grundar sig nog främst på bristande mental styrka för om jag hade haft det så hade jag aldrig behövt tvivla på vikten av vila. Tyvärr men så är det. Så länge jag gör min träning och kör mina pass som jag planerat så vet jag vart jag är på väg och ser mig själv lyckas men direkt jag tvingas till vila – frivilligt eller ofrivilligt – så känns det som om jag tappar kontrollen och kan nästan drömma mardrömmar där jag ser mig själv missa ett nytt PB på målsnöret. Det är ju inte friskt nånstans. Rädslan över att tappa viktiga träningsdagar är större än rädslan för att gå sönder eller inte orka hela passet. Det är lite sjukt. Lägg dessutom till rädslan för att bli tjock på det så blir det ännu lättare att skippa vilodagarna. Även när jag för en gång skull faktiskt har planerat in en lugnare vecka som nu så har jag lika stora problem att hålla mig till det. Jag är ju uppenbarligen inte dum i huvudet, jag har en högskoleexamen som motbevisar det, och förstår mycket väl vikten av vila men ibland tänker man inte alltid rationellt. Det är lätt att säga att man ska vila eller uppmana andra att göra det men betydligt svårare att genomföra det själv. Hand upp alla som känner igen sig! Jag är helt övertygad om att igenkänningsfaktorn på detta är hög, annars ljuger ni lika mycket för er själva som jag gör.

Till mitt försvar så har jag inte känt nåt behov av att vila nu i sommar eftersom jag under semestern haft gott om tid att återhämta mig mellan all löpning på ett helt annat sätt som jag normalt inte kan göra när man har ett jobb att sköta. Visst har jag känt mig sliten ibland men aldrig i närheten av att kliva över gränsen till att skada mig. Och det är inte bara eliten som måste våga balansera på gränsen för att bli bättre, jag är helt övertygad om att samma sak gäller oss motionärer fast på vår nivå såklart. Kroppen klarar så mycket mer än vi tror. Som att springa varje dag till exempel.

Jag har sprungit rätt mycket i Nike Pegasus 35 nu i sommar och upplevt att jag blivit mindre trött i fötter, ben och leder av dom jämfört med andra skor och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Dessutom har dom gjort underverk för min krånglande hälsena tack vare hälkappan. Kan man älska ett par löparskor? I så fall älskar jag nog Peg35:orna. Jag var ett stort fan av fjolårets Pegasus men årets modell är nånting helt annat, till det bättre. Lättare, smidigare, skönare och snabbare men ändå med den gamla Pegasus känslan. Och det bästa är att den passar till allt; långpass, trösklar eller tusingar spelar ingen roll. Nu på onsdag släpps Turbo versionen som kommer att ha zoomX foamet precis som Vaporfly 4%. Tydligen så efterfrågade Eliud Kipchoge en trainer med samma känsla som Vaporfly och Nike levererade. Vill-ha-faktorn på dom är rätt hög även om prislappen är aningens saftig. Men till skillnad från Vaporflysen kommer dom gå att köpa överallt, man slipper betala ockerpriser på Ebay som man tvingas göra för att lägga vantarna på ett par Vaporfly.

Återstår att se hur det blir med vilan framöver. Jag kommer definitivt att behöva ta nån vilodag framöver för nånting säger mig att kroppen förr eller senare kommer att börja protestera annars. Men just nu är fokus inställt på att trappa upp farten och inte vila. Än så länge håller skadorna sig på avstånd. 

