Varför tränar du?


Du kanske är en av de som får in tre fyra träningspass i veckan och det är ju toppen. Men ibland kan det vara bra att stanna upp och fundera på varför man faktiskt tränar. Är det för att du mår bra av det? Är det för att du vet att man ska? För att du eller (gud förbjude) någon annan ska tycka att du är snygg? För att gå ner i vikt? För att bli stark?

Ta nu en ögonblick och tänk igenom din träning. Varför tränar du och tränar du på rätt sätt för att uppnå det du vill?

Jag tränar för att:

– bli stark

– det är det roligaste jag vet,

– några av mina bästa vänner är mina träningskompisar

– utmana mig

– klara av min krångliga och sneda rygg

Och sedan: får du ut det du vill av din träning eller kör du på dina pass på ren slentrian? Byter du någonsin träningsform eller testar något nytt för att utmana kroppen?

Tänk på det den här måndagen och sedan är det upp till dig att anpassa träningen efter vad du vill. Och sedan kan du väl våga lite också. Kör du bodypump nu, men drömmer och kickboxning? Kör kickboxning! Går du på dansklasser för att du känner dig hemma där, men sneglar lite lystet åt skivstängerna varje gång du går förbi dem? Boka en timme med en PT som kan hjälpa dig att komma igång att lyfta! För om du inte utmanar dig lite och tar klivet kommer träningen förr eller senare att bli tråkig. Och är det någon du brukar träna med som du tycker verkar skön – bjud med den på en fika efter passet! Den kanske har tänkt precis samma sak. Så var det med oss i OBS-klassen på Crossfit Nordic. Jag fick plötsligt en ledig fredagkväll och tänkte att, nu ska jag inte bara sitta hemma för att det är bekvämt. Men vilka ville jag träffa allra helst? Jo, mina träningskompisar. Men det var ju skitnervöst att fråga – tänk om det bara var jag som ville och de andra skulle tycka att jag var en loser som inte hade några andra kompisar. Men så blev det inte alls. De blev tokglada och det visade sig att flera hade gått och tänkt på samma sak och önskat att någon skulle fråga. Och vips! Nu är det några av mina bästa kompisar, vilket gör träningspassen ännu roligare.

Det blev ett långt sidospår, men ni hajar. Tänk igenom träningen, hur kan du göra den bättre? Sedan kör vi!

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Umemilen


Fiasko var det första som slog mig när jag passerade mållinjen tidigare idag. Och då tänkte jag inte på arrangemanget, banan eller vädret, det var så bra det kunde bli. Nej, fiasko är vad jag skulle vilja ge mig själv i betyg. 39.05 tror jag det blev till slut. Har inte orkat kolla nån resultatlista. Känns oviktigt. Såhär dåligt har jag inte sprungit på typ 4 år. Klarade med nöd å näppe skamgränsen men det kändes inte så mycket bättre för det, snarare tvärtom.

Formen är tydligen inte bättre än såhär just nu. Trodde verkligen efter torsdagens pass att jag var på gång, det kändes verkligen så. Kanske slet det för mycket. Om jag ska vara lite snäll mot mig själv så var det ju faktiskt bara 2 veckor sen jag sprang Ultravasan. Kroppen kanske fick en chock av att springa ”fort”. Men men det sagt så hade jag ändå förväntat mig en bättre känsla. Idag var det tungt från första stund ända in i mål. Första 3km gick i kanske 3.40-fart men kände ganska direkt hur lungorna skrek och protesterade så det var bara att sänka farten. Ville stanna varje meter bara för att få luft. Låg hyffsat till halvvägs ändå, tror första femman gick kring 18.30 men sen gav kroppen upp, fick anstränga mig för att hålla styrfart och blev omsprungen på löpande band. 

