Varning för julen och en liten jultävling


Nästa vecka börjar årets farligaste vecka, enligt svenskarna själva. 38 procent tror att de ska gå upp mer än två kilo under julveckan. Förväntningarna stämmer också ganska bra med utfallet: förra året gick var fjärde stockholmare upp mer än 3 kilo under julhelgen. På 20 år skulle en sådan viktuppgång innebära 60 kilo extra. De flesta lyckas dock kapa en del av viktuppgången, men bara en del av den. I snitt går svensken upp 5-6 kilo per decennium och några av dessa kilon lägger sig kanske till rätta under julveckan.

Det finns hopp
Under julen äter man för mycket, ser mer på TV och sitter mer, vilket leder till ett kaloriöverskott. Men ny forskning visar att man inte behöver gå upp i vikt bara för att man frossar en vecka. Vi kan göra mycket, genom att göra lite, för att motverka skadliga effekter av överdrivet ätande och sittande.

I ett experiment som publicerats i The Journal of Physiology, delades 26 män upp i två grupper där den ena gruppen inte tränade och den andra gruppen tränade måttligt på löpband 45 minuter per dag. Båda grupperna minskade dessutom sin dagliga rörlighet (förutom de 45 minuterna vid löpbandet) från 10 000 steg till högst 4000 steg per dag. Gruppen som inte tränade ökade sitt kaloriintag med 50 %, medan gruppen som tränade ökade sitt intag med 75 % för att ersätta de kalorier som försvann på löpbandet. Därmed hade båda grupperna samma kaloriöverskott under perioden.

Syftet med den nya studien var att undersöka om motion hade fler effekter än att bara öka energiförbrukningen. Det var därför forskarna gjorde så att nettot av kalorier in och kalorier ut blev lika stort för båda grupperna.

Experimentet varade i en vecka, vilket ungefär motsvarar en jul- och nyårshelg. Därefter gjorde man ytterligare tester på de båda grupperna. Resultatet var slående. Efter bara en vecka hade de som inte tränat försämrat sin blodsockerkontroll och man såg också mycket stora förändringar i genuttrycken för ämnesomsättning i fettcellerna, vilket påverkar hälsan negativt.

Men de som tränat en gång om dagen hade, trots jämförbara energiöverskott, inte alls samma problem. Deras blodsockerkontroll försämrades inte och deras fettceller hade inga förändringar i genuttryck som man fann hos de de män som inte tränade. En del i förklaringen kan vara att de som tränar förbränner en annan fördelning av kolhydrater och fett, och att olika molekyler släpps lösa i kroppen som påverkar den på en rad olika sätt.

Det tycks alltså som att motion motverkar många av de negativa konsekvenserna av överdrivet ätande och minskad rörelse, vilket medför att de som tränar lätt en gång om dagen under en julhelg har mycket bättre förutsättningar och hälsa inför det nya året, trots att de i stort sett levt lika slappt och t o m ätit mycket mer. Förmodligen räcker det med så lite som 30 minuter motion om dagen, för att komma ur julhelgen med midjemåttet i behåll.

Nu är det joule igen
Hur bör man äta under julen då? Själv vet jag inte vad jag ska tro, kanske för att jag är svag i tron. Jag äter det jag brukar äta. Jul är mycket tradition. Jag satsar på motionen istället. Det finns många som vet hur man ska äta, men själv tycker jag alla har lite rätt och lite fel. Men en del fel blir rätt om man bara byter perspektiv. Det är nyttigt att sätta sig in i någon annans synsätt och se fakta från ett annat håll. Ju fler perspektiv man kan hålla i huvudet, desto klokare framstår man.