/Hörs

Nr 2 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Så blir du bäst!
  • Ett grönt löpsteg. De nya hållbara löparskorna är här
  • Så tränar du för maran!
  • Ta’t lugnt! Lätta veckor gör skillnad
  • Sittsjukan. Du påverkas – även om du tränar
  • 5 genvägar till bättre prestation
Bli prenumerant
Antal kommentarer: 3

Johan Hedlund

Hand upp på den!
I mitt fall slutade det med en överbelastning i vänster höft… Så nu springer jag mindre och cyklar och simmar desto mer. Då kan jag hålla igång ändå hahaha


Anders Larvia

Trist med överbelastningen Johan, hoppas det ger med sig! Känner du förresten också ha-begäret när det gäller Pegasus Turbo? Jag fick precis tag på ett par, jävlar vad höga förväntningar jag har på dom och zoomX skummet 🙂


Monica Carlsson

Hmmmm hmmmmm… zooma ut och läs det du själv skriver, om behovet av vila nån gång… du vet ju! Var försiktig!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Fem steg till stålrumpa!

Fem steg till stålrumpa!


Du vet väl att stora rumpmuskeln är kroppens största enskilda muskel? Jo, så är det, och det muskelpaketet är en stor drivmotor till exempel när du springer och i i princip alla explosiva idrotter. Många atletiska rörelser har sitt ursprung i höften och i förlängningen också i rumpan. Så vad händer då om rumpan sover som ett par halvtomma ICA-kassar? Jo, du tappar driv och explosivitet. Här kommer därför fem övningar som utmanar rumpan på olika sätt och kommer att göra det svårt för dig att sitta ner på några dagar. Och du behöver ju inte göra alla övningar under ett och samma pass. Lägg till ett par av övningarna i dina vanliga träningspass.

Hip thruster

Kanske den mest rumpisolerande övning som finns. Den kommer helt enkelt inte undan.

Sitt på golvet med raka ben och ryggen mot en bänk. Ta en skivstång (ett hett tips är att lassa på viktskivor först så att du smidigt kan rulla den över benen i nästa steg. Jag lovar, några viktskivor orkar du) och rulla den över benen upp till höftvecket. Lyft nu upp höften (håll i stången med händerna så att du inte dräller den i golvet) och klättra upp med skulderbladen över kanten på bänken. Pressa nu upp höften så högt du kan mot taket så att du blir en rak linje mellan huvudet och knäna. Tryck till i toppläget och sänk sedan ner höften mot golvet igen och börja om.

Bulgarian split squat

Stå cirka tre fotlängder framför en bänk. Lägg upp ena foten bakom dig på bänken, antingen som på bilden, eller med tårna i. Gå nu ner i en enbensböj där överkroppen går rakt ner, utan att luta fram. Pressa dig tillbaka upp till start. Du kommer antagligen få ändra fotställningen lite när du böjer på benet. Se till att du står tillräckligt långt fram så att du har plats för höften.

Korsade utfall

Stå höftbrett isär med fötterna. Ta ett stort kliv snett framåt åt höger med höger fot och korsta vänster ben bakom, så långt fram att foten nästan är i samma höjd som höger. Vila foten på fotryggen och gå ner i ett djupt utfall. Luta med fördel lite framåt. Pressa dig tillbaka upp och ta sedan ett kliv snett framåt åt vänster.

Enbent rakt marklyft

Stå på vänster fot och håll en hantel i höger hand. Höger fot har du i luften bredvid vänster. Fäll fram överkroppen och lyft samtidigt höger ben upp i lyften utan att rotera i höften. Armen med hanteln går rakt ner mot golvet. Dra med baksidan på benet och rumpan så att du ställer dig upp igen.

Utfall med diagonal fällning

Stå med en hantel i höger hand vid höger axel. Lyft vänster fot och ta ett kliv framåt samtidigt som du fäller fram överkroppen och sträcker hanteln mot vänster fot. Pressa dig explosivt tillbaka och upprepa. Se till att klivet framåt är kraftfullt och snabbt så att du måste bromsa in med rumpan på vägen ner och explosivt på vägen tillbaka. Du kan till och med göra ett hopp framåt och tillbaka.

