Optimistisk


Formen har vart ett stort frågetecken ända sen jag kunde köra igång på allvar efter löparknät. Farten brukar alltid vara det jag tappar först och som också är det svåraste att hitta tillbaka till efter ett längre uppehåll. Ultravasan bidrog inte direkt till att göra det lättare. I början på augusti när jag försökte mig på en fartökning orkade jag knappt 3km innan benen sa ifrån och pumpen höll på att få spel. Har vart osäker på om jag ens fixar milen under 40min sen dess. Fram tills nu. Efter gårdagens pass är jag optimistisk. Optimistisk att kunna fixa sub40 nu på söndag och även prestera bra på halvmaran nästa helg som blir generalrepetition inför Berlin marathon.

Körde ett av mina favoritpass igårkväll. Distans Canova style. 19km i 3.59-fart. Egentligen skulle det vara 40min lugnt och 30min fortare men det kändes bra redan från början. Never waste good legs. Pulsen låg där den skulle. Kändes aldrig jobbigt. Formen verkar lura runt hörnet. Det här passet brukar normalt kännas, får ofta slita lite på slutet. Inte igår. Igår kände jag mig lätt som en fjäder som flög fram utan att behöva ta i.

Man blir bra på det man tränar. Hade kunnat fortsätta ytterligare en mil igår. Min största styrka (enda?) är att jag gillar att ligga och mala på i en jämn och för mig relativt hård fart länge. Däremot hade jag nog inte kunnat skruva upp tempot ytterligare, då hade det blivit soppatorsk omgående. Antar att det är därför jag gillar maran. Hade gärna gått all-in på milen den här hösten och försökt plåga mig maximalt men efter gårdagens pass började jag på nytt drömma om 2.50 på maran. Trodde att det tåget hade gått i och med löparknät i somras och en Ultravasa på det. Jag vet att jag kommer ångra mig om jag inte försöker. Om det är nånstans det ska kunna gå så är det i Berlin. Så just nu känns det som om milen i Berlin två veckor senare är det som eventuellt kommer bli lidande. Men LGs schema fram tills dess innehåller ändå rätt mycket fart för just milen och inga långpass så förhoppningsvis kommer jag ändå vara bättre tränad för milen än jag någonsin vart innan. Om känslan efter Berlin är samma som efter Rotterdam i våras så utesluter jag inte att det ska kunna gå och springa snabbt där. Måste ju se till att förtjäna den här snygga Finishertröjan.

För övrigt så läste jag om ett lustigt uttalande av Zlatan idag. Uppenvarligen tror han att han skulle ta en plats i skidlandslaget bara sådär. Har han fått hybris? Och när han beter sig som en barnunge och helt oprovocerat hoppar på / mobbar fotbollskanalens Olof Lundh på landslagets presskonferens så börjar man ju börja undra vad som pågår i hans huvud och vilka signaler han som förebild skickar ut. Gör om gör rätt! ”Att springa är mentalt jobbigt” sa han visst också. Skulle gärna se nån tvåla dit honom på löpning eller skidor för den delen så han kommer ner lite på jorden. Har aldrig förstått mig på Zlatans storhet som fotbollspelare och kommer heller aldrig att göra det. Om han vill leka hink och spade så får han väl göra det, så kan vi som är mentalt starka fortsätta med att springa. 

Nu är det fullt fokus på Umemilen. Har en bra känsla. Benen verkar inte ha tagit särskilt mycket stryk från igår. Många millopp i Stockholm vill gärna marknadsföra sig som det flackaste milloppet. Kom upp till Ume så får ni se vad en flack mil egentligen innebär.

/Hörs

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan
Antal kommentarer: 3

Frida Michold

Men hallå. Springer du 19 km i 3.59-fart på träning så kommer du kunna springa milen på sub40 i sömnen! Lycka till, kör hårt!!


Anders Larvia

Det låter kanon Stefan! Om den är så platt som du säger så är jag hoppfull om att kunna putsa 2.55 från stockholm med ett ont knä, rätt rejält.

LG: 37.43 it is! Ses på söndag!