Det här var första loppet som jag sprang helt själv. Det var en lite märklig känsla, konstigt på nåt vis. På alla andra lopp har jag alltid haft sällskap, eller åtminstone nån som följt med och hejat på, men inte idag. Imorse åkte jag helt själv till loppet. Träffade på en massa trevligt folk ändå (Umebor är generellt fruktansvärt trevliga) men det var ändå annorlunda. Ingen att vänta på i mål, ingen att gå igenom loppet med efteråt på väg hem. Inte lika roligt måste jag erkänna. Dagens höjdpunkt var att få kramas med coach LG, resten är bara att glömma och förtränga. Men jag vill absolut rekommendera Umemilen, det är en ruskigt snabb bana utan vare sig  backar eller motlut. Platt som en pannkaka. Och i regel perfekt löparväder. Så alla Stockholmare, skippa milloppen på hemmaplan nästa år och kom upp till Ume istället och testa nått nytt  så kommer ni att persa fett mycket. I alla fall så länge man inte har sprungit Ultravasan 90 två veckor innan.

Ska försöka att inte gräva ner mig allt för mycket, istället ska jag ta revansch nästa lördag på Stockholm halvmarathon. Då blir det party och en jävla massa öl efteråt. I Stockholm ska den första milen gå betydligt snabbare än idag.

Kom hem till Svallet för ett par timmar sen, ska sticka ut och göra det jag är bäst på, springa distans och glömma dagens fiasko.

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Kloka ord Marie. Kanske är för hård mot mig själv. Nån vidare återhämtning efter Ultravasan blev det ju inte. Det är lätt att hela tiden blicka fram mot nästa mål utan att hinna stanna upp och njuta av sina prestationer.

@Stig: det där 19km passet var med facit i hand en ganska dålig ide. Än en gång får jag sota för att jag inte lyssnar på farbror LG. Tror att jag lärt mig läxan nu.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Optimistisk


Formen har vart ett stort frågetecken ända sen jag kunde köra igång på allvar efter löparknät. Farten brukar alltid vara det jag tappar först och som också är det svåraste att hitta tillbaka till efter ett längre uppehåll. Ultravasan bidrog inte direkt till att göra det lättare. I början på augusti när jag försökte mig på en fartökning orkade jag knappt 3km innan benen sa ifrån och pumpen höll på att få spel. Har vart osäker på om jag ens fixar milen under 40min sen dess. Fram tills nu. Efter gårdagens pass är jag optimistisk. Optimistisk att kunna fixa sub40 nu på söndag och även prestera bra på halvmaran nästa helg som blir generalrepetition inför Berlin marathon.

Körde ett av mina favoritpass igårkväll. Distans Canova style. 19km i 3.59-fart. Egentligen skulle det vara 40min lugnt och 30min fortare men det kändes bra redan från början. Never waste good legs. Pulsen låg där den skulle. Kändes aldrig jobbigt. Formen verkar lura runt hörnet. Det här passet brukar normalt kännas, får ofta slita lite på slutet. Inte igår. Igår kände jag mig lätt som en fjäder som flög fram utan att behöva ta i.

Man blir bra på det man tränar. Hade kunnat fortsätta ytterligare en mil igår. Min största styrka (enda?) är att jag gillar att ligga och mala på i en jämn och för mig relativt hård fart länge. Däremot hade jag nog inte kunnat skruva upp tempot ytterligare, då hade det blivit soppatorsk omgående. Antar att det är därför jag gillar maran. Hade gärna gått all-in på milen den här hösten och försökt plåga mig maximalt men efter gårdagens pass började jag på nytt drömma om 2.50 på maran. Trodde att det tåget hade gått i och med löparknät i somras och en Ultravasa på det. Jag vet att jag kommer ångra mig om jag inte försöker. Om det är nånstans det ska kunna gå så är det i Berlin. Så just nu känns det som om milen i Berlin två veckor senare är det som eventuellt kommer bli lidande. Men LGs schema fram tills dess innehåller ändå rätt mycket fart för just milen och inga långpass så förhoppningsvis kommer jag ändå vara bättre tränad för milen än jag någonsin vart innan. Om känslan efter Berlin är samma som efter Rotterdam i våras så utesluter jag inte att det ska kunna gå och springa snabbt där. Måste ju se till att förtjäna den här snygga Finishertröjan.