 

 

 

Antal kommentarer: 1

Emelie

Anna-Lena, grym som vanligt!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Varmt, varmare, varmast


Alltså den här j-a värmeböljan som pågår i precis hela landet just nu, what the fuck? Vad är det som händer? Jag älskar svensk sommar men det här är fan inte svensk sommar. Det känns ju mer som man befinner sig vid Medelhavet än i Norrland. Vad hände med regnet? Kylan? Beklagandet? Det som ju faktiskt är svensk sommar per definition. Take me back! Jag vet att jag klagade nåt jävulst förra sommaren då kvicksilvret konstant vägrade att krypa över 20-strecket och ja, jag vet också att jag klagade lika mycket för ett par månader sen när i alla fall vi i Norrland drabbades av den värsta vintern sen Dackefejden. Men det var ju inte så här det skulle bli. Vad hände med nånting mittemellan? 

Det är svårt att inte nämna vädret just nu, det är ju liksom det som sätter ramarna för löpningen och det som vi alltid måste förhålla oss till. Jag misstänker till exempel att jag inte är den enda löparen här som missbrukar väderappar å det grövsta, året om. Glöm nyheter, facebook, instagram eller twitter. När klockan ringer på mornarna är det första jag kollar SMHI och YR för att kunna planera dagens löpning. Egentligen gillar jag ju sol och värme och har alltid gjort det. Jag brukade älska att ligga i en solstol och pressa tills jag nästan fick brännskador. Men det var innan jag upptäckte det här med marathon. Då blev solen helt plötsligt min största fiende. Det kanske låter konstigt men den senaste tiden har jag faktiskt kommit på mig själv med att önska mig tillbaka till i vintras för då gick det åtminstone att springa långpass utan en nära-döde-upplevelse som det är just nu. Jag älskar förvisso fortfarande sol och värme men det förutsatt att jag inte behöver springa i den gassande solen.

Nu blir säkert alla soldyrkare jätteupprörda och tycker att jag är dum i hela huvudet som beklagar mig över denna ”fantastiska” sommar som vi haft hittills och bra, det hoppas jag också att ni blir. För ni som tycker så, kom tillbaka när ni sprungit 32km i 40-gradig värme utan vätskestopp så får vi se om ni fortfarande tycker likadant. Av nån anledning är det ju fult å tycka det, man ska vara glad för värmen och njuta men jag njuter fan ingenstans. Tar mycket hellre 15 grader och snålblåst. Att bedriva vettig löpträning i dom här förhållandena går ju fan inte. Ursäkta min franska. 

Jag har i alla fall försökt göra mitt bästa trots den bedrövliga värmen för nu har jag äntligen hittat motivationen igen. Vet inte vart den kom ifrån men helt plötsligt vaknade jag upp och kände mig sjukt taggad på att börja träna hårt och mycket igen så det var bara tacka och ta emot. Synd då bara att varje pass utomhus känns som en ultra. Ibland när jag har åkt på riktigt soppatorsk har jag ställt mig och bara skrikit högt allt vad jag kan i ren frustration, ungefär på samma sätt som i vintras när jag kunde få spel pga all snö. Det här har vart mer regel än undantag de senaste veckorna.

 

På plussidan så börjar väl kroppen till viss del att vänja sig vid värmen men det är en klen tröst när man ändå måste sänka farten rejält för att pulsen inte ska åka berg-och dalbana hela tiden. Och dum som man är så har jag aldrig haft med mig nån vätska heller nu i sommar vilket ju egentligen är ren idioti. Som tur är så har jag klarat mig hyfsat ändå. Alla fartpass har jag dock förlagt inomhus på ett svalt och luftkonditionerat gym, hade aldrig fixat att springa intervaller i den här värmen. Eller jo, det kanske jag hade gjort men jag hade nog fått dra ner farten rejält och det hade vart jobbigt mentalt så därför har jag valt att springa fartpassen på band. I början av juli gjorde jag ett försök att springa lite tröskel utomhus men blev mest bedrövad när jag knappt kom ner under 4-fart. Och löpbandet och jag är ju bästa kompisar sen tidigare så det har egentligen inte vart något problem mer än att det hade vart skönt å få till dom passen utomhus. Så här har träningen sett ut dom senaste dagarna.