Jag gillar att läsa studier och artiklar som ligger i forskningsfronten, men debatter har jag svårare att hänga med i. Under året har jag läst om debattlar mellan Jacob Guillou och Jonas Revolverine, mellan Dr Strössel och Dr Enfald samt Dr Timotej Hoax och Sam Macaroni. Den första debatten handlade om crossfritt. I den andra debatten hävdade Dr Enfald att folk är vettskrämda, medan Dr Strössel tyckte man skulle se upp med vett och räkna kalorier. Dr Hoax tror på Enfald, medan Macaroni gillar pasta. Fredrika Pauline framhävde sin polymonomüsli istället. Den innehåller fåtaliga kalorier och är helt utan vett, sa han. Det visste han, för han tillverkar den av övernaturliga ingredienser som han själv – iklädd tropikhjälm och kängor från naturkompaniet – hämtat från växt- och himmelriket. Struntprat, allt innehåller kalorier, sa Dr Strössel. Nej, det finns inga kalorier. De har ersatts med joule, påpekar en anonym besserwisser. Och så rullar det på och jag känner mig lite dummare för varje år. Tur att det fortfarande är ganska enkelt att springa i alla fall. Med glimten i ögat önskar jag nu alla läsare en god jul 🙂

PS Den som först hittar rätt namn på de sju förvrängda namnen (hoppas namnen ser det som en ära och att det är glimten i ögat) på hälsoprofilerna i sista stycket vinner en begagnad men bra bok om löpning.


Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 4

Johan Renström

Oj, trodde ingen skulle klara det:) Ja skicka adress till hjarnfysik@gmail.com så kommer en bok.


Johan Renström

Tack Annie, det var snällt sagt:) Jag får göra fler boktävllngar. Har så mycket böcker …


Johan Renström

God jul på dig också Lise-Lott:)


Johan Renström

Tack LG. Du är en klippa och umes bästa bloggare.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tur man är glömsk


Dags för start. Det är maraton. Du står tillsammans med tusentals andra förväntansfulla löpare. Stämningen är hög. Glädje och glömska. Några timmar senare är alla tysta och sammanbitna. Ingen minns – ingen vill minnas – att det gör ont att springa ett maraton. Tånaglarna lossnar, buken krampar och benen värker. Efter drygt tre timmar springer du i mål, vinglar runt en stund och lägger dig ner. Du har ont precis överallt. Aldrig mer, tänker du. Samtidigt känner du dig stolt. Du klarade det. Yes! Otroligt, vad bra jag är. Du pratar med andra löpare medan du haltar hemåt. En ny känsla tar form i hjärnan. Stolthet, en känsla av att ha klarat något. Kanske – men bara kanske – skulle jag kunna göra det lite bättre nästa gång. Den där känslan att du aldrig mer vill springa ett maraton, som du kände efter 30 km, tonar bort. De blodiga blå naglarna återfår sakta sin normala färg. Nya tankar ersätter gamla minnen. Några månader senare anmäler du dig till ett nytt maraton.

Selektiva minnen
I våras publicerades en studie som visade att många maratonlöpare utvecklar en selektiv minnesförlust, och glömmer bort hur ont det gjorde att springa ett maraton. Forskarna studerades 62 löpare under ett maratonlopp. Direkt efter att löparna sprungit i mål fick de fylla i en enkät om hur intensiv smärtan var, om hur otrevligt det kändes, och om vad som kändes positivt och negativt. Efter 3 till 6 månader kontaktades de igen, och då skulle de återskapa minnena efter målgången. De flesta av dem underskattade smärtan de hade upplevt, både i fråga om intensitet och obehag. De mindes i snitt smärtan som 3,2 på en 11-gradig skala, fast den faktiska smärtintensiteten direkt efter målgång var 5,5.

Det fanns dock ett samband mellan den smärta de verkligen upplevde efter målgång och den smärta de mindes – de som hade haft mest ont tenderade att minnas loppet som mer smärtsamt. En annan faktor var löparnas känslor: de som tyckte det var mest otrevligt, tenderade att minnas mer smärta än de som gick i mål lyckliga.