Christer: Zlatan är absolut en fantastisk fotbollsspelare, inget snack, men långt ifrån Crille Ronaldo, Messi och alla dom andra som vunnit EM, VM, CL och presterat på topp på dom största arenorna, därav min skepsis mot hans storhet i bemärkelsen att han skulle tillhöra kategorin världens bästa. Serie A har inte vart bra sen Van Basten, Gullit och Rijkaards dagar och Ligue 1 är varken Premier League eller La Liga. Sen är det en smaksak, jag föredrar snabba djupledslöpande anfallare mer än stillastående tunga forwards.


Anders Larvia

Tack Frida, hoppas du hinner fokusera på löpning och inte bara räkna en massa matte! Vi måste ju se till å vara snabba i Berlin 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Höst-ish


Har vart och kollat upp min onda rygg idag. Var till Ida på Sundsvalls Ryggklinik som jag gått till dom senaste 4 åren med undatag för löparknät i somras eftersom hon inte hade tid då. Det kändes otroligt skönt att inte behöva rabbla upp hela min skadehistorik för femtioelfte gången som börjar bli skrämmande lång vid det här laget. Lite som att gå till ”sin” frisör och bara luta sig tillbaka i stolen utan att behöva säga nåt, eller som att gå till den lokala pizzerian runt hörnet och bara nicka förstående till pizzabagaren som direkt fattar.

Hon konstaterade ryggskott som förmodligen kommer sig av alla mina problem i rumpa, höft och ITB de senaste åren, allt hänger ihop men det hade jag nästan räknat ut innan. Förmodligen triggades det igång av Ultravasan. Fick mig en genomkörare av alla triggerpunkter, gjorde som vanligt ont till förbannelse men kändes befriande skönt efteråt. Rörligheten är fortfarande ungefär lika med noll, stel som en pinne är bara förnamnet. Blev ordinerad att fortsätta jobba förebyggande med rumpa och höftböjare samt stretcha ut ryggen. Eventuellt går vi på med nålar nästa vecka om det inte ger med sig men jag tycker faktiskt att det blivit mycket bättre bara dom senaste dagarna. Kan knyta skorna utan större problem nu och även resa mig från toastolen utan att det känns som om nån håller på att såga av ryggen så förhoppningsvis behövs det inte.

Som tur är har ryggen inte påverkat löpningen den här veckan. I måndags körde jag 6x1000m i 3.30-fart, lite fortare än LGs instruktioner, men till mitt försvar var jag helt övertygad om att det inte gick så fort, efter månader med endast distans har jag helt tappat fartkänslan. Försökte ligga på en kontrollerad nivå utan att gå på för mycket och kollade aldrig klockan, blev uppriktigt sagt förvånad när klockan pep till och visade 3.28. Igår blev det 20km distans och idag 12km lugnt. Imorn blir det ett pimpat Canova pass i marafart och sen en välförtjänt vilodag på det.

Hade initialt tänkt springa både Stenstansloppet på 7,5km här i stan på lördag och sen avsluta helgen med Umemilen på söndag. Nu blir det bara Umemilen, skiter i Stenstansloppet. Enda anledningen till att jag funderade på att springa den udda distansen 7,5km var för att dom lottar ut en bil på nummerlappen men med min tur så kommer jag ändå inte att vinna. Lägger allt krut på Umemilen istället. Och att få kramas med coach LG på hemmaplan är såklart ett starkt skäl till att välja Ume före Svallet. Först och främst blir det ett bra träningspass. Har ingen måltid, vill mest få till en bra känsla och känna att jag har lite tryck i steget. Kan sluta hur som helst. 39.02 kanske. I värsta fall 40.40. Med lite flyt 37.52. Mest troligt nånstans kring 38.05. Nåt PB kommer det definitivt inte att bli.