Måndag 9/7: Distans 14km
Tisdag 10/7: 3x5km @3.50 + styrka, totalt 27km
Onsdag 11/7: Distans 20km 
Torsdag 12/7: Distans 13km + styrka
Fredag 13/7: 3 x 3km @3.38, totalt 22km
Lördag 14:7: Distans 13km
Söndag 15/7: Långpanna 32km
Måndag 16/7: Distans 14km + styrka
Tisdag 17/7: 2 x (3km – 2km – 1km), totalt 24km

Jag önskar att jag hade orkat springa lite mera än så men i den här värmen är jag glad att jag överhuvudtaget orkat springa alls så man får inte vara allt för hård mot sig själv. Och än så länge så snittar jag i alla fall lite drygt 2 mil om dagen som var planen från början. Som synes så har jag även försökt komma igång med lite styrketräning igen efter att ha lagt den på is egentligen hela året. Och med styrka så menar jag inte nån tramsig löpstyrka utan ÖK. Överkropp. Bänk, chins, bicepscurl osv. Är så less på min fruktansvärt fula linnebränna och vill kunna cabba ner när jag springer utan å skämmas men då måste jobbet göras. 

Som sagt, det har inte vart nån barnlek att försöka bedriva vettig löpträning dom senaste veckorna men är man bara någorlunda frisk och i hyfsad fysisk form så är det ju egentligen inga problem mer än att man får ta det lite lugnare. Jag har fått dra ner farten med typ 20-30 s per kilometer på distanspassen för att kunna behålla samma ansträngning. Sen har jag envisats med att för det mesta springa mitt på dagen också när det har vart som varmast och det kanske inte har vart det smartaste. 

Nu håller vi tummarna för att den här värmeböljan ger med sig och att vi får lite regn och kyla. Det skulle vara välkommet även om det ser jävligt mörkt ut på Kameruns avbytarbänk när man tittar på väderprognoserna. Tills dess så är det bara att tugga vidare.

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Johan Hedlund

Gott att du hittat tillbaka till god gammal ”nu-kör-jag-hårt” stilen! 🙂
Och jag håller med om att nu räcker det med sol o värme…På tal om det – du får ställa klockan och ge dig ut kl 7 på morgonen, då är det lite svalare.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Omstart


Oj, nu var det visst ett tag sen jag skrev nåt här. Trots semester och all tid i världen så har inspirationen inte riktigt funnits. Jag har har haft fokus på annat. Fotbolls VM till exempel. Öl också för den delen. Jag har bingekollat tv serier, lyssnat igenom hundratals plattor och poddar, spelat in min egna podd, grillat, hängt på uteserveringar, sovit, lapat sol och bara vart ledig. Sånt som här sommaren till. Men självklart har jag sprungit en del också. Bristen på inspiration – både här och i löparspåret – ska inte förväxlas med lathet. Å det borde inte komma som en nyhet för er som följt mig. Tvärtom så har jag sprungit varje dag sen jag gick på semester för nåt annat har inte funnits på kartan. Det betyder inte att träningen har vart bra, hård eller dedikerad, utan snarare så har det vart jävligt mycket mellanmjölk. Men å andra sidan så gillar jag ju mellanmjölk. 

Symptomatiskt för löpningen de senaste veckorna har vart att den präglats av en tung känsla. Inte bara för att jag gått upp några kilon jämfört med matchvikt, eller på grund av värmen, utan den har vart riktigt jävla jobbig. Ett tag var jag faktiskt lite orolig å tänkte ”vafan är det för fel på mig?”. Hade stora problem att överhuvudtaget orka springa milen i jogg-fart. Pulsen skenade och varenda motlut kändes som Mount Everest. Dom gånger jag tvingade mig själv att springa lite längre var jag helt färdig efteråt, var ofta tvungen att slänga mig på backen och kipa efter luft direkt jag tryckte stopp på klockan. Ansträngningen och andningen kändes mer som tävlingsfart trots att klockan sa nåt helt annat. Kunde få syra i benen av att gå upp för en trappa och kände också hur pulsen dunkade hårt och snabbt innanför tinningen. Ungefär så höll det på i en dryg vecka. Ingen angenäm upplevelse för nån som gärna betraktar sig som en hyggligt tränad löpare. Det var jag och tanterna med stavar som trängdes tillsammans på vägarna. 