För övrigt så läste jag om ett lustigt uttalande av Zlatan idag. Uppenvarligen tror han att han skulle ta en plats i skidlandslaget bara sådär. Har han fått hybris? Och när han beter sig som en barnunge och helt oprovocerat hoppar på / mobbar fotbollskanalens Olof Lundh på landslagets presskonferens så börjar man ju börja undra vad som pågår i hans huvud och vilka signaler han som förebild skickar ut. Gör om gör rätt! ”Att springa är mentalt jobbigt” sa han visst också. Skulle gärna se nån tvåla dit honom på löpning eller skidor för den delen så han kommer ner lite på jorden. Har aldrig förstått mig på Zlatans storhet som fotbollspelare och kommer heller aldrig att göra det. Om han vill leka hink och spade så får han väl göra det, så kan vi som är mentalt starka fortsätta med att springa. 

Nu är det fullt fokus på Umemilen. Har en bra känsla. Benen verkar inte ha tagit särskilt mycket stryk från igår. Många millopp i Stockholm vill gärna marknadsföra sig som det flackaste milloppet. Kom upp till Ume så får ni se vad en flack mil egentligen innebär.

/Hörs

Antal kommentarer: 3

Frida Michold

Men hallå. Springer du 19 km i 3.59-fart på träning så kommer du kunna springa milen på sub40 i sömnen! Lycka till, kör hårt!!


Anders Larvia

Det låter kanon Stefan! Om den är så platt som du säger så är jag hoppfull om att kunna putsa 2.55 från stockholm med ett ont knä, rätt rejält.

LG: 37.43 it is! Ses på söndag!

Christer: Zlatan är absolut en fantastisk fotbollsspelare, inget snack, men långt ifrån Crille Ronaldo, Messi och alla dom andra som vunnit EM, VM, CL och presterat på topp på dom största arenorna, därav min skepsis mot hans storhet i bemärkelsen att han skulle tillhöra kategorin världens bästa. Serie A har inte vart bra sen Van Basten, Gullit och Rijkaards dagar och Ligue 1 är varken Premier League eller La Liga. Sen är det en smaksak, jag föredrar snabba djupledslöpande anfallare mer än stillastående tunga forwards.


Anders Larvia

Tack Frida, hoppas du hinner fokusera på löpning och inte bara räkna en massa matte! Vi måste ju se till å vara snabba i Berlin 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Höst-ish


Har vart och kollat upp min onda rygg idag. Var till Ida på Sundsvalls Ryggklinik som jag gått till dom senaste 4 åren med undatag för löparknät i somras eftersom hon inte hade tid då. Det kändes otroligt skönt att inte behöva rabbla upp hela min skadehistorik för femtioelfte gången som börjar bli skrämmande lång vid det här laget. Lite som att gå till ”sin” frisör och bara luta sig tillbaka i stolen utan att behöva säga nåt, eller som att gå till den lokala pizzerian runt hörnet och bara nicka förstående till pizzabagaren som direkt fattar.

Hon konstaterade ryggskott som förmodligen kommer sig av alla mina problem i rumpa, höft och ITB de senaste åren, allt hänger ihop men det hade jag nästan räknat ut innan. Förmodligen triggades det igång av Ultravasan. Fick mig en genomkörare av alla triggerpunkter, gjorde som vanligt ont till förbannelse men kändes befriande skönt efteråt. Rörligheten är fortfarande ungefär lika med noll, stel som en pinne är bara förnamnet. Blev ordinerad att fortsätta jobba förebyggande med rumpa och höftböjare samt stretcha ut ryggen. Eventuellt går vi på med nålar nästa vecka om det inte ger med sig men jag tycker faktiskt att det blivit mycket bättre bara dom senaste dagarna. Kan knyta skorna utan större problem nu och även resa mig från toastolen utan att det känns som om nån håller på att såga av ryggen så förhoppningsvis behövs det inte.