Det är sen länge känt att smärta påverkas av sammanhang, mening och känslor. En studie visade att kvinnor överskattar smärta de upplevt efter någon form av gynekologisk kirurgi jämfört med en förlossning. Att föda barn är en känslomässigt positiv upplevelse, medan gynekologisk kirurgi inte är det. Om inte smärtan glömdes bort skulle det kanske inte födas så många barn. Rädsla är ofta ett minne av smärta, som gör att vi undviker det som gav oss smärta.

Tacka vårt dåliga minne
Selektiv glömska har sannolikt en evolutionär bakgrund, eftersom människor sprang och utsatte sig för mycket smärta i kampen för att överleva. Belöningen i form av en lyckad jakt trängde säkerligen bort obehagliga minnen.

Det är alltså viktigt att löpning är roligt och ger någon slags mening, eftersom det ökar chansen att man glömmer hur ont det faktiskt gör ibland.

Jag brukar gå ut lugnt och sedan öka farten i takt med att självförtroendet ökar. Det är roligare att springa om, än att bli omsprungen. Jag vill också gå i mål med känslan att jag kunde gjort det lite bättre. Det ger motivation och mening.


Vi sitter för mycket och andas för lite


För två månader sedan twittrade många om en studie som påstods gå på tvärs mot rådet att stå upp och jobba. Det var inte sittandet, utan brist på rörelse, som var problemet enligt forskarna. Så kan man då sitta lugnt? Nej, jag tror inte det. Dels finns det metodologiska problem med studien, dels finns över 10 000 publikationer som kopplar sittande till dålig hälsa och så sent som nyss kom ännu en studie som kanske skrämmer upp de sista kvarsittarna.

Sittsjukan
Sammantaget visar de studier som finns att minskat sittande är bland det viktigaste man kan göra för en hälsosammare livsstil. Långvarigt sittande är kopplat till ett flertal sjukdomar, bland annat fetma, typ 2-diabetes och cancer. Denna koppling finns även om man motionerar regelbundet. En studie från tidigare i år visade att de som sällan tränar och dessutom sitter mycket, löper en nästan åtta gånger större risk att dö i förtid jämfört med de som tränar ofta och sitter lite.

Förr satt människor oftast på huk. De satt knappast åtta timmar per dag utan var tvungna att resa sig upp för att jaga och samla mat varje dag. Nu är det många som lever större delen av sitt liv sittande. De enda muskler de aktiverar är musklerna till fingrarna som hamrar på tangentbord, tummar på mobiler och fingrar på fjärrkontroller. Allt detta kan göras sittandes.

I veckan kom en ny studie med ytterligare bevis för att sittande är skadligt. I studien undersöktes relationerna mellan stående, fetma och metabola syndromet (ett samlingsnamn för ett antal faktorer som ökar risken för hjärt- och kärlsjukdom), med och utan motion. Totalt ingick 7075 personer i studien.

Som diagrammet nedan visar så löpte män som stod 6 timmar varje dag 32 % lägre risk att utveckla fetma. För kvinnor var risken 35 % mindre. Stod de upp 12 timmar per dag var risken reducerad med 59 resp. 47 %. 

JMCP_xxx_Figure01
Källa.

Kopplingen mellan mängden stående och minskad risk för fetma samt metabola syndromet var särskilt tydlig hos motionärer.

Stå upp och andas ut mer fett
För några år sedan gjordes en beräkning av hur många extra kalorier som förbrukades stående jämfört med sittande. En grupp studenter fick i uppgift att lösa ett matematiskt problem sittande och den andra gruppen löste det stående. Under tiden mätte forskarna studenternas gasutbyte med världen under 45 minuter och de kom fram till att de stående studenterna andades mer och förbrukade 0,34 fler kalorier per minut än de som satt ner. Under en timme blir det 20,4 extra kalorier eller drygt 160 kalorier om man står upp hela arbetsdagen. På en vecka blir det 800 kcal och under en månad över 3000 extra kilokalorier. 