Men jag gnetade på, klagade aldrig mer än för mig själv och sprang varje dag trots att varje mil kändes som en mara och plötsligt så vände det. Det är grejen med uthållighet. Det är en dygd som förr eller senare ger resultat. Ibland är karma da shit! Man får aldrig ge upp. Tycka synd om sig själv – ja. Kasta in handduken – nej. Det är bara att tugga på och tro på det man gör. Men ja, hade det pågått lite längre än vad det gjorde så hade jag nog kanske fått överväga att ringa sjukvården ändå.

Nu börjar jag i alla fall att hitta tillbaka till en någorlunda hyfsad känsla men jag är så långt ifrån toppform man kan komma eller ens där jag var i vintras. Framförallt så har jag ingen fart i kroppen. Jag kan springa 32km i 4.30-fart utan problem men att slänga in 10km marafart har vart orimligt jobbigt. Benen har vart som lyktstolpar och ansträngningen alldeles för hög. Men en sak i taget. Fokus den kommande månaden är som alltid inför ett kommande marathonlopp att bygga volym, styrka och hårdhet med många mil. Det måste jag ha i kroppen för att kunna göra en bra mara. I vintras snittade jag 15mil/vecka hela januari, februari, mars och det är nånstans dit som jag vill komma just nu. Sen kan jag börja oroa mig över farten.

Jag är ett skolboksexempel på att man måste sköta sin träning grundligt för att kunna prestera. There’s no such thing as a free lunch, särskilt i mitt fall. Jag har ingen talang för löpning mer än att jag kanske är bra på att träna mycket och det jag har lyckats prestera i spåret beror enbart på hängivenhet, kontinuitet och många mil i benen snarare än att jag skulle ha nån fallenhet för det här med löpning. Jag vet precis vad jag måste göra inför ett lopp och det det innefattar 15mil i veckan, långpass varje vecka i ett par månaders tid, 4x5km i marafart, 20km tröskel och kanske nåt lite snabbare fartpass typ 6x1500m. Utan det så vet jag att jag inte kommer att springa bra. Jag önskar att det hade funnits ett snabbare sätt, för grundträningen inför en mara är ju inte direkt jätterolig men å andra sidan har ingen sagt att det ska vara roligt heller. 

Just nu har jag ganska exakt 3 månader på mig innan det är dags för Chicago Marathon. Med tanke på vad jag har presterat i träningsväg tidigare i år så känns ändå 2.47 som en rimlig målsättning. Framförallt med tanke på att löpning på sommaren alltid känns mycket tyngre än på vintern eller hösten. Jag har länge försökt intala mig att sommarlöpning är det bästa som finns men helt ärligt så ljuger jag bara för mig själv då. Visst är det nice med splits och linne och soliga dagar och jag vet hur mycket jag beklagade mig i vintras över all snö men just nu skulle jag ta det alla dagar i veckan så länge jag även fick tillbaka den där känslan av att vara odödlig. Mycket hellre minus femton grader och en meter snö före att bli andfådd av en mil i jogg-fart.