Fortsätter att försöka tävla mig i form helgen efter. DN Stockholm Halvmarathon. Mitt favoritlopp. Då är målet att åtminstone försöka närma mig tiden från Kungsholmen Runt i våras. Sen är det bara två veckor kvar till höstens första Berlinresa. Halvmaran får avgöra vad som är rimligt att ramla in på där. Försöker intala mig själv att sommarens uteblivna träning kommer vara till min fördel nu i höst, att jag kommer vara på tårna och känna suget på ett helt annat sätt jämfört med ifjol vid samma tid då jag mest var sliten och nertränad och dessutom hade grymt prestationsångest över att fixa silvermedaljen på Lidingö som förtog en hel del av löparglädjen. Den som lever får se.

/Hörs

Dagens låt: det börjar bli höst ute, bästa årstiden för löpning. Och musik. Gärna nåt melankoliskt så man kommer i rätt sinnesstämning. Typ Porcupine Tree. Eller valfritt projekt med Steven Wilson.

Lagen om alltings jävlighet


”När du äntligen ser ljuset i den mörka tunneln så upptäcker du att det är tåget som rusar mot dig”

Edward Murphy var en amerikansk ingenjör som på 40-talet jobbade med att utveckla katapultstolar för den amerikanska militären. Som de flesta ingenjörer stötte han på problem under sina experiment och i ett av sina försök att förhindra sina konstruktioner från att misslyckas formulerade han de bevingade orden ”if anything can go wrong, it will” och gav därmed upphov till Murphys lag – lagen om alltings jävlighet. Sen dess har den både förfinats och kompletterats med ytterligare satser…

Ni som bemödat er med att följa min kamp mot löparknät vet att jag likt fågel Fenix lyckades med konststycket att i sista stund resa mig ur asken efter en miserabel sommar och kunde både genomföra och fullfölja Ultravasan under medaljtiden. Dessutom utan att förstöra kroppen fullständigt. Tvärtom så har jag vart förvånad över hur snabbt den återhämtat sig. Hela den här veckan har jag gått å tänkt att det måste vara nåt fel för så här fräsch kan jag inte vara. Kroppen borde vara rejält trasig efter att ha förflyttat sig 9 mil utan några egentliga förberedelser att tala om. Inte ens den diffusa känslan runt knät dagarna efter loppet var nåt att tala om. Väntade med löpning ett par dagar extra bara för att vara på den säkra sidan. I fredags när jag stack ut och sprang var jag mentalt inställd på att löparknät skulle ge sig till känna. Varvade lugn jogg med lite snabbare löpning för att se om jag kunde trigga igång det. Efter en timme gav jag upp. Det hände ju inget. Tvärtom så kändes det riktigt bra. Inte ens träningsvärken gjorde sig påmind. Upprepade samma sak igår, något längre, 17km. Samma procedur fast lite fortare. Fräsch i kroppen, pigg i benen och 4-fart kändes hur lugnt som helst. 

Ultravasan bröt inte ner mig. Kroppen höll. Löparknät är historia. Men precis som Edward Murphy konstaterade för mer än 70 år sen så är det alltid nånting som kommer att gå fel oavsett hur bra det verkar. Har fått ont i ryggen. Känner mig som en gammal gubbe när jag ska ta på mig skorna. Varje gång jag reser mig känns det som om ryggen är på väg att låsa sig eller ska gå av. Det går i perioder, ibland känns det okej, andra gånger för jävligt. En konstant molande värk. Inga hugg som tur är. Kan springa och gå utan större bekymmer men nånting är ju fel. Ber till Gudarna att det inte kommer sätta käppar i hjulet för löpningen. Ska gå och få den undersökt nu i veckan. Är det nånstans man inte vill ha ont så är det ju i ryggen. Fan fan fan!

Så länge jag kan springa utan att ryggen går av så är i alla fall planen att få till en del fartpass nästa vecka. Har glömt bort hur det känns att springa fort. Hann med ett stackars intervallpass nu i augusti efter skadan, annars får jag backa bandet till mitten på maj för att hitta fart i träningsdagboken. Det börjar bli rätt länge sen. Tänker avsluta nästa vecka med ett lopp på hemmaplan. Umemilen 2015. 10km runt Nydalasjön. Nästintill helt platt. Formen är ett stort frågetecken, har ingen aning om var jag står i dagsläget så det blir en bra koll. Är osäker på om jag ens fixar skamgränsen sub40.