Som tur är har ryggen inte påverkat löpningen den här veckan. I måndags körde jag 6x1000m i 3.30-fart, lite fortare än LGs instruktioner, men till mitt försvar var jag helt övertygad om att det inte gick så fort, efter månader med endast distans har jag helt tappat fartkänslan. Försökte ligga på en kontrollerad nivå utan att gå på för mycket och kollade aldrig klockan, blev uppriktigt sagt förvånad när klockan pep till och visade 3.28. Igår blev det 20km distans och idag 12km lugnt. Imorn blir det ett pimpat Canova pass i marafart och sen en välförtjänt vilodag på det.

Hade initialt tänkt springa både Stenstansloppet på 7,5km här i stan på lördag och sen avsluta helgen med Umemilen på söndag. Nu blir det bara Umemilen, skiter i Stenstansloppet. Enda anledningen till att jag funderade på att springa den udda distansen 7,5km var för att dom lottar ut en bil på nummerlappen men med min tur så kommer jag ändå inte att vinna. Lägger allt krut på Umemilen istället. Och att få kramas med coach LG på hemmaplan är såklart ett starkt skäl till att välja Ume före Svallet. Först och främst blir det ett bra träningspass. Har ingen måltid, vill mest få till en bra känsla och känna att jag har lite tryck i steget. Kan sluta hur som helst. 39.02 kanske. I värsta fall 40.40. Med lite flyt 37.52. Mest troligt nånstans kring 38.05. Nåt PB kommer det definitivt inte att bli.

Fortsätter att försöka tävla mig i form helgen efter. DN Stockholm Halvmarathon. Mitt favoritlopp. Då är målet att åtminstone försöka närma mig tiden från Kungsholmen Runt i våras. Sen är det bara två veckor kvar till höstens första Berlinresa. Halvmaran får avgöra vad som är rimligt att ramla in på där. Försöker intala mig själv att sommarens uteblivna träning kommer vara till min fördel nu i höst, att jag kommer vara på tårna och känna suget på ett helt annat sätt jämfört med ifjol vid samma tid då jag mest var sliten och nertränad och dessutom hade grymt prestationsångest över att fixa silvermedaljen på Lidingö som förtog en hel del av löparglädjen. Den som lever får se.

/Hörs

Dagens låt: det börjar bli höst ute, bästa årstiden för löpning. Och musik. Gärna nåt melankoliskt så man kommer i rätt sinnesstämning. Typ Porcupine Tree. Eller valfritt projekt med Steven Wilson.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Gör som bönderna


Farmers walk – en av mina favoritövningar, utan att jag är särskilt bra på den. Men det händer något magiskt i kroppen när man bär tunga saker. Det känns som att hela kroppen får träna på att jobba som en helhet, stärker hela kroppen och man hittar lätt ojämnheter. Det är dessutom en tekniskt enkel övning.

Du behöver: Något tungt att bära. Antingen en grej som du bär på ena sidan eller två som du håller i varsin hand. Har du bara en grej kommer det att ställa högre krav på din bål, men här kommer jag att gå igenom farmers walk med två vikter. Du kan välja nästan vad som helst, hantlar, skivstänger eller kettlebells. Enklast är kettlebells. Hantlar och skivstänger ställer högre krav på greppet och underarmarna.

Ta tag i vikterna och lyft upp dem med kontroll och rak rygg (inget slarv! Sjukt onödigt att göra illa sig när man lyfter upp eller ställer ner vikterna för att man inte tänker sig för.)

Sträck på dig! Håll hela bålen stark och spänn rumpan. Se till att titta rakt fram eller snett uppåt hela tiden så att du inte får gamnacke. Håll axlarna nere och bakåt genom att aktivera skuldrorna. Tänk dig att du ska bredda ryggen så att vikterna kommer ut en liten bit från benen – de ska inte slarva runt och slå i knäna eller låren.