Återkommer med rapport om en vecka om jag fortfarande står fast vid det 🙂

/Hörs

Antal kommentarer: 2

Monica Carlsson

Alltså, springa i värme, det suger ju musten ur alla ben man har…


Anders Larvia

Eller hur? 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Öka flåset (utan löpning)

Öka flåset (utan löpning)


Det finns ett skämt inom crossfit som lyder ”Hur tränar ni styrka? Vi lyfter vikter. Hur tränar ni kondition? Vi lyfter vikter snabbare”. Ja, det är ett skämt, men det ligger mycket sanning i det. Det går jättebra att träna konditionen med hjälp av styrketräning, om man bara ökar hastigheten. Det kan du enkelt testa genom att först göra tio långsamma benböj och sedan tio snabba och känna att pulsen går upp direkt när du ökar hastigheten. Nu är det förstås inte meningen att du ska köra som en tokig när du jobbar med tunga vikter. Du måste hålla en bra teknik så att du inte skadar dig, men det kan du säkert räkna ut själv. Så om du, som jag, är en ofrivillig löpare som helst gör annat, eller bara inte kan springa på grund av någon seg skada, ska vi nu ge er lite alternativ till just löpning som konditionsträning utan redskap.

Programmen bygger på övningar där du an-vänder stora delar av kroppen samtidigt. Stora muskler som behöver mycket syre används och det kommer att få ditt hjärta och dina lungor att jobba hårt. De här styrkeövningarna varvas med flåsövningar som sprawls, burpees och mountain climbers som i sig också bygger en del styrka. 

Pass 1: AMRAP 24 minuter

Kör så många varv du hinner på 24 minuter utan att stressa (AMRAP = as many rounds as possible). Hitta ett tempo som du kan hålla i 24 minuter utan att behöva ta några längre pauser. Försök att bara stanna upp mellan övningarna för att ta ett par andetag och sedan gå på det igen. Här varvas sprawls med övningar som bygger styrka och förbättrar din smidighet. Vet du med dig att du inte är så smidig kommer det här passet att bli en riktig killer. Är du redan smidig och rörlig är det bara att dra upp intensiteten lite till. 

Om du inte orkar eller hinner värma upp innan kan du köra de första varven lite lugnare och öka intensiteten allt eftersom.

10 utfallssteg med rotation

5 sprawls

10 yogapressar

5 sprawls

10 balansplanka till brygga

5 sprawls

10 anfallande krokodil

5 sprawls

Pass 2: Chipper

I en chipper går du från övning till övning utan någon planerad vila mellan. Du får vila så mycket eller lite du vill under och mellan övningarna, men poängen är att du ska bli klar så fort som möjligt så om du kör passet fler än en gång kan du testa att slå din tid. 

Här är det inga konstiga eller svåra övningar, utan det är bara att tugga på tills du är klar. 

100 böj med armar upp 

80 mountainclimbers

60 planka med axeltouch

40 utfallshopp

20 armhävningar

10 burpees

Ta ett par andetag och vänd sedan tillbaka upp igen och avsluta med 100 böj med armar upp. 

Pass 3: Burpee mania, OTM 20–30 minuter

Jag älskar burpees, så det här passet är ju lite av en dröm med en liten baklängestwist. OTM betyder On The Minute och innebär att du ska sätta igång ett tidtagarur som du låter stå och rulla, göra 6–10 burpees, vänta tills det har gått en minut, då gör du 6–10 baklängesburpees. Sedan väntar du tills det har gått en minut till och så börjar du om. Du gör alltså burpees när varje ny minut börjar. 

Minut 1, 3, 5 osv: 6–10 burpees

Minut 2, 4, 6 osv: 6–10 baklänges-burpees





 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Perfekta armhävningar – NU!

Perfekta armhävningar – NU!


Kan du göra armhävningar? Ok, jag frågar igen. Kan du göra riktiga armhävningar? Men vad är det här för elitistisk fråga, undrar du nu? Jag hävdar att det är en helt befogad fråga, för det pågår en hel del slarvigt armhävande där ute på gymmen och många kan faktiskt inte göra en enda riktig armhävning. Nej, det är inte meningen att trycka ner i skorna nu, utan meningen är att ni ska vilja bli bättre och starkare i bröstet, bålen, axlarna, armarna, ryggen…ja, hela kroppen! Ja, armhävningar är i princip en helkroppsövning, men det är det många som glömmer bort.