Om vi antar att ett kilo fett motsvarar 9000 kcal, betyder det att man förbrukar 4 kilo fett under ett år genom att stå upp hela arbetsdagen. Fett består mest av kol, samt en del väte och syre. Vi kan maximalt andas ut 0,01 gram kol med varje andetag. Bara genom att stå upp pustar vi alltså ut 4 kilo fett i atmosfären varav 3,5 kilo kol och ett halvt kilo vatten, fast en del vatten (syre + väte) tar sig ut ur kroppen på andra sätt.

Stå upp för hälsan
Vi är gjorda för vila och aktivitet, inte för vila och sittande. När inaktivitet i form av sittande är det ”aktiva” livsmönstret, stängs grundläggande system i kroppen ner, och blodsockernivåer, blodtryck och LDL-kolesterol byggs upp. Det är som om kroppen förbereder sig för att dö och går ner i viloläge. Sittandet påverkar även rygg och nacke. Kroppen är inte gjord för att sitta på timme efter timme. Den är gjord för att användas, för att stå, gå, springa och klättra.

Hur går man då från sittande till stående? För det första måste man skapa nya vanor. Jag tror det är bäst att börja smått. Börja med tio minuter efter lunch och/eller efter fikat. Öka gradvis. Börja gärna stå upp tillsammans med någon kollega. Skaffa ståmatta och ståbord. Avbryt långa möten med regelbundna bensträckare så att du inte sitter längre än en timme. 

Hemma kan du tänka på att stå upp vid reklamavbrott. Sitter du mycket framför datorn, kan det vara värt att skaffa ett ståbord eller en inte fullt så dyr justerbar och portabel bordskiva från Freedesk att ha på skrivbordet hemma.


Jag fick ett mail från ett företag som heter Freedesk som hade en finurlig lösning. Den gör jag gärna lite gratisreklam för.

Mer om sittsjukan:
Om sittsjukan
Sittande ökar risken för fettlever
Det är inte löparna som är sjuka 

Hjärtat slår för dig


Jag är skeptisk till mycket, men jag tror på kunskap och att man bör välja det som ger mening. Kunskap eliminerar inte alla skadliga beteenden, men påverkar tillräckligt mycket för att det ska vara värt att läsa resten av den här artikeln.

Två sidor av stress
Alla vet att stress är farligt. I en studie följde man 30 000 personer i 8 år med avseende på stressfaktorer och dödsrisk. Det visade sig att stress ökade risken att dö med 43 %, men om – och endast om – denna stress upplevdes som skadlig. De som inte uppfattade sin stress som skadlig hade tvärtom lägst dödsrisk. Hur kan det komma sig?

Kan det vara så att våra reaktioner på stress beror på hur vi upplever oss själva och vår förmåga? Om vi själva tror att vi har resurser – att vi klarar det – då reagerar vi som om vi stod inför en utmaning. Om vi å andra sidan upplever att det saknas resurser, reagerar vi som om vi står inför ett hot. I så fall borde vår reaktion på stress gå att påverka med kunskap. Det blir ett livsviktigt val – kanske det viktigaste – för hälsan.

Stress – utmaning eller hot?
Ur ett fysiologiskt perspektiv är skillnaden mellan hot och utmaning att en utmaning aktiverar sympatiko-adreno-medullära systemet (SAM-axeln), vilket ger ökad hjärteffektivitet och kärlutvidgning – förändringar som ökar blodflödet och signalerar att man gör sig redo att möta en utmaning i den miljö man befinner sig. Hot aktiverar samma system, men försämrar hjärteffektiviteten och kärlen drar ihop sig – förändringar som signalerar ett undvikande beteende och förbereder kroppen för skador och nederlag.

Utmaningar ger således positiva effekter, medan hot försämrar beslutsfattandet på kort sikt och på lång sikt är förknippat med en åldrande hjärna och hjärt-kärlsjukdom.

Hur vet vi då om det rör sig om ett hot eller en utmaning? I stressiga situationer anses t ex hjärtklappning som något kopplat till rädsla och ångest. Dessa tankar leder till att vi tror att vi möter krav som överstiger resurserna, vilket utlöser kroppens svar på hot. Genom att modifiera dessa tankar borde man alltså kunna förbättra det fysiologiska svaret på stress. I en studie gjorde man just precis det.

Kunskap ger makt över kroppen
Tanken med studien var att en grupp studenter skulle hålla ett föredrag som var utformat och manipulerat för att maximera stress. Innan de gjorde detta stresstest, fick några av studenterna läsa på om att hjärtklappning var kroppens sätt att göra sig redo för utmaningar genom att pumpa ut blod. Några andra fick instruktioner om att undvika stress genom olika tekniker som att titta på sidan om åhörarna. Ytterligare några fick inga instruktioner alls. 

Det visade sig att samtliga studenter fick kraftigt ökad hjärtfrekvens under stresstestet, men de studenter som såg stress som något meningsfullt hade den typ av stressreaktion som är kopplad till utmaning: bättre hjärteffektivitet, vidgade blodkärl och ökad uppmärksamhet. Kontrollgruppernas blodkärl var trånga och slagvolymen lägre, som om stressen signalerade till kroppen att förbereda sig för någon form av skada. Se bilden nedan. (Reappraisal = de som såg stress som meningsfullt, control och ignore = kontrollgrupperna.) 


Total perifer resistans (A) och hjärtminutvolym (B) visar skillnad på utmaning och hot. Hjärtminutvolym är den mängd blod som pumpas ut från hjärtat under en minut (slagvolym x hjärtfrekvensen) och visar hjärteffektivitet.
TPR är ett mått på kärlsammandragning (medelartärtryck / hjärtminutvolym) x 80. Källa.

Kunskap och mening kan alltså vara skillnaden mellan att leva till 90 och att dö vid 60. Studenterna som läst på var lika stressade, men deras avslappnade blodkärl liknade det man ser hos någon som har roligt och ger sig i kast med spännande utmaningar. De övriga hade kroppar som var redo för en katastrof. Deras föredrag blev också mycket sämre.

Lyssna på ditt hjärta
När du får hjärtklappning, kom ihåg att det är kroppens sätt att mobilisera allt du har inför den kommande kampen. Om du ser det så, förvandlas stressen till något gott och något som ökar chansen att klara av utmaningen. Lita på dig själv och din förmåga. Jag tror att jakt på lycka på många sätt är en illusion, och att det är när man väljer det som ger livet mening som livet blir meningsfullt. Då är det viktigt att lita på sin egen stressrespons och att den kropp – som du ärvt av evolutionen – kommer att hjälpa dig att klara utmaningarna.

Man bör välja de utmaningar som ger någon slags mening, oavsett hur mycket rädsla man känner. Rädslan går över, men utmaningen kanske aldrig kommer igen och då har man gått miste om något som kunde gett mening. Ett hjärta som slår, slår för att det pumpar ut blod så att du ska kunna klättra över hinder. Hjärtat slår inte för att slå sönder dig. Ett hjärta som slår, slår för dig.

Starka vader förlänger steglängden


En oundviklig följd av att man åldras är att man blir långsammare. Om man försöker kompensera det genom att öka mängden löpträning, ökar risken för skador. Men enligt en ny studie räcker man längre som löpare om man stärker musklerna i underbenen. Det är nämligen inte stegfrekvensen som förändras, utan steglängden. För varje år, tar vi lite kortare steg. Det kan åtgärdas med styrketräning.

I studien såg man att äldre löpare i snitt hade samma stegfrekvens som de yngre, omkring 165 steg/minut. Men de tog kortare steg. Eftersom hastighet = stegfrekvens x steglängd, gjorde det de äldre löparna långsammare.

Enligt forskarna minskade både steglängd och löphastighet med cirka 0,5 % per år mellan 20 och 60 års ålder. Det blir 20 % på 40 år. Kraften i fotleden minskade dock med hela 48 procent, alltså mer än en procent per år. Forskarna såg ingen plötslig nedgång vid någon särskild ålder, utan en mer linjär nedgång som var relativt konstant år från år.

Löparna i studien sprang på löpband medan de filmades. 20-åringarna sprang i snitt 5:09 min/km, medan 60-åringarna låg på 6:24 min/km. Denna fartminskning satte forskarna i samband med kortare steg och mindre kraft i fotleden. Fotledens kraft genereras främst av vadmusklerna, dvs den breda, djupa vadmuskeln (soleus) och den yttre vadmuskeln på smalbenets baksida (gastrocnemius). Båda dessa förbinds av hälsenan på baksidan av foten och är viktiga när man trycker ifrån med foten.

Eftersom löpare i snitt tappar över en procent av muskelkraften i vadmuskulaturen varje år, är det sannolikt mycket effektivt att träna dessa muskler. Självklart måste man börja försiktigt, särskilt om styrketräning är en ny vana. Forskarna föreslår en kombination av långsamma, tunga och snabba, explosiva övningar.

Styrketräning ger effekt
Styrketräning är även viktigt för cyklister. En studie visade att en cyklist i 60-årsåldern förbrukar 17,6 % mer energi än en 20-åring. Det beror inte på dålig teknik, utan förmodligen på försämringar i de neuromuskulära signalerna mellan nervsystem och muskler.

I en studie från 2012 jämförde man en grupp 52-åringar med en grupp 26-åringar som båda tränade styrka tre gånger i veckan. Det visade sig att 52-åringarna ökade sin benstyrka med 17,9 % och sin effektivitet med 16,3 %, medan 26-åringarna stod still. De var redan tillräckligt starka, vilket alltså utjämnar skillnaden i effektivitet mellan åldersgrupperna som man fann i studien på cyklister.

Dessa resultat tyder på att sjunkande effektivitet förmodligen är en följd av minskad muskelmassa och av förändringar i de neuromuskulära kopplingarna mellan nervsystem och muskler. Det är något man kan åtgärda genom att träna styrka och det verkar bli viktigare, ju äldre man är.

Lite plyometri efter skidgången
Efter skidgångsspasset i onsdags stannade några av oss kvar och gjorde en del explosiva, plyometriska hoppövningar som stärker vadmuskulaturen. Att springa är ju på sätt och vis att hoppa på ett ben, så det kändes bra att hoppa skridskohopp uppför backen. Det är gravitationen som är motståndet.


Stå på höger fot med vänster ben lite lätt böjt. Böj dig ner lite och hoppa sedan så högt det går med avstamp på höger fot och landa sedan också på höger fot. Hoppa 20 ggr, vila sedan 30 sekunder och byt sedan till vänster fot om du har en sån.

När jag kom tillbaka till jobbet gjorde jag några hällyft medan jag stod vid skrivbordet. Alla var uppslukade av sina datorer, så ingen märkte att jag rörde mig upp och ner som en nyfiken surikat. 

Kan man träna för mycket?


Bara för att något är bra, betyder det inte att mer är bättre. Mer träning är bättre än lite, men till slut når man en gräns. Frågan är bara var den gränsen går. Enligt en ännu ej publicerad studie – när den publiceras kommer den säkert i kvällspressen – ligger den gränsen på 55 km löpning. Men ni som springer mer än så behöver knappast vara oroliga. Det viktiga är att ha koll på meningen med livet.

Det finns flera studier …
I studien jämfördes 169 erfarna uthållighetsidrottare mot en kontrollgrupp på 171 stillasittande personer. Jämfört med kontrollgruppen, fann forskarna högre nivåer av kalcium i kranskärlen hos idrottare som sprang mer än 55 km per vecka eller cyklade mer än 150 kilometer i veckan. De som sprang eller cyklade mindre än så hade mindre kalcium.

Den totala mängden kalcium i kranskärlen är ett sätt att mäta risken att drabbas av kranskärlssjukdom. Kranskärl försörjer hjärtat med blod och måste därför vara fria från hinder.


Plack som fastnar i kärlväggarna består delvis av kalcium.

Kruxet med denna typ av studier är att det finns flera andra studier som tvärtom visar att uthållighetsidrottare löper mycket lägre risk att drabbas av olika typer av sjukdomar. Äldre löpare har hjärtan och blodkärl som kan vara upp till 25 år yngre jämfört med stillasittande jämnåriga. I en studie på ultralöpare såg man att deras kranskärl var större och bättre på att utvidga sig. I en studie på äldre idrottare, såg man samma tendens. 

Man vet dessutom inte vad kalcium i kranskärlen betyder för vältränade människor. Vältränade har ofta stabilare plack som inte fastnar i kärlväggarna lika lätt och de har dessutom breda kranskärl. Att enbart mäta mängden kalcium visar därmed inte hela sanningen.

Denna typ av studier har ofta metodologiska begränsningar. Det är förmodligen därför som vissa visar på faror och andra på fördelar, eftersom var och en kan plocka ut sina favoritstudier. Om det finns en ökad risk, är den förmodligen mycket liten och det krävs ganska mycket träning. Men jag tror inte att det är det som är problemet.

För många år sedan skrev jag om en stor studie på vasaloppsåkare. Den visade att risken för hjärt-kärlsjukdomar och dödlighet hos skidåkare under en 10-årsperiod var ungefär hälften jämfört med en kontrollgrupp. Ju fler avklarade Vasalopp, desto bättre hälsa och lägre dödlighet. I jämförelse med studien ovan är vasaloppsstudien stor – 50 000 åkare jämfört med 169 personer – och man mäter ett faktum – riktiga dödsfall – och inte en indikator för risk som kalcium i blodkärlen.

Det är inte löparskor som dödar
Troligtvis ökar hälsoeffekten som snabbast redan vid 20 minuter träning per dag för att sedan plana ut efter 30 och 60 minuter träning per dag. Mer än så ger knappast ytterligare hälsofördelar för de allra flesta. Det frågan gäller är om kurvan sedan vänder neråt och att motion blir skadlig. Vad är en lagom dos? 

För att veta vad som är lagom, måste man utgå från individen. Ofta känner man vad som är bra, men i vissa fall – som vid ortorexi – då är man beroende av träning och det är egentligen inte träningen i sig som är farlig utan beteendet. Det är inte löparskor som dödar.

Meningen med livet
Vad är stress? Stress är kroppens sätt att mobilisera alla våra krafter, att stärka oss inför en kamp och kommande utmaningar. Det är bra och om vi uppfattar att det är bra, blir vi starkare och mer kapabla att klara av det.

Men stress kan även vara skadligt. När vi inte har kontroll över livet uppfattar vi stress som skadlig. Om löpning mer har formen av tvång och man inte hinner återhämta sig, då ökar sannolikt risken för sjukdom.

evolution

Jag tror det är bra att välja det som ger mening; att stanna upp, aktivera framsidan av hjärnbarken och verkligen tänka efter vad som ger mening och kanske skriva ned vad som är värdefullt. När man vet vad man vill, kan stress ses som en bundsförvant. Syftet med stress är att öka vår chans att överleva genom att hålla fast vid det som är viktigt för oss.

Jag tror mer på att välja det som ger mening än att jaga lycka och mål. För personer som satsar hårt, ger hård träning mening och stressen blir därför meningsfull. För oss andra, gäller det att hitta en balans mellan träning, återhämtning och allt annat som gör livet värdefullt. När vi upplever stress som meningsfull, visar studier att blodkärlen är avslappnade som om vi gjorde något roligt.

Meningslös stress drar ihop blodkärlen och förbereder kroppen för en blodig kamp. Men det blir aldrig någon kamp och trånga blodkärl ökar risken för hjärtsjukdomar. Det är alltså inte stress, utan brist på mening som dödar alltför många i förtid. 

Tidigare inlägg i ämnet
Nej löpning är inte farligt. 
Träning håller kropp och hjärna i trim 
Hur lite är tillräckligt?