När du börjar gå, se till att gå kontrollerade, ganska korta steg. Hasa inte och rusa inte heller.

Gå cirka 20-30 meter, ställ ner vikterna, skaka loss några sekunder och bär sedan tillbaka vikterna igen. Du kan med fördel lägga in farmers walk som en del i en cirkel.

Du kommer att bli tokstark om du börjar bära tunga saker ofta. Det är liksom skiten!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tough times don´t last – Ironman Vichy


Hej!

Jag vet att människan älskar läsa om misslyckanden. Inte bara då vi av naturen är skadeglada utan även pga omtanke, lärdom och gammal hederlig nyfikenhet. Jag är en person som gärna sticker ut hakan, älskar synas och höras så då åker man på några snytingar ibland. Det får man ta.

Börjar dock tröttna på det här nu. Skriva eller berätta om mina misslyckanden är inte lätt ej heller särskilt roligt då man känner sig rätt tjatig som staplar upp eviga ursäkter. Årets tredje DNF är ett faktum och nu känns allt väldigt tungt. Denna gång var det inte materialet som var boven i dramat utan min kropp. Vad var det som hände?! Jag tar hela förloppet om ni orkar läsa…

1.) Har i dagarna mellan Kalmar & Vichy känt en smärta i ländryggen som påminner eller är exakt som den man får efter sovit i en dålig säng. Inte reflekterat mer över det än att det säkert bara är en fånig krämpa. Har annars mått väldigt bra men behövt mer sömn än tidigare och känt mig aningens låg efter incidenten i Kalmar. Alla träningspass under denna tid har gått hyfsat bra & smärtfria.

2.) Trots besvärlig uppladdning i Vichy med magproblem & stress över borttappad cykel från flyget så hann jag till slut checka in allt och få behålla en rejäl måltid innan det var dags att lägga sig.

3.) Mådde kanon på racedagen, kände mig kärnfrisk och så taggad man nu kan bli över att behöva starta en full Ironman igen. ”Få det bara gjort nu, du kan det här” intalade jag mig själv.

4.) Simmade rakt och bra hela distansen. Varmt i vattnet (24 grader) så jag höll tillbaka något då jag kände mig smått överhettad stundtals. 1:06h på en ganska långsam bana är ok men inte bra. Inget jag hetsade mig upp över utan fortsatte med min race plan ut på cykeln.

5.) Initialt bökigt komma ut ur stan på småvägar med usel asfalt. Oerfarna cyklister som cyklar väldigt ojämnt samt har en förkärlek till drafta. Det är alldeles för energikrävande skaka av sig dem första timmen så jag flöt med på lagliga 10 meter. Cykelbanan var på två varv á 90 kilometer och hade stundtals helt ok underlag med längre raksträckor. Någonstans vid 60-70 kilometer hade de värsta nybörjarna slutat hetsa och tappade fart. Ett par kort från domarna och jag kunde börja avancera utan riskera ett koppel av jönsar bakom mig. Ökade upp ganska rejält och körde relativt hårt mellan kilometer 70-160. Passerade allt som kom i min väg, oändligt många klungor av duktiga simmare som började krokna då värmen & blåsten tilltog. Jag skötte min nutrition exemplariskt och fick i mig bra med vätska. Höga watt men aldrig någon nämnvärd muskeltrötthet så jag fortsatte. Slog medvetet av med 10-15 kilometer kvar för vara fräsch ut på löpet som jag visste skulle bli tufft i 36 graders värme under en stekande sensommarsol. 4:56h tog cyklingen. 266 watt avg, 270 NP. En bra tid då jag gjorde den ENSAM.