Hur ska då en armhävning se ut? Jo, du ska stå med rak kropp på tå och händer, böja armarna tills bröstet nuddar golvet utan att något annat också nuddar, och sedan pressa dig tillbaka upp igen utan att orma dig upp eller på annat sätt bryta din raka form.

Varför du ska gå hela vägen ner till golvet med bröstet är dels för att du blir starkare om du går längre ner och ökar rörelseomfånget i övningen och du förbättrar rörligheten i axlarna och bröstet, men också för att du ska göra armhävningen mätbar och upprepningsbar. När man blir trött när man gör armhävningar vill man gärna göra dem kortare och kortare, men ska en armhävning där du knappt böjer på armbågarna räknas lika mycket som en där du nuddar bröstet i golvet? Nej, det är bättre att du gör alla likadant och då är det bra att ha något mätbart.

Ok, då går vi över till tekniktipsen.

Startpositionen: Stå med händerna rakt under eller strax bakom axlarna, inte framför. Har du händerna för långt fram (väldigt vanligt) kommer det att bli axlarna som jobbar och inte bröstet i samma utsträckning. Fötterna kan du ha höftbrett isär eller bredare om du tycker att det blir vingligt. Smalare om du vill utmana dig. Tryck upp skulderpartiet lite, som om du skjuter rygg och spänn rumpan och benen. Håll huvudet och nacken neutrala, ingen gamnacke.

Själva armhävningen: Böj på armarna så att armbågarna pekar snett bakåt. Pekar de rakt ut kommer axlarna att rotera framåt och det är varken bekvämt eller effektivt, utan snarare skadligt och ineffektivt. Hela kroppen är helt spänd hela tiden. När du kommit så långt ner att bröstet nuddar golvet vänder du upp igen. Kroppens position är helt oförändrad. Pressa dig hela vägen upp igen. Se till att verkligen spänna rumpan och benen så är det lättare att få med hela kroppen upp i ett stycke.

Ok, det här låter ju enkelt, men trots det är det ofta det blir fel. Det vanligaste, förutom att man inte går i närheten av tillräckligt djupt, är att man ormar upp sig upp, alltså att axlarna kommer först och resten av kroppen efteråt. Det här är vanligt och beror ofta på att man inte är stark nog för att orka hålla ihop kroppen i rörelsen. Det kan dels bero på att bröstmusklerna saknar styrkan att lyfta hela kroppen och tar liksom lite i taget istället, men det kan också bero på att bålen inte pallar (eller att du glömmer spänna rumpan och benen, då hänger de inte med).

Om du känner att hela armhävningar blir för mycket, gå inte ner på knä. Om du gör det så bryter du linjen i kroppen som du ska ha när du kör armhävningar och då kommer du aldrig att klara av att göra på tå. Nej, gör istället:

Upphöjda armhävningar

Sätt upp händerna på en bänk eller liknande och gör armhävningarna på tå. Se till att komma tillräckligt långt fram bara så att inte händerna hamnar framför axlarna. Sikta med bröstet mot bänken.

Negativa armhävningar

Nej, inte sitta-i-soffan-och-gnälla-negativa, utan hålla-emot-på-nervägen-negativa. Stå på händer och tår i startpositionen som är beskriven ovan. Sänk dig långsamt ner, mellan tre och fyra sekunder ner, tills bröstet når golvet. Då kan du sätta i knäna eller ta dig tillbaka upp på annat sätt innan du sänker dig ner igen.

Dynamiska plankor

Stå i planka och kliv upp och ner med händerna på en liten upphöjning eller gör rotationer i plankan. Det här stärker din förmåga att hålla ihop kroppen i en strikt planka även när du rör på dig, som i en armhävning. Om man tänker efter lite är en strikt armhävning ju inget annat än en dynamisk planka.

När armhävningarna sitter som en smäck, var inte rädd att testa olika varianter. Flytta runt händerna och testa att höja upp fötterna eller gör armhävningarna med händerna i ringar eller TRX.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in