Började sortera bland t-shirts och medaljer tidigare idag och blev lite nostalgisk. Har alltid intalat mig själv att jag inte är nån större fantast av varken t-shirts eller medaljer som man får från olika lopp, att jag hellre vill ha alkoholfriöl och kanelbullar istället för en plastbit runt halsen som hamnar i nån byrålåda och inte gör någon glad, men idag när jag verkligen tog mig tid att för första gången att gå igenom det man samlat på sig så kom jag på mig själv med att faktiskt uppskatta både tröjorna och platsbitarna även fast jag aldrig använder dom. Kanske skippar skjortan på jobbet imorn och hugger en finishertröja istället.

/Hörs

Nya mål


Nu har det gått 4 dagar sen målgången i Mora. Kroppen känns fräsch. Är sugen på att springa. Enda skavanken är att det stramar lite runt knät stundtals, men absolut ingen smärta och inget som jag tänker på eller som stör nämnvärt. Springer upp och ner för alla trappor på jobbet utan problem nu. Känslan är att jag skulle kunna sticka ut och springa redan nu ikväll. Framförallt är jag mentalt riktigt taggad att ta i och springa hårt nu i höst. Det här med ultra var ju en ny erfarenhet så jag är lite osäker på om det bara är inbillning att kroppen återhämtat sig redan. Efter en mara vet jag precis hur det ska kännas innan den är redo att köra igång igen men det här är som sagt nytt. Tar i alla fall det säkra före det osäkra och väntar några dagar till. Stod i knappt en timme på crosstrainern ikväll och ju fortare jag kommer bort från den desto bättre. Tristess är bara förnamnet. Å andra sidan är jag ju van från i somras då crosstrainern var min bästa vän. Men det var skönt med lite pulshöjande aktivitet, känner abstinensen börja komma smygandes…

Har hunnit börja smälta hela upplevelsen nu och trots att jag inte blev helt såld på varken ultra eller trail så lockar ändå en start i Ultravasan 2016. Kanske står jag på startlinjen igen nästa år. I så fall för att försöka pressa ner tiden. 

Nästa utmaning, Asics Grand 10 i Berlin ska bli riktigt rolig. Vilken lyx att få en utmaning utomlands. Milen är min stora svaghet. Jag har aldrig riktigt tränat specifikt för den distansen utan mest tagit alla millopp som tempoträning för stundande marathon. Egentligen är jag bara nöjd med ett enda millopp som jag gjort; Midnattsloppet 2011. 39.50. Sub40 för första gången på första riktiga försöket. Det var coolt. Kommer ihåg att jag kände mig ganska snabb då. Tolv millopp senare har det dock inte hänt särskilt mycket på den distansen. Ett par minuters förbättring. Finns liksom ingen snabbhet i den här kroppen, därför har marathon lockat mer.

Den stora utamningen med Asics Grand 10 blir att balansera det mot Berlin Marathon två veckor innan. Jag tänker avvakta och se hur kroppen återhämtar sig och svarar på träningen nu de kommande veckorna. Om jag känner att det finns en chans ner mot 2.50 i Berlin så kommer jag gå för det. Det är ju ändå Berlin, världens snabbaste bana, som stått högst upp på min Bucketlist rätt länge. Om jag däremot känner att det inte finns en chans på PB så är planen att ta det lugnt, njuta och istället satsa på ett nytt milpers. Att ramla in på 2.58 känns meningslöst. Då kan jag lika gärna jogga runt på 3.30 och vara fräsch efteråt istället. En sak är säker i alla fall. Det blir inga fler långpass. Dels för att tiden för det inte finns men också för att uthålligheten är det jag är tryggast med just nu, speciellt med Ultravasan i ryggen. Coach LG’s senaste program såg riktigt bra ut, mycket trösklar, Canova pass, tusingar och långa intervaller. I like it a lot! 

/Hörs

Dagens låt: 90-talet är mestadels en osynlig parantes i musikhistorien med några få undantag, det här är ett av dom som bör finnas i varje skivsamling under bokstaven F.

Ultravasan 90 – Race Report


Det känns svårt att försöka sätta ord på alla känslor och intryck som snurrar runt i huvudet just nu efter denna fantastiska helg, vet inte riktigt var jag ska börja. Dalarna levererade. Team Asics levererade. Är fortfarande hög på adrenalin efter att sprungit (läs förflyttat kroppen) de 9 milen mellan Sälen och Mora. Jag är så sjukt nöjd med att ha klarat av detta och ännu stoltare över att ha fixat medaljtiden och förutom finishertröjan även få prestationsmedaljen. Det har vart en krokig resa fram till målgången. När vi fick reda på denna utmaning i vintras sa jag direkt att jag ville springa hela sträckan utan att riktigt förstå innebörden av det. Efter Stockholm Marathon var jag riktigt taggad på att köra riktiga långpass och mycket mängd för att stå väl förberedd på startlinjen. Så blev det inte riktigt. För en månad sen hade jag ställt in mig på att det inte skulle bli nån start pga knät. Därför höll det på att brista när jag kom in på den klassiska målrakan i Mora och förstod att jag skulle ta mig i mål. Alla känslor kom just där och då och jag fick verkligen anstränga mig för att inte börja böla medan jag sprang mot målet.

Den här helgen blev precis så fantastisk som jag hoppats på innan. Det blev inte sämre av högsommarvädret som fick folk att gå man ur huse för att heja på längs banan och på stan. Ett stort tack till Camilla på Asics och Jonas på RW för ett fantastiskt arrangemang för oss i teamet, ni bidrog verkligen till att göra Ultravasan 2015 till ett oförglömligt minne. Allt ifrån att se till att vi hade tillräckligt med godis i minibussen på vår lilla roadtrip till att stiga upp mitt i natten och köra oss till starten. Kärlek till er!

FREDAG – Dagen innan…

Påbörjade min resa mot Dalarna strax efter lunch i fredags. I Gävle blev jag upplockad av dom andra i ett monster till minibuss. Ett par timmar senare var vi äntligen framme i Mora. Vi checkade in på vårt hotell som bara låg ett par hundra meter från målområdet och begav oss sen till nummerlappsutdelningen som också låg i anslutning till målet. Efter att ha fått ut våra lappar och kollat runt lite snabbt i mässtältet satte vi kurs mot Gopshus, ett par mil från Mora alldeles i närheten av kontrollen i Oxberg där vi skulle äta middag. Där stötte vi på Linus Holmsäter, Ida Nilsson och massa andra duktiga löpare. Vi fick en liten rundtur av Linus vars familj drev den lilla gården som var helt fantastisk fin med Vasaloppsåret precis runt hörnet. Åt på tok för mycket och kände direkt att jag skulle komma att få ångra det senare under loppet. Innan det var dags att gå och lägga sig var vi såklart tvugna att spana in den klassiska mållinjen. Tillbska på hotellet packade jag i ordning min dropväska, la fram alla kläder och försökte fixa allt det praktiska inför den stora dagen. Somnade strax efter niotiden och lyckades få till ca4h sömn.







LÖRDAG – Race day

Kl.01.45 ringde väckarklockan. Kändes inte så hemskt som jag hade befarat att gå upp så tidigt. Hade fortfarande inte bestämt mig för utrustning utan packade med allt och tänkte att jag bestämmer på plats. Stapplade ner till matsalen där en stor frukostbuffé stod uppdukad och det kryllade av löpare. Nöjde mig med en kopp kaffe och högg en färdiggjord macka att ha med i bilen. 02.30 lämnade vi Mora och det första som händer är att privatchaufför Jonas håller på att köra över ett gäng överförfriskade ungdomar på väg hem från krogen som uppnebarligen tyckte att vägen tillhörde dem. Skilda världar.

Drygt en timme före start anlände vi till Sälen. Vi satt kvar i bilen en stund, drack kaffe, pratade och jag försökte bestämma hur jag skulle göra med utrustningen. Till slut bestämde jag mig för varken ryggsäck eller vätskebälte. När det var en halvtimme kvar till start var det dags att bege sig. Temperaturen ute var inte mer än 4-5 grader och det kändes snorkallt även med överdragskläder. Började fundera på om man inte skulle springa med jacka och väska ändå. 5min före start ställde vi oss startgruppen och det var en helt magisk stämning, bland det häftigaste jag vart med om i löparsammanhang. Nästan så att det slår starten i New York. Mörkret, dimman, röken, marshallerna och musiken gjorde att man fick gåshud och jag kan tänka mig att komma tillbaka bara för att få uppleva starten igen.


Sälen – Smågan (9,2km)
Den officiella målsättningen var att överleva, ta sig i mål. Den realistiska att göra det på 10h och den inofficiella att fixa medaljtiden. Precis när jag passerade mållinjen bestämde jag mig för att åtminstone ge medaljtiden en chans och ta varje mil på en timme fram tills dess att jag orkade mer.

Första sträckan till Smågan inleddes med en lång och ganska brant uppförsbacke som säkert var ett par km lång. Det kändes rätt så bra eftersom det gjorde att man inte drogs med i nån rusning. När stigningen väl var över väntade en ganska behaglig och lättlöpt del på breda grusvägar till första kontrollen. Frös fruktansvärt om hela kroppen, framförallt händerna var som isbitar.

Smågan – Mångsbodarna (14,3km)
I smågan gav jag mig på på sportdrycken. Det var lite av en chansning eftersom jag inte testat den sen tidigare och vet att min mage normalt inte tål sportdryck, men det kändes inte som nåt alternativ att bara köra på vatten. Efter bara ett par minuter sa magen ifrån och det var bara att springa in i skogen.

Banan ändrade nu karaktär och man kom in i ganska kuperad skog med många knixiga stigar. Det enda jag såg fram till Mångsbodarna var mina egan fötter. Efterhand blev det också långa partier med spänger och pga underlaget var det i princip omöjligt att både springa om eller bli omsprungen. Alla vi löpare utgjorde ett långt lemmeltåg som måste ha sett ganska roligt ut. Här nånstans snubblade jag även till på en gren och föll framåt och slog mig ganska rejält. När jag tog av mig strumporna på hotellet hade jag fullt med grus och sår innanför strumporna och blod som rann men där och då var det bara att resa sig. 

Mångsbodarna – Risberg (10,8km)
I Mångsbodarna kom den första förstärkta kontrollen. Jag hoppade direkt in på en toa eftersom magen fortfarande var paj men fick i mig lite chips och gelehallon innan jag stack vidare. Nu splittrades alla löpare upp och stundtals blev det ganska mycket ensamlöpning på ganska breda grusvägar. Sista biten upp till Risberg var ganska kuperad med några kraftiga stigningar, än så länge sprang jag uppför alla backar men tempot sjönk rejält. Snittfarten lyckades jag hålla som planerat.

Risberg – Evertsberg (12,4km)
Både kroppen och skallen var med bra fortfarande. Hade sett fram emot att komma till Evertsberg eftersom det var halvvägs och dessutom låg alla dropväskor där så man hade möjlighet att byta skor och kläder. Tempot låg kring 5.30 fart vilket blev till 6-fart i snitt med gångpauser vid vätskestationerna. På väg till Evertsberg passerade vid 42,2km markeringen som bestod av en stor Asics portal med massa skyltar som Beyond marathon och We are ultra marathoners. Passerade mitt tidigare längdrekord och var nu ute på okänd mark. Strax före kontrollen började jag känna mig lite trött och det var enda gången som jag kände mig uttråkad så Evertsberg kunde inte ha kommit lägligare.

Evertsberg – Oxberg (15km)
Blev kvar i Evertsberg i mer än 20min. Åt säkert 5 tallrikar med pasta, lika många pannkakor, falukorvsmackor och chips. Passade på att stretcha, skölja av mig med en vattenslang och byta tightsen mot shorts och även trailskorna mot vanliga löparskor. När jag stack iväg hade solen börjat värma ganska bra och nu kom en lång utförslöpa på asfalt och det kändes riktigt lätt efter energikicken från all mat. Tryckte omedvetet på ner till 4.30-fart innan jag kom ikapp en man från Uppsala som vände sig om och började prata med mig vilket fick mig att dra ner på tempot. Vi sprang nästan hela vägen till Oxberg tillsammans och småparatade så sträckan gick ganska lätt att ta sig igenom förutom den sista biten som bestod av rätt många uppförsbackar.

Oxberg – Hökberg (9,2km)
De första 7milen gick över förväntan men nånstans på den här sträckan började kroppen säga ifrån och minnet är något suddigt. Kommer inte ihåg mycket mer än att det var förbannat jobbigt och jag längtade till varje vätskekontroll var 3-5km bara för att få en anledning att stanna till och gå. Vissa partier gick på gräs bakom hus vilket typ är det jobbigaste att springa på. Kontrollen i Hökberg var den sista förstärkta matkontrollen och det var det enda jag såg framför mig. Tempot hade sjunkit något men låg fortfarande bra till.

Hökberg – Eldris (10,2km)
Tryckte i mig ännu mer pasta och pannkakor och efter det har jag inte många minnen heller förutom att det var jobbigt, att underlaget var ännu jobbigare och att jag mest ville gå. Tror att det var härnånstans det helt plötsligt dök upp partier med sand vilket bara kändes konstigt. Kändes som man åkte två steg bakåt för varje steg framåt. Nu var det dock så nära att det liksom aldrig fanns i tanken att ens bryta. Vaderna gjorde ont och låren skrek vid varje nedförsbacke men jag hade aldrig så ont att det inte gick att springa. 

Eldris – Mora (8,9km)
Svepte säkert en liter coca cola och fick en liten kick. Nu var det nära. Började räkna på att jag hade nästan 1h och 20min på mig härifrån för att fixa medaljtiden och tänkte att nu är det väl ändå klart. Men klockan dog strax efter och det här var den absolut jobbigaste biten att springa. En kilometer kändes som en mil. Fick varva gång och löpning om vartannat. Hade ingen aning om hur sakta det gick men började förstå att km tiderna säkert droppat till 8min/km. Med 3km kvar kom man in på ett elljusspår och nu kändes det att målet var nära, man kunde höra speakern i målet långt borta. Blev omsprungen av rätt många utan att kunna svara. När jag passerade skylten 1km kvar och började se centrala Mora fick jag en klump i halsen och blev överväldigad av tanken på att jag skulle klara det. Sista biten in i mål var precis så häftig som jag tänkt mig med de röda staketen och folk som hejjade på, vevade de klassiska tv bilderna från Vasaloppet i huvudet innan jag svängde in på målrakan och såg den klassiska skylten.

Tog ett tag att samla ihop sig, fick min medalj och tröja och stapplade sen vidare mot mattältet. Först nu kände jag hur ont jag hade i låren, hur varmt det faktiskt var och hur lite energi jag hade i kroppen. Ställde mig i matkön och slevade upp en stor tallrik pasta med köttgryta, träffade på Frida som också satt och åt och som kommit in på 7:e plats i 45an trots jättemycket magproblem och frossa och fick också höra att Josefine överraskat och sprungit in på en pallplats. Riktigt coolt. 

Som tur var låg hotellet bara ett par hundra meter bort men det var tillräckligt långt efter att ha sprungit 90km. Stretchade lite så gott det gick, tog en skön dusch, kontrollerade vilka kroppsdelar som var intakta och hann även med en kort tupplur innan vi samlades för gemensam middag. Har nog aldrig ätit så god mat som igår efter loppet, eller druckit så god öl heller för den delen.

Efter middagen gick vi bort till målet för att kolla på prisceremonin för 90km klassen där Jonas Buud fick ta emot folkets jubel. Vi avslutade en perfekt dag med en öl i hotellbaren, sen somnade jag på 2 sekunder och vaknade inte en enda gång under natten av kramp eller smärta som brukar vara det vanliga efter långlopp.

SÖNDAG

Vaknade relativt utvilad imorse men känner ändå att sömnbehovet fortfarande är rätt stort. Men kroppen kändes bra imorse, har lite ont i vaderna och känner nånting diffust runt knät men inte alls dom där huggande knivarna eller nåt som pekar på att nånting är trasigt. Det vore väl rätt konstigt om det inte kändes att man sprungit 9mil igår. Tog faktiskt trapporna ner till frukosten och det brukar vara ett bra tecken.

Som avslutning på denna helg åt vi frukost ihop med vinnaren Jonas Buud med familj och Sophia Sundberg. Det är så sjukt svårt att ta in att man kan springa Ultravasan med en snittfart på 3.49min/km.

Nu har jag testat på Ultra. Det var långt. Riktigt långt, på gränsen till för långt. Vi får se om jag gör det igen. Men Ultravasan kan jag verkligen rekommendera till alla, oavsett om man är ultralöpare eller inte. Har inte stött på nåt bättre eller proffsigare arrangemang, allt från hur smidigt logistiken flöt på till alla fantastiskt trevliga funktionärer längs banan. Och såklart grädden på moset, att få springa den klassiska Vasaloppssträckan. 

Nu tar vi nya tag. Jag ska vila hela denna vecka, men sen tar Team Asics sikte mot den tredje och sista utamningen; Asics Grand 10 i Berlin i mitten av oktober, ett riktigt snabbt 10km lopp. Däremellan blir det ytterligare en Berlinresa för egen del för att springa Berlin Marathon. DN Stockholm halvmarathon är planerat sen länge också och det kan nog bli ytterligare nåt lopp beroende på hur kroppen återhämtar sig.

/Hörs

 

Nedräkning


Nu är det nära. Börjar känna nervositeten komma smygandes. Men det är en annan form av nervositet. Inför en mara är jag alltid nervös inför vetskapen om hur ont sista milen alltid gör. Men nu är jag nervös därför att jag inte vet om jag kommer ta mig i i mål. Kanske ger kroppen upp efter 7mil och bara stänger av. Syntax error. Dessutom blir jag ännu mer nervös med tanke på vädret. Förra helgens värme var visst inte nåt sista dödsryck. Högsommarvärmen verkar vara här för att stanna. Det är dumt att klaga med tanke på den mediokra ”sommar” vi haft i år men det är inte utan att jag svär lite för mig själv. Som om 90km inte är jobbigt nog att springa ändå, nu ska vi tvingas göra det i hetta och ingen vind. Tidigare idag skickade Vasaloppet ut ett mejl och varnade för det varma vädret som kommer inta Dalarna till helgen. Det är ingen munter läsning när man kollar väderrapporterna.

Nu kommer det alltså bli både sol, värme och ytterst lite vind. Kanske den sämsta kombinationen för löpning. Okej, kyla, regn och storm kan vara snäppet sämre men det känns som pest eller kolera.

Hade inte tänkt springa med vätska men inser att det börjar bli läge att tänka om. När temperaturen sticker upp till +30 grader i solen kommer det nog kännas lååångt mellan vätskestationerna på slutet. Bälte eller ryggsäck, nåt av dom får det nog bli.

Annars känns kroppen okej. Är lite stel i ena vaden och ländryggen spökar lite men det är inget som kommer stoppa mig från att stå på startlinjen på lördag morgon. Har fått till bra med sömn också den här veckan och snittat 8h varje dag så förhoppningsvis kommer jag vara någorlunda fräsch när klockan ringer strax före 02.00 natten mot lördag. Tror inte riktigt att jag fattat än att jag ska springa 90km. Det känns fortfarande overkligt och väldigt långt borta.

Nu är det dags att packa det sista. Kommer nog starta med korta tights, t-shirt och trailskor för att halvvägs byta till linne och vanliga skor med lite mer dämpning. Skavsårsplåster, sportslick, vasselin, liniment och kirurgtejp är redan nerpackat. Pappersnädsukar i bakfickan också utifall magen pajjar därute i skogen och man tvingas till ett ofrivilligt stopp. Tånaglarna kommer nog inte gilla att springa sista biten utan sockar.

Återstår att se om det blir nån finishertröja eller inte, den som lever får se. Hur det än går kommer det bli en sjukt rolig helg. Blir det bara hälften så häftigt som fjolåret verkar ha vart när man kollar nedanstående klipp så kommer jag vara mer än nöjd.