6.) Törstig som en bakfull & skeppsbruten pirat sprang jag iväg på hyfsade ben. Ingen smärta direkt utan försökte mest hitta tempo & känsla. Första delen var i motvind, halvt i skugga. Märkte att 4:20-4:25 min/km var ett bra spann i vinden. Banan vänder sedan upp, knixar in i en park innan man springer på omvänd sida av floden. Där äntligen kom energin tillbaka och började springa avslappnat i 4:10-4:15. Stannade kort i stationerna så jag fick i mig vätska & få vatten på kroppen. Efter första varvningen vid 10.5 km började en bekant molande ländryggskramp komma. ”Hej gamle vän” tänkte jag då denna alltid kommer efter en timme men försvinner 2-3km senare. Den här gången var den segare men bara bita ihop. Stannade vid 13 km för dricka och sen när jag skulle springa gick det inte. Smärtan var för stark och benen ville inte. Stretchade men höll på att inte komma upp igen. Testade springa lite men benen vek sig. Tog mig för ryggen och kände jag var svullen och väldigt öm. Promenerade men nerverna skickade stötar ner i benen så de började vika sig. Trasslade fram och tillbaka, började smått få panik. Vad fan ska jag göra?! Kände hur jag drogs ner i ett mörkt hål och känslorna från Kalmar kom fram igen. Har haft falsk ischias tidigare och vet hur allvarligt det kan bli när man retar upp nerverna. Svullet runt diskarna skrämde mig och jag insåg att fortsätta springa var uteslutet efter ett par försök som slutade i tårar. Promenerade tillbaka in till mål där min far stod och väntade. 22km hade då passerat och åsynen av honom samt beslutet kliva av var bland det jävligaste jag har gjort i vuxen ålder. Har inte gråtit såhär mycket sen barnsben och jag vill knappt gå in på vilka mörka tankar som for genom mitt huvud då.

Slutsats: Min egen analys är att jag efter en krävande cykling i Kalmar mattade ut min redan svaga ryggmuskulatur i ländpartiet. Har inte lyssnat på dessa signaler och försökt behandla det utan tjurskalligt förträngt problemet. 18 mil cykel på risig asfalt var dödsstöten för de muskler som håller uppe min ryggrad och diskarna började ta smällar tills de inte orkade längre och nerverna skickade ut patruller. Min säsong 2015 har varit lång och jag har stundtals haft väldigt ont. Vissa saker hade definitivt kunnat undvikas med förebyggande träning, andra inte. Omöjligt veta om detta var ett sådant problem men det känns så vilket spär på min irritation. Idag känns det ok men är öm fortfarande och aningens svullen.

Framtiden: Först och främst ska jag utesluta det är något värre än klena ländryggsmuskler samt göra upp en långsiktig plan på hur jag skall undvika detta i framtiden. Har varje säsong kört en del styrka under grundträningen men inte ansett jag haft tid prioritera den under senare delen. Verkar som om åldern kommer ikapp och jag kan ej längre bortse från det faktum att jag kan lämna färre saker åt slumpen. Är ju på gott och ont fortfarande i fantastisk form så något kul tänker jag nog hitta på när jag smält allt det här innan jag stänger böckerna för det här året. En full Ironman kommer det sannolikt inte bli men en 70.3:a vore inte omöjligt.

Tur att man inte lever efter världens töntigaste uttryck – Death before DNF.

Så ni vet, förstår precis hur mikroskopiskt litet detta problem är och att det finns oändligt mycket viktigare saker i livet än reda ut sin medelålderskris iklädd lycra och skärmkeps. Men detta är en sportblogg som handlar om det och inget annat så jag låter andra prata mer seriösa ämnen. Hoppas ni ändå lär er av mina misstag som även jag förhoppningsvis gör så slipper ni förödmjukelsen och besvikelsen som jag har tvingats genomlida.

Tack för att ni lyssnar och jag lovar bjuda på en show inom kort. Kanske t o m ett målfoto.

I nästa inlägg kommer ett ”opartiskt” inlägg om Ironman Vichy för er som är sugna för nästa säsong.

Mike